Du är inte upptagen, du är bara oartig.

Det är måndag, och det är väl en lika bra dag som någon att köra ett litet rant i klassisk stil, där jag igen målar i mig i samma hörn som pappan i that 70’s show. Men here goes.

Det här med att komma sent.
Ett tag, delvis fortfarande, var jag i ett visst sällskap alltid personen som kom försent. Varenda gång.
Det var konstigt för i andra sammanhang var jag aldrig det, utan alltid i tid. 
Men med just de här människorna, det gick fan inte. Minst 20 min sen varje gång vi skulle ses hemma hos någon, och typ minst 10 om vi skulle se på stan.
Undantagslöst.
Det har blivit bättre, jag vet inte exakt hur men numera händer det rätt ofta att jag är den som är i tid, och ofta även den som får stå och vänta.

Och, och det här är såklart förmätet och ironiskt, men jag har börjat tycka att det är så himla INTE OKEJ att komma sent.
Till jobbmöten, till jobbet över huvud taget, till fikadejter, till tandläkaren, till baren där man ska ses, till middagar.
Du är inte upptagen, du är bara dålig på att planera. Vi är alla upptagna, det är inte så att dina grejer är lite viktigare och svårare, och det är fan omöjligt att just du alltid har otur och bussen går sönder precis varje gång du är i tid men sen inte riktigt blev det ändå.
Det är inte otur, det är ett systemfel, och det är fan oförskämt att bry sig sådär lite om andra människors tid.

Och det är inte mer okej för att vi nu har teknisk möjlighet att sms:a och säga att vi blir sena - du är fortfarande sen, du bara talar om det så att jag vet att jag kommer få vänta ännu längre när jag står där och fryser om tårna och har skyndat mig för att komma i tid!

Och det är störigt, för det går inte riktigt att bli sur på någon som är sen. För då är de ju äntligen där, då är det liksom försent. Det är som när hårfrisören skäller på en för att man inte kommit dit tidigare. Men vafan, jag är ju här nu, liksom. Ej heller är man så sugen på att paja stämningen med att sura ur på personen som just kommit. Ofta är de dessutom fulla av ursäkter, och då blir man tvungen att säga att det inte gör någonting, det är helt lugnt - trots att det gör något! Det gör massor! -  för att det är vad man säger när någon ber om ursäkt, för att så går konversationsmallen, för man vill ju inte att den andra personen ska ha dålligt samvete.
Vilket ju som ni hör är helt sjukt. Man ska fan ha dåligt samvete. Man ska ha dåligt samvete, och sen ska man bättra sig.

Ok. Nu när jag möjligen har alienerat samtliga mina vänner, är jag klar.

***

Disclaimer:  ja, jag kommer också försent. Fortfarande. Det suger.

Disclaimer 2: Är du en senis? Jag gillar dig ändå, men möjligen skulle jag gilla dig ännu mer om du kom i tid. Eller framför allt skulle jag gilla dig ännu mer under de där tio minutrarna jag nu får stå och frysa och sväraoch vänta, tid som vi istället hade kunnat göra nåt fett med.

Under armen har man hår, inget annat, ok?

Har vi förresten pratat om hur mycket vi hatar uttrycket "att ta någon under armen"?
"Så blev klockan 12 och jag tog XX under armen och vi gav oss iväg till BLABLABA TRÅKIGT STÄLLE SOM JAG INTE MINNS EFTERSOM JAG NU SLUTAT LYSSNA FÖR JAG BLIR SÅ PROVOCERAD".
Jag har lite svårt att motivera varifrån den här starka aversionen kommer ifrån, men om jag ska analysera tror jag det har något att göra med att den får det att verka som att berättaren vill göra en saga, en myt, av sin redogörelse. Något mystifierat. Det var inte bara så att de här två brudarna drog till ett ställe och hängde där. Nej minsann, själva begivandet av dem dit var en hel upplevelse i sig, i ett härligt armkrokshållande samförstånd inkarnerade de tre små gummor som skulle gå en gång. Hoppan vad härligt.

Blir fan tokig varje gång jag läser det.
En jävla epedemi är det, dessutom.
Here's looking at you, pastellboggare.

Äeh men SKÄRP ER.

Förresten har jag svårt att ta den här upprördheten över de avrättade och nedfrysta djuren på Parkens Zoo på allvar.
Alltså sjävklart tycker jag också att det är hemskt, och djupt ovärdigt, och bisarrt att människor kan göra så. Men det tycker jag å andra sidan om själva affärsidén att ha vilda, "exotiska" djur inspärrade i ett litet terrarium så att vi ska kunna titta på dem och förtjusas.
När man har den synen på ett djur, som en gullighets- eller spänningsfunktion som de ska fylla hos oss människor, då är det väl inte så jävla märkligt att när de inte längre fyller den funktionen eftersom det kommit nyare och gulligare/mer spännande djur, så åker de ut. Inte så petnoga på vilket sätt.
Och dessutom, hur många frysta djurdelar har de Upprört Chockerade Djurälskarna själva i sina kök?

Det var bara det.

Mvh glädjespridaren

En jävla skitdag, vsg för info.

Kära dagbok,
snart är den här dagen slut, och aldrig har någon varit gladare för det. Jag har slagit världrekord i gnäll på jobbet eftersom jag fått nya tråkiga arbetsuppgifter två dagar i veckan under sommaren. Jag är inte van vid att ha tråkigt på jobbet. Jag kan inte riktigt hantera det. Jag är van vid att man visserligen kanske tycker att det är mer nice att vara ledig, men att det ändå är roligt och peppat och utmanande och något man är bra på.
Så.har.det.inte.varit.idag.
Jag har ritat insändare.
Jag inte bara hatar det, jag är även riktigt jävla dålig på det. Ritar i nybörjartempo, gör fel hela hela tiden, och fult blir det också. Och när jag äntligen är klar med hela skiten visar det sig att jag naturligtvis gjort ett gigantiskt fel på samtliga sidor, så att jag nu måste rita om dem i morgon när jag egentligen skulle börja rita de riktiga sidorna. De roliga sidorna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera att det här är något som är min vardag i FYRA JÄVLA VECKOR i sommar. På riktigt. Det är otroligt nedbrytande.

Dessutom har jag pajat min rygg genom att först inte ha någon bålstabilitet (tydligen), och sedan trots det träna statisk situps med bålrotation och vikt på stationsjympan i söndags och sedan, trots begynnande ryggkänning, intervallträna i går. Pang, smällde ryggen till som på en pensionär. Nu har världens ondaste och bästa naprapat dragit och tryckt på mig i 1.5 timme men det är ändå inte riktigt bra.
Helvetes kuk.

Nu ska jag skriva frilansknäck om andras snygga lägenheter och försöka att inte låta min missunnsamhet skina igenom.

Röv-dag.

Årets spaning: Johannes Brost blir en cool snubbe

Hej hörni.
Nytt år, nytt gubbraseri. Håll i hatten.
Jo så här:
I denna veckas nummer av Östermalmsnytt* tycker jag att ni alla borde läsa den helt fantastiska intervjun med Johannes Brost. Bilden är ett sk. karaktärsporträtt, han ser helt enkelt väldigt mycket ut nästan precis som man tänker sig att han skulle göra, ciggen fastbiten mellan tänderna, ett skrämmande stort leende, vi möter en något överårig dude som fortfarande uppenbarligen ser sig själv som en skön lirare, fortfarande en ladies man och jävligt sympatisk kille helt enkelt.
I intervjun pratar han, förutom om hur han brukade festa förr och om sina eskapader på Café Opera, om sin nya film Avalon där han gör en roll som redan hyllats av creddiga branschtidningen Variety. Avalon är inte en feel good-rulle, och Brost roll är enligt hans egen utsago "baserad på mig själv under de åren jag var ute i svängen", så vitt jag förstår det är rollen en festfixare på dekis typ.

Jag spanar härmed att 2012 kommer bli året då Johannes Brost gör en Mickey Rourke.

Inom ett år kommer en enad kritikerkår falla över sig själva i sin ambition att om- och uppvärdera Johannes Brost som "inte bara Joker i Rederiet", prisa hans realistiska tolkning av festfixaren Janne, göra en exposé över hans liv och leverne, och jag beräknar att både Aftonblades söndagssatsning samt DN eller SvD kommer att ha en längre intervju med honom där han i egen hög person får bre ut sig om sitt liv, sin förvandling, vad han gör nu, sina eeeeeerfarenheter från sceeeeeenen ("han har ju faktiskt sysslat med seriös teater, vilket många inte förknippar honom med", tusen spänn på att denna formulering i en eller annan tappning kommer vara med), sina kvinnor och sitt slitiga liv i största allmänhet.
Johannes Brost kommer innan 2012 har tagit slut ha gått från sleaze bag till Intressant Man, han kommer genomgå samma transformation som yngre gubbar de senaste 10 åren satt en ära i att erbjuda äldre gubbar (handlar det möjligen om någon slags pensionsförsäkringstänkande?), Lex Filip och Fredrik ft. Oldsberg, Lex Virtanen och Plura, Lex åh jag orkar inte räkna upp fler. Han kommer därefter få ett skönt matlagninsprogram eller kanske en talk show, himla intressant kille den där Brost ändå, där han får bre ut sig ännu lite mer och prata med människor han tycker är intressanta, från sitt eget personliga perspektiv. Mark my words, 2012 är Johannes Brosts år, året då han går från  hånflabb till kultstatus.

Detta jävla gubb-uppvärderande, alltså. Jag vet inte varför det gör mig så provocerad, men kanske handlar det om att det aldrig någonsin har hänt med en kvinnlig konstnär på dekis**. Sjukt trött på att se gubbar vart jag än vänder mig.

Sån himla skön kille, alltså.

***
In other news är uppenbarligen inte mitt nyårslöfte att bli mindre arg och (mans-)hatisk. Hepp.



*En något kortare version av texten går även att hitta i Vårt Kungsholmen, och en ännu pyttigare version i Södermalmsnytt, men för optimal uppelevelse rekommenderas Östermalmsnytt. Du hittar den lite här och där på Öfre, bland annat i Fältöversten, eller läs pdf-tidningen när den kommer upp i morgon fredag här. Sidan 8.

**nej, varken Patti Smith, Kajsa Grytt eller Gudrun Sjöden har någonsin varit på dekis.

I love you man, but you're bringing me down.

Men det var ju trevligt att man (ni) fick en dag av positiv mys-stämning innan jag råkade öppna DN kultur och drabbades av mans-rage igen.

Åh män, I love you but you're bringing me down.

Artikeln finns inte på nätet än
(ETA: Nu är den upplagd! DN, inte snabbast i stan inte. Här kan du i alla fall läsa den i all sin härlighet),
men i morse kom alltså DN Kultur fram till den kanske inte helt oväntade eller ens speciellt nya slutsatsen att det är mest män som bokar artister till landets musikfestivaler*. Uttalar sig gör bland annat Ladyfest i Malmö som gjort räkningen (tror jag, eller så har de gjort en egen), och de pratar lite kort och extremt okontroversiellt om hur icke-representativ bilden av kvinnor på scenen är, och hur det inte gärna kan vara enbart en slump, och vikten för arrangörerna att ta ansvar. Blablabla, etc.

Enter: Håkan Karlsson, bokare på Emmaboda, som verkligen inte alls kan förstår det här resonemanget. Jag har delat upp hans första citat, för ökat tydligthet.
"Vi bokar bara in bra artister" (lex: brudar kan inte spela)
"Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat" (Kvinna = handikappad ety hon inte har kuk. Aldrig har mannen som norm formulerats så tydligt.)
"Vi bokar det vi tycker om och tycker passar". ("Jag är bara en skön kille som gillar musik, låt mig vaaaaa.")
"Vi gör en fest för oss själva" (personer med kuk, får man anta?).
Och sen, den allra sista spektakulära spiken i Håkan-kistan: "Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig om det där egentligen."

Vem som bryr sig? Jo Håkan, det ska jag berätta för dig.
De som bryr sig är 28 000 rättviseförmedlare, samtliga brudar som spelar i band ungefär, och alla som (inser att de) ingår i den patriarkala samhällsorningen som du med glädje upprätthåller. Men ja, det är ju inte så många.

(Och jag vet att det möjligen är taskigt att ge sig på någon som uppenbarligen är så aningslös som den här stackars bandbokaren. Men det är tidigt på morgonen och jag kan inte hantera blantant misogyni utan att först ha fått kaffe. Och gärna lite valium.)

Ok. Det var det.


*Hur glad blev jag att mina kompisars festival är den enda där fler kvinnor än män ingår i bokningsgruppen? Så himla himla glad, bara.

Eye-sore

Som kanske märks håller jag på att försöka få den här bloggen att se mindre anskrämlig ut. Det började med att jag ville att den skulle visa den där fiffiga populära inlägg-grejen i en spalt, men eftersom jag inte ändrat på min blogglayout sen dackefejden* var spalterna för smala och när jag skulle ändra detta FANNS INTE MIN MALL KVAR, så länge sen är det jag brydde mig om utseendet på den här stackars bloggen.
Och nu ser det ut som det gör. (Förjävligt). Det är lite deppigt, för det skulle ju vara kul om den här bloggen kunde återspegla att jag faktiskt jobbar med form, men tyvärr är jag alldeles för o-whiz på grafik för webben för detta. Ge mig ett indesign och ett photoshop och jag ska formge röven av dig, men jag fattar ingenting av blogger-grafik-verktyget. *insert valfritt rant om hur mycket bättre det är med papper än ÄNTERNÄT här*

Om någon skulle vilja ta sig an detta vore det himla uppskattat, evig tacksamhet, oändlig cred och fint pris utlovas. Annars får ni stå ut med att det ser ut så här ett tag till. (gaaah, my eyes!)


*bloggens start, nån gång 2007.

MENÅÅÅÅH, eller: instant spleen.

Sak jag hatar att fundera över: Vad i helvete man ska äta för nåt.
Det är tredje dan på skiftet och jag har redan avverkat Icas äckliga bulgursallad och rask-annas ganska äckliga pannkakor. Saker jag inte vill äta inkluderar sushi, asdyr sallad med femti kilo isbergssallad i från nåt jävla café, frysta pastarätter från Felix.
Det är faktiskt orimligt att man ska behöva äta middag varendaste himla dag.
Känns inte så värst 2011.


Meningslösheten, manifesterad.

and the dream of horses.

I dag innan jobbet tog jag en barbackatur på hästen jag är medryttare på. Det var soligt, hagarna lummiga och det gick att rida i linne.
När de allra flesta jag känner läser ovanstående tänker de att jag har ett himla härligt och harmoniskt liv. Tänk att få vara ute i naturen så där va. Tänk att ha en häst va. Tänk att ha det precis som under sommarloven när man var liten va.
Här är vad som också händer och som de flesta som inte slavar i stall varenda vecka vet:
Antal gånger jag höll på att ramla av pga att hästen tyckte att det bästa sättet att bli av med bromsar var att skutta sju meter rakt upp i luften: 3
Antal bromsbett på ryttaren: 2
Mängd skavsår på onämnbara ställen till följd av kantig häst: stor och smärtsam.

Och relaterat:
Nån gång ska jag skriva något om hur “ååh vad myyysigt” egentligen när en helt skev reaktion att få när någon berättar att de varit i stallet eller ska dit.
Kortversionen: Visst, det är mysigt i bland. Hästar är såklart dödens fina och härliga och jag älskar dem på ett sätt jag inte älskar något annat.
Men att vara i stall är till nio tiondelar helt andra saker än mys. Det är råkalla ridhus och förfrysta tår och inte ha tid att gå på toa och skitstora hästar som försäker tränga in en i väggen när man ska lägga på täcken för utsläpp i hagarna och tunga foderhinkar och kliande hö överallt och tidiga mornar och bussar som går var tredje timma och värkande muskler och blåsor på fingrarna och ett slitande av en magnitud jag aldrig skulle lägga ner någon annan stans, tror jag.
Det är helt enkelt rätt mycket hårt jobb. Jag undrar om den initala reaktionen skulle var “myyyyyys” om ridning inte var en så utpräglad tjej- och kvinnosport. Hjärnan går genast till bilden av ta-hand-om-finhet, snarare än till bilden av slit och svett och träning och belöning.
Jag tror inte att jag har en skev bild av hästlivet, och jag skulle ändå säga att ridsport klart väger mer till det senare.


Bild på fin häst för att kompensera den lite hårda tonen här mot slutet.

MANSHAT.

Ibland, jag kan inte alltid helt säkert säga varför men då och då är det borgerliga morgontidningsorganet DN involverat, ibland inte, drabbas jag av allvarligt manshat.
Trots att jag har en del rätt awesome dude friends, och trots att jag sådär i allmänhet inte tycker att man kan hata en hel halva av befolkningen, egentligen, så blommar manshatet upp. Och då måste man bara lätta på trycket.

Orsaker till manshat:
- Sköna killar. De kan heta vad som helst men är oftast tvåstavigt. Filip, Fredrik, Alex. Det viktiga är att de pratar mycket hela tiden och har en genomgående onyanserad syn på genus.
- Det här med att man säger något roligt, och ingen reagerar, och sen säger en kille exakt samma sak och alla garvar. Snopp = humor.
- Uppvärderandet av manliga bedrifter jämfört med kvinnliga. Manlig känslosam blogg? GUDSÅINTERSSANT, MANLIGA KÄNSLOR ALLTSÅ. Manligt klädintresse? HERREGUD SÅ 2011. Manlig matlagning? VÄNTA MEDANS JAG GÅR UPP I BRYGGA AV REN EUFORI.
- Och, relaterat till detta men så irriterande att det förjänar en egen punkt: Gullandet med män som gör exakt samma sak som kvinnor, men det är ju extra fantastiskt för att de har en y-kromosom och då måste vi falla över oss själva i applåder över hur härligt de är att de, typ, vill vara farsor. Eller tycke att det är oskönt med sexism. Eller andra helt vanliga saker som man kan kräva av vettiga människor.
- Det här jävla ryggdunkandet. Jag trodde rätt länge att det inte existerade längre/i just min jobbsfär/whatever, men det är tydligen inte sant. Manlig chef får ett "jävligt bra intryck" av manlig ny vikarie/kollega, och räcker för att den personen ska få högre lön, roligare arbetsuppgifter och större ansvar. Meanwhile står de kvinnliga medarbetarna där och blir frånsprungen utan att riktigt fatta hur det gått till.
- Killar som är emot kvotering. "Slltså, jag skulle tycka att det var så så sjuuukt jobbigt om jag visste att jag hade fått ett jobb bara på grund av mitt kön och inte på grund av kompetens". MEN DET ÄR JU JUST DET DU HAR FÅTT, IGNORANT ASSHOLE.

Det var inte allt för nu, men jag orkar inte göra listan längre för jag blir för deprimerad och för benägen att bränna ner saker.

Helvete your guys, det här är inte okej.

Work in, work out.

Om man har åldersnoja kan det kännas fint att konstatera att de gamla arbetsmyglartakterna från gymnasieåren ännu sitter i.

Jag borde: skriva budget, revidera tidsplan, formulera projektmål och beräkna moms, för nu ska Brevnoveller starta sin utgivning igen och då behövs nya pengar.

I stället: Organiserar jag om min hårddisk, rensar RSS-flödet, och bokar träningspass, letar upp ännu mer obskyra stipendier, överväger att måla naglarna. (Och bloggar, uppenbarligen.)

Vafan. Jag var ju vuxen alldeles nyss.
(Evenutellt är defenitionen på vuxendomen att man gått från att läsa serietidningar till att rensa RSS-flöden för att komma undan jobb.)