Ain't no love in the heart of the city

Jag har bytt jobb och stad. Det är ungefär så där som man glömmer att det är varje gång. Jag kan ingenting, hittar ingenstans och känner ingen. Det är någon slags skräckblandnad förtjustning, jag varvar hemlängtan, en känsla jag var tvungen att fundera över ett tag innan jag kunde placera, med lättnad och saknad och känslan av att vara obekväm och osjälvklar och med pepp över att få rita nya sorters uppslag och frustration över att inte ett enda kortkommando är samma på PC som på mac. Jag gillar det rätt mycket.

Mitt rum är ungefär 14 kvadratmeter stort, och när jag flyttade in hängde det sjutton tavlor på väggarna. 17. I kid you not. Nu har några åkt ner, jag blir nervös av för många akvareller med höstlöv och stränder. Det tar 10 minuter att cykla till jobbet. Jag har inte haft så nära till en arbetsplats sen jag gick i lågstadiet i en gul tegelskola någonstans i en Stockholmsförort för bara några sekunder eller möjligen flera hundra år sedan.

Med andra ord är allting fortfarande för omedelbart för att kunna beskrivas. Jag läser rysk litteratur och tror att det nog kommer bli en bra sommar. I helgen ses vi i Stockholm om du också är där då.