Monday, December 28, 2009

bits and bobs

Kära magsyra,
jag uppskattar att du finns där och smälter de frankly helt bisarra mängder julmat jag ätit de senaste dagarna. (saffranspaj! svartrotssallad! äppeltryffel!). Verkligen, tacksakaruha. Bra jobbat i hårt väder, etc.
Men alltså. Nu kan vi väl lugna oss? Jag behöver dig inte i brösttrakten och halsgropenvarendaste gång jag jobbar bara för att det är ett par minuter i skick. Det är bara slöseri med dina resurser, och det börjar göra mig på dåligt humör.

Ska vi säga så då?

***
In other news har jag återskapat min döda städ-spotifylista och har därför en ren lägenhet igen. Och ett rent kylskåp. Jag överväger nu att dammsuga något oftare än var tredje månad, ungefär, men har inte riktigt bestämt mig än. Det kan ju hända att ett alltför idogt städande är skadligt. Det är till och med ganska så troligt. Man kan till exempel få tvångstankar, eller drabbas av bronkit.
ETA: Spotifylistan hittar du här.

***
Nu går jag av.
Saker jag vill göra:
- kolla på drop dead diva. (den omtalas som lättviktig men rätt kul trivsel-tv, och allting som innehåller prefixet trivsel är in dire need just nu.)
- kolla på nya twilight-filmen. (shut it - you don't understand it, för att citera dexys)
- kolla på star trek-filmen (i själva verket tror jag att jag helt enkelt bara älskar nästan allt som inspirerar till nördighet.)
- gå på caspar f-utställningen på nationalmuseum innan den dör. (jag vill fota som caspar f målar. så himla himla himla FINT, och lite melankoliskt.)

Thursday, December 24, 2009

Fire so delightful

God jul, barn. Jag har vakat in julen med att lägga snö på rubrikerna i en kvällstidning nära dig, och frilägga tomtar. Det blir asfint, tyvärr köper tydligen ingen kvällstidningen på julafton - de bara säger att de ska göra det - så världen går miste stor konst imorgon.

Jag känner mig ovanligt ocynisk i år. Snart ska jag hem till Heliga Familjen för att fira en jul som med största sannolikhet kommer vara kantad av dödslarviga rim, dry martini, hommous, Frank Sinatra och minutiöst inslagna julklappar, och som så småningom mynnar ut i den lyckligt stillsamma juldagen. Utan att jinxa det kan jag säga att det artar sig att bli den bästa julen på länge.

Hoppas ni har det bra. Vi ses på andra sidan.


Jag gillar er jättemycket.

Friday, December 11, 2009

The soundtrack of our jul.

Jag tror inte att ni har undgått att det snart är jul, igen.
Det brukar vara jättesvårt att missa.
Vi tacklar även denna jul med den bästa julmusiken, och med glögg. Det går ändå helt okej, skulle jag säga. Mest för att den bästa julmusiken är så överjävligt bra.
Och eftersom jag inte tycker att du ska behöva genomlida en jul till tonerna av Carola och Peter Jöback, kan du hitta den bäst julmusiken precis här.

I år har jag försökt göra listan lite kortare, och lite mer enhetlig men ändå allsidig. Det är svårt. Dessutom saknar jag flera bra låtar. A fine frenzyz fantastiskt loja tolkning av "Let it snow", till exempel, är inte med. Och inte heller den svängiga "5 000 turkey", som jag inte vet vem som har gjort men som handlar om hur kalkonerna gör gemensam sak och revolterar mot köttätarna på juldagen. Det är skitsynd, för de är verkligen väldigt bra båda två.

En annan sak som är svår är att begränsa antalet låtar från samma skiva. Det är frestande att bara tjong in hela Phil Spectors julskiva (Ronettes! Darlene Love!), men det är ju att fuska. Likaså Sufjans Stevens vackra Songs for Christmas skulle också vara lätt att bara planka. Men ja, det får man inte.

I stället får man förra årets it-jullåt, Santa Baby, den kanske lojaste, sexigaste, mest bortskämda och snygga jullåt som någonsin spelats in. Kalle Moraeus Koppången, det enda som egentligen rår på det nordiska julmörkret. Don't shoot me Santa, The Killers vädjan om att slippa falla offer för den suspekt rödklädde farbrorn på julaftonen. Jack Johnson's Rudolf, den enda Rudolf-version man står ut med eftersom Rudolf här slutar ta skit och lackar ur på de andra renarna för att de var så taskiga i början. Och naturligtvis Glasvegas hjärtslitande vackra Silent Night i vädjande moll.

(Och Okkevil Rivers "Listnening to Otis Redding at home during x-mas", och Mariah Carey såklart, och Beyonce, och Håkan Hellström, och Flaming Lips, och Neko Case, och Aimee Mann, och ja. Mycket mer. )


A fine frenzy gör jättefin julmusik. Här dessutom med Elvis välsignelse. Den är tyvärr inte med på listan. Förlåt. Det är spotify's fel.

Kära dagbok.

Premiärfesten är över. Den var precis så fantastisk som man kunde tänka sig att det skulle bli. Hemliga klubben värmde upp med dagboksläsning. Marikas och Carolines videoverkstolkning av Elises novell "Du kommer att komma tillbaka" var läskig och vacker och suggestiv på samma gång, som novellen ganska mycket, och när Maria läste sin "Prinsessan av fredhäll" fick jag ont i hjärtat för att en är så sorglig, och ont i magen för att jag skrattade så mycket, och svängiga Beabellas musikaliska tolkning av Viktor Johanssons "Jag filmar dina fingrar med skeden" var nästan precis lika bra som novellen är - vilket är ett sjukt högt betyg. Jag stod på scenen och pratade osammanhängande om vilket bra projekt brevnoveller är, och sen blev alla fulla.
Nu börjar det på riktigt.
Här, börjar det på riktigt.

Monday, December 7, 2009

On the nerdy side.

Topplista över mina bästa slang-termer på jobbet*

Smeta - när man brer ut ett material över ett egentligen alldeles för stort utrymme och försöker att inte låtsas om det. Till exempel gör upp en notis till en helsida. It's been done, it ain't pretty.
Plugga - plocka in småkrafs, notiser, egen-annonser** och annat som inte har någon mening, för att fylla igen hål som man inte kan redigera bort på annat sätt.
Bomba - rita upp ett knäck*** över en hel sida, dvs inte spara spalter eller så till annat. Som smeta, fast förmodligen med bättre kvalitet. Vad man helst vill göra, för det är roligast och blir snyggast och man kan göra jättestora rubriker.
Kapa - vad man gör med texter som är för långa. Helst inte bara från slutet, då blir reportern sur.
Gaussa - motsvarigheten till att pixla någons ansikte på en bild, men med skillnaden att det ser liksom luddigt ut istället för kantigt. Gaussar gör man med brotssoffer, pixlar gör man med brottslingar. MYCKET viktig skillnad, gör man fel blir bildchef och nattchef inte glada.
På speck - inte på späck, som jag först trodde. Åka iväg någonstans utan att riktigt veta att det kommer hända, men hoppas på det. Från spekulativt, spekulation.
Klackigt - vad man vill att rubriker ska vara. Ibland, i alla fall. Från klackspark.

*har jag nämnt nyligen att jag har typ världens bästa jobb?
** när man annonserar för sig själv, till exempel - läs norrköpings tidningar på nätet, eller glöm inte att köpa kryssbilagan imorgon, eller sätt in din egen vigselannons i LT du med.
***knäck är samma sak som jobb, eller grej. Betyder artikel/reportage.

Thursday, December 3, 2009

Det där som rinner, det är mitt öra som blöder för att du är så tråkig.

Andra saker jag inte heller pallar:
Personer som är indignerade. Det är otroligt tröttsamt, och gränsar nästan jämt till rättshaverism. Jajaja, du har en beef med din bostadsrättsförening. Gud vad jobbigt för dig. Jag vill inte höra om alla turerna, även om du säkert har rätt. Jag skiter i ditt bråk om vindsförråd och väljandet av rätt gasbolag, jag vet uppenbarligen ingenting om bostadsrätter och jag verkar inte kunna förmå mig att engegera mig i det heller. Jag kan på min höjd tänka mig att vara sympatisk deltagande i ett par minuter, men jag drar gränsen vid 15 minuter. Och det gör inte den indignerade, och därför hamnar det också på listan över Saker jag inte orkar med längre.

**
Det har påtalats för mig att jag saknar empati. Inte omöjligt. Jag är inte van vid att folk är tråkiga så jag har lite svårt att hantera det.

Tuesday, December 1, 2009

Brevnoveller - premiär!

Snart händer det.
Snart är det premiär för vad som mycket möjligt kan vara världens bästa projekt, och som jag har det stora privilegiet att få vara med och göra.
Brevnoveller har releasefest den 9 december, och eftersom den här bloggen enbart har formidabla läsare tycker jag att var och en av er ska ta till Högkvarteret då. Det kommer nämligen med största sannolikhet att bli fantastiskt roligt.



Här kan man dessuom (snart) köpa prenumerationer på novellerna. Du vill inte missa dem. De är overkligt bra.

Sunday, November 29, 2009

Ett inlägg om vädret.

Om jag nu inte får snö på första advent, så känns dimma ändå som ett helt okej alternativ. Samma känsla av inbäddning och diffusa ljus, och det är inte cp-kallt. Fast pulkaåkningsmöjligheterna är förstås minimala.

Trevlig första advent, hoppas ni äter er egen vikt i lussebullar och blir trevligt söndagsfulla på den romspetsade glöggen.


En av de bättre grejerna med julen.

Sunday, November 22, 2009

Aero-robotics

Okej, så det här med träning. (har jag förresten berättat om mina traumatiska gymeskapader?) Så jag har ju som tidigare nämnt börjat träna på Friskis. Det är helt okej, man får applåder och alla ser lika dumma ut när de hoppar upp och ner och så småningom blir man faktiskt starkare.

I dag, däremot, har jag varit på AEROBICS, på friskis. Jag måste skriva det med versaler, för det är så otroligt sjukt. Ärligt talat, vem kom på det nament. Vad har det med aero att göra? eller robotar? Eller vad man nu associerar till. AEROBICS på friskis är nämligen inte riktigt som den vanliga hederliga jympan med j.

Bakgrundshistoria:
När jag var typ 11 gick alla på AEROBICS. I Janes Dansstudio, närmare bestämt. En kille som hette Oskar och var otrolight het och gick i högstadiets fame-klass var instruktör, så det är möjligt att det var mest därför vi gick dit. Men där var vi i alla fall och hade gråmelerade t-shirtar och cykelbyxor på oss och lärde oss skip och step och step touch och great wide och andra konstiga termer. Man hade nu kunnat tro att saker skulle ha ändrats sen dess - but no. Det är fortfrande skip och step touch och höga hästsvansar som gäller på AEROBICS-klassen.

Tillbaks i verkligheten:
Jävlar i helvete vad jobbigt det är. Och man måste koncentrera sig, för det är råsvåra stegkombinationer som de bara fortsätter att bygga på, och man kan absolut inte ge upp för då kommer man aldrig nånsin tillbaks in i det. Det går alltså inte riktigt att göra sig lustig över folk som tränar AEROBICS, trots att man gärna vill, för de är uppenbarligen supermän och superkvinnor, med muskler av stål och kondition som en hamster på speed och koodinationsförmåga som en hel balettakademi.

Jag passade, som man förstår, inte helt och hållet in. Men jag är lite sugen på att också ha kondition sån där överjävligt bra kondition och koordination, så det kan hända att jag måste gå dit igen.

(Om jag får komma in. Det kan nämligen också hända att jag råkade fälla någon av mina medmotionärer under en viss sekvens. Det invovlerade hopp och sparkar och rörelse runt i en cirkel samtidigt, och det var lite mer än jag kunde hantera.)


Råjobbigt.

Friday, November 20, 2009

Du kan kalla mig Red

Jag har kommit fram till två saker som jag har otroligt svårt för den här hösten, och det är lite jobbigt. Sammantaget gör det mig nämligen till en av gubbarna med högt knäppt skjorta som tycker att hippien ska klippa sig och skaffa ett jobb. Jag är pappan i that 70's show, jag är det man gjorde revolt mot, jag är oförstående och osympatisk, och jag tänker inte lyssna på vad du säger för du har långt hår.


Where's my pot roast, woman.

Jag får nämligen, har det visat sig, svåra utslag dels av personer som gnäller (ååh jag är så trött, ååh jag tror jag håller på och bli sjuk, ååh det är så mycket att göra, ååh jag har så lite pengar, åååh mitt liv är så tråkigt. VADSKAJAGGÖRAÅTSAKENTYCKERDU. Ändra på skiten eller bit ihop.).
Och dels personer med kvasiflummig livsinställning (åh jag är så kreativ och jag läser paulo coelho och gillar yoga och andlighet och Att Komma Bort Från Konsumtionshetsen, och Jag Går Min Egen Väg, NEJDETGÖRDUINTE du har bara råkat snubbla över Alkemisten och upptäckt att det finns mer än din bostadsrätt i innerstan som du nu inrett med mysiga kuddar. Herregud, öppna en till bok och gå vidare.)

Jag pallar inte skiten. Jag vill bara slå dem i huvudet och vänta på att de ska växa upp, läsa lite fler böcker eller kanske en dagstidning, och sluta tycka att fjärilar är vackra. Fjärilar är creepy äckliga håriga djur och delfiner är inte smarta och att du har en stickat kofta från Odd Molly gör dig inte mysig, och det är inte synd om dig för att du måste jobba för det måste alla.

RETARDS.


Ett motto att anamma.

ETA:
Jag skulle gärna önska att jag var Sue Sylvester i stället, men ärligt talat är jag inte säker. Jag saknar till exempel en megafon.

Monday, November 16, 2009

No jävla homo.

Ett allmänt påbud utfärdas härmed:
Inte riktigt än, men ganska så snart, kommer det inte längre vara roligt att skjuta in "no homo" i varannan bisats. Märk väl, det är fortfarande väldigt kul. Men ganska snart, jag skulle uppskatta det till ungefär nästa tisdag, kommer det att sluta vara roligt och börja vara störigt. Lite som att det inte längre är roligt att inflika "verklighetens folk" lite här och var för att visa att man är med och medveten, längre.
Ok? Ok.

Och nu något helt annat.

:
Har ni tänkt på att granen på Odenplan är helt sned? Den lutar mot tunnelbanetaket till. Det gör mig oroad, men får mig samtidigt att tänka på en pjäs av Jonas Gardell, så det får ändå se som en vinst i slutänden.

Wednesday, November 11, 2009

Don't tell them your name

I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.

Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen.

Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.

*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.

Sunday, November 1, 2009

An excuse for slutting out.

Det här är varför man, trots att det är askul att klä ut sig, ändå har problem med hela Halloween-grejen.

(nej, det är så klart inte för att det är "en komersiell amerikaaaaaaaansk högtid", hata slentriandissar av USA, mer om det och om kärleken till dunkin' donuts och starbucks och hatet mot hela hm-kvarter en annan gång)


Sexig zombie?

Saturday, October 31, 2009

Inquiring minds wish to know.

Frågor man ställer sig en kväll som denna:
- har man en jacka/kappa utanpå en frackjacka? I såna fall, vad?
- varför äger jag inga säkerhetsnålar?
- tog odi med sig mitt ögonfranslim till frankrike, och i såna fall varför?
- är det inte lite mesigt att åka taxi till en maskerad?
- å andra sidan, står man ut med att gå genom vasastan i 1700-talsperuk?

Oktober är snart slut och jag firar det genom att bli full i en peruk.

Hejhej!

Tuesday, October 27, 2009

Mina roomies, typ världens bästa.

Jag har fått en ny roomie. När jag tänker p åsaken är det faktiskt helt sjukt, jag har alltid sån överjordisk tur när det gäller roomies. Endast exemplariska människor vill uppenbarligen bo med mig.

Först bodde jag ju med systern i ungefär två år. Två år av fruktsallads-frukostar och korsordsprojekt (innan DN bytte fredgskorsord, när de fortfarande hade obegripliga serieteckningar som man skulle tolka till, typ, "En god man bär ofta bär", och andra märkligheter.), och fantastiska fester och lövkrig. Sen flyttade Odi in, och tog med sig soulen och jazzen och det nya lördagskorsordet och instiftandet av matlaget och ännu fler fantastiska fester och pulkaåkning. Nu har Odi lämnat mig för Lyon, och Maja har flyttat in. Ni förstår ju att hon hade en del att leva upp till.

Jag har inte känt Maja så där värst länge, men misstänkte från början att det var en premium person jag hade att göra med. Och, mycket riktigt. Maja pratar göteborska, älskar alla tv-serier jag älskar (and then some), är sjukt driftig och händig - till exempel pratar hon inte bara om att skruva till sängen och fixa trådlöst nätverk, utan gör det även, en mycket märklig inställning till saker, men jag gillart' som fan - oj vilken lång bisats, var var jag nu, jo - och det har hänt att hon har LAGAT MAT till mig, jag blev så glad att jag nästan började gråta, och hon har vad jag tror är världens snällaste och skönaste göteborska pojkvän samt en nästan skrämmande koll på musik. Än har vi inte haft en endaste fest, men jag känner på mig att inflyttningsfesten kommer bli något i hästväg, för det vore ju konsekvent.

Jag ser inte hur den här hösten kan gå fel.


Saturday, October 24, 2009

Men förihelv....

Nej, det har inte undgått mig att temat för nästa års bok- och biblioteksmässa är AFRIKA. Jag har bara inte riktigt orkat ta diskussionen om kolonialism, förfrämligande, exotisism och rasism en jävla gång till med kultursverige. Men det kommer förmodligen, så andas inte ut riktigt än.

Sjukt homogent, tydligen.

Friday, October 23, 2009

Oh no love (you're not alone).

Varje gång det är dags för gymnasieval och gymnasiegudier och öppna hus och infokvällar och mässor i globen blir jag helt tacksam för att jag inte går i nian Och för att jag med allra största sannolikhet aldrig kommer behöva välja gymnasie igen. (Kolla, jag är så rädd för det att jag inte vågar jinxa det genom att skriva 'aldrig mer'.) För, ärlig talat, stackars jävlar.
Och varenda tidning fylls av artiklar på vinkeln "fler val än någonsin", och ibland "svårt och jobbigt att välja", och enkäter där 15-åringar är råstressade, och jag vill bara hålla dem om HM-kofte-axlarna och få dem att förstå att så jävla viktigt är det inte. Att nästan inget är livsavgörande, och särskilt inte det här. Det kommer att bli bra hur du än gör och blir det inte det så beror det förmodligen inte på att du valde estet-juridisk inriktning på ditt samhällsprogram istället för samhällsteknisk.


Själv var jag så skoltrött och rådvill att jag åkte till USA istället.

Thursday, October 22, 2009

Built a city after us

Jag har förresten sett 500 days of summer, också.
Jag kan absolut inte bestämma mig för vad jag tycker.
(Det här inlägget innehåller SPOILERS!!!)

Jag vet ju att jag älskar soundtracket, men filmen. Den är ju jättefin, jag gillar att den handlar om en kärlekshistoria som inte funkar och hur man överlever den*.
Men det blir overload på indieklyshorna. Till och med jag tycker det, jag som ju egentligen gillar hoppa i sängar och vinylbackar och cykla i motljus och allt det där. Jag får Ameliesjukan, ni vet, när allt ska vara sådär härligt crazy. Det blir Garden State av det hela.
Även om jag gillar det så är det svårt att inte se igenom det, och jag kan inte bestämma mig för om det är okej eftersom de ju faktiskt inte får varandra, eller om det faktiskt inte är okej. Om ni hänger med.

Kan inte ni, som är smarta och begåvade människor, se den och säga vad ni tycker?


Kolla vad fin den är. Lite väl fin, men ja. Fin. Hajar ni?

Och, soundtracket, alltså. Shit pommes. Nu har jag återupptäckt the dears, the doves, menar jag ju, som jag älskade i gymnasiet.


*lite som världens bästa bok MAKEN.

There goes the fear

Alltså. Inte för att vara den som bloggar om LIVSPUSSLET (tm), men hörni. Hur fan gör ni? Är ni samma personer både som har välmanikyrerade naglar och strukna skjortor, och som städar lägenheten varje vecka och går på Caspar Friedrich-utställingen på Nationalmuseum, som jobbar heltid och som tränar i alla fall tre gånger i veckan, som träffar er pojk- eller flickvän och som gör både avslappnande och inspirerande saker på fritiden?
Jag menar, jag vet ju att ni finns där. Jag ser er och jag läser om er och jag träffar er. Men gör ni allt det här, eller får man bara välja en sak och sen hålla sig till den - eventuellt byta efter något år? Eller fnns det en ananna maxgräns - fem? Tre? Och i såna fall, är inte det jävligt IRRITERANDE, vaddå, ska man bara acceptera den begränsningen, det känns inte särskilt 2009?

För jag vill ha allt. All of the above. Fina naglar och Caspar Friedrich och jobb och allt det där andra. Jag har på känn att det borde gå, det känns helt orimligt att det inte skulle gå i nådens år 2009, man kan visst äta kakan och ha den kvar, men jag måste bara komma på trixet.

...Trixet, please?






All of the above, tack.

Wednesday, October 21, 2009

Talkt the talk, walk the walk.

I dag skriver DN om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nej, inte SD-debatten. Jag menar naturligtvis dinosaurier. I Globen visas nämligen den förmodligen helt bisarra showen (Filmen? Musikalen? Mim-teatern? Oklart.) Walking With Dinosaurs. Ett fenomen som fångade mitt intresse redan i somras när jag såg affischerna första gången.

Jag älskar dinosaurier. Förra sommaren, tror jag, var jag på Naturhistoriska Riksmuseet och tittade på deras fasta utställning om dinosaurier. Eller det är möjligt att det egentligen är en utställning om, typ, jordens historia fram till nutid, men det enda jag minns är såklart skräcködlorna. ("Skräcködlor", liksom. Bara det.) Ganska många saker är ju tyvärr inte lika fascinerande när man inte längre är sju år gammal, men det är var verkligen precis, eller kanske ännu mer, så. (Samma kan tyvärr inte sägas om Cosmonova, men det är en annan sak.). Skeletten är fortfarande GIGANTISKA. och SKITLÄSKIGA. Och ÖVERALLT. Och det finns pedagogiska tidslinjer om krita- och jura-perioderna, jag älskar tidslinjer, de ger mig en känsla av överblick och kontroll och att det finns en underliggande mening, och fina illustrationer och en jättestor dinosauriefot i ett hörn. Och det bästa av allt är at ingen vet någonting, nästan, egentligen. Det är frit fram att gissa och hitta på. Hade de fjädrar? Bör vi egentligen prata om Tyrannosaurus Höns? Levde de bara på natten? (sjukt läskig tanke - totalt jävla mörker, och livsfarliga flygande ödlor vars gigantiska vingar dånar ovanför en).

Eller jag ljög. Det bästa, och mest fascinerande, och det som gör att barn aldrig kommer sluta ha dinosaurieperioder, är så klart att de var jättestora, och jättefarliga, och jättegamla och mäktiga - och sen dog de. Poff, borta. Det är en välkommen insikt för en person som just blivit introducerad för det svenska skolväsendet.


Typ en miljon gånger större än vad du är.

Wednesday, October 14, 2009

Båtupptagning, eller: Patriarkatet i genomskärning

Ungefär så här års börjar alla med båt svära över vädret, och över sin egen oförmåga att planera, och havstulpaner. Det är nämligen dags att ta upp båten. Och medan det verkligen är ganska fantastiskt att ha en alldeles egen segelbåt (nåja, nästan egen i alla fal) är det nästan lika inte alls fantastiskt att ta hand om den på hösten. Båten kan nämligen inte alls bara ligga kvar i vattnet av någon anledning. Nej, den ska under den kallaste och regnigaste dagen som hösten kan uppbåda mastas av och torrsättas, och sedan täckas över av presseningar och aluminumställningar för att sedan klara vintern utan att gå sönder eller få ett sönderregnat elsystem.

Att ta upp båten är en surrealitstisk upplevelse.
Båtfolk, eller de som hjälper till vid båtupptagninen som ens båtklubb håller i, är nämligen inte riktigt som andra människor. Eller så är de möjligen precis som andra människor, som Verklighetens omtalade Folk, jag vet inte säkert . De kommer i alla fall till upptagningen tidigast av alla, omkring 7-tiden på morgonen. De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är komkpetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och domderar. De pekar med hela handen och ryter åt segelbåtsägare som inte håller sin plats i upptagningskön eller råkar lägga sig på fel boj medan de väntar.
De är Manliga Män (jag har aldrig sett en kvinna köra slamkrypare, kvinnorna fixar kanske fikat på sin höjd, båtupptagning är som ett mikropatriarkat i genomskärning), och om man inte gör som Manliga Männen säger så har man inte mycket att komma med. Glömda försäkringsbrev, strejkande båtstöttor och försenade ankomster tolereras icke. Manliga Männen bestämmer allt under båtupptagningstider.

Så vad gör man? Man ljuger, så klart. Man låtsas att man själv också har ett friestads-ställ, man bara har inte med sig det just nu. Och man pekar med hela handen och pratar väder och olika stöttors varierande kvaliteter med de närmsta båtgrannarna, och bottenfärg och de jävla havstulpanerna och högtrycksvätt, och man försöker att inte låtsas om att man inte har någon känsel i tårna (för man har inte förnuftiga kängor, man har sina fred perry-jympaskor och de är för små för raggsockor) och är jättetrött på att vänta och bara vill ta upp båtjävelen som man i alla fal inte kan göra något kul med på närmsta halvåret. Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror, eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls.


"Var ska du ha slingen nånstans på'na?"

Boklistan, revisited

Det har varit strykande åtgång på den förstklassiga litteraturen, och kvar är nu bara följande praktpjäser, som jag visserligen förstår inte riktigt LOCKADE TILL LÄSNING som vi säger i kvällstidningsbranchen, men ändå också förtjänar ett fint hem. Ett fint hem på Myrorna, tror jg bestämt.
1. Lyrikvännen nr 1. 2007, numret om Lugn och Svenbro. Jag veeet att det inte är en bok utan snarare en tidning, men den är jättebra och inbunden som en pocket.
2. De 9 - litterär kalender från 2006. Oklart varför jag äger den här, men en del intressanta texter finns det.
3. Arne Dahl "Upp till toppen av berget". En deckare, men även deckarhatare som jag kan ändå läsa den här utan att kräkas lite i munnen. Istället för idol, liksom.
4.
Fjordor Dostojevkij "Onda andar". Rysk nihilism.
5. .Dock - locket på. Inte heller precis en bok, utan en numera avsomnad (tror jag) tidskrift om skönlitteratur och skrivande. Texter av Ninni Holmqvist och Peter Kadhammar och en massa andra höjdare. Mycket bra.
6. Visslingar och Rop nr 15, Perfekt performance. Ännu en o-bok, men snygg och bra.
7. Jag Kjaerstad "Förföraren". Ok, den är inte alls bra. Jag tycker att den suger ashårt. Men alla andra älskar den ju tydligen, så det gör säkert du med. Prisbelönt och kultförklarad och jag vet inte vad.
8. Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt". Åh, jag vill inte skiljas från den här heller egentligen.

(Fast den sista tror jag faktiskt att jag behåller. )

Monday, October 5, 2009

Exakt vad vi vill ha, eller: jävla förritiden att hela tiden vara bra

Vi har ju sedan länge redan kunnat konstatera att jag lite väl ofta lutar åt att allt var bättre förr. Inte kanske feodalsamhället och Torbjörn Fälldin som stadsminister, precis, men däremot till exempel Kent. Det finns tyvärr ingenting i deras Töntarna som är bra på det sättet som 747 var bra (jo, det var den, det är bara du som lider av posttraumatisktonårsångesstress, skaka av det det där nu och lev med att du faktiskt hade ångest till en bra låt.).
Kolla här.


Jaja, ni låter lite som Depeche, men det blir inte bra för det.

VS

Ser vi syner nu igen.

Tacksomfan, Kent. Tack för att ni tvingar mig vara tanten ännu en gång. Bastards.

Friday, October 2, 2009

Swept me off my feet

Wonderfalt är nystädad. Det luktar svagt av citron och såpa, ingenting är belamrat och det ser lite ut som i en inredningstidning, om man bara kisar lite.
Det här händer lite då och då, med ganska jämna men långa mellanrum. Och, för att återigen citera en hittepåjournalist i New York, I couln't help but thinking. Hur ofta är det tänkt att man ska städa, egentligen?

För en gång i veckan känns helt orimligt mycket. Så snabbt blir det väl inte smutisigt? Och nu är ju Wonderflat, trots alla sina fördelar, inte en lägenhet som är speciellt lättstädad. Det krävs lite av en kraftansträning varje gång. Men en gång i månaden - det låter lite lite? Eller? Och om man nu städar en gång i veckan - dammtorkar man verkligen då, och dammsuger alla lister med munstycket och har sig? Och om ja - gör man då över huvud taget INGENTING annat i sitt liv än går runt och städar asnoga? Jag menar, jag gillar ju också när det är rent och fint, det gör jag. Men jag gillar nog att gå på spelningar och äta brunch och kolla på idol och läsa böcker mer. Jag har förstått att jag ibland har helt orimliga krav på vad tillvaron ska innehålla, men herregud. Jag vägrar faktiskt tycka att städningen är viktigare än till exempel segling.
Men hur fan gör man? Och, när? Gah.


Kanske om man hade ett finare sopset?

***
En helt annan grej.
Jag tjvlyssnade på mina grannar prata i trapphuset i dag. Ibland bor jag väldigt mycket i Vasastan. Guldkorn ur konverstionen: "Ja, det är ju kul när folk kan slita sig från sina TV-apparater". "Jag kollar nästan aldrig på TV numera, sånt tjaft. Det är kunskapskanalen eller Axess då, möjligen." "Nej, jag orkar inte heller med sån där häng och fläng-tv". Och sen kan jag nästan lova att de gick in till sig för att kolla på fredagsfinalen av Idol.

Wednesday, September 30, 2009

Jag rear ut min själ - allt ska bort.

Bokmässan resulterade, förutom led- och träningsvärk, gratisfyllor, hedjlöst nätverkande, gratispåsar från Gudrun Sjödén och ett gäng nya fantastiska bekantskaper, såklart i nya böcker. Närmare bestämt Melankoliska Rum, eftersom jag jättelänge förstått att jag borde läsa den och man faktiskt inte kan motstå en bok om "ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid", Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), eftersom Anneli Jordahl är en av Sveriges bästa skribenter och jag inte kan TRO att hon äntligen börjat skriva skönlitterärt. Skönlitteratur ftw. Vidare Linn Hanséns Ta i trä, eftersom den är fin och grön och verkar vara en sån bok som jag önskar att jag hade skrivit. Och slutligen Helen Hanffs Brev till en bokhandel, eftersom den handlar om kärleken till böcker, något som ni säkert redan förstått ligger nära till hands hos Lag Terry.

Alla dessa böcker, fantastiska som de är, och tidningar (som faktiskt är för många för att räkna upp, eller jag skojade bara jag måste bara nämna tidningen Mums som ärligt talat verkar vara nästan hur bra som helst, jag ska läsa lite mer och återkomma, jag lovar), tar plats. Och Wonderflat, bra lägenhet som den är, har aldrig varit bäst i grenen Förvaring och uppställning.
Jag har därför rensat ut min bokhylla. Detta är ett projekt som måste ske i omgångar, eftersom man först inte förstår hur man ska kunna leva utan någon av alla böckerna, och sedan tar man bort ungefär tre, och tänker "nej, det räcker annars dör jag", men efter en paus på ett par timmar eller en dag kan man återgå till hyllan och hitta nya böcker att rensa ut.

Däremot får man ju faktiskt inte slänga böcker. Farenheit-filmen gjorde ett beklagligt stort intryck på mig när jag var liten, jag skulle aldrig få för mig att langa något inbundet i papperskorgen.
Myrorna, däremot, går hur bra som helst. Men helst vill jag ju ge bort böckerna till folk jag känner - så att jag vet att de får ett bra hem.
Här är därför listan på vad jag rensat bort hittills, skicka ett mail till mailadressen som står till vänster eller ja, kontakta mig på fejjan eller annat sätt, och claima vad ni vill ha. Jag lovar att inte bli ledsen om ingen vill ha något, men då får ni lova att inte bli ledsna om ni hittar en bok på listan som ni har gett mig. Jag tycker säkert jättemycket om den, men man måste vara hård mot de hårda ibland. Och böcker är ganska hårda.

Ok, då kör vi.
1. Susan Faludi "Ställd". Sjuktsjuktsjukt bra! TAGEN!
2. Lyrikvännen nr 1. 2007, numret om Lugn och Svenbro. Jag veeet att det inte är en bok utan snarare en tidning, men den är jättebra och inbunden som en pocket.
3. De 9 - litterär kalender från 2006. Oklart varför jag äger den här, men en del intressanta texter finns det.
4. Stora fotoboken om hundar. Nej, jag vet inte varför jag har den här heller. TAGEN!
5. Arne Dahl "Upp till toppen av berget". En deckare, men även deckarhatare som jag kan ändå läsa den här utan att kräkas lite i munnen. Istället för idol, liksom.
6. Anne Appelbaum "Gulag - de sovjetiska lägren". En tegelsten, men väldigt välskriven och ganska hemsk. TAGEN!
7. Per Hagman "Skugglegender" (novellsamling). ÅH, jag älskade den här så mycket när jag var tonåring! Innehåller än i dag vissa riktigt bra noveller, och andra inte lika bra kanske. TAGEN!
8. Fjordor Dostojevkij "Onda andar". Rysk nihilism.
9. .Dock - locket på. Inte heller precis en bok, utan en numera avsomnad (tror jag) tidskrift om skönlitteratur och skrivande. Texter av Ninni Holmqvist och Peter Kadhammar och en massa andra höjdare. Mycket bra.

10. En bok om dammsugarens historia, från Tekniska Museet. Egentligen vill jag inte ge bort den här - de är så himla rolig! Älska trivia-böcker med illustrationer från 20-talet! - men ja. Hård mot de..., etc. TAGEN!
11. Mirja Unge "Motsols". Lite äcklig, lite läskigt, väldigt fin. TAGEN!
12. Moa-Lina Croall "sen tar vi Berlin". Om att fly, och om att åka till Berlin.TAGEN!
13. Visslingar och Rop nr 15, Perfekt performance. Ännu en o-bok, men snygg och bra.
14. Günter Wallraff "Längst där nere". The original wallraffing, innan det blev fattigblogg av alltihop. TAGEN!
15. Jose Saramago "Året då Ricardo Reis dog". Också så bra att jag helst inte vill ge bort den, iallafall inte till vem som helst. Om fantasi, litteratur, skrivande, och lök-doftande poliser. TAGEN!
16. Jag Kjaerstad "Förföraren". Ok, den är inte alls bra. Jag tycker att den suger ashårt. Men alla andra älskar den ju tydligen så det gör säkert du med. Prisbelönt och kultförklarad och jag vet inte vad.
17. Dorothy Sayers "Drama kring ung dansör", och "Naturligt död". Åh, Dorothy Sayers. Jag önskar att du var min bästis. Och att Lord Peter Wimsey var min älskare. Två böcker av den allra bästa. TAGNA!
<18. Plura Jonsson "Resa genom ensamheten". Om musik, mat och svineri. Bland annat. TAGEN!
19. Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt". Åh, jag vill inte skiljas från den här heller egentligen.
20. Alessandro Baricco "Silke". Den minsta, och kanske finaste, boken i bortskänkningssamlingen. TAGEN!
21. Jan Stenmark "Du och jag". Jag älskar ju Stenmark, men vet inte riktigt vad jag ska göra med hans böcker när jag väl läst dem. Ergo, nya läsare sökes. TAGEN!

Ok? Ok!

Tuesday, September 29, 2009

Jaja, jag tittar på Idol.

Inte för att vara den som bloggar om Idol, men alltså, två saker.

För det första. Är inte låtarna väldigt såsigt arrade? Som i att de har ett tempo på ungefär hälften av vad orginalversionerna har.
Såsigt:

Beanaise?
Inte såsigt:

På sin höjd en röra, typ mangochutney.

För det andra. Elin Kling, vadihelvete håller du på med. VARFÖR tilläts babyface att ha obehaglig ansiktsbehåring, när han clearly ser ut som en 12-åring?


Du har något slags djur i ansiktet, vännen.

Och en grej till. Kan vi bara få slippa fler "Nu ska jag gå ut och köra järnet", och "Jag ska visa känslor på scenen". Please. Det är idol-kval, och jag får redan utslag av de där formuleringarna.

Ok. Snart över till något helt annat.

Wednesday, September 23, 2009

say cheerio to school

Hey kids,
nu drar jag till göteborg och bok- och biblioteksmässan. Jag har fått den beskrivit för mig både som fyra dagars tröstlös ikea-vandring och "ungefär som en festival, du vet". Det kan uppenbarligen sluta hur som helst, men jag ska försöka komma hem hel, ren, och utan hundra värmeljus för 19 spänn. Hoppas vi ses där!

Friday, September 18, 2009

Hej heteronorm!

Och en till grej som gör mig förbannad, när jag ändå är i tagen.

Apotekets reklam. Ärligt talat, kan ni komma på något reklamtillfälle som skulle vara ett bättre tillfälle att slentriandissa heternonormen och vinna någon slags goodwill, trovärdgiete eller ja, varumärkescredd kanske nu när de ska bli privata? Det hade varit så himla lätt för dem! Bara ha exakt samma bilder, men inte sno KD:s kampanjaffishmodeller.
Men nej. Mammapappabarn, eller mammabarnbarn. Och ariska, såklart.
(Av oklara anledningar går det inte att spara ner bilderna, men ni vet vilka jag menar. De där som annars är ganska bra, med familjer med asstora näsor. Och kärnfamiljer. Kolla i närmsta skyltfönster, eller här)

Nu tar jag fredag, återkommer när jag blivit glad igen. Eller ja, typ glad.

din mamma är ett plommon, eller: Nej, det är inte det här som är problemet egentligen. Såklart.

Varför, VARFÖR, försöker (framför allt) HM och Zara och andra crappy modevarutus alltid lansera jävla PLOMMONLILA som höstens färg? Varenda år, samma sak. Kungligt plommonlila. Syndigt plommonfärgat. Mäktigt plommonkulört. Every year. Tröttare än rudolf. Särskilt när när alla, och då menar jag även de som under sommaren utan problem knallar omkring i fashing roadkill, har hajjat att det är världens fulaste färg på människor. Endast väggar klär i denna nyans. Och inte ens speciellt många sådana.

(Jag försöker hitta nya höststövlar och det gör mig på dåligt humör.)


Det kan du fetglömma

(Andra saker som gör mig på dåligt humör:
- spinningpass
- folk som gillar spinningpass
- personer som inte kan planera och/eller delegera arbete
- mailofobiska arbetsgivare
- kallt kaffe för 35 spänn
- Alliansen)

Thursday, September 10, 2009

This is no holiday.

Nej, mina vänner. Ni kan inte vänta er en osmakligt nostalgiskt återblickande text om attentatet som blivit känt som ett datum på dess årsdag imorgon. Och jag behöver inte ens förklara varför. Det gör redan Jack Shafer så himla bra. Inte för att jag är nyhetsmedia, direkt, men ändå. Tröttsamt är det.

Ok? Ok.

Sunday, September 6, 2009

To swing, low.

Jag har blivit roomie-lös, igen. Det har hänt förut, alla bara lämnar mig, etc., etc.
Odi har flyttat till frankrike igen, de lilla frankofilen, och kvar är jag och Vasastan och en mycket tom Wonderflat.

Det har såklart inneburit en massa saker som jag visste skulle hända. Jag skulle laga mat och lyssna på Edit Piaf, för det brukar Odi göra och tycka är härligt, jag tycker inte det är så härligt, jag gillar inte att laga mat, inte ens med Edit, men jag försökte, och Pasta Alfredo blir alltid gott när man överdoserar med persiljan.
Jag skulle vända mig om för att berätta om mina fantastiska rubriker från natten innan eller fråga om jag skulle köpa två cappo från Espressohouse när jag ändå skulle dit, eller om det inte är dags att Wonderflat får nya gladiolusar (gladiolii?) snart, eller något helt annat, bara för att på klassiskt okej klyshigt filmmanér komma på att det inte finns någon Odi här, och att ingen bryr sig om mina rubriker eller vill ha en Cappu eller har någon som helst åsikt om färgen på gladiolusarna.
Jag skulle svära över att min garderob bara blivit hälften så stor.
Jag skulle vakna, och Wonderflat skulle vara alldeles tyst, och den skulle fortsätta vara tyst tills jag satte på musik eller ringde hit någon, för det skulle inte komma hem någon alldeles av sig själv och sparka av sig skorna och lägga kassar överallt och vilja ta en ciggeluring på uteplatsen.

Vad jag inte visste, var att jag dessutom skulle få akut brist på soppåsar, eftersom jag tydligen inte handlar så mycket/ofta att det räcker till de gigantiska mängder sopor jag ändå lyckas producera. Jag har fått rationalisera antalet papperskorgar hemma såväl som tömningsfrekvensen, och det är inte alls speciellt nice. Jättejobbigt att stå i badrummet och vilja slänga tops i papperskorgen där men istället behöva gå ut till köket och knöla ner dem i den dignande påsen under diskbänken.
Nu har jag dock köpt såna där avfallspåsar som jag tidigare alltid undrat vad det egentligen är för mongon som köper, när man precis lika gärna och mycket miljövänligare kan använda påsarna man konkar hem maten från ica med. Nu vet jag. Det är roomie-lösa människor som köper dem.

(Jajaja, det finns bra saker med att bo själv också, jag vet. Mer om detta när jag kommit på exakt vad.)


Vita, kanske?

Monday, August 24, 2009

Hejdå sommaren, eller: what's in a facebookstatus.

Ikväll har jag och the ode för första gången suttit på uteplatsen och druckit te i mörker klockan nio på kvällen. Med värmeljus. Vi såg ut som en reklam för något mysigt, typ halsdukar eller spraydate eller kanske AA-möten, och det är nu officiellt höst.

Hur har sommaren varit, undrar du nu? (Jo. Jo det gör du.). Why, den har varit precis så här. I give you, sommaren i facebookstatusar, en sedelärande historia.

Akt I
Terry I am not afraid of you and I will beat your ass.
Terry Hjärnan full av kvällstidning.
Terry I have a feeling we're not in Kansas anymore, Toto.
Terry Dagsform: uppvärmt lik.
Terry Vi ses ikväll, bruce.
Terry regn, bryggkaffe och nietzsche.
Terry Bakar minipajer och åker snart till en landsbygd nära dig.
Terry måste komma på det magiska trixet för livet med nattjobb. det här håller inte.
Terry har lärt sig ny asfiffig friläggningsteknik och är lycklig på det nördiga sättet.
Terry Börjar ångra beslutet att träna klockan 07.00
Terry just vaknad och planlös, och sol överallt.
Terry och biafrakriget

Akt II
Terry Den största rubriken i dagens tidning är min, bara min.
Terry Drar till en ö i bohuslän. Hejpåetttag!
Terry Påväg tilbaks till verkligheten och redan full av hat. Mer specifikt, sj-hat.
Terry SÅ JÄVLA BRA! EU ÄLSKAR OSS IGEN OCH NU JÄVLAR SMÄLLER DET! KAN INTE SLUTA ANVÄNDA VERSALER!*
Terry har en kompis som har gjort egen flädersaft. Så jävla imponerad.
Terry sol, frukostköp och så ledig så du dör lite inombords när du läser dethär.
Terry Fixar och trixar men vill helst bara dricka öl.
Terry kokar färskpotatis och lyssnar på sommar i p1.
Terry Ritade ett uppslag en hel kväll för att få det utslängt fem-i-skick av Jackson. Nu drar jag till skärgården.
Terry fräknig, blåmärkt och lyckligt välseglad. Och också: hemma hos duschen igen. YAY!
Terry åh gud. världens tråkigaste sommarpratare. är det det här våra licenspengar ska gå till, etc.

Akt III
Terry frukost, lill lindfors och sista rekvisitafixet.
Terry sak man vill upptäcka fyra minuteri skick: att man saknar sidan 9. Inklusive material.
Terry Nu är samtliga MAKEN-föreställningar utsålda. Sjuhuhuuuuukt. Överväger extraföreställningar.**
Terry MAKEN gör extraföreställnign den 22 augusti, men biljetterna är redan på väg att ta slut så skynda boka om du inte redan fixat din biljett till årets bästa pjäs.
Terry har generapt. och druckit cava. kanske gråtit en skvätt, kanske skrattat magen ur led. Man vet aldrig så noga.
Terry post premiär-trött på jobbet.
Terry Drar på spontantbröllop på kastellholmen.
Terry I've got wheels and you wanna go for a ride.
Terry borde äta men all mat är äcklig. Öl däremot, är gott.
Terry har en vän med en termos och är utflyktsbound till Nackareservatet.

RIDÅ.

Inte så jävla illa ändå. Ganska frukost- och matfokuserat, ganska mycket skärgård, ganska mycket sommarpratare. Hejdå sommaren, vi ses nästa år.

* Nya sjukt bra projektet Brevnoveller
**Maken på Teaterverket

Friday, August 14, 2009

Post-premiär.

Naglarna är nedbitna, bakfyllan ett faktum och premiären överlevd. Nu kör vi. Fyra föreställningar kvar. Hoppas att du kommer dit.

***
In other news jobbar jag dag denna vecka, och jag hade glömt hur jag verkligen inte kan hantera mornar. Jag har en historia av att vara folkilsk och skrämma såväl familj som hemsläp, råka gå hemifrån i andras jackor eller omatchande skor på höger och vänster fot, hälsa på samma människor i hissen tre eller fyra dagar i rad eftersom jag verkligen inte har något minne av föregående morgon, och så vidare i tröttsam oändlighet. Att jobba natt är fab. Visserligen händer det att man vaknar tidigt som fan (omkring 11) och måste gå upp, men det är aldrig lika primalskriångestframkallande som att gå upp halv sju. Det är fan döden. Döden i grytan. Det är tur att jag har ett roligt jobb som gör det värt det.

***
För övrigt har det tydligen blivit höst. När hände det? Och, varför? Den här sommaren har gett mig bruna ben för första gången sen jag bodde i Frankrike, jag vägrar att täcka över dem redan. Augustis outfit: shorts och halsduk.


Ungefär så här.

Tuesday, August 11, 2009

En enorm principiell skillnad.

Nej, säger jag ju. Det blir inget nytt här förrän jag överlevt premiär, och föreställingshelg. Dock kan jag glädja er som googlat er hit genom att söka på Maken och teater, eller Maken och pjäs, med att det förmodligen blir en extraföreställning lördagen den 22 augusti, men än kan man inte köpa biljetter dit.

Tills vidare får ni titta lite mer på den här.


Och läsa om när jag pratar pjäsen i PåStan här

Sunday, August 2, 2009

Every me, every you.

Just nu går jag runt och gnager konstant på mina knogar och skrämmer min omgivning med att brista ut i obegripligeter som jag sedan skriver ner på närmsta papper. Det är tärande, särskilt för de som fortfarande umgås med mig, men det har en väldigt bra förklaring och det tar snart slut. Det är nämligen så här.

Teatern jag har jobbat med sedan i snart ett år har premiär. Om två veckor, ganska precis. Den kommer att bli overkligt bra. Jag har, tillsammans med mina fina vänner i KOTTERIET* skrivit ett teatermanus av Gun-Britt Sundströms fabulösa roman MAKEN. Och nu smäller det snart. Jag är asnervös. och sjukt peppad, och hoppas att ni alla förstår ert eget bästa och kommer och ser den.

Boka biljetter här, vi spelar den 13, 16 och 17 augusti på Teaterverket i Stockholm.


Den osannolikt snygga affishen är ritad av Herman Carlsson


*kotteri = liten sammansättning människor som kommer ta över världen. till exempel i teaterform.

Wednesday, July 29, 2009

Parry Otter?

Men Terry, hör jag er klagande fråga. Nu har den nya Harry Potter-filmen visats i mer än två veckor. VARFÖR har vi inte fått en lika rolig och stimulerande genomgång av den som vi fått av alla de andra, komplett med mat-liknelser och irrationella avvikelser?

Kära ni, säger jag till er. Kära ni, frukta inte. Det kommer. Jag har inte fått se den än, för jag väntar på att min syster ska komma hem från Gotland så vi kan se den ihop. (Det är av yttesta vikt att man ser såna här filmer i rätt sällskap. Fel sällskap, som stönar över tonårshångel och inte fattar när det är läskigt, kan förstöra upplevelsen helt.) Sen, mina vänner, lovar jag att det blir genomgång och matliknelser så det står härliga till.
Ok? Ok.


Ron är fortfarande med, så än finns det hopp om livet.

Ceci n'est pas une modeblog, pt. 2.

Jag är sjukt svag för nautiskt mode. Jag vill bara börja med att säga det. Jag tycker randiga tröjor är assnyggt, rött och vitt och blått är färger som är jättefina ihop, och om jag inte kände mig så larvig så är det mycket troligt att jag på allvar skulle ha en kaptensmössa som accessoar.
That said, slogs jag åter förra veckan hur otrolgt lite sagda nautiska mode faktiskt har att göra med... well, nautik. Eller i alla fall segling.
Veckan tillbringades i mitt fall så gott som genomgående i...

Denna moderiktiga skapelse

"As seen in Pippi Långstrump."

Och dessa, gärna smutsiga efter att ha dragit upp leriga ankare och trasiga efter att ha fastnat i vinch-handatag eller en vantskruv eller något annat vasst som man alltid gör illa sig på.

Just add clay!

Dessa föga trendiga skapelser

Stuprörsjeans är värdelösa på en båt.

Och den klassiska knyckt-av-pappa-skjortan

Men sans diverse knappar och annat som ramlar av och är för jobbigt för att sy på igen.

Det enda som egentligen är nautisk, i Sofies mode-benmärkningen menat, är nog min bikini. Den är blå och vitrandig och assnygg, men ibland lite för kall att segla i.

Monday, July 27, 2009

Hej hörni. Hur har ni haft det? Lite jobb där, lite semester där, lite slut på semestern och därför lite bitter där. Kul att höra. Själv har jag seglat och blivit kompis med en säl som simmade efter vår båt och lekte med kölvattnet i typ enhalvtimme. Dessutom har jag blivit åskad på i yttersta havsbandet och grillat på klipporna och provseglat mina nya segel. Det har varit fabolicious, men tyvärr inte så bloggningsbart. Återkommer när saker som går att länka till börjar hända igen. Troligen imorgon.


Vi döpte honom till Horsten.

Hejsålänge!

Sunday, July 19, 2009

Cut my legs off and call me shorty.

Rapport efter shortspasset:
Jorå, det kunde man. Om man stod ut med lite tvetydiga blickar från textredigeraren och att det var kallt att vänta på taxin kvart över fyra i morse.

Saturday, July 18, 2009

Dress me up

Det här med dresscode på olika jobb, alltså. På vissa jobb får man inte vara för slashasig. På andra blir man tittad snett på om man kommer med klackar som låter. Idag är det sjuhuhuuuukt varmt, Stockholm flämtar och klagar över bristen på parasoll, alla dricker det där vitaminvattnet och jag har gått omkring i ett par shorts som ser lite ut som de som Brüno har på filmaffisherna överallt, förutom att de är vita och inte gula, och saknar hängslen.

Dessutom har de guldnappar.

De är snygga, och bekväma, och lagom varma. Men kan man verkligen ha dem på nyajobbet?
Återkommer med besked i den frågan om ganska exakt en timme.

Saturday, July 11, 2009

All the things I could have said and done

En recap från dagarna i Bohuslän, i listform:

Onödig packning när man ska till Åstol*:
- saltvattensspray.

Saker jag tydligen tycker är sexiga på sommaren, men aldrig annars:
- killar med hår så solblekt** att det nästan är vitt

Irriterande grej no 277 med mina föräldrar:
- de använder ordet "gott" i sammanhang där de inte pratar om smak, och sammanhang där andra människor skullle använda ordet nice, till exempel. Illustrerande exempel: "Det är väl gott det här livet". Som att de skulle säga gött, men inte är göteborska. Motbjudande.

Världens värsta företag, någonsin:
- SJ.


Vi ses snart igen, vännen.


*Åstol = ö jättelångt ut i Bohusläns skärgård.
** NB: Solblekt.

Thursday, July 9, 2009

for the win.

Jag ska snart skriva något om vad man inte behöver packa när man ska till Bohusläns skärgård och vad som av outgrundliga anledningar blir sexiga på sommaren i skärgården men ingen annan stans, men först en helt fantastisk kombination av två av mina bästa grejer: kollektivism, aktivism och dans.



Now beat it.

Thursday, July 2, 2009

Soundtrack of the blodsmak i munnen

Jag har börjat träna igen. På Friskis. Det är fett, man får en applåd och ibland två när man är klar, folk är lagom fula och snygga och vältränade och slappa, och man kan träna lite när man vill. Jag gillar't som fan.
Däremot är musiken ett kapitel för sig*. Den ska inte i första hand vara bra, föreställer jag mig. Det är skillnad på ett blandband och ett friskispass, musiken ska peppa, vara taktfast, ha en bra tempoblandning och ha något som passar alla.
Men om JAG skulle göra ett program skulle jag ha de här låtarna med.

Flashdance - det är klart att målet med träningen är att kunna göra auditions för snorkiga balettgubbar och ta dem med storm. Även om man inte kanske precis tränar balett.
Boogie woogie bugle boy - om man känner sig som i en amerikans 40-talsmusikal glömmer man matt man är tröt.
Jag är en vampyr - "hela världens hunger samlad i meeeeeeee-eh-ehej". Perfekt.
If you've got the money - inspirerar till snygga dansträningssteg, och alla vet ju att det är roligare att träna om det känns som att man dansar.
Higher and higher - i slutet på kondispasset behövs det puckopepp som bara Fantastick Four kan stå för.
Diamonds are forever - dödshård låt för dödshårda biceps.
Fan, fan, fan - ibland är det inte kul med situps, men man gör det ändå.
För sent för edelweiss- till avslutningen förtjänar man lite Håkan.

Här är listan, om nån vill ha den.

Vad skulle ni ha?

*Jag vet att det finns indiejympa, men jag känner mig obestämt tveksam. Jag vet inte riktigt varför.

Wednesday, July 1, 2009

Slowly, softly.

Sak jag kan konstatera efter dagens sommarprat, och efter snart två pass på nya jobbet*
  • Norrländska ö:n är kanske Sveriges finaste vokal.
Det var bara det just nu.
Jag lovar att snart skriva lite mer imponerande saker. Eller i alla fall längre. Men just nu har jag huvudet fullt av kvällstidning.

*som är precis precis på pricken så fett som jag trodde här

Wednesday, June 24, 2009

you're letting it show.

Jag vänder bakochfram på mitt dygn, det är ljust jämt och taxin genom Stockholm klockan 04.10 varje dag är overklig, silvrig och lent motståndslös. Sommaren gör mig darrig, eller är det allt kaffe, jag vet inte, men mina ben skakar när jag cyklar till frukosten och jag har svårt att träffa rätt knappar när jag lyfter luren för att svara när du ringer. Tinnitus i hjärtat och susningar i lungorna, och ännu är det bara juni.

Sunday, June 14, 2009

Din mamma är en rosenknopp.

Jag verkar ha lite svårt att släppa det här med hur hudvårdsproduktsföretagen vill att vi ska lukta. Eller snarare, vilka saker som man förväntas vilja att ens hud liknar.

I wonderflats badrum finns av oklara anledningar ungefär en miljon duschprodukter, alla med olika förmodat sensuella doftegenskaper som ska förhöja den kvinnliga mystiken. För kvinnor duschar ju inte bara för att bli rena. Det är en hel upplevelse. Och till denna upplevelse kan vi naturigtvis inte ha något så prosaiskt som TVÅL. Hallå. Hur sexigt är det. Nej, det är aprikos och yogurt och rosor och mandelmjölk hit och dit. Jag saknar endast åsninnemjölken.

Jag blir lite arg varje gång. Jag är inte cleopatra, jag behöver inte badkar med rosenvatten och aloeverablommor, jag vill bara sluta lukta svett, och dessutom är jag människa och inte tårtbotten. Jag vill inte lukta/smaka/likna vare sig aprikos, rosor, mandelmjölk eller yoghurt. Sluta mystifiera min dusch.


Vafan.

Friday, June 12, 2009

pop quiz, pt 2.

I går och i förrgår var jag en på alla sätt storartad vän. Jag hjälpte nämligen min kompis Jens att flytta för ungefär nittonde gången i år. Det här ska inte bli ett inlägg om Stockholms bostadssituation och andrahandsmarknad, för åh guuuud vad tråkigt.
(Apropå det är det nog dags för ett Kan vi bara prata om vädret istället-inlägg snart igen.)

Nix, det här inlägget ska handla om nåt jag kom på när jag bar upp den tredje flyttkartongen med sonic-tidningar för tre trappor utan hiss. Nämligen om man inte skulle kunna göra verklighet av de där planerna man länge haft på att inleda varje spirande vänskapsförhållande med ett kanske tråkigt, men i längden för båda parter givande frågeformulär.
En av frågorna skulle givetvis vara Hur många gånger tänker du flytta det närmaste året, och om det överstiger två, på vilket sätt kommer du kompensera den konditionsångest* och träningsvärk det här kommer framkalla.
Andra relevanta frågor är:
Kommer du lämna mig för att plugga nånting jättespännande på andra sidan världen under längre tid (och om ja, hur många gånger får jag hälsa på), tänker du ligga med någon av mina kompisar och om ja, hur bra är du på att inte fucka upp i det läget, samt vilka är dina bästa tv-serier.

Inte en sån himla dum idé, no? Det kniviga kommer givetvis att bli att känna av när det är läge att langa fram formuläret, men jag tänker mig att detta kommer ge sig efter ett par försök.


*en avlägsen släkting till tjockisångest. Framkallas av att man får blodsmak i munnen av att springa till bussen, och av att mycket skrynkliga tanter cyklar förbi en när man flåsar upp för västerbron.

Saturday, June 6, 2009

Oh, ew.

Efter imorgon kan vi alla sluta gå omkring med våra spritpennor i väskan. Då är nämligen EU-valet över, de orangea och gröna friggebodarna försvinner och alien kommer sluta att berätta för oss att hon säger BASTA.

Men det är fortfarande nästan dryga 38 timmar kvar tills dess, så nu gör vi vad vi kan tills dess, yes?

Friday, May 29, 2009

One of these things first.

Idag gör jag min sista dag på schnygg-jobbet.
Jag verkar undgå den fruktade avtackningen den här gången, på grunderna att jag nog kommer tillbaks senare. Borde tänkt på att använda det argumentet vid tidigare tillfällen.
I väntan på detta gör jag mig allmänt populär.
Kollega som hade en blöt kväll igår: (äter fredagsfika)
terry: sniffar i luften
Kollega: vad.
Terry: Inget. Eller, shit vad du luktar gammal bakfylla, alltså.
Kollega: ....

Nu väntar tre veckors ledighet, och jag kommer vilja hänga med just dig. Hör av dig vetja.

Jag kan tänka mig att göra det här


eller det här


och kanske lite av det här


Men du är välkommen att komma med flera förslag. Gärna bildillustrerade.

Monday, May 25, 2009

You can call me Al.

Jag gör inte filmer, så jag har inte full inblick i vad som spelar roll när man bestämmer vad ens produktion ska heta. Men jag tänker mig att det ska ha något med handlingen att göra, och kanske vara lätt att komma ihåg.

Saker jag inte skulle döpa mina filmer till om jag gjorde några:
- Dödlig fälla. (1997, OCH 1983. För det är en så bra titel, så den kan med fördel användas ungefär vart tionde år.)
- Dödligt hot. (1998)
- Tystat vittne. (1987)
- Tyst vittne. (1994)
- Falskt vittne. (1970)
- För evigt. (1998)

Det är som att döpa alla sina barn till John Smith.

Filmer som däremot har fantastiska titlar:
- Kapten Zoom, världens befriare. (1955)
- Cocaine Cowboys (2006)
- Fucking Åmål. (1998)



Zoom!

Wednesday, May 20, 2009

I fought in a war. -ish.

Det ligger två skitstora båtar i Riddarfjärden i dag. De ser lite ut som kriget, grå med kedjor och grejer som hänger från relingen. Ingen vet vad de gör där, alla spekulerar.
Vilket är passande, eftersom jag också ser ut som kriget i dag. Och inte som ett krig med ett ballt namn heller, som Operation Desert Storm, eller Starship Troopers, ok det senaste var en film men ändå. Inte som ett sånt krig i alla fall. Mera som, typ, trettioåriga kriget.


Ni kan kalla mig slaget vid Lützen.

Sunday, May 17, 2009

Shut it - you don't under stand it

Jag gillar TV. Verkligen alltså. Det är lätt på min top-fem lista av bra skit. Jag gillar det så mycket att jag blir lite stressad av all bra TV som finns. Så mycket populärkultur, så lite tid. In treatment, Mad Men, Friday night lights, Weeds, True blood. Och sen all dålig TV som man också vill se, typ 90210, Merlin och Top Model. Hur gör ni andra för att hinna få erat fix?

***
Nä men en lista på det då.

Mina top TV-serier jag gillar som vissa anser att jag borde skämmas över:

1. Buffy the Vampire Slayer. Extremt blond tjej i jättefula 90-talskläder sparkar ondingar i tacky kostym och smink. Ja okej. Men också rätt mycket mer, vilket framgår om man ser mer än fyra avsnitt, och dessutom ligger till grund för flera spännande analyser till exempel här boken eller och de här resonemangen (sammanfattande postkolonial analys) , och det här (postmodernistisk analys, mer genomgripande).
2. Sabrina, tonårshäxan. ÄH, kom igen. Vem vill inte ha en katt som Salem?
3. Xeena krigarprinsessan. Hon joddlar. Hon har ett jättejättekonstigt svärd och en lesbisk relation till sin sidekick. Allting är i knalltechnicolor-färger. Det är mytologiernas krig med både Cesar, Kleopatra, Moses och Jesus på plats. Det förekommer nästan alltid glada bybor iklädda säckväv i någon av scenerna. What's not to like?
4. How I met your mother. Vänner-varning och burkade skratt säger vissa. Typ det enda sympatiska tvåsamheten på TV, säger jag.


Eeeiieieiieeedldldldleyh!

Thursday, May 14, 2009

The läge, encore une fois.

Idag får jag svindel av den här låten.



På riktigt. Jag svajar på stolen.
Det var bara det.

Put a ring on it.

OK, så Beyoncé i Globen igår var helt sjukt bra.

Hon kom visserligen inte upp ur golvet den här gången, men å andra sidan flög hon genom luften och gjorde kullerbyttor i någon slags osynlig trapetsgrej och hade typ femton klädbyten varav ett involverade en märklig brudkänning i tyll och ett var någon slag leopardcyborgleotard som skulle imponerat på den kitchigaste av konståkare, så jag är ändå nöjd.

Dessutom förekom det även ett bildspel med Obama och ett med kids som gör all the single ladies-dansen, och ett fantastiskt Destinys child-medly i slow-mo, vi gjorde såklart den förnedrande sittdansen (to the left to the left, etc.) och jag fick gåshud kanske tio gånger.
Att se Beyonce var alltså lite som att gå på cirkus, fast inte jobbigt och märkligt utan bara med extremt många känslor och intryck och sjukt intensivt, på kort tid. Det har väldigt lite gemensamt med att se andra konserter som är mer som spelningar, det är inte det minsta intimt, typ lika intimt som ett fyrverkeri, men ändå stört intensivt.

Du borde kort sagt ha varit där.

PS. Aftonbladet håller med mig.
So there.

Monday, May 11, 2009

I don't respond well to limits.

Ok. Så för att en helg ska innebära minimalt med söndagsångest men ändå inte lämna en utmattad och oredo för en hård arbetsvecka ska den tydligen innehålla:

1. After work på fredagen och vin på hotellbar och taxi hem i regn,
2. Och nästa dag frukost och promenad och en massa tidingar och galet shoppingspree. Och sol, och lite parkhäng.
3. Följt av garderobsutrensning
4. Och senare tapasoch vin hos Schmarro
5. Som blir vin på Göteborgs bryggor framåt natten
6. Och segling på söndagen, med påföljande föräldrahäng i trädgården och spela sommarpsalemer på ostämd flygel och dricka bryggkaffe och sparka på tulpaner.
7. Och avslutningsvis löprunda och morotssoppa och laga trasig saker-session och roomiehäng.

Det kan väl inte vara så himla svårt att pricka in, hörni?
Fast jag skulle gärna se lite mer vernissage- och eller konstrundor och kanske lite mer hästar också. Och en eller annan spelning, och lite mer dans. Om det går att ordna.

Ska vi säga så?

Thursday, May 7, 2009

Kolonialismen ringde, de vill ha tillbaks sitt språkrör.

DN har lagt upp den märkliga märkliga texten om Afrika. Läs den här.

Heartbreak kid

Christopher Sander har gjort en låt med en hjärtslitande bra titel, Hjärtat slår sällsynta slag. Den är så sjukt fin. Läs den en gång till. Hjärtat slår sällsynta slag. Jag får typ gåshud. Jag älskar när musik ger mig andnöd.

De bästa låttitlarna i historien, typ:
- Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag. Tror jag. - bob hund
- No one's gonna love you - Band of horses
- The piano has been drinking (not me) - Tom Waits
- I lost you but I found country music - Ballboy
- This must be the place I watied years to leave - Pet shop boys
- Låt det blöda (jag behöver ingen hjälp) - Boris och the jeltsins
- Thank you Jack White (for the fibre-optic Jesus that you gave me)- Flaming lips
- Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp - Markus Krunegård
- Rent a wreck - Suburban kids with biblical names

Bubblare:
Listening to otis redding during X-mas - Okkevil river

***
(Varför är det så fint med parenteser i titlar? Ingen vet, men fint är det. Och varför är alla titlarna låtar som är gjorda av män?)

Wednesday, May 6, 2009

En helt ny karriär.

57 words
Jag skulle så kunna jobba på reklambyrån i Mad Men.

Monday, May 4, 2009

DN, vafan hålleru på med

Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.

Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )

Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.

Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.

ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.

*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.

Thursday, April 30, 2009

I could spit on a stranger

I dagens Aftonbladet FREDAG (som lätt obegripligt kommer ut idag torsdag, och nej det är inte för att det är 1 maj i morgon enligt Aftonbladet är varje torsdag en fredag. Vilket iofs är en eftersträvansvärd livssyn när jag tänker på saken) kan man på sistasidan läsa om David Lindgren, som spelar Troy i High School Musical på Göta Lejon.
Nu ska jag inte börja prata om musikaler och hur mycket jag älskar dem, för det gör jag verkligen, VERKLIGEN, ok mer om det någon annan gång. Däremot ska jag prata om hur mycket jag inte älskar musikalartister. Eller kanske snarare musikalartistsyndromet, även kallat af-syndromet*.
Jag citerar.

Aftonbladet: Din fru är väl också musikalartist?
David: Ja, hon spelar Buddy Hollsy fru just nu
Aftonbladet: Showar ni för varandra hemma?
David: Ja, man är lite skadad. Vi älskar ju att sjunga. Någon säger ett ord och så kommer vi på en sång att sjunga.

Slutcitat.

Alltså. Trots att jag själv sjungit i kör sen jag var typ fyra, och medverkat i ett gäng musikaler, så kryper det lite innanför huden när jag läser det här.
Jag kan typ inte tänka mig ett jobbigare par att umgås med än ett som bär sig åt på det sätt som han berättar. Jag har STARK aversion mot människor som brister ut i synkroniserad stämsång med jämna mellanrum. För att det är så himla härligt att sjunga, liksom! Folk som repar sina körlåtar på bussen. Folk som på efterfesten tycker det är kul att svänga loss i sin bästa barbershopstil. Jag vill bara slå dem i huvudet för att de ska förstå hur himla o-okej det är. Det är inte spontant och mysigt och härligt frigjort, det är enerverande och irriterande och ingen annan vill höra låten chess-duetten som du var med i högstadieuppsättningen 1997. Ärligt talat. INGEN. Utom möjligen de som du gjorde uppsättningen tillsammans med, och som du nu står där och knäpper fingrarna för att dirigera takten tillsammans med.
Det ska till jävligt mycket för att det ska vara det minsta intressant**. Vi are not amused. Det är inte det minsta mer okej än killen som drar fram den akustiska gitarren på efterfesten för att få ligga.

Vill jag lyssna på musik har jag spotify.

Ja ja ni är duktiga, men inte på min efterfest.

Det var bara det. Jag hade verkligen tänkt skriva om mina nya tvångstankar, men jag blev distraherad av den dåliga smaken. Men det finns hopp om livet, redan ikväll eller möjligen imorgon kan det hända.

*AF = Adolf Fredriks musikskola. På deras studentskivor sjöng de studentsången fyrstämmigt. Det var väldigt obehagligt.
**ja, det finns såklart undantag. Men färre än man tror.