Och ja, det är ett blomsterdiadem i håret. Får uppenbarligen tveksam smak på sommaren. Det kändes som en fräsch grej nyss. Var även nära att slå till på ett par fräsigt rödglansiga braxer från American Aparel, men hejdades av Idbergskan i sista stund.
Hej mina hjärtan,
i dag ska vi trotsa the curse of the cykelstölder (track record: två av två cyklar snodda på två år. Den senaste hann jag bara cykla hem innan den blev snodd. Finns en speciell plats i helvetet för folk som snor cyklar.) och åka och tjacka en cykel i en förort (så klart, har fan aldrig lyckats köpa en cykel i innerstan, nejnej det är Älvsjö och HAningen och Sockenplan och Abrahamsberg framåtillbaks. The things you do.), antingen en fräsig low rider eller en stilig blå tantcykel, lite oklart än. Sen åker vi ut till Heliga Familjen och äter våfflor och inspekterar krokusarna i trädgården och kanske blåsippsspanar en sväng. Sist styr vi kosan mot Stadsteatern där vi efter jagvetintehurmångaår av bokningar och avbokningar äntligen ska få se De tre musketörerna. Detta är vi mycket peppade på.
Det finns därmed goda utsikter för att den här söndagen kan bli i det närmaste ångestfri. Det vore väl nåt, hörni?
Identiteskrisen som infinner sig när man inser att man verkligen, VERKLIGEN är sjukt sugen på en Barbour-jacka.
Är det en försenad effekt av flytten till Solsidan i tonåren? Är det ålderdomen? Är det det nya borgerliga Sverige som satt sig på min annars så oklanderliga smaklökar? Är det något ännu värre, och i såna fall - kommer det att utvecklas så att jag en vacker dag sitter där med pärlörhängen som är äkta och sån där vidrig quilted jacka och vilja inreda hela mitt hem med saker från Lexington? DETTA ÄR INTE OKEJ.
Dessutom är Barbour-jackor är väldigt mycket dyrare än manchesterbyxor från Myrorna, vilket var det snyggaste jag visste för sådär en tio år sedan, eller tolv, som om det ska fortsätta på det här sättet måste jag även bli mäklare och/eller adlig. Fan.
Jag vet att jag inte fyller år eller ens har namnsdag eller något annat som egentligen rättfärdigar presenter, men kan inte någon ÄNDÅ köpa den här till mig?
Jag vill så himla himla gärna ha den, men det är en mycket dålig månad för omotiverade bokinköp.
Kom igen schyrra.
Andra saker jag vill ha:
- en trästege att ha böcker på i mitt vardagsrum (eh nej jag är inte originell alls tydligen. )
- ett hår som inte har tre decimeter kluvna hårtoppar. (vågar ej gå till frisören nu av rädsla för hennes reaktion. Hon är lite känslig.)
- fler böcker som jag inte orkar räkna upp här men inkluderar BANG:s kärringen mot strömmen och Atonement som jag blev påmind om att jag inte har läst av DN häromdagen.
- en jordglob.
- ett par hela vita högklackade skor. VARFÖR är det så himla svårt att komma iväg till skomakaren för? Det är typ det svåraste i hela världen, ungefär. Det enda som är ännu svårare är att lyckas laga såna där hänga-upp-hakar i jackor när det gått sönder. Det tror jag fan aldrig att jag faktiskt lyckats genomföra.
Lattefascisten var en jättebra idé. Det är fortfarande en jättebra idé. Tanken var att jag och Odi på ett lagom drygt och självgott sätt skulle recensera stockholms latte-utbud, eftersom vi båda är konnässörer av rang och jag dessutom jobbat som barista. Tanken kläcktes någon gång när vi än en gång rantat över oskicket att lämna mjölkkannan under ångaren för att gå iväg att diska när mjölken ska ångas, eller varför kall latte smakar bebis.
Tyvärr slutade det vara roligt efter ett litet tag, och ingen av oss verkar kunna uppbåda tillräckligt med entusiasm för att återuppta vårt fascistoida tyckande. Det är synd, eftersom vi var jävligt smarta och roliga, och eftersom vi behövdes. (Behövs!)
Läs om Levinskys, Espresso House, Vurma och de andra ställena vi ändå lyckades recca här.
Jag är sjukt svag för nautiskt mode. Jag vill bara börja med att säga det. Jag tycker randiga tröjor är assnyggt, rött och vitt och blått är färger som är jättefina ihop, och om jag inte kände mig så larvig så är det mycket troligt att jag på allvar skulle ha en kaptensmössa som accessoar. That said, slogs jag åter förra veckan hur otrolgt lite sagda nautiska mode faktiskt har att göra med... well, nautik. Eller i alla fall segling. Veckan tillbringades i mitt fall så gott som genomgående i...
Denna moderiktiga skapelse "As seen in Pippi Långstrump."
Och dessa, gärna smutsiga efter att ha dragit upp leriga ankare och trasiga efter att ha fastnat i vinch-handatag eller en vantskruv eller något annat vasst som man alltid gör illa sig på. Just add clay!
Dessa föga trendiga skapelser Stuprörsjeans är värdelösa på en båt.
Och den klassiska knyckt-av-pappa-skjortan Men sans diverse knappar och annat som ramlar av och är för jobbigt för att sy på igen.
Det enda som egentligen är nautisk, i Sofies mode-benmärkningen menat, är nog min bikini. Den är blå och vitrandig och assnygg, men ibland lite för kall att segla i.
Kläder jag köpte i gymnasiet som jag fortfarande har kvar och använder*:
Ett par acnejeans. De är lagade överallt och ändå trasiga, men om jag förstått saker rätt är det numera superdupertrendigt. Yeah, that's me. Rockin' it the trendig way. Uhuh. Eller så har jag bara aldrig hittat ett par lika bra stretchiga och ljusa jeans som varken är utsvängda eller insvängda utan bara vanliga fina raka. Och jeansfärgade. (TIPS MOTTAGES DOCK ASTACKSAMT.)
En plyshig tröja från whyred. Den är puderfärgad, och eftersom jag börjat läsa Sofies Mode på jobbet kan jag igen konstatera hur jag är rockin' it the trendig.., ja ni förstår. Dock är den båtringad, vilket alla tröjor var 2003 men ingen är numera. Ahja.
En orange klänning, second hand. Visserligen köpte Amanda den, så det blir väl third hand eller kanske ooooh, vintage!, och till en maskerad om jag inte minns fel, men det verkar uppenbarligen inge hejda mig från att fortfarande använd den och övermatcha med halsduk, örhängen och kanske en apelsin. Och det räknas visst.
Tre eller kanske fyra polarnochpyrettröjor. En blå, en gul och en röd. Såna där långärmade randiga ni vet, som alla som lyssnade på indiepop hade.
Jag har aldrig fattat hur personer som köper nya kläder varje dag får plats med sina saker någonstans. Köper ni nya garderober också? Loppisar? Gebortdagar?
*Ej inräknat fulamenbra-skor typ skridskokängor och ridstövlar, och dito kläder typ skidbyxor.
Okej kids. Den utlovade och efterlängtade fortsättningen följer. Finanskrisumgås är inte nåt som alla klarar av. Det kräver övning och fantasifullhet. Och exemplariska vänner, gärna med antingen extremt god empatisk förmåga eller liknande finanskrissituation. Å andra sidan finns det egentligen inga gränser för finanskrisumgänget. Här är top fem av dem jag avverkat den senaste tiden. Andra som inte nådde listan var dricka-vatten-racet, skridskoturen i Vasaparken samt stå-på-listan-utgångar.
1. TV-seriemarathon. Nedladdat eller lånat, givetvis. Man gör av med nästan ingen energi alls, så matintaget kan hållas minimalt, och man kan hålla på nästan hur länge som helst. Dessutom går det här att anpassa exakt efter vilket humör man är på. Är man gråt- och dramasugen rekommenderas Grey's Anatomy. Vill man ha smutisig amerikansk söder och förtäckt rasism är det naturligtvis True Blood som gäller. För den bästa skildringen av Sororities, Fraternities och allehanda manipulation bör man parkera sig framför Greek. För bästa verklighetsflykt från göteborgsvädret med tillhörande humör är How I Met Your Mother ett måste. Et cetera, et cetera, ad nauseum. Noll kronor.
2. Pressvisningar. Kräver visserligen att någon är eller kan låtsas vara filmrecensent, men någon sådan går nästan alltid att vaska fram ur bekantskapskretsen. Noll kronor.
3. Träna. Förhoppningsvis köpte du ditt Friskis & Svettis-kort innan finanskrisen, eller i alla fall innan du förstod hur illa däran den var. Visst kan du förbanna dig själv nu, men du kan också dra i saker som sitter fast i väggen i takt med andra personer, basta och känna dig lite lite bättre än alla andra. Noll kronor.
4. Lådvinsfyllor. Ganska få kronor, och ännu färre om lådan är överbliven sen middagen förra helgen. Tonåringarna har inte patent på att föra hemma.
5. Spotifybattla, alternativt Spotify-kevin-bacon-leken. Noll kronor, dock med varning för att leken nästan alltid urartar.
Ok. Vilka är era bästa?
Imorgon åker jag till Malmö, men jag lämnar er med en låt av Yo La Tengo, från skivan med världshistoriens bästa namn.
Dagens finanskrismat är courtisey of Amanda: Spagetti, champinjoner, fryst broccoli och riven västerbottenost med pressad citron.
Det är bara wuzzes som inte äter stammen på broccolin.
previews av TV-program som sänds på julafton och nyårsafton. Och det är inte bara för att det alltid är charadlekar med Lotta Engberg i nån slags röd klänning och TV-sända stearinljus och fyrverkerier. Det är också föreställning om att vara den som tittar på tv-sända ljus och servila barnkörer, medan man äter ICA-pepparkakorna direkt ur plastburken i sängen trots att det kommer smula jättemycket och man inte kommer kunna sova sen.
mammor på tunnelbanan med tunga påsar och trötta händer och fötter den där ledsna blicken ut genom fönstret.
tanken på att teknikmagasinet faktiskt skulle kunna vara meningen med livet.
(Jajjaa, ni ska få veta den andra vitsen med jul. Snart. Ikväll, kanske rentav).
En annan grej. Om man nu ändå vill lukta köksprodukt, är det då det allra bästa valet just vanilj? Jag menar, vanilj är en komponent i ganska många parfymer , även de som inte utger sig för att dofta just det. Och antalet produkter som enkelt och simpelt utger sig för att lukta vanilj är om möjligt ännu fler. Risken är rätt stor att någon annan kommer att lukta om inte just som man själv, så rätt nära. Jag ställer mig mycket tveksam till att någon nånsin kommer lukta på en vaniljstång och tänka "mmm, det här luktar precis som mamma när hon skulle gå bort". Och att personifiera en doft, göra den till sin, måste väl ändå lite grann vara målet med att använda parfym?
Vanilj - inte direkt one of a kind kinda scent:
The body shop har kommit på idén att vi ska både lukta vanilj OCH glittra.
Organix har slagits av tanken av hur nice det vore om hår luktade som vanilj.
GLAD tycker att vi ska skydda våra kök mot köksdoft med - annan kökslukt, nämligen vaniljsocker.
AMARA har tänkt att man skulle kunna ha ljus - som avger doft av typ, vanilj! Så luktar hemmet som vanilj också! Jättejättejätteromantiskt.
I mitt idoga letande efter biler på vaniljprylar har jag dessutom kommit över den här skatten. Vad det är, frågar ni? Böt öfcörse, det är ett vaniljljus som har en bön för äktenskap på sig! Man får anta att bönen ber sig sjläv när man eldar upp den. Verkligen så himla fiffigt. Och i vanilj.
Jesus kommer att rädda ditt äktenskap. Och medan han gör det kommer ditt hem att lukta som alla andras. Och folk kommer fråga dig var du gömt vaniljbullarna någonstans.
Det här blev igen helt ohanterligt långt, mest för att jag verkar ha svårt att begränsa mig när jag väl kommer in i mitt illustrativa spree. Imorgon, eller möjligen dan därpå, kommer därför det sista inlägget om vanilj i den här bloggen på ett tag. Det kommer handla om vad man vill lukta som och om Saltsjöbadens samskola. Och om vaniljglass. Kanske.
Om jag visste hur man gjorde en skärmdump skulle jag göra en nu för att illustrera min poäng, men ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. I högerkanten på min facebook-sida finns utrymme för annonser. Där kan man ofta läsa pärlor som "Du har ett budskap! En vän älskar dig - ta reda på som.", och nån slags märklig gelébehå som de försöker kränga på en med hjälp av två brudar som ser ut som de vill vara med på stureplan.se. Anyway. Just nu finns där en annons för en mackapär som färgar kranvattnet. Rött när det är varmt, blått när det är kallt.
....
Det är sånt här som får mig att tvivla på att mänsklighetens utveckling verkligen går framåt.
Ok först: Din nya överlevnadsguide till bra (och mindre bra) kaffe i den här staden hittar du från och med nu på lattefascisten.blogspot.com
Och en annan grej: Varför har Lindex skyltdockor stora köttskallar istället för huvuden? Vad vill man kommunicera med det? Det hela är mycket märkligt. Och inte särskilt konsumtionsinspirerande. Then again, jag kan inte påminna mig om att Lindex någonsin varit konsutionsinspirerande.
Det är inte det att man köper lycka. Det är mer att man köper prospektet av lycka. Eller man köper saker, och tanken på hur nice det kommer bli att konsumera dem gör en lycklig. Dagens matkasse innehöll yoghurt med honungssmak, blodgrapefrukt, apelsinjuice, rödbetor, chevre, kokosmjölk, lök, bananer, färska sockerärtor, cashewnötter, en flaska errazuriz rosé och en flaska cacadu ridge vita.
Hämtat från en annons på en nyhetssite nära dig: TESTA DIG SJÄLV: är du överviktig? Längd: 174 Vikt: 58 Du har ett BMI på 19,1 vilket betyder att du är normalviktig*. Vill du förbättra dina vanor inom mat, motion och motivation och kanske tappa några enstaka kilo är du välkommen som viktminskningskund. Vill du börja motionera går det även bra att köpa motionskort separat.
* Enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer för BMI (Body Mass Index)
Kära bantningsföretag Om man är 174 cm lång och väger 58 kg, då behöver man fan inte "tappa några enstaka kilo." Man behöver hjälp. Jag förstår att ni tjänar era pengar på folks paniska rädsla för övervikt, och jag uppskattar era svårigheter och ambitioner att försöka klara er i ett samhälle byggt på konsumtion och kapital. Detkräver ett visst mått av hänsynslöshet och annonser, jag vet det, jag är inte 14 och vill krossa kapitalet, det är inte det. Det är bara det att det uppenbarligen har gått snett någonstans, och kan ni ha lite jävla medmänsklighet och värdighet vore det synnerligen uppskattat av samtliga medborgare i det här landet. Särskilt de som har eller har haft intimt umgänge med ätstörningar, och inte behöver veta att det alltid går att tappa ett kilo till.
*** Jag är förkyld, och ibland när jag frontalkrockar med den här världen och inte har något immunförsvar kan jag inte riktigt hantera den. Jag tror ganska ofta, trots allt, att det blir lite bättre hela tiden. Nästan hela tiden i alla fall.. Men ja, ibland blir det bara lite för tydligt att vi inte kommit så långt sen ett 90-tal då jag gick i sjuan och heroin chic var det snyggaste som fanns, och alla visste precis hur många kalorier som fanns i en skiva knäckebröd.
(Och nej, det är uppenbarligen inte jag som är 174 cm och väger 58 kilo. Det hela var ett så kallat expriment.)
Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.
Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.
Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.
För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?
Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.
_103.jpg)
