Go out in style

Hej lilla blogg, dig har jag försummat.
 Det blir ju lite så, att vara sjukt bra på sitt jobb brukar sammanfalla med att ha sjukt mkt på sagda jobb att göra. Jobb i plural dessutom, jag knycker på nacken och himlar med ögonen när folk undrar hur i helvete jag inte är utbränd men ja, jo, ett tag där var det nog lite mycket, stess-ekesemen (detta sexiga sexiga ord) som är min trusty mätare på hur jag har det i livet blommade upp och jag inledde varenda dag med att göra en lista på exakt vad den här dagen skulle innehålla

(Lördag: träna 11.00, skriva pressrelease för novell, träffa emma 13.00, korra den satta novellen (överstruket och flyttat till annann dag: jobba med reportaget), ring hästägare angående träning, 18.00 middag amanda, 21.00 fest ylva - OBS! var i form att köra bil nästa dag kl. 12:00!)

Det var inte alls bara jobb, och även när det var jobb var det roligt jobb, men jag tror inte att jag vill ha det så där mer än ungefär två veckor i streck. Sen får det gärna vara mer som det är nu: reportage inlämnat och fakturerat, novell skickad till tryck, pressreleaser skrivna, releasefest färdigplanerad, julfest stundande och med lagom tid avsatt till att fixa inför, pulsen i handleden och i tinningen återigen tillbaks på en lugn och taktfast nivå.

Dessutom fick de här veckorna mig att komma på vad jag ska ha i nyårslöfte nästa år. Mer om det när det börjar närma sig.

Nu vill jag mest ha sagt att jag tycker att ni samtliga borde infinna er på Häktet den 20 december klockan 19.00, för då firar vi jordens undergång och Brevnovellers nya novellsläpp med pompa, ståt och en coctail i högsta hugg. Go out in style du med vetja så ses vi där!

 

Work in, work out.

Jag jobbar så jävla bra just nu.
En del andra saker går rätt crappy, jag har inte tränat på ett par veckor pga måste förnya årskortet efter lön, jag är ett relationsretard av gigantiska mått och jag har inte hittat någon medryttarhäst som jag fastnat för än.  Dessutom har jag blivit alldeles för full de senaste gångerna jag varit på fest och häromdagen förstörde jag ännu en blus när jag tvättade.
Men jobbet. Jag är inne i ett sånt himla bra flow. Känslan av att vara effektiv,  ha relevanta åsikter om saker som andra människor tar till sig, känslan av att ha kreativiet kvar till faktiskt alla olika projekt och av att alla ens olika system för hur man gör saker fungerar. Det är en sån high. Det känns som att jag aldrig skulle tröttna på det.

Extra extra - jobba med Terry!

Förresten!
Har jag alltså börjat frilansa lite mer uppstyrt nu.
Jag är jättebra på att skriva om inredning, trender, stockholm, musik, mat, resor, politik och hästar. Och lite annat.
Dessutom känner jag massor av duktiga fotografer som jag kan jobba ihop med om din tidning eller redaktion inte redan har sådana.

Vill du jobba med mig? maila till teresastenlerSNABELAgmail.com eller bloggadressen terryfromtheblockSNABELAgmail.com så pratar vi mer!

Det har hänt att jag kallats Månadens medarbetare av vissa av mina uppdragsgivare. I'm just sayin'.

Dressed to success, eller: vikten av en skjorta.

Fredagar är frilansdagar.
Oftast. Ibland är det marathon-middagslursdagar, ibland är det stalldagar och ibland är det ikea-dagar. Men i prinicp är tanken att de ska vara frilansdagar.
Jag har ingen frilanslokal. Det passar mig egentligen jättedåligt, jag är inte som Karin som kan jobba hemma i pyamas och tycka att det är ashärligt och få en massa gjort. Jag behöver uppstyrning och styrfart, jag behöver egentligen ett skrivbord och kollegor och andra människor som gör effektiva saker runt omkring mig för att jag ska känna att det är viktigt att jag också gör det. Inte inte bara klämmer ett till avsnitt av The Wire.
För att detta ska hända krävs två saker.
 Belöning, och rätt sorts kläder.

Belöningen händer i form av avocado- och parmesanmacka från Vallhallabageriet, som man grundar med så fort man kommer hem. Efter ett visst antal tecken/antal jobbsamtal/antal omarbetningar av reportaget får man även en kardemummabulle från samma ställe. Hela tiden behövs tillgång till bryggkaffe, och det lite pockande pick-ljuet som bryggaren avger med jämna mellanrum påminner mig om att jag behöver göra något, inte bara surfa på SAMCRO-forum.

Rätt sorts kläder är för att skapa en illusion av att jag gör något viktigt och riktigt, och inte bara kan hasa runt hur som helst i min track shorts. Med en pennkjol behöver man utföra något, och det går inte att sötsurfa hur länge som helst om man har en uppfodrande blus på sig.
I dag ser frilansoutfiten ut så här:

Ursäkta det urusla dagens outfit-kortet, jag är tydligen inkapabel till att fota mig själv så att jag både ser normal ut och så att kläderna syns. Kommer aldrig bli något som modebloggare, clearly

Ändå en rätt fiffig strategi, om jag får säga det själv.

Resultatet av att lida av hybris, eller: fredagkväll, mindre glamourös

Fredag kväll och jag ramlar in över tröskeln till wonderflat efter att ha ätit middag med mamma och pappa på den där resturangen som ligger på gästbryggan i i Saltis där man sitter under ett gammalt segel. Jag ska bara hem, akutpiffa och hämta vin, sen ska jag på inflyttningsfest och sen till Debban där Jens och Elias och några till spelar skivor och halva stan är.

 I köket står måndagfrukostens odiskade grötkastrull fortfarande i diskhon, full med vatten. Har inte ätit frukost hemma sedan dess tydligen. Inte ätit något annat heller, antar jag, för då hade jag väl diskat undan.
I vardagrummet ligger förra helgens seglarpackning utslängd över mattan, blandat med föregående helgs midsommarpackning. Kjol, ylletröja, smutsiga underkläder och en vitlök som jag inte kan motivera riktigt. Jag hatar när saker ligger framme, men har tydligen inte varit hemma tillräckligt för att tänka på det.
Kylksåpet ekar tomt, förutom vinet som jag ska hämta finns bara en matlåda full med broccoli som jag glömde bort förra veckan och de där obestämbara burkarna man alltid har men aldrig använder - kapris, ketchup, syltlök - när använder jag syltlök? hur smakar det ens? - tacosås, jagvetintevad. Det slår mig att kylskåpet har varit så här tomt sen förra fredagen när jag och Odie köpte take away indiskt från snål-indiern för att jag inte orkade handla efter arbetveckan. Ica-affären stänger 22, det är för tidigt, jag har inte hunnit dit någon kväll.
I badrummet är både duschcremen och tandtråden slut, och jag har behövt klippa isär tandkrämstuben och liksom gröpa ur den med tandborsten för att få upp något.

Jag ser mig omkring, ser hela min lägenhet i hela dess förfall, försöker räkna efter när jag städa senast - en månad sedan? mer? - och sätter mig i soffan. Den är full av smulor.

Jag har chefat min första vecka.

Jag kommer aldrig iväg till inflyttningsfesten. Jag läser en bok om kärlek, sinnessjukdom och livslögner. Sen diskar jag grötkastrullen.

fire walk with me.

Järn, låt mig få presentera er nya vän eld.

Herrejävlar hörni, vad jag har den där känslan av att stå på toppen av ens prestationsförmåga precis innan kraschen. Styr upp frilansknäck till höger och vänster och råddar fotografer och säljer in idéer och får samtidigt sjuk nytändning med Brevnoveller som jag (och vi) har asmånga jättebra idéer för och fiffiga strategier för hur vi ska ta över världen lagom till nästa novellsläpp, vilket händelsevis nog blir under Bok- och biblioteksmässan, och så det vanliga heltidsjobbet som fortfarande efter typ nio månaders anställning nästan fortfarande är osannolikt roligt, men också bitvis rätt krävande.
 Jag är så jävla on top,  jag ser mig själv genom ett fotomontage till den här låten:
där jag vässar pennor och ordnar papper och pratar i telefon med luren liksom inkilad mellan öra och axel för jag skriver samtidigt, och datorknatter och text som fyller skärmen jättejättesnabbt.

Men eftersom vi allihop vet att tillvaron har varit något skakig på sistone är jag lite rädd att det kommer landa i en spektakulär krasch inom ett par veckor.
(Men än så länge: I'M THE KING OF THE WORLD, etc.
Woho!)

Slut på hybris.

Who bagged my scissors?

Medan Mad Men i alla fall ändå inte börjar nån himla gång tycker jag att ni ska kolla in det snygga bildspelet på reklambyråer från 60-talet som finns på Adweek här. Dessutom kan ni som inte redan gjort det även ta tillfället i akt att läsa Mördande Reklam av Dorothy Sayers, Mad Men innan Mad Men var uppfunnet fast brittiskt och oändligt mycket mer witty. Dessutom förlagt i the rolling 20's.

***

Relaterat:
Jag brukar bedöma mina arbetsplatser utifrån hur mycket de liknar Mr. Pyms reklambyrå i Mördande Reklam. Inte så att jag väldigt gärna vill att någon går och trillar utför en järntrappa och slår ihjäl sig, specifikt, utan jag vill att det ska vara i så stor utsträckning som möjligt som de här två utdragen:

“Hullo, angels!” said Miss Rossiter, brightly. “Miss Meteyard's going to draw for us. And there's a new copy-writer coming.”
The bulky young man glanced up to say “Poor devil!” and retreated again into his book.
“Bob for the wreath and sixpence for the sweep,” went on Miss Rossiter, scrabbling in a tin cash-box. “Has anybody got two shillings for a florin? Where's your list, Parton? Scratch Miss Meteyard off, will you? Have I had your money, Mr. Garrett?”
“No money till Saturday,” said the Wodehouse-reader.
“Hark at him!” cried Miss Parton, indignantly. “You'd think we were millionaires, the way we have to finance this department.”
“Pick me a winner,” replied Mr. Garrett, “and you can knock it off the prize-money. Hasn't that coffee come yet?”
“Have a look, Mr. Jones,” suggested Miss Parton, addressing the gentleman on the door-post, “and see if you can see the boy. Just check these runners over with me, duckie. Meteor Bright, Tooralooral, Pheidippides II, Roundabout—”
“Roundabout's scratched,” said Mr. Jones. “Here's the boy just coming.”
“Scratched? No, when? What a shame! I put him down in the Morning Star competition. Who says so?”
“Evening Banner lunch special. Slip in the stable.”
“Damn!” said Miss Rossiter, briefly. “There goes my thousand quid! Oh, well, that's life. Thank you, sonnie. Put it on the table. Did you remember the cucumber? Good boy. How much? One-and-five? Lend me a penny, Parton. There you are. Mind out a minute, Mr. Willis, do you mind? I want a pencil and rubber for the new bloke.”
“What's his name?”
“Bredon.”
“Where's he come from?”
“Hankie doesn't know. But Miss Meteyard's seen him. She says he's like Bertie Wooster in horn-rims.”
“Older, though,” said Miss Meteyard. “A well-preserved forty.”
“Oh, gosh! When's he coming?”
“'Smorning. If I'd been him I'd have put it off till tomorrow and gone to the Derby. Oh, here's Mr. Ingleby. He'll know. Coffee, Mr. Ingleby? Have you heard anything?”
“Star of Asia, Twinkletoes, Sainte-Nitouche, Duke Humphrey....”
“Forty-two,” said Mr. Ingleby. “No sugar, thanks. Never been in advertising before. Balliol.”[Pg 7]
“Golly!” said Miss Meteyard.
“As you say. If there is one thing more repulsive than another it is Balliolity,” agreed Mr. Ingleby, who was a Trinity man.

“Bredon went to Balliol
And sat at the feet of Gamaliel,”

chanted Mr. Garrett, closing his book.

“And just as he ought
He cared for nought”

added Miss Meteyard. “I defy you to find another rhyme for Balliol.”
“Flittermouse, Tom Pinch, Fly-by-Night....”

“And his language was sesquipedalial.”

“It isn't sesquipedalial, it's sesquipedalian.”
“Bother!”
“Twist those papers up tight, duckie. Put them in the lid of the biscuit-tin. Damn! that's Mr. Armstrong's buzzer. Stick a saucer over my coffee. Where's my note-book?”
“....two double-faults running, so I said....”
“....I can't find the carbon of that Magnolia whole-treble....”
“....started at fifty to one....”
“Who's bagged my scissors?”
“Excuse me, Mr. Armstrong wants his Nutrax carbons....”
“....and shake 'em up well....”
“....hail you all, impale you all, jail you all....”
“Mr. Ingleby, can you spare me a moment?”
At Mr. Hankin's mildly sarcastic accents, the scene dislimned as by magic. The door-post drapers and Miss Parton's bosom-friend melted out into the passage, Mr. Willis, rising hurriedly with the tray of carbons in his hand, picked a paper out at random and frowned furiously at it, Miss Parton's cigarette dropped unostentatiously to the floor, Mr. Garrett, unable to get rid of his coffee-cup, smiled vaguely and tried to look as though he had picked it up by accident and didn't know it was there, Miss Meteyard, with great presence of mind, put the sweep counterfoils on a chair and sat on them, Miss Rossiter, clutching Mr. Armstrong's carbons in her hand, was able to look businesslike, and did so. Mr. Ingleby alone, disdaining pretence, set down his cup with a slightly impudent smile and advanced to obey his chief's command.

Oj, det blev jättelångt. I morgon får ni veta vilket det andra utdraget är, samt även i bästa fall en rangordnad lista över hur arbetsplatserna rankat in sig på denna lista.

birth, school, dole, angst.

På listan över topp fem dåliga ångestar kommer inte beslutsångesten ens i närheten av att närma sig pallplats. Panikångest är en lågoddsare till förstaplatsen men söndagsångesten och dödsångesten är goda runners up, och utsikterna för separationsångesten och livsledsångesten ser även de goda ut. Vissa experter flaggar dessutom för att den existensiella ångesten kan komma att skrälla i framtiden.

Det kunde alltså varit betydligt värre.

***
(Men! Det luriga med beslutsångesten, det som gör det till en sån dark horse i sammanhanget, är att den gärna triggar igång sina kompisar framtidsångest och vuxenhetsångest, och i samverkan visar de upp en imponerande ångestfront som kan golva även den mest klämkäcka av kvinnor.)

(Jag har aldrig varit den mest klämkäcka av kvinnor.)

Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen etc.

pick me. choose me. Anställ me.

Varning: ett jättetråkigt och gnälligt inlägg följer nedan. Långt som synden är det också, och förmodligen utan någon som helst intressekvot förutom möjligtvis för andra journalister, men ärligt talat knappt det.

I morse vaknade jag till samtalet som en gång för alla dödade min jobb-strategi "säg vad du vill ha* och acceptera inget annat". I morse ringde nämligen min personalchef** och gav mig "hej-du-kan-få-det-här-som-är-precis-allt-det-som-du-sa-att-du-inte-ville-ha***-eller-sticka"-samtalet.
Jag blev bitter och ledsen och less. Allihopa känslor som jag helst inte vill låtsas om.
Och ja, jag tycker att det är ASTRÅKIGT när folk i branschen pratar om hur sugig branschen är, det visste vi alla när vi gav oss in på det, passar det inte så sadla om till en freakin' pr-konsult då och quit your whining.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte hur jag inte ska kunna ta det personligt.

På alla andra ställen där jag inte fått jobba kvar (fem tidningar, sex med denna) har jag inte haft några problem med att förstå varför jag fick gå efter LAS-perioden. Det har varit nedskärningar, det har varit många andra extremt duktiga som inte heller fått jobba kvar, det har över huvud taget inte talats om inlasning.
Men det var annorlunda nu. Andra blir ju inlasade. Andra får jobba kvar på natten. Andra har normala scheman. Andra person som inte alls är eoner av mad skillz-poäng från mig i duktighet på jobbet. (Och alltså, det låter drygt eller tycksyndomigt, men jag är rätt bra på att bedöma min egen förmåga. Man blir det av att inte få några som helst utvärderingar av chefer, vilket man som vikarie typ aldrig får. Jag har inga problem att objektivt avgöra vilka som är duktigare, snabbare och mer kreativa än vad jag är. Och vilka som inte är det.)

Varför får de jobba när jag inte får? Vad ska jag egentligen göra för att få en fast anställning? Jag har (och här kommer det, ett självförhärligande pityfrenzy, håll i hatten) jobbat röven av mig den här sommaren och våren. Först under våren när jag inte hade ett normal schema utan tog varje inringning jag fick och ställde in alla dater jag hade till förmån för jobb.
Sen under sommaren när jag utvecklade hjärtklappning och magkatarr för att det var så SJUKT HÅRT där ett tag, jag jobbade mer intensivt än jag nånsin har gjort förut - och jag var bra på det. Jag blev till slut skitbra, i alla fall med vikariemått mätt.

Men om det inte räcker vet jag inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte mer än så här. Och jag vet att jag inte ska ta det personligt, men jag förstår faktiskt inte hur. Jag har världens roligaste jobb, jag bryr mig sjukt mycket om det, det är klart att det känns att bli ratad. Mitt känsoregister varierar mellan att vara scenen i Grey's anatomy där Meredith säger "so pick me. Choose me. Love Anställ me", och scenen i Erin Brokovic när Erin ryter att "this is my work, don't tell me it's not fucking personal".
Ganska ostigt skriven, känner jag mig alltså.

Det var väl bara det. Om någon har ett jobb till mig kan ni väl säga till. Hepp.

*fast jobb på Expressen enligt schema, inga inhopp, inga andra tidningar
** som i förbigående sagt precis som alla personalchefer inte alls vet hur jag jobbar eftersom han aldrig sätter sin fot på redaktionen
***fast jobb men inhoppskontrakt med garantilön på flera tidningar, inget schema, alltid vara beredd att hoppa in samtidigt som man tjänar betydligt mindre än man gör som heltidsanställd med schema.

they are the lanterns and you are the light

Jag har jobbat varje dag, eller snarare natt, sedan det där ofattbara i Norge hände.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.

Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.

Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.

Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.

Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.

När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.

Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.

Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.

Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.

could live forever

Såhär:
Jag är vikarie.
Jag har varit vikarie sen jag tog examen för nu nästan 3.5 år sedan.
Jag har inga illusioner om att jag kommer få en fast anställning inom ytterligare 3.5, inte egentligen.
Det är okej. Jag visste vad jag gav mig in på, det mest framträdande vi matades med under 2.5 år av JMK-studier var hur vi aldrig någonsin skulle få ett jobb, evvah evvah, och så lite upplyftande statistik på det. Man kan tycka att det är en märklig sak att säga till blivande journalister som ska förbereda sig inför att ge sig ut i arbetslivet, men ja. Så var det. Med det i bagageluckan var, och är, jag jävligt nöjd med mina vikariat. If you can’t beat them join them, det är bara att gilla LAS-läget. Och det hjälper ju att jag har ungefär världens roligaste jobb, särskilt just nu. Älsk på det.

Men:
Man är ju aldrig ledig.
Man har ju aldrig semester.
(Ibland åker man iväg ändå men då blir man fattig för att man inte tar jobb/tar tjänstledigt).
Man känner lite att varje dag är ett test som man måste passera, en prestationsmätare där någon bedömer om man är tillräckligt bra för att få stanna kvar, för att få jobba vidare.
Man vet att man alltid kommer behöva söka ett nytt jobb inom x antal månader, oavsett hur bra man har presterat (ungefär), pga said LAS.
Man får dåligt samvete så fort man inte är tillgänglig att jobba, och man är aldrig ALDRIG sjuk, för en sjuk vikarie är en dålig vikare och de har ju faktiskt inte (visstids-)anställt en för att man ska vara hemma och hosta.

Därför:
Känns det helt fantastiskt att jag ska vara ledig i sju (7) dagar, varav en ansenlig mängd ska tillbringas på en pytteliten ö längst ut i det Bohusländska havsbandet. Där ska jag göra nästan ingenting, titta på horisonten, äta jordgubbar och kanske sitta på rökeriet och dricka öl och skratta åt folk som försöker lägga till.

(obs att precis som hundår inte är lika långa som människoår är i inte vikarietid samma som vanlig tid. Ansenlig mängd är därför fyra dagar)

Hej på ett litet tag!

Hit, då.

never seemed so sweet

Saker jag inte tycker att mitt jobb är roligare än*, utan inbördes ordning:
- Vita Huset-boxen
- mina vänner
- min kille
- att rida
- att inreda min nya tomma lägenhet
- att läsa ut Palme-biografin

Saker jag vilken dag som helst ställer in till förmån för att jobba:
- all of the above.

Ibland är jag inte helt nöjd med mig själv.

*förtydligande: har fortfarande världensroligastejobb, men ibland hjälper det inte riktigt.

sport-o.

Den här helgen har jag jobbat på sporten.
Det är ungefär som att jobba med den vanliga* tidningen, förutom att det inte alls är det.
Till exempel förstår jag ingenting - INGENTING - av tidningsgenomgången** Allt är efternamn och städer (vilket jag förstått är klubbar och lag) och bokstavsförkortningar, och jag zonar ut utan att märka det och när jag zonar in igen har jag ingen som helst chans att komma in i genomdraget igen.
Enda undantaget var i lördags när vi pratade El Clasico, då kunde jag nicka och se ut som jag förstod utan att faktiskt ljuga.
Dessutom har jag svårt att förstå när något stort händer. I dag har AIK gått upp i elitserien. Vi går upp fyra sidor*** för att det här är så stort och fantastiskt och det finns så mycket att säga om det.
Jag nickar och försöker att dölja min totala oförståelse för detta, och ekar "stort", när alla andra säger det.

Sport är dessutom skitsvårt.
Sportjournalistik är helt fantastiskt intern. Den skrivs bara för de som redan förstår vad som händer på ett sätt som visserligen kulturjournalistik kan vara men får bisarrt mycket skit för, men som tex nöjesjournalist, i alla fall den i dagstidningar, aldrig är. Det är råsvårt att försöka lära sig något om man inte redan har i alla fall ett minimalt hum.
(Illustrerande konversation: Jag: Alltså, är det här resultatet? För det ser ut som ett telefonnummer. Sportchefen: Nej, det är bara för att det har varit tie-break som det ser ut så. Jag: Jaha. Ja då så.)

Jag är, som ni förstår, inte riktigt som en fisk i vattnet.

(Men redigeringen är jävligt rolig. Friläggningar! Övertoningar! Konstiga typsnitt! Text på snedden! Märkliga historiska bilder med nutida sportprofiler inphotoshoppade i! Om det bara inte handlade om sport. Och var så förbannat gubbig, under stundom.)

(Och, det ringer väldigt, väldigt konstiga människor och vill veta saker om spelarstatistik, stryktips och matchresultat. Konstigare människor än i den vanliga dårtelefonen**** alltså. Det uppskattar jag också.)

*riktiga
**mötet man har i början av passet när man pratar om vad man ska fylla tidningen med.
***lägger till fyra extrasidor i tidningen
****tipstelefonen

Kul på jobbet.

Saker man gör när man är stressad på jobbet men inte kan göra något för att reportrarna vägrar lämna sina texter i tid:
- läsa hypotetiska vinnar-artiklar, dvs artiklar skrivna/påbörjade i förväg i händelse av att artisten xxxx vann schlagerbonanzan. Finns på alla artister. Det ligger något fascinerande över saker som är skrivna på ett torrt rapporterande sätt, fast rapporterande om saker som inte hänt. Det blir en märklig skönlitterär känsla.

- boka in tusen träningspass till nästa vecka. Total hybris råder, eftersom jag är uppjagad och på gång. Inbokat so far: söndag konstig afrodans (nej, jag vet inte heller), måndag vanlig dans, tisdag hård konditionsträning, onsdag koreografi och kondition, torsdag kampsport och ev skivstång kondition. Stoppa mig juni.

- gräma sig över att jag inte vann vinnartippningen - ALLS - men ändå vara rätt nöjd med att timoteij inte komm tvåa.

- okynnesfrilägga Salem Al-Fakir. För man vet ju aldrig. Han kanske ska in någonstans. Och han har ju ett väldigt besvärligt krulligt hår att frilägga. (Som redigerare önskar man att alla människor som ingår i något slags offentligt rum skulle utveckla Fredrik Reinfeldt-frisyr. Alterantivt Jennifer Love Hewitt.)

-utveckla spänningshuvudvärk.

On the nerdy side.

Topplista över mina bästa slang-termer på jobbet*

Smeta - när man brer ut ett material över ett egentligen alldeles för stort utrymme och försöker att inte låtsas om det. Till exempel gör upp en notis till en helsida. It's been done, it ain't pretty.
Plugga - plocka in småkrafs, notiser, egen-annonser** och annat som inte har någon mening, för att fylla igen hål som man inte kan redigera bort på annat sätt.
Bomba - rita upp ett knäck*** över en hel sida, dvs inte spara spalter eller så till annat. Som smeta, fast förmodligen med bättre kvalitet. Vad man helst vill göra, för det är roligast och blir snyggast och man kan göra jättestora rubriker.
Kapa - vad man gör med texter som är för långa. Helst inte bara från slutet, då blir reportern sur.
Gaussa - motsvarigheten till att pixla någons ansikte på en bild, men med skillnaden att det ser liksom luddigt ut istället för kantigt. Gaussar gör man med brotssoffer, pixlar gör man med brottslingar. MYCKET viktig skillnad, gör man fel blir bildchef och nattchef inte glada.
På speck - inte på späck, som jag först trodde. Åka iväg någonstans utan att riktigt veta att det kommer hända, men hoppas på det. Från spekulativt, spekulation.
Klackigt - vad man vill att rubriker ska vara. Ibland, i alla fall. Från klackspark.

*har jag nämnt nyligen att jag har typ världens bästa jobb?
** när man annonserar för sig själv, till exempel - läs norrköpings tidningar på nätet, eller glöm inte att köpa kryssbilagan imorgon, eller sätt in din egen vigselannons i LT du med.
***knäck är samma sak som jobb, eller grej. Betyder artikel/reportage.

Post-premiär.

Naglarna är nedbitna, bakfyllan ett faktum och premiären överlevd. Nu kör vi. Fyra föreställningar kvar. Hoppas att du kommer dit.

***
In other news jobbar jag dag denna vecka, och jag hade glömt hur jag verkligen inte kan hantera mornar. Jag har en historia av att vara folkilsk och skrämma såväl familj som hemsläp, råka gå hemifrån i andras jackor eller omatchande skor på höger och vänster fot, hälsa på samma människor i hissen tre eller fyra dagar i rad eftersom jag verkligen inte har något minne av föregående morgon, och så vidare i tröttsam oändlighet. Att jobba natt är fab. Visserligen händer det att man vaknar tidigt som fan (omkring 11) och måste gå upp, men det är aldrig lika primalskriångestframkallande som att gå upp halv sju. Det är fan döden. Döden i grytan. Det är tur att jag har ett roligt jobb som gör det värt det.

***
För övrigt har det tydligen blivit höst. När hände det? Och, varför? Den här sommaren har gett mig bruna ben för första gången sen jag bodde i Frankrike, jag vägrar att täcka över dem redan. Augustis outfit: shorts och halsduk.


Ungefär så här.

Cut my legs off and call me shorty.

Rapport efter shortspasset:
Jorå, det kunde man. Om man stod ut med lite tvetydiga blickar från textredigeraren och att det var kallt att vänta på taxin kvart över fyra i morse.

Dress me up

Det här med dresscode på olika jobb, alltså. På vissa jobb får man inte vara för slashasig. På andra blir man tittad snett på om man kommer med klackar som låter. Idag är det sjuhuhuuuukt varmt, Stockholm flämtar och klagar över bristen på parasoll, alla dricker det där vitaminvattnet och jag har gått omkring i ett par shorts som ser lite ut som de som Brüno har på filmaffisherna överallt, förutom att de är vita och inte gula, och saknar hängslen.

Dessutom har de guldnappar.

De är snygga, och bekväma, och lagom varma. Men kan man verkligen ha dem på nyajobbet?
Återkommer med besked i den frågan om ganska exakt en timme.

Slowly, softly.

Sak jag kan konstatera efter dagens sommarprat, och efter snart två pass på nya jobbet*

• Norrländska ö:n är kanske Sveriges finaste vokal.

Det var bara det just nu.
Jag lovar att snart skriva lite mer imponerande saker. Eller i alla fall längre. Men just nu har jag huvudet fullt av kvällstidning.

*som är precis precis på pricken så fett som jag trodde här

En helt ny karriär.

57 words
Jag skulle så kunna jobba på reklambyrån i Mad Men.