Den här filmen är inte bara stressad. Den har även fått speed, crack, meth och såna där chokladöverdragna kaffebönor som säljs på Starbucks. Karaktärerna är klippta och manglade. Harry är något av en skithög.
Jag förstår att det är svårt att göra 800-nånting sidor till en film. Men efter vad jag hört ska de göra bok sju till två delar, och en relevant fråga måste ju här vara – vad hindrade nån från att göra det här?
Den gnistrande diamanten i den upptrampade leran som utgör Order of the Phoenix-filmen är dock Luna Lovegood. Det finns ingen bättre roll någonstans. Skådespelaren (Evanna Lynch, enligt wiki som ju är all visdom och dessutom informerar mig om att Lynch är en liten och nördig flicka) har den perfekta balansen av galenskap och visdom.
Jag ska avsluta matmetaforerna, eftersom jag redan gjort fyra stycken och är alldeles för lat för att gå tillbaks och ta bort dem: Den här filmen var att äta fyra rätter av en femrättersmiddag på nio minuter, så jag är knappt säker på vad jag faktiskt åt. Och det finns bara knappt tillräckligt med tid kvar att uppskatta desserten (Luna. Luna är desserten) som är chockladsoufflé som är så lätt och luftig att den nästan inte väger någonting, den ideala blandningen av sötma och bitterhet, etc. etc.
Jag älskar Luna så himla mycket. Det är det jag säger.
= livets chokladsouflée. Och nu ett glädjande besked till alla som för länge sen tröttnat på att läsa om barnböcker - det här är den senaste filme, och jag lovar att inte skriva något om böckerna på ett ganska så långt tag. Förmodligen.
No comments:
Post a Comment