Pop quiz!

Jag är övertygad om att samtliga läsare av den här bloggen är både allmänbildade och kulturellt intresserade, varför det borde vara en shoe-in för er att slänga ihop svaren till Total Eclipse-bloggens julkalenderfrågetävlingsgrej. Gör ni det har ni nämligen chans att vinna en väldigt fin tidning där jag i celebert sällskap av Philip Teir, Viktor Johansson, Fredrick Östlund och Jenny Damberg skriver om julen och lite annat. Garanterat framtida samlarvärde, och samtida lustfylld läsupplevelse.

Hey kids.

Jag hoppas ni har haft en fin jul, och att ni har en proportioneligt fridful juldag. Juldag är, som alla trogna läsare av den här bloggen vet, den största vitsen med hela julen.

Idag har jag promenerat i rimfrosten, klappat lite på segelbåten, druckit varm choklad med rom, lagt pussel, läst julklappsböcker och visat min mamma hur man laddar ner film. Ni kan se det som ett sedelärande exempel på hur en juldag bäst bör tillbringas.

Att vara hos mina föräldrar är lite som att bo innuti i en parentes. Allt som inte är precis här i närheten känns liksom lite mindre viktigt. När man väl överlevt hela julaftonscirkusen är tillvaron här ute surrealistisk loj. Räkningar, intervjuer och jobbmail, säger du? Nej, det tror jag inte är något som angår mig. Jag ska nog sätta mig och se några avsnitt av Vita huset istället. Pom pom pom.
Det är ett konstant fikande, promenerande och intagande av alkohol, och även om jag är ledsen att behöva åka härifrån snart förstår jag någonstans att det nog är för det bästa.

För mycket lojhet sätter sig förmodligen på förståndet.

Nu däremot låter det som att det är nån som kollar på Matador i en annan ände av huset. Vi ses på andra sidan allt det här, y'all.

Åh, som i ångest.

Saker som ger mig ont i magen på julen:

• previews av TV-program som sänds på julafton och nyårsafton. Och det är inte bara för att det alltid är charadlekar med Lotta Engberg i nån slags röd klänning och TV-sända stearinljus och fyrverkerier. Det är också föreställning om att vara den som tittar på tv-sända ljus och servila barnkörer, medan man äter ICA-pepparkakorna direkt ur plastburken i sängen trots att det kommer smula jättemycket och man inte kommer kunna sova sen.

• mammor på tunnelbanan med tunga påsar och trötta händer och fötter den där ledsna blicken ut genom fönstret.

• tanken på att teknikmagasinet faktiskt skulle kunna vara meningen med livet.

(Jajjaa, ni ska få veta den andra vitsen med jul. Snart. Ikväll, kanske rentav).

Inte Cliff Richard.

Cheer up emokids, snart är det jul. Och även om den där meningen låter lite som ett hån har jag kommit på två vitsar, eller så säger man nog inte, saker som det är vits med menar jag ju, med julen.

Det första är julmusiken.

Förra året gick Starbucks julskiva på repeat i Wonderflat. Den är mycket bra, men tyvärr bara 16 ynka låtar lång. Det håller inte för den som hänger upp hela julens dräglighet på julmusiken. I år har jag, för att inte kräkas på Ella, vilket skulle vara synd all things considered, breddat min repertoar.

Och eftersom jag inte tycker att ni ska kräkas på Ella heller, eller Jussi, eller vad som nu brukar vara er kopp te, är den här julen brought to you by världens bästa blandning. Jag skulle verkligen skulle vilja ladda upp på en server och dela med mig av men jag vet inte hur man gör. Ni får väl torrentza och limewira, ni som alla andra.

Here goes.Soundtracket till din julefrid:
1. Come on! Let's boogie to the Elf Dance - Sufjan Stevens
2. Let it snow - A fine Frenzy
3. Listening to Otis Redding at home during christmas - Okkervil River
4. Merry Xmas (I don't want to fight) - Ramones
5. December will be magic again - Kate Bush
6. Rudolph the Rednosed Rainder - Jack Johnson
7. O Come all ye faithful - Belle and Sebastian
8. God Red ye Merry Gentlemen - Bright Eyes
9. Xmas Cake - Rilo Kiley
10. Christmas isn't safe for the animals - of Montreal
11. Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
12. Blue Christmas - Elivs Presly
13. Christmas in Cape Town - Randy Newman
14. Christmas is going to the dogs - Kinks
15. Happy X-mas (war is over) - John Lennon
16. In bleak mid winter - Ed Harcourt
17. White Chrismas - Pipettes
18. Santa Claus is comming to town - Bruce Springsteen
19. Silent Night - Glasvegas

Nu ska jag försöka promenra igång en text, så den andra vitsen med julen får vänta till senare ikväll. Eller möjligen imorgon. Stay tuned, kids.


Drick en glögg så länge.

perfectly aligned?

Jamen ja. Det har inte känts så himla kul att blogga ett tag bara.
Jag hade tänkt skriva om seglar- och båtbutiker, och de konstiga sakerna de säljer där (burkhållare! Hållare för burkar! Helt genialt. Inte mugghållare alltså, sådana fanns också lite längre bort, utan bara en behållare att montera fast, för att förvara en av sina många brukar i. Briljant kännedom om målgruppens behov)
Eller kanske om vitsen med julmusik, inklusive en tio i topp- och tio i snopplista.

Men jag har inte haft så stor lust. Jag sover hur mycket som helst utan att egentligen bli pigg, mer än stundtals, och jag lyssnar på Fleetfoxes och Glasvegas och Iron and wine, vilket naturligtvis inte gör saken det allra minsta bättre, och snart är det jul.
Alla som bor i Stockholm har genomlevt tre veckor och fyra dagar utan att se solen en endaste liten gång. Det är faktiskt helt sjukt.

culture vulture.

ETA: Det har kommit till min kännedom att somliga tror att det här inlägget handlar om Johan. Det gör det givetvis inte. Det enda Johan någonsin utmanat under sin tid i idol är sitt målbrott. Och det var inte särskilt lyckat.
Anyway. Here goes.

Nu har äntligen den där lilla muppen Johan åkt ut ur idol. Läsare av bloggen behöver knappast påminnas om hur länge jag väntat på den stunden.
Idol i år har ju varit eoner sämre än förra året, men ändå bjudit på intressant tittning för den som är so inclined. Ni får ha lite överseende, men jag måste gonna go culture studies on yo'ass ett litet tag.

För det är så. För att vara med i idol är som att ha ingått en överrenskommelse där idol
1- är det största som hänt en
2- är ett ställe för verkliga stjärnor
3- är något som alla andra i hela världen bryr sig om.

När detta är ömsesidigt etablerat bland deltagare, tittare och jury kan deltagare, jury och fans ge intervjuer, skrika utanför hotellrum respektive säga saker som "utan er hade jag aldrig kommit dit jag är nu", och få det att låta som att de faktiskt har kommit någonstans. Omfamna detta och det ska omfamna dig.
Ergo, att ifrågasätta denna världsbild och att implicera att något av detta inte är sant är att bryta överenskommelsen. Det hotar hela tillvaron för Danny och Kenny och Alice och allt vad de heter.
Att över huvud taget låtsas om att det finns personer som tycker att idol är dåligt, eller att de själva någon gång tänkt denna tanke, är hotande för de andra. Det är ett ifrågasättande av det luftverk av givna tecken och tolkandet av dessa tecknen.

Därför blir det jättejobbigt när Lars säger att han kanske inte passar i Idol, at han tycker att temana är larviga och at han hellre skule dö än att åka på turné med de andra, eh, idolerna.

Det blev som det blev. Det blev som alla uppropr mot en rådande ordning - lite kul i början när det var nytt och inte hade något reellt fäste eller förankring antingen hos andra idoldeltagare eller tittare, respektive en folklig förankring. Men när det inte fortsatte vara harmlöst eller inte upphörde var det naturligtvis tvunget att elimineras. Lars åkte ut för ett par veckor sedan.
Populärkulturella revolutioner kan bara inlemmas eller uteslutas, för att (väldigt fritt) citera Stuart Hall.

Nu är det Alice, Robin och Kevin kvar. Cream of the crop, liksom.

Schizophrenian like you.

Alltså.
Jag vet att det är lite passé att göra sig lustig över tunnelbanans och pendeltågens högtalarröster. Men det här med att hon som ropar ut pendeltågsdestinationerna är schizofren. Vad är egentligen upp med det?
Först är det helt happy-go-lucky "Tåget fortsätter till Södertälje". Men sen kommer hennes onda tvilling och avbryter henne med ett barskt "CENTRUM".


Jag blir helt nervös.

Oh bag it.

Jag har bytt jobb. I och med det har jag blivit en person som pendlar. Det har fått en rad konsekvenser som jag redan ältat så många gånger att jag inte orkar dra dem här också (människohat, iskalla tår, mörka mornar, internalisering av pendeltågstidtabellen med väldigt mycker mera.)

Men det har också medfört att jag blivit med pendlarväska.
Pendlarväskan är, till skillnad från andra väskor, verkligen konstruerad för alla eventualiteter som kan inträffa på pendeltåg. Och de är många. Jag saknar fortfarande vissa saker (första förband, nål och tråd, mobilladdare och sjökort), men den är ändå redan efter en veckas pendlande helt funktionell.

Survival kit for the pendeltåg:
5 tidningar (FOKUS, Amerikanska Elle, Arena, Vi läser och Sonic). Fyra av dessa är redan utlästa, men jag kanske vill läsa om dem igen nån dag så de ligger kvar. Är man tillräckligt desperat, dvs har penndeltåget blivit tillräckligt försenat, kan man läsa om välskrivna reportage många gånger.
1 ipod. Ibland orkar man inte läsa.
1 stickning. Ibland orkar man inte lyssna på musik heller. Eller så har man tröttnat på de 4 gb låtar man går omkring med.
1 par öronproppar. Man måste få sova ifred på morgonen. Risken finns visserligen att man inte vaknar i tid utan råkar gå av i typ Östertälje istället, men det är helt enkelt en risk att kalibrera. Jag avgör att det är värt det. Sömn = ftw.
1 block.
5 pennor. Minst. Jag tänker att jag borde till exempel kunna skriva blogginlägg på pendeln, för hand. Det har ännu inte hänt, men man vet aldrig.
1 stipendieansökan till ungdomsstyrelsen, inkl fyra postitlappar som handlar om budgeten. Det här är motsvarigheten till att åka omkring med skolböckerna i väskan jämt. Jag borde, men jag gör inte.
2 böcker. (Nässlorna blomma, och Maken.). En utläst, en uppgiven. Den utlästa är halvt nedklottrad med anteckningar och utropstecken. Den uppgivna är ett dåligt samvete som väntar på att ett tillräckligt försenat pendeltåg ska få mig att ta tag i den igen.
1 läppstift. Man hinner inte hem mellan jobb efterjobbhem, och pendeltåg gör människor fula.
1 par vantar + 1 mössa. Pendeltåg, och dess stationer, är iskalla.
Cigaretter + tändstickor.
Almanacka.
Plånbok + mobil.



Det är en lika delar vettig som sorglig väska. Jag tror inte att man definieras av vad man går omkringoch bär på, inte bara i alla fall. Men det är klart att det är signifikant. Eller åtminståne symptomatiskt. Jag är ju inte en person med portfölj innehållande tre papper och en banan, eller sån där liten baugetteväska som var hippt för ett par år sedan. Jag är tydligen en sån med en väldigt tung brun axelväska i fejkläder där det sticker upp ett par stickor. Det är okej. Även om man blir sned i ryggen.

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

What's next.

Vissa av oss visste naturligtvis hela tiden att Obama skulle vinna. Det vi frågar oss nu är när han kommer erbjuda utrikesministerposten till McCain, och exakt hur witty David Axelrod är. Dessutom andas vi ut efter miraklet när Joe Biden inte dog i en hjärtattack under valnatten.

When I say 'What's Next', that means I'm ready to move on to another subject. So....what's next.

The vanilla saga - slutet, eller: Konsten att lukta som Saltsjöbaden.

Jajaja, det blev inte nåt vaniljinlägg när jag sa att det skulle vara ett, men jag har varit upptaget med att slå världsrekord i att uppnå högst antal arbetsstäder på minst antal dagar.

Ok.
Previously on vaniljföljetången gjorde jag mig lustig över människor som uppenbarligen vill lukta precis lika dant. Och, för att citera en påhittad krönikör på New York Star, I couldn't help but thinking.

När jag var 12 och folk började använda parfym var det CK1 som gällde. Sen senare kom uppföljaren CK bi - som både killar och tjejer kunde använda - men den fick aldrig riktigt samma genmslag. Inte som CK one. Alla hade den. Den, eller Tommy Hilfingers "Tommy Girl" som måste kommit samma år. I omklädningsrummet på Saltsjöbadens Samskola hade i alla fall alla som var något det. Jag tvingade min pappa att köpa den åt mig när vi var på skidresa i Livigno på sportlovet det året. CKone var lika obligatorisk som de uppvika Filippa K-byxorna och Timberlandkängorna och lammullskofta från Benetton knuten över axlarna.
Och när jag nån gång förra hösten försökte bestämma mig för vad jag ville lukta som kunde jag såklart inte gå förbi den där dimmade grå flaskan som fortfarande säljs utan att lukta på den.

Det var instant Madeleinekakeeffekt. Det var som att jag aldrig lämnat gröna omklädningsrummet med träbänkar och gympasakerna som skulle förvaras i rätt sorts papppåse med tygsnöre. Det var insikten att folk på den här skolan inte hade cykelbyxr och stor T-shirt på gympan, istället hade de collegebyxor med skolans namn på och en blå Ralph Lauren piké-tröja. Det var hålla in magen och puta med brösten i duschen och den minituösa sminkningen som gjorde en naturligt hårdspacklad, Saltsjöbaden style. Det var kort sagt början av högstadiet.

CK 1 var sobert formgiven, dimmad och grå. Stilren. Ett adjektiv jag aldrig tidigare strävat efter att vara, men som nu plötsligt alla andra redan verkade ha uppnåt.
Jag vet inte vad de andra som också luktade CK1 eller Tommy Girl luktar idag. Själv luktar jag av en parfym som kommer i en klotrund knallröd flaska, och heter nåt med delicious.

Mysteriet med vanilj, del 2.

En annan grej. Om man nu ändå vill lukta köksprodukt, är det då det allra bästa valet just vanilj? Jag menar, vanilj är en komponent i ganska många parfymer , även de som inte utger sig för att dofta just det. Och antalet produkter som enkelt och simpelt utger sig för att lukta vanilj är om möjligt ännu fler. Risken är rätt stor att någon annan kommer att lukta om inte just som man själv, så rätt nära. Jag ställer mig mycket tveksam till att någon nånsin kommer lukta på en vaniljstång och tänka "mmm, det här luktar precis som mamma när hon skulle gå bort". Och att personifiera en doft, göra den till sin, måste väl ändå lite grann vara målet med att använda parfym?

Vanilj - inte direkt one of a kind kinda scent:


The body shop har kommit på idén att vi ska både lukta vanilj OCH glittra.











Organix har slagits av tanken av hur nice det vore om hår luktade som vanilj.











GLAD tycker att vi ska skydda våra kök mot köksdoft med - annan kökslukt, nämligen vaniljsocker.







AMARA har tänkt att man skulle kunna ha ljus - som avger doft av typ, vanilj! Så luktar hemmet som vanilj också! Jättejättejätteromantiskt.


I mitt idoga letande efter biler på vaniljprylar har jag dessutom kommit över den här skatten. Vad det är, frågar ni? Böt öfcörse, det är ett vaniljljus som har en bön för äktenskap på sig! Man får anta att bönen ber sig sjläv när man eldar upp den. Verkligen så himla fiffigt. Och i vanilj.




Jesus kommer att rädda ditt äktenskap. Och medan han gör det kommer ditt hem att lukta som alla andras. Och folk kommer fråga dig var du gömt vaniljbullarna någonstans.




Det här blev igen helt ohanterligt långt, mest för att jag verkar ha svårt att begränsa mig när jag väl kommer in i mitt illustrativa spree. Imorgon, eller möjligen dan därpå, kommer därför det sista inlägget om vanilj i den här bloggen på ett tag. Det kommer handla om vad man vill lukta som och om Saltsjöbadens samskola. Och om vaniljglass. Kanske.

We're trash, me and you, eller Johan jag hatar dig så himla mycket för det här.

Jag vet att ni idogt väntar på en fortsättning i vanilj-följetongen, men se det här som en reklampaus.

Jag behöver bara ventilera hur mycket jag hatar det lilla ljushåriga trollet i Idol som gillar porrtidningar och uttrycker sig föraktfullt om sina små punkfans, och som dessutom våldför sig på en av mina tonårs bästa låtar utan att skämmas det allra minsta.

Jämför själva.



vs.




(Jaja, men det går inte att bädda in beautiful ones av nån anledning. Ni får kolla själva här om ni petnoga ska se samma låt.)

En gång i tiden var Brett Andersen i Suede det snyggaste jag visste. Jag hade långtgående planer för hur jag skulle rymma till London, börja knarka och hånga upp honom mot en vägg. Det är kanske inte nåt som jag är sådär värst sugen på längre, men det är ändå inte okej för personer som Johan att förstöra mina tonår på det där viset.

OK. Back to your regularly scheduled vaniljinlägg ikväll.

Mysteriet med body shop, eller varför vill man lukta som vaniljsocker.

Som Total Eclipse-bloggen så korrekt obeserverar erbjuder rulltrappor verkligen en ofta underskattad möjlighet att lära känna sina medpssagerare bättre. Häromdagen åkte jag rulltrappan vid T-centralen och stod nedanför en kvinna som avyttrade en distinkt doft av... vanilj.

Det var inte en sån lukt som väcker doftminnesler och förimmelser. Det var mer sorten som får en att klart och tydligt se ett beige doftljus från Indiska framför sig. Jag kunde lika gärna stått bakom etiketten på hudkrämen där det i snirklig stil stod "Doft: Vanilj".

Det fick mig att fundera lite över vem man är om man vill lukta som en vaniljbulle. Jag vet att det inte är ovanligt att tex Body Shops typ schampo, kroppssmör, dagkräm, nagelbandsolja och jag vet inte riktigt vad mer kommer i dofter från hela kökets rika spektra av dofter. Det är banan och kanel och papaya och lime och whatnot. Det i sig är ju märkligt, men vill man ha kvaserekoprodukter så vill man, då kanske det ingår en inre önskan att lukta som ett kök. I alla fall.

Vad jag inte förstår är varför man uppenbarligen väljer att koordinera samtliga sina produkter och tvättmedel och sköljmedel och parfym i samma doft, en hel doftorkan av vanilj, vaniljvaniljvanilj, så det enda folk har den endaste möjlighet tänka på när det går inom en halvmeters avstånd äv en är.... vaniljstänger. Alternativt doftljus.

Liksom, är det verkligen det man vill kommunicera med sin doft of choice? Jag säger inte att det är bättre att lukta banan om håret och kanel om naglarna, utan snarare - det måste finnas nån slags gräns för det här med att lukta som matvaror. Jag tänker mig att det är lite som homestaging - man kanske vill att folk ska känna sig hemmastadda i lägenheten, men man vill inte att de ska fråga vart de nybakta bullarna göms någonstans.
Det är såhär ni luktar, kiddos.

Det här blev uppenbarligen väldigt långt, så jag delar upp inlägget. Stay tuned för nästa som kommer handla om om vaniljens orginalitet, och vitsen med vaniljglass.

Tease me please me

Såhära.
Jag har ett jättelångt inlägg i huvudet om vanilj och doftljus och saltsjöbadens samskola och parfymer och omklädningsrum men det får vänta lite för jag kan inte samla tankarna riktigt just nu.
Kom tillbaks ikväll så lovar jag nästan att det finns nåt att läsa.

Ok?
Ok.

ETA:
Medan ni går i väntans tider (eller får man bara använda det uttrycket när man pratar om graviditet? I såna fall tar jag tillbaks. Det var ingen subtil plantering) kan ni läsa det här som får mig att vilja ha häst igen och det här som får mig att vilja träffa A, som också vet nästan allt, och det här som får mig att sakna min pappa trots att han inte är det minsta död.

The läge, eller höst: inte så farligt som jag trodde.

Imorse vaknade jag av att någon ville att jag skulle komma på jobbintervju. Sedan dess har jag sprungit på Norrmälarstrand, druckit te i fönstret och tittat på regnet, diskuterat offentlighetsprincipens önskan om att egentligen inte alls vara speciellt offentig med Odie samt vägt slamkrypare vs. lyftkarns för- och nackdelar när det gäller båtupptagning.

I helgen ska jag ta upp min båt, vilket förhoppningsvis går mer olycksfritt än avmastningen gick, och äta våfflor. Dessutom ska både jag och ni försöka hinna med världens bästa arrangemang, Tambur #1, på Botkyrka konsthall som fina Schmarro och Mandycandy arrangerar.

Det är all for now, kids.

Vilken tröst vad än som kommer på. -ish.

Det luktar begravning i wonderflat. Odie har nämligen gått och köpt liljor.
Det är märkligt, för de allra flesta lukter vänjer sig näsan vid efter ett tag och liksom glömmer bort. Den pikanta doften på redigeringen känner man inte efter ett par timmar i skickningssvetten, och det går ju hur bra som helst att sova i gamla bakfylleångor ända tills man går upp för att ta en alvedon och sen försker gå och lägga sig.

Begravningslukten tycks dock vara det berömda undantaget.

Jag nynnar på blott en dag och fryser om händerna.

Vart är världen på väg, etcetera.

Om jag visste hur man gjorde en skärmdump skulle jag göra en nu för att illustrera min poäng, men ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.
I högerkanten på min facebook-sida finns utrymme för annonser. Där kan man ofta läsa pärlor som "Du har ett budskap! En vän älskar dig - ta reda på som.", och nån slags märklig gelébehå som de försöker kränga på en med hjälp av två brudar som ser ut som de vill vara med på stureplan.se. Anyway. Just nu finns där en annons för en mackapär som färgar kranvattnet. Rött när det är varmt, blått när det är kallt.



....



Det är sånt här som får mig att tvivla på att mänsklighetens utveckling verkligen går framåt.

Sundays are slow

Idag har jag haft en sån där dag som jag tror att alla andra alltid har. En sån där dag då man har allt frukostmaterial hemma redan så man slipper antingen äta äpplen och te till frukost eller skämsgå till sleven och köpa yoghurt för nitton spänn.

Jag har varit på Drottningholm och promenerat med några av Stockholms finest raringar, sparkat löv och fotat och ätit våfflor och det har varit sådär höstigt och halsdukigt och vackert att det är svårt att tro att det är ens egen söndag det rör sig om, för man har sett det i så många romantiska komedier att det blir klyshigt.

Sen har jag ätit soppa hos en annan av Stockholms finest, planerat det nya jätteprojektet som kan bli hur bra som helst om vi bara får stipendiepengar, och sen gått omkring i mjukisar wonderflat och lyssnat på marianne faithful och inte haft söndagsångest en enda liten stund.

Ergo, snart kommer jag att skaffa mig såna där plastklämmor till påsar och ha ett speciellt ställe där diskborsten alltid hänger och aldrig nånsin ha slut på underkläder innan nästa tvättdag.

Oh god I am the american dream

Jag ska snart skriva något om årets bästa fest, om snygga och obekväma skor, om den amerikanska drömmen och om manskörer och twin towers i tårtversion.

Men först en givetvis helt orelaterad grej.

Jag hoppas att alla uppmärksammar och uppskattar g-mail äntligen lanserar ett alkolås på sin mailtjänst. Helt briljant.

Nu väntar jag bara på att det även ska finnas på mobiler, så kommer jag nog snart att kunna leva ett liv som alla andra.

Dö, dö, dö, köttskalle.

Ok först:
Din nya överlevnadsguide till bra (och mindre bra) kaffe i den här staden hittar du från och med nu på lattefascisten.blogspot.com

Och en annan grej:
Varför har Lindex skyltdockor stora köttskallar istället för huvuden? Vad vill man kommunicera med det? Det hela är mycket märkligt. Och inte särskilt konsumtionsinspirerande. Then again, jag kan inte påminna mig om att Lindex någonsin varit konsutionsinspirerande.

Flied lice?

När jag omorganiserade skafferiet idag* insåg jag att jag uppenbarligen äger bisarra mängder ris och mjöl. Basmatiris, jasminris, aborioris, råris, långkornigt ris. Couscous och quinoua ej inräknat.
Kruskakli, 4-kornskross, rågmjöl, rågsikt, vetemjöl, grahamsmjöl.
Och även väldigt mycket farinsocker, pärlsocker och florsocker. Samt vanligt strösocker då, givetvis.

Det är lite oklart vad jag ska laga för något för att bli av med det här. Däremot står det väldigt klart att jag till slut lyckats inkarnera mina föräldrar och deras förhållande till skafferier.

Fan.

*Första dagen som arbetslös. Jag är inte som Jörgen, jag kan inte se det meditativa. Inte än.

So-lee, slowly.

Istanbul var klibbig värme och salt yoghurt och glittrande bosporen och branta uppförsbackar och efes-öl och meze och ännu brantare nedförsbackar och demonstrationståg och taxibilar och böneutrop och hemliga dörrar och turkish delight och murgröna och kattungar och trängsel och ödegränder och snorbilliga cigaretter och kaffesump och solbrända axlar.

Så nu vill jag gärna att min tillvaro ska vara ungefär såhär.



Men det är den ju inte.

Run to the hills.

Golvet i wonderflat liksom osar kyla upp ur golvspringorna. Utrustad med munktröja och gigantisk pläd och världens bästa tofflor går det att hantera rätt bra. Men jag känner att det kommer bli en lång höst, och en ännu längre vinter.

Som tur är slipper jag det i en vecka. Iklädd tidigare nämnda tofflor och med temugg i högsta hugg packar jag oversize-skjortor och sandaler och lämnar landet för Istanbul. Där är det tydligen 30 grader varmt och ramadan.



Hejpåettag.

open fields of eucalyptus - westward bound.

Det är höst. Jag vet det för jag har köpt höstens första mössochhalsdukar, samt blivit förkyld. Det är därför befogat att skriva en lista över sommarläsningen.

Förra sommaren hade jag, om nån minns, projektet att läsa ut min bokhylla. Samt en annan reservlista. Det var helt fab, jag läste som aldrig förr. Det hade sannolikt att göra med mitt jobb som var väldigt läs- och sommarpratarvänligt.

Denna sommaren har jag inte haft samma jobb, och inte haft tillgång till min egna bokhylla. Istället har jag haft tillgång till panshiarnsas bokhylla, som är väldigt omfångsrik, och ett jobb som gjorta att jag sovit väldigt mycket på dagarna och kollat mycket på vita huset på kvällarna.
Från början skulle sommaren ha varit rysk, men det gick inte alls. Jag hann med en soiree hemma hos Anna Pávlova samt en spritfyllefest där jag har för mig att någon slags björn var involverad hos unge herr Kurágin. Sen slutade jag läsa Krig och Fred. Det kan ha varit ett misstag, men jag har läst så sjukt mycket bra böcker i sommar att jag inte kan vara ledsen för det.

Sommaren började med Myggor och Tigrar, men det kanske är att fuska för den läste jag nog egentligen innan jag ens började sommarviket. Jag har minnen av att ligga och flämta i värmen på klipporna på Huvudskär och läsa om Camorran i ljuset av fotogenlyktan på kvällen. Det konstigaste med den här boken var att den inte alls handlade om det som jag trodde den skulle handla om. Jag tycker obestämt om den.
Sen flyttade jag till Norrköping, och hittade en av de första dagarna stans bästa antikvariat och Glaskupan för en tjuga. Den var så bra att jag vägrade ge bort den i det där pocketutbytet jag gick med i. Istället fick någon i Söderhamn glädjen att läsa The Versuvius Club - a bit of fluff, som verkligen är en bit fluff. Den började mer lovande än vad den i slutänden levererade, men var ändå trivsam och brittisk sommarläsning.
Ungefär då kom jag in i någon slags läsfrenzy, och avverkade i rask takt Martha Quest, Lonely Planet, Kallocain, Lolita, Neverwhere, och Glasblåsarnas Barn.
Sen läste jag om Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, liggandes i hammocken med ett glas flädersaft. Det var precis så somrigt som det låter.
Sen började sommaren lida mot sitt slut, som det heter, och jag läste Special Topics in Calamity Physics, Jack och Bit of a Blur.

En bra sommar, all in all.

In conclusion, gentlemen,
Myggor och tigrar - oväntad och helt okej.
Glaskupan - varje gång jag tänker på hur länge jag väntade med att läsa den blir jag lite arg på mig själv.
Versuvius Club - lättviktig trevlighetslitteratur.
Martha Quest - nästan så jag inte vågar läsa de uppföljande böckerna, i rädsla att de inte ska vara lika bra.
Lonely Planet - mycket bra.
Kallocain - Helt okej.
Lolita - obehagligt bra.
Neverwhere - fin om man gillar sagor, och det gör ju jag.
Glasblåsarnas barn - njah.
Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt - mycket, mycket bra.
Special Topics - Så bra att jag får svårt att uttrycka mig.
Bit of a Blur - fin
Jack - småtråkig.

Nu är sommaren slut och jag har Gräset Sjunger bredvid sängen.
Vad har ni läst?

Old folks.

Jag har funderat en del på det här med pensionärer i sommar. Att dela hus med panshisar har varit det bästa jag gjort på länge. Jag har lärt mig asmycket om blommor, om folkskolesystemet, om sjukhus och om kräftor. Till exempel.

Jag har ocksådödat några myter. Bland annat det här om att panshiar alltid pratar om sjukdomar. Det är visserligen sant, men det beror bara på att de faktiskt tar frågan "hur mår du" på allvar.

Exempel:
Jag vaknar på morgonen, snubblar ut i köket, äter frukost och lyssnar på plånboken. In i köket kommer L.
L: Godmorrgon godmorrgon! ( L hälsar alltid med dubbla hälsningord.)
Jag: Godmorgon!
L: Hur står det till.
Jag: Jodå, det är bara bra.
L: Det är ju fantastiskt. Du har inte varit sjuk en enda dag på hela sommaren.
Jag: ....

Det slog mig inte ens att han faktiskt frågade om min fyska hälsa. Jag hade ju kunnat svara att jag var trött som en mäla, att jag började få ont i axeln och oroar mig för musarm eller att jag ätit för mycket och var mätt som en mäla. Allt detta hade varit sant.

Och om nu följdaktligen panshiar alltid svarar på frågan helt uppriktigt så är det väl inte så himla konstigt om de får rykte om sig att gnälla om sjukdomar. För det är ju så att när man blir gammal så funkar kroppen lite sämre. Saker går sönder på gamla prylar, det är inte breaking news precis. Det är bara att de faktiskt tror att folk frågar om det som gör att de tar upp öronsus och artros. Och det kan man väl knappast beskylla dem för. Om jag tror att nån är intresserad av min åsikt om Special topics in Calamity Physics så delger jag ju den. Hell, jag delger den även om jag inte tror att nån är så värst intresserad.

Panshiar alltså. For the win. Jag säger bara det.

Inte okej.

Jag hatar ordet livsnjutare så himla mycket.

Det är allt.

Sport-o.

På listan av saker jag är trött på att prata om kommer snart OS att inta en formidabel plats. Men innan det händer ska jag bidra med min bloggade åsikt om Kallur. Och Holm. Och hela skiten.

För jag har tänkt lite på en grej.
Det måste ändå vara rätt nice att vara sportstjärna i Sverige. Den oförställda, okritiska kärleken från såväl folk, som journalister (med ett undantag möjligen) och expertkommentatorär är fullkomligt förkrossande.
Såhär.
Kallur river första häcken. Men att hon river beror givetvis inte på att hon är för dålig, utan att hon är för bra. Hon var helt enkelt för stark och för snabb, och därför inte hinner dra upp fötterna när häcken kommer sådär otippat snabbt inpå. (Vilket ju möjligen hade varit rimligt om hon i vanliga fall hade lattjat omkring i nån slags snårskog i 20 minuter och sen rundat en hörna och där WHAMBAM jättestor häck och kallur ba Oh shit, vad fan hände.) Jobbigt läge.

( Meanwhile in lunchrummet.
Sporten: Men ni måste ha lite förståelse, det är jättesvårt det där ju och hon var för snabb.
Webbredaktören:Alltså. Kvinnan hade ett jobb. Springa över häckar. Det klarade hon inte. Då får man tycka att hon är dålig.)

Och sen, Holm. Han kan inte hoppa över ribban. Vilket är förståeligt, den är snorhögt uppe och hade jag sett den ligga där hade inte min första instinkt varit att hoppa ÖVER den direkt. Men det var tydligen hans. Vilket misslyckades.
Efteråt, i expertsnacket, Kajsa Bergqvist:
"Det finns ingen friidrottare som är lika bra som Stefan Holm. Ingen."
Men jag tycker nog ändå att om det finns nån som lyckas hoppa över 2.36 och nån som inte lyckas, så är den som lyckas lite bättre. Även om det var Stefan Holm som misslyckades.

Ok. Det var allt.

visual aid no. 1

Varje bok jag påbörjar är en förhoppning om det här.

Att lika delar vilja skolka från världens roligaste jobb för att stanna hemma och sträckläsa som att inte vilja läsa ut den - för tänk om den blir sämre, den kan inte rimligtvis fortsätta vara så här bra i två hundra sidor till.
Känslan av att ha hittat något nytt och inte tidigare skrivet - trots att själva handlingen om refererad påminner om åtminståne två andra böcker jag läste förra sommaren.
Känslan av att sakna huvudpersonen.
Känslan av att redan nu veta hur jobbig det kommer vara när boken tar slut.
Känslan av att inte vilja läsa någonting annant igen, någonsin, för det kommer i alla fall inte att vara den här boken.

Känslan, antar jag, av att läsa motståndslöst men innehållsfyllt, att återvända till bokslukaråldern, den enda åldern jag egentligen längtar tillbaka till.

Working class whatta?

Saker man vill göra när man är lite lätt bakfull*
- Titta på Breakfast at Tiffanys
- Eller Gossip Girl
- Läsa tidningen i ultrarapid
- Rekapitulera gårdagens händelser med övriga partners in crime
- Äta ost
- Titta in i väggen
- Gå omkring i raggsockor och mjukisar
- Frampå kvällskvisten ta sig samman och bjuda över sig till nån annan som lagar mat åt en.

Saker man inte vill görra när man är lite lätt bakfull
- Cykla i motvind och regn till jobbet för ett skönt 10-timmarspass.



*inte sådär episkt bakfull så att man bara vill dö, ungefär, alltså.

The läge.

Har jag inte hört av mig på länge.
Har vi inte setts trots att jag varit i närheten.
Har de senaste bloggposterna varit kassa och oinformativa.
Tycker du helt enkelt att du börjar få sämre och sämre koll på vem jag är och vad jag gör och vad jag tänker på om dagarna.
Eller undrar du bara vem fan det är som snott ditt bästa domännamn på blogger.

I såna fall är svaret enkelt.
Just nu är det ungefär såhär.




Inte bokstavligt kanske.
Men det är det enda som snurrar i det här huvudet dessa dagar.

En bra början.

Det är inte det att man köper lycka. Det är mer att man köper prospektet av lycka. Eller man köper saker, och tanken på hur nice det kommer bli att konsumera dem gör en lycklig.
Dagens matkasse innehöll yoghurt med honungssmak, blodgrapefrukt, apelsinjuice, rödbetor, chevre, kokosmjölk, lök, bananer, färska sockerärtor, cashewnötter, en flaska errazuriz rosé och en flaska cacadu ridge vita.

Det är ett idogt jobb, etc.

Igår på redaktionen.

Sportreporter: Det är lite jobbigt, för det regnar så mycket så nu kanske inte matchen blir av och då sitter vi där med fyra extrasidor att fylla.
Nattchef: Ja, det blir ju ett problem. När vet vi om den blir av?
Sporten: Vid halv sju säger de, men vi har fortfarande inte hört något
Nattchef: Vi får väl vänta och se. Det är ju TV-sänt, så det ska väl mycket till för att de ställer in den.
Sporten: Jo, det förstås
Nattchef: Sen kanske de visserligen bryter benen av sig i det blöta gräset. Men det kan man ju åtminståne fylla tidningen med.

Det är möjligt att jag har sagt det förut, men jag har verkligen världens roligaste jobb. Att utbilda mig till något och sedan jobba med det och sluta jobba på bilmack/gästhamn/kvarterskrog/extrajobb of choice kan möjligtivis ha varit det bästa jag gjort, typ.

Saker jag är trött på att prata om, eller: shut up and suck.

Följande saker åker nu upp på listan där sedan tidigare "vikten av personliga kontakter", "nepotismen inom journalismen" och "svensk fotboll" redan intar förstaplatserna.

-FRA-lagen (jajaja intrång i privatlivet jajajaja stasi 1984 jaja borgare och antiliberalister och sossarnas förslag från början. Vi vet allt det där. Säg något nytt. Eller ännu hellre, gör något
nytt)
-Facebook
- Stadsfestivaler vs. skogsfestivaler (eller även kallad en skrämmande utveckling och ännu ett tecken på ointresset av musik vs tillgången på riktigt kaffe, dödsstöten för eldsjälarna vs skönt att slippa åka ut i skogen, eller augustibullers död och emmabodas breda satsning för att överleva vs diversifiering. Kärt barn, etcetera.)

Kan vi inte bara prata om vädret istället.

Idyllically yours.

"I efterhand kommer Norrköping att vara min idyll".

Jag har just tillbringat en helg i Blekinge. Det var sådär som jag alltid tror att alla andras sommrar är, med var sol och flädersaft och gnissliga cyklar och utomhusfest och kulörta lyktor i träd och dansa i gräset tills solen gick upp och Midlake och vin innan hemcykling förbi spegelblankt hav och rosa himmel och dis över ängarna. Och sen hav med horisont och mera flädersaft och grilla och planera 25årsfest och gestikulerande diskussioner om kärlek, politik, vilket som egentligen är den ultimata sadelhöjden på cyklar och haloumi.

Det var som ett sånt där fotomontage i motljus man visar i filmer precis innan allting går åt helvete.




Nu är jag i Norrköping i två dagar, och sen ska jag till Stockholm i mitt hjärta. Jag saknar mina raringar och mina kvarter, trots att jag har världens roligaste jobb.

Put the book back on the shelf

På något sätt känns det här som ett betydande tecken på en popkulturell tendens. Jag kan bara inte riktigt komma på vilken.
Litteratur och TV-serier närmar sig varandra allt mer, både status- och konsumtionsmässigt?
Estetiseringen av kultur i slutet av 00-talet?
Ytterligare ett tecken på hur trendigt litteraturen blivit, (as seen in bland annat de här skivomslaget, och den här artikeln)? Eller möjligen spiken i dödskistan för denna tendens?




Jag vet inte riktigt, men det är en väldigt snygg kortfilm i alla fall.

Jag minns alla mina sommrar och hur jag brukade ta på dem.

Sommaren -98 var myggbett, lappländska fjäll och att sitta i en bil hem från Saxnäs och vara helt säker på att jag aldrig trodde jag skulle bli riktigt glad igen.
Sommaren -99 cykla från Fisksätra, utegångsförbud och en känsla av att nånting just avslutats.
Sommaren 2001 var fler myggbett i lappländska fjäll, och en känsla av något bestående.
Sommaren 2003 var Reconsider me baby come on och Metropolis, och skräckblandad förtjustning.
Sommaren 2005 var en enda lång, ljus vandring från Södra Teatern någon gång på morgontimmarna
Sommaren 2006 var servera öl till seglare och bränna axlarna fräkniga.
Sommaren 2007 var konsthall, nattbad, konceptdanser men också en rätt hetsig känsla av att hela tiden behöva verkligen Ta Till Vara på varenda lediga stund.

Det är så klart svårt att säga såhär på förhand, men jag är ganska säker på att när jag kommer tänka tillbaks på sommaren 2008 kommer den kännas som cykla genom Norrköping ljumma nätter med trasigt cykellyse och Gravevine Fires i öronen för att vakna med lapsangte i hammocken och ekologisk juice som långsamt varmnar i solen.

Whatever happened to my effektivitet?

Man skulle kunna tro att när jag bor i ett hus på landet och jobbar natt skulle skulle jag ha oceaner av tid att exempelvis blogga på. Eller läsa rysk litteratur. Eller marathona igenom sista två säsångerna av Vita Huset.
Men då glömmer man givetvis att jag bor med två panshisar. Två panshiar som visserligen är ute på sitt landställe och som jag inte ser så mycket av, men ändå. Panshisars inbyggda långsamhet verkar ha satt sig i husets väggar, under familjefoton och bonader och uppvridbara klockor härskar någon slags seghet som jag inte verkar kunna sätta någonting emot.

Det tar mig 45 minuter att gå upp. Sedan tar det ytterligare 45 minuter att äta frukost, och sedan har jag fram till 14.15 på mig att antingen handla + laga matlåda, eller åka till stan och köpa nytt te och tekopp till jobbet, eller läsa Doris Lessing och sola benen. Det går givetvis inte att göra alla dessa tre.

Ergo, det är bara en tidsfråga innan jag börjar måla akvareller att dekorera wonderflat med och torka blomor till potpurrier.

Klyshbingo on the rocks

Ok.
Det sämsta inlägget hittils i upphovsrättsdebatten måste vara att vägra ha musik i sitt sommarpratarprogram och istället mellan de klyshtyngda föreläsningarna peta in lite fågelkvitter.
"För fågelkvitter är i alla fall inte upphovsrättsskyddat, ännu".

Mellan talgoxar och sångsvanar kunde vän av public service i förrgår få berättat för sig hur viktigt det var att göra det som man själv ville häri livet, och inte det som andra ville.
(Jens: Vad bra, för jag var nämligen jättenära att göra det som nån annan tyckte, men nu så ska jag nog inte göra det.)

Bara ett par dagar in i sommarpratarmarathonet känner jag det påkallat att upprepa förra sommarens mantra.
Är det dethär våra licenspengar ska gå till, etc.

Idag stämmer Björn Ranelid upp sin ljuva stämma. Han ska prata om kärlek och fotboll. Jag ser mycket fram emot det hela.

Sylvia Plath sov ingenting i slutet av sitt liv, och sen dog hon.

Det är soligt i Norrköping idag. Vinden löper visserligen amok ute på gatan men bland prästkragarna och rosorna i trädgården när det nästan helt lä. Tvättvindan knirkar, det är nästan provocerande idylliskt, och jag lider av akut tonårsångest.

Felet är naturligtvis litteraturens. Jag läste aldrig Glaskupan när alla andra gjorde det, men nu är det sommar och i den klassiska nu-ska-här-tas-igen-andan och något slags övermod tänkte jag att det var ju inte en så tjock bok, hur svårt kan det vara.
(En annan grej - vad är det egentligen för gigantiskt upplaga som Julia Stiles läser i den där scenen i 10 orsaker att hata dig?)

Ett grav misstag, så här i efterhand, men det kunde väl inte jag veta.

Schmarro säger att det finns böcker som man måste passa på att läsa i tonåren när man ändå har ångest, för sen pallar man inte med dem längre. Jag är rätt säker på att Glaskupan är en av dem. Och det är om möjligt ännu mindre lämpligt att läsa dem när man sitter på landsbygden i Norrköping och inte riktigt känner någon. Jag vill inte dö längre, jag har vuxit ur tonåren och kommit levande ut på andra sidan, jag har ett sjukt roligt jobb och världens finaste vänner, men när jag läser om Esther innan jag somnar vaknar jag ibland med något tungt i lungorna och kan inte riktigt andas, jag vet att jag är vaken men jag kan ändå inte öppna ögonen.

Litteratur alltså. Ibland borde det verkligen komma med någon slags varningstext.

(Och nu säger vän av kognitiv beteendeterapi att det är väl bara att sluta läsa boken då. Men det är det naturligtvis inte alls. Försök själva lägga ifrån er Glaskupan i mer än 20 minuter och se hur lätt det är. )

Ain't no love in the heart of the city

Jag har bytt jobb och stad. Det är ungefär så där som man glömmer att det är varje gång. Jag kan ingenting, hittar ingenstans och känner ingen. Det är någon slags skräckblandnad förtjustning, jag varvar hemlängtan, en känsla jag var tvungen att fundera över ett tag innan jag kunde placera, med lättnad och saknad och känslan av att vara obekväm och osjälvklar och med pepp över att få rita nya sorters uppslag och frustration över att inte ett enda kortkommando är samma på PC som på mac. Jag gillar det rätt mycket.

Mitt rum är ungefär 14 kvadratmeter stort, och när jag flyttade in hängde det sjutton tavlor på väggarna. 17. I kid you not. Nu har några åkt ner, jag blir nervös av för många akvareller med höstlöv och stränder. Det tar 10 minuter att cykla till jobbet. Jag har inte haft så nära till en arbetsplats sen jag gick i lågstadiet i en gul tegelskola någonstans i en Stockholmsförort för bara några sekunder eller möjligen flera hundra år sedan.

Med andra ord är allting fortfarande för omedelbart för att kunna beskrivas. Jag läser rysk litteratur och tror att det nog kommer bli en bra sommar. I helgen ses vi i Stockholm om du också är där då.

oh yeahlp

Om jag tog studenten i år vet jag vad jag skulle ha på de där skyltarna som hänger kring staketen på flaken. Förra året såg jag skrämmande dåliga slogans som vi är eliten resten är skiten och SP3A 4-ever. Men årets givna är naturligtvis rader från Markus Krunegård.

Med skygglapparna på in i framtiden
den ständiga rädslan att bli påkommen


Åh den ljusnande framtid, etc.

(Eventuella besökare som hittar hit genom att googla på musik + student eller flak + student kan kolla här för att se vad ni bör spela för nåt på ert flak för att kunna ha någon form av anständlighet kvar i kroppen efter utspringet.)

Problemet med skenobjekivitet, eller: Trots att jag är en ko

Inför 1 maj pratade jag med en tjej på redaktionen om det här med att demonstrera. "Ses inte på med blida ögon", menade hon. Ifrågasätter saklighet och opartiskhet, etc etc.
Jag blev lika ställd som när jag gick på JMK och fick reda på att man som journalist inte kunde vara politiskt intresserad och nyhetsreporter samtidigt.
Att tro att objektivitet garanteras genom att journalisten inte betalar medlemsavgift greenpeace/går med i en manifestation mot nazism/aktion of choice känns halsbrytande naivt och oerhört främmande. Som om själva avsaknaden av handling gjorde att man har det moraliska på det torra, och nu inte behöver diskutera saken längre.
Jag förstår att det är praktiskt och mer hanterbart att förhålla sig till sitt yrke vs sitt patos på det här sättet, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bara nöja sig med det.

Att ens helt oproblematiskt använda ord som objektivtet när man talar om journalistik idag är också märkligt, för övrigt.

Idag tänker jag manifestera för papperslösas rätt till vård. Trots att jag är journalist.
Och det tycker jag att du också ska göra, vare sig du är bagare eller arbetsterapeft. Jag lovar att inte hålla ditt politiska engegeman emot dig när jag äter dina winerbröd.

Let all the children boogie

En av mina bästar på gymnasiet, E, har blivit gravid. Hon är ett år yngre än jag och bor i Avesta. Givetvis inträdde omedelbart grav ångest vid beskedet. Jag vill inte ha några barn, jag tycker inte ens värst mycket om barn, och jag vill inte alls bo i Avesta. Men ändå.

Jag och Amanda hanterar den nya informationen såhär:

10:04amAmanda
hur var det med E btw var det hemligt?

10:05amTeresa
nejdå
hon ba "då hade jag ju inte sagt det till dig". typ.
eh.
liksom

10:05amAmanda
HAHAHHA

10:05amTeresa
hon blandar uppenbarligen ihop mig med vanten.

10:29amTeresa
hon kanske kommer på lördag
eller hon kommer helt säkert, men måste gå tidigt pga evening sickness

10:34amAmanda
okej, usch stackarn
ja, jag kommer ju sent pga bokia sickness

10:38amTeresa
också en fruktad sjukdom.

10:45amAmanda
ja, precis som graviditet...

10:47amTeresa
HAHAHAHA.

10:49amAmanda
jag brukar annars tänka att det är bra att andra skaffar barn så att jag slipper. Så att det finns andra som kan betala skatt när jag är pensionär

10:50amTeresa
en mycket sund inställning.

***

In other news frågar gmail i sin riktade reklam mig om jag är singel, över 39, och trött på alla unga singlar. För i såna fall, meddelar de i all välmening, finns det tejting och kärle bara för vuxna på 39plus.se

Tack som fan.


Det enda jag egentligen verkligen gillar med kids är alla apsnygga kidskläder.

Tack som fan.

Jag har den senaste tiden märkt hur jag börjat avsluta mina telefonsamtal på jobbet med ett ”tack för tiden”. Det är möjligen någon slags direktöversättning av ”thank you for your time”, men det känns som mer än så. Det känns som symptomatiskt för hur läget är just nu.

Tid är det nya pengar.

Lön minus två dagar.

Jag och pengar har inte det bästa förhållandet.
Jag saknar pengar. Jag gillar pengar.
Jag vet massor med saker som jag skulle vilja göra med pengar. Jag har storartade planer för oss två tillsammans. Jag kan verkligen se en framtid för oss tillsammans.

Men vårt förhållande fungerar inte. Och det har en lika enkel som brutal förklaring. Pengar gillar inte mig. Jag vet inte om det är något nytt, eller om det pågått en längre tid men jag har inte upptäckt det tidigare.
Kanske har jag varit rädd att se efter. Det är som att jag och pengar har träffats och haft roligt ihop, men nu hör han inte av sig längre, besvarar inte mina sms alls.
Jag är reducerad till pinsamma fyllesamtal och till att stryka omkring utanför pengars hus för att få en skymt.

Dessutom tror jag att pengar kanske har pratat om vårt dåliga förhållande med både sina kompisar och våra gemnsamma kompisar, för varje gång jag är ens i närheten av pengar så verkar något hända så att jag i slutänden är längre bort än någonsin.

Det är verkligen ganska jobbigt. Och jag tror inte att pengar är så positivt inställd till samtalsterapi, för enligt pengar finns det ju inget att prata om.
Men älsklig, försöker jag, det är ju det som är problemet. Men pengar lyssnar inte.

All your summer songs, eller sjöväderprognospoesi

Det är nästan så man tror på det nu. Att det kanske kanske blir vår i år också. Kanske kommer vi inte fortsätta svära i mörkret hela resten av året.
Jag hinner alltid precis ge upp hoppet innan det händer.

Jag jobbar i båten och påminner skrämmande mycket om min pappa. Odie kommer hem och jag märker hur jag reciterar precis vad jag gjort ("ah, och nu har vi både tagit autosol och polish på friborden så nu är det bara att vaxa dem som är kvar, och det borde ju gå på ett par timmar"), jag märker att hon inte bryr sig sådär värst men jag verkar ändå inte kunna hindra mig själv.

(Idag har jag och systern målat tak och stuvfack vita.)

Sofia har lånat en bok om hur man tyder vädret, och där finns en karta över väderprognosområdena.
Tyska bukten Fiskebankarna Syd utsira Skagerack Kattegatt Öresund och bälten, Sydvästra östersjön Södra östersjön syd östra östersjön mellersta östersjön norra östersjön Ålandshav och skärgårdshavet, och genast 21:55-prognosen i p1, lukten av fotogen och yellow label lipton te och ganska kallt så här på kvällen när huden svalnar, långsamt, sitta i sovsäcken och inte vilja gå ut på akterdäck och borsta tänderna, trots att det inte är kallt där ute inte egentligen, och sen den där sömnen som man bara får efter segling och möjligtvis skidåkning.

Jag längtar efter sommaren så mycket att det gör ont.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 5.

Vi kommer nu till vad som, möjligen, skulle kunna kallas meningen med det här inlägget. Harry Potter and The Order of The Phoenix.


Den här filmen är inte bara stressad. Den har även fått speed, crack, meth och såna där chokladöverdragna kaffebönor som säljs på Starbucks. Karaktärerna är klippta och manglade. Harry är något av en skithög.
Jag förstår att det är svårt att göra 800-nånting sidor till en film. Men efter vad jag hört ska de göra bok sju till två delar, och en relevant fråga måste ju här vara – vad hindrade nån från att göra det här?


Den gnistrande diamanten i den upptrampade leran som utgör Order of the Phoenix-filmen är dock Luna Lovegood. Det finns ingen bättre roll någonstans. Skådespelaren (Evanna Lynch, enligt wiki som ju är all visdom och dessutom informerar mig om att Lynch är en liten och nördig flicka) har den perfekta balansen av galenskap och visdom.


Jag ska avsluta matmetaforerna, eftersom jag redan gjort fyra stycken och är alldeles för lat för att gå tillbaks och ta bort dem: Den här filmen var att äta fyra rätter av en femrättersmiddag på nio minuter, så jag är knappt säker på vad jag faktiskt åt. Och det finns bara knappt tillräckligt med tid kvar att uppskatta desserten (Luna. Luna är desserten) som är chockladsoufflé som är så lätt och luftig att den nästan inte väger någonting, den ideala blandningen av sötma och bitterhet, etc. etc.

Jag älskar Luna så himla mycket. Det är det jag säger.

= livets chokladsouflée.


Och nu ett glädjande besked till alla som för länge sen tröttnat på att läsa om barnböcker - det här är den senaste filme, och jag lovar att inte skriva något om böckerna på ett ganska så långt tag. Förmodligen.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 4.

Som jag nämnde tidigare är Harry Potter and the Goblet of Fire egentligen inte så farlig (Nån stans här blir för övrigt titlarna engelska i min värld. Det har ingenting att göra med att läsa böckerna på ett eller annat språk, jag antar att jag bara vid något tillfälle gjorde som många kids gör – bestämde mig för att engelska är ballare än svenska. Jaja.). Särskilt inte om man jämför med tidigare avsnitt. Visst, det var lite stressat, men jag är inte dummare än att jag fattar att det måste bli så i filmer. Särskilt när boken var ungefär lika tjock som de andra tre tillsammans. Alla mina synpunkter på filmen härrör från att jag känner och kan boken bättre, och min tidigare nämnda kärlek till att plocka sönder nästan helt irrelevanta saker i detalj. Det var helt okej.


Jag vet inte riktigt var den hamnar på min matskala, men efter bajsmackan är nästan allting smarrigt, så det är väl lika bra. Vi kan väl bara kalla det Spagetti och Sås. Något bristfällig gällande ingredienserna, men när du tittar i kylen är det bättre än den en vecka gamla pizzan med mögeltopping.

Bristfällig men å andra sidan inte möglig.

I nästa och avslutande inlägget kommer vi så småningom till vad som orsakade alla de här inläggen. Chokladsouflée på speed.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 3.

Om den första filmen var en hamburgare var den tredje filmen en bajsmacka. Harry Potter och Azkaban-fången var min älskligsbok, möjligen på grund av min pinsamma crush på den tragiske hjälten. (Nej, vi menar inte brillmongot här. Vi menar givetvis den halvgalna massmördaren . Tragisk hjälte, säger jag dig. För övrigt var han lättare att ha en crush på innan man såg filmen.)

Min skepsis mot filmversionen har egentligen väldigt lite att göra med vad jag tyckte om boken, utan mer att göra med hur filmen aldrig nånsin fungerade. Logiken hade inte checkat ut, den hade vinkat med mellanfingret och sagt sayonara baby, tagit kidsen och stuckit. Saker som hintades i böckerna för att så småningom bli förklarat i slutet ignorerades helt. Exempelvis har de så vitt jag vet fortfarande inte förklarat hur Marauders Map fungerade. Man kan tänka sig att det skulle komma tillbaks som någon slags obehaglig leksak i låda i en senare film, men det hanns aldrig riktigt med. Jag vet inte. Och vid det här laget bryr jag mig inte så värst mycket heller. Vid det här laget har jag accepterat att HP och Azkaban-fången är en herpesblåsa på existensens ansikte, för att sno en metafor från en person som jag inte gillar så mycket men som är bra på det där med metaforer. Hans metaforer är till exempel inte konstant matcenterade. Anyway.

Och medan vi inte alls pratar om karaktärsmutilation så kan jag ändå ta upp att Ron i boken bryter benet tack vare tidigare nämnda tragiska hjälte. Trots detta bestämmer han sig för att vad han behöver göra är att hota en galen massmördare, never mind att han alltså inte riktigt kan röra sig. Han ger standardrepliken ”If you want Harry you’ll have to go through us” (typ), och kämpar sig upp på det brutna benet. Det var djupt och meningsfullt. I filmen säger Hermione repliken. Ron sitter ner. Jag är inte bitter.

Den här gången får ni klara er utan den pedagogiska illustrationen.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 2.

Harry potter och hemligheternas kammare var börja på vad man kan kalla deifieringen (heter det så på svenska? deification, menar jag ju) av Hermione. Eller vad jag kallar Steve Kloves behöver manusskrivarlektioner mer än Ben Afflek behöver skådespelardito, for short.

Det börjar med hennes blatanta stöld av Dubledore’s repliker och når skrämmande höjder när när hon allvarligt och sorgset talar om rasism när Malfoy, den lille fjanten, har kallat henne för fula ord. Förutom det, och några tillfällen när Ron och Neville lider av akut karaktärssvikt, är den väl helt okej. Det finns dessutom ett tillfälle när Ron har kavlat upp sina skortärmar och lutar sig mot väggen och ser oförklarligt fantastisk ut.

För att fortsätta med matmetaforerna är hemligheternas kammare lite som en gratispizza med märkliga pålägg. Det finns schyssta saker i den, men man måste först ta sig förbi soggig röd paprika och hoppas att man inte råkar bita i en burkchampinjon som gömmer sig under osten .




ochlika som, ja. ni hajjar.

(Har ni förresten tänkt på hur lika husalfen Dobby och Vladimir Putin är?)


I nästa avsnitt får ni läsa allt om bajsmackor och min crush på tragiska hjältar.

Vad jag tycker om Harry Potter, del 1.

På sista tiden har jag tänkt en del på Harry Potter-filmerna. Det är lite oklart varför, men möjligen har det att göra med att jag hörde nån sjunga på temat till en av de tidiga filmerna häromdagen, och drabbades akut av en fin nostalgisk och frustrerande känsla.
Och, kanske mer relevant, jag pratade med en snällis på jobbet, som just hade sett den senaste filmen utan att ha läst böckerna innan, vilket gjorde mig avundsjuk. Jag vill också inte ha läst böckerna utan istället sett filmerna helt förutsättningslöst. Jag kan tänka mig att de faktiskt är ganska bra då.

Snällisen tyckte i alla fall att den senaste fimen var helt okej, men att den inte bättre än Goblet of Fire. Vilket jag verkligen håller med om. Det är i och för sig helt och hållet möjligt att jag övervärderar den filmen eftersom den kom efter frången från Azkaban och- well. Det är förmodligen lättare om jag bara försöker sammanfatta vad jag tycker om filmerna såhär. Eller det är kanske inte alls lättare, men nu gör jag det ändå.

Harry potter och de vises sten var faktiskt en ganska trevlig film. Eftersom jag som tidigare nämnt har läst alla böckerna då jag är en barnboksgeek (någon annan gång ska jag skriva ett långt och begåvat inlägg om vitsen med att läsa barn- och ungsomsböcker)var jag från början inte helt imponerad. Till stor del berodde det berodde att jag är en person vars uppmärksamet för detaljer i filmatiseringar av böcker jag läst gärna antar helt tvångsmässiga proportioner, oavsett hur oviktig detaljen är. Men såhär i retroperspektiv rätt sevärd. Den har en fin sagostämning. Särskilt om man jämför med vad som komma skulle. Den var, när jag tänker på saken, lite som en Max vegoburgare. (jaja, men det är min liknelse och jag skriver som jag vill) Det är inte min älsklingsmat, men en del personer gillar det verkligen och det händer att blir galet sugen.


och .
Lika som bär.


Det här blev helt osannolikt långt, så nu delar jag upp inlägget.

I nästa inlägg får ni läsa om filmen som är som gratispizza med väldigt märkliga pålägg.

Du säger humor, jag säger F.U.

En grej jag tänkt på ett tag och som jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Jag tycker faktiskt inte att det här är så himla roligt .Vanligtvis tycker jag ju folk som gnäller på åsiktsmaskinen är i skriande behov av lite avspänning.
Men alltså, hur fräscht känns det egentligen att 2008 skämta om att förorten är full av vapenhandel, rån och bilstölder?

Och pe ess, det blir inte så himla mycket roligare av att veta vilka det är som producerar tidningen. Och ja, avsändaren spelar roll.

Sju hål i nacken

På väg hem från båtjobb, onsdag vid halv sju-tiden i Axelsberg. Jag sneddar över torget och ska just korsa gångvägen för att komma till tunnelbanenedgången.

– Jihooooo, ropar en liten kille med blå cykelhjälm som susar ned för gångvägensnedförsbacken, på högra sidan om torget, och rullar sedan utan att trampa upp för uppförsbacken på vänstersidan. Där sätter han i båda fötterna och stannar.
– Hej pappa, ropar han till pappan. Pappan som fortfarande är på väg ned för neförsbacken. Till fots.
– Hej Adam, ropar pappan.
– Pappa jag vill åka ned för igen.
– Det går väl bra.
–Se upp för här kommer Adaaam!, ropar de blå cykelhjälmen, ett hänsysnfullt stridsrop, innan han susar ner för backen igen.

Det förstår ju vem som helst att det givetvis är roligare att cykla om man får skrika medan man visslar fram, vinden smattrande i jackan.
Jag minns inte när jag slutade ropa. Men jag minns hur man var tvungen att göra det för den där speciella cykelglädjen, en blandning av fart, vår, ljus och fara, liksom inte fick plats i bröstet.

Och jag är rätt säker på att stockholmstrafiken skulle bli bättre om alla som susade ner för västerbron på väg till jobbet dessutom skrek
– Se upp för här kommer Hans-Olof!

Ljudspår av liv, eller: det tekniknostalgiska inlägget

Lördagfrukost med först Spanarna och sen Kulturradion Klassiker. Just idag pratade Annelie Dufva om blandband med Fredrik Strage och Anna Hallberg. Det finns tydligen en bok om kärlek, sorg, saknad och blandband som heter Love is a Mix Tape, vilket ju låter som precis min cuppa, frånsett det larviga namnet.

Jag har sparat nästan alla blandband jag fått. Jag minns när jag gick i 7:an och började mitt quest för det perfekta blandbandet. Jag spelade in från Bandit 105.5, vilket var den ballaste radiostationen för de pratade engelska. Sen pratade de svenska efter ett tag, men var ändå rätt bra. Sen försvann de, för att konstant spela Prince Party like its 1999, och sedan lanserades sen fruktansvärda radiostationen WOW, som rätterligen gick i graven ganska snabbt. Jag vet inte vad man idag kan lyssa på om man får in 105,5, jag verkar ju mestadels lyssna på pratradio idag, och jag vet inte om jag vill veta.

Nu har både jag och alla andra slutat med blandband. Lite för att de antingen kräver radio eller skivor, men mest för att ingen förutom jag ens äger en kassettspelare längre.
De ersattes ett tag med blandskivor, men jag tyckte egetligen aldrig så mycket om det. Det var något fuskigt med möjligheten att bara byta spår om man inte gillade låten, det förstörde den minituöst uttänkta ordningen. Och dessutom saknades A och B-sidor. Det fanns helt plötlsligt bara en början, och ett slut. Och utmaningen att göra b-sidan lika bra som a-sidan, fast ändå lite annorluda, försvann också.

Det slår mig nu att jag visst fortfarande gör blandskivor. När jag ska ut och köra bil. Men det är inte så mycket blandskivor som ett lämpligt soundtrack för vägarna. När jag, MLI och Tanaka var i Söderhamn för ett par helger sedan susade vi fram det här.

1. Nantes - Beirut The Flying Club Cup
2. Be Alone With You - Bob Dylan Nashville Skyline
3. Då Skulle Det Inte Vara Jag - Florence Valentin
4. One Two Three Four - Feist The Reminder Indie
5. If You Got The Money - Jamie T Panic
6. Take A Chance - The Magic Numbers
7. Suffer For Fashion - Of Montreal
8. With Arms Outstretched - Rilo Kiley
9. Vi Kommer Att Dö Samtidigt - Säkert
10. Soil, Soil - Tegan and Sara
11. The Kids Don't Stand A Chance - Vampire Weekend
12. Bullets - Tunng
13. Bills, Bills, Bills -Destiny's Child
14. A Time For Emily- The Elected
15. You Can't Hurry Love - Diana Ross & the Supremes
16. All For Love - Bryan Adams, Rod Stewart & Sting Top

(Och skillnaden, frågar du, det är ju fortfarande en blandning av musik på skiva. Men bilkörarmsuik kommer aldrig att vara en imitation av blandbandet, det gör inget om man byter spår, det finns inte en helhet på riktigt samma sätt. Även om döden väntar den som hoppar över slutlåten)

the kids don't stand a chance

Ok.
Så tidigare när jag skrev att det snöade och att jag därför inte var ute och fixade med min båt? Det visade sig att jag inte räknat med pappa-faktorn. Ett gravt misstag.
Kort efter att inlägget publicerats ringer pappan, som är medägare i båten, och meddelar att han hämtar upp mig om en kvart.

Ja ja, jag vet. Jag hade förmodligen kunnat säga nehejdu, det kan du ju fetglömma. Här våtslipas ingenting om det inte är solsken. Men det där handlar, som alla som ingår i en kärnfamilj vet, naturligtvis om makt- och/eller terrorbalans.

Jag kom just hem från att ha slipat hela babordsidan med våtsandpapper, om någon undrar.
Det är fortfarande oklart om jag någonsin kommer tina upp.

What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.

smoerebroed, eller dödsstöten för matlagandet i wonderflat

I lördags köpte andra människor middagsmat och lagade middag åt mig. Förutom att det var helt fantastiskt trevligt och smarrigt ledde det också till att jag nu har en helt genial produkt i min kyl.


Jag vill numera egentligen bara det. Möjligen med lite bröd till. Visst, det är kul att ha kvar tomatsoppa som en snällis lagade till mig när jag var sjuk, och spenatgrytan med soltorkade tomater och vitt vin jag gjorde här om dagen var ju god. Men alltså, bröd med havssaltssmör. Det slår ändå lite högre.





Du säger hjärt-och kärlsjukdomar, jag säger kärlek.



Nu vet ni vad ni ska locka med, folks.

Dancing with no moonlight, eller vitsen med att fortsätta

Jag har hållt på med dans ganska länge. Det började såklart när jag var liten och förmodligen imponerades av att tjejerna fick ha fina tyllkjolar och tåspetsskor, jag var inte queer när jag var liten åtminståne inte i just den aspekten. Jag vill också dansa. Jag ville också snurra sådär fort, det så asballt ut.

Till skillnad från ganska många filmer och böcker jag vet var inte min mamma speciellt förtjust i idén alls. Det tilltalade förmodligen inte hennes betydligt mer utvecklade feministiska sida. Eller så tyckte hon bara att tyll var larvigt. Det fanns hur som helst inte direkt någon monumental press hemifrån när det gällde att träna piliéer och tenduer.

Tack vare detta fortsatte jag längre än jag förmodligen annars skulle ha gjort. (Hello, pianolektioner och scouter och annat som uppmuntrades hemifrån!)

Sen gick tiden skitlänge och jag flyttade till USA och började dansa igen. Varje dag, i flera timmar. Jag var rätt dålig i början, men så småningom blev jag rätt bra. Sen flyttade jag hem och dansade på en massa olika ställen. Med undanta grån ett treårsuppehåll har jag fortsatt. Idag kom jag precis hem från danshögskolan där jag dansar en gång i veckan. Nej, jag är inte specillet bra. Jag kan förmodligen inte gå ner i spagat längre och mina dubbelpiruetter är katastrofala. Men det finns en vits i att göra nåt man började med när man var liten. Det finns nån slags kontiunitet, eller jag vet inte, nån slags kontakt med mitt femårsjag i ljusblå balettdräkt (det blev aldrig tyllkjol, det var för de äldre tjejerna och vid det laget hade jag slutat) som inte är värst vanlig annars men som kommer fram när jag känner lukten av svettiga dansskor och har mjölksyra i magen efter situpsmördarsessionen. Jag gillar det som fan. Jag var en fantastisk femåring, och skulle gära hänga lite mer med femårsterry om tillfälle gavs.

Såhär ser inte mina grand jeteer ut.

pre-pregnancy

Tanke: Är att blogga om förkyldningar en tidigare version av att blogga om barn/graviditet?
Något som händer rätt många nån gång, men som den det händer just nu ändå känner är fullt påkallat att skriva skitlånga inlägg om som om det vore första gången i världshistorien.

Självömkan, i listform.

Saker som är dåliga med att vara förkyld:
-Hjärnan blir till snor, vilket får till effekt at
a-man blir korkad
b-man har snor överall
-Allt gör ont. Allt, I kid you not. Överarmarna? Check. Nacken? Chek. Hårbottnen? Check. Mjälten? Check.
-Det smakar snor när man hostar. Lite salt, sådär. Fast inte bra salt, som cashewnötter eller popcorn som är saltade eller så. Dåligt salt. Kallsupssalt.
-Saker man annars inte tänker sådär värst på blir plötsligt en heltidssysselsättning. Hålla koll på att huvudet sitter kvar, tömma näsborrarna, idomina läpparna tar upp all min tid nu. Detta leder i förlängningen till att
a ingenting blir gjort
b revolutionsplanningen som var schemalagt till tisdag kväll blir inställd. Det hela är väldigt genant.


Saker som är bra med att vara förkyld
-Mördande reklam av Dorothy Sayers. Detta är en ljudbok som tillsammans med nässpray, lambi näsdukar och alvedon utgör vägen till återanpassning bland det friska folket. Jag har citerat den tidigare i den här bloggen nån gång, och om jag nånsin har pratat med dig i mer än kanske 45 minuter är det möjligt att jag citerat den då också. Det har du förmodligen inte förstått, för boken är inte direkt kanon och allmänt självsgods, men jag har förmodligen haft roligit med mig själv.
-Tid att blogga. Visserligen om hur sugigt det är att vara förkyld (en effekt av punkt 1a på ovanstående lista), men ändå.
-Här kan jag faktiskt inte komma på något mer, men det känndes som att listan skulle ha tre punkter.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

Yeats is on my side.

Igår fyllde jag år.
Jag är ungefär den enda människan jag känner, möjligtvis undantaget Amanda, som inte har något emot att fylla år. Det är ett jädra tjôtande om hur ”det inte är nåt att fira att man blir äldre” (vilket naturligtvis bara är larv, det är klart att man ska fira att man överlevt ett år till i den här världen) och om hur man får åldersnoja av att fylla år (något som förmodligen inte försvinner bara för att man låter bli att äta tårta, så jag ser inte hur det ska stå i vägen för champagne och tårta).

Som framgår står jag alltså över allt det där. Eller möjligen under. Jag älskar verkligen att fylla år. Alla måste vara snälla mot en en hel dag, och man får presenter och tårta. Vad finns det att inte gilla?

Igår var en helt ideal blandning av pannkakor och tulpaner och frukost på sängen och lyxlatte med lördagskorsordet och promenader och champagne och tal till min (tveksamma) ära och helt fantastiska presenter och jamåholeva och soppa och marrängsvisch och tokdans och planka in på debaser trots min numera aktningsvärda ålder och ännu mer tokdans och fyllepommesfrittes taxi och vakna med wonderflat full av disk och lycka.

Det var hur fint som helst.
Jag blev såklart blödig och rörd. Eventuellt förtjänar jag inte alls mina ärligt talat jävligt strålande vänner, jag kan inte komma på något jag gjort som kan motivera att jag typ varje dag får hänga med de här smarta och roliga och begåvade människorna.

Think where mans glory most begins and ends
and say my glory was I had such friends.

Tack som fan, alla. Det var kanske världens bästa 25-årsdag.