– Jihooooo, ropar en liten kille med blå cykelhjälm som susar ned för gångvägensnedförsbacken, på högra sidan om torget, och rullar sedan utan att trampa upp för uppförsbacken på vänstersidan. Där sätter han i båda fötterna och stannar.
– Hej pappa, ropar han till pappan. Pappan som fortfarande är på väg ned för neförsbacken. Till fots.
– Hej Adam, ropar pappan.
– Pappa jag vill åka ned för igen.
– Det går väl bra.
–Se upp för här kommer Adaaam!, ropar de blå cykelhjälmen, ett hänsysnfullt stridsrop, innan han susar ner för backen igen.
Det förstår ju vem som helst att det givetvis är roligare att cykla om man får skrika medan man visslar fram, vinden smattrande i jackan.
Jag minns inte när jag slutade ropa. Men jag minns hur man var tvungen att göra det för den där speciella cykelglädjen, en blandning av fart, vår, ljus och fara, liksom inte fick plats i bröstet.
Och jag är rätt säker på att stockholmstrafiken skulle bli bättre om alla som susade ner för västerbron på väg till jobbet dessutom skrek
– Se upp för här kommer Hans-Olof!
No comments:
Post a Comment