Tokyo jag tänker på dig (PRECIS HELA TIDEN.)

Hörni hörni hörni i mars är det jag som åker exakt HIT:



Är i detta nu så exalterad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv, har velat åka till dit  ungefär hur länge som helst ca.

Har ni tips på var man ska bo, vad man ska äta och vad som är roligt att göra så spill your beans! Jag tänker mig att jag vill äta god mat, äta konstig mat, dricka drinkar, sjunga kareoke, kolla på kidz med konstiga subkulturella tillhörigheter, kanske åka ett sånt där snabbtåg nånstans utanför stan (var? vet ej.), hänga i parker, köpa saker som inte finns någon annan stans och kanske dansa. Men jag är öppen för lite vad som helst.

Vad får man inte missa i Tokyo?

Mer NY-tips: bruncha eller dö.

En sak som stressade mig lite i NY är att varendaste resutrang, and they are a-plenty, förutom att också vara en bar även är ett brunchställe på helgerna. Förstår ni hur många brunchställen det blir? Hur ska man hinna med alla, frågar jag er? HUR?
Det gick naturligtvis inte.
Och här vill jag egentligen allra helst tipsa er om vartenda ställe vi var på, för brunch är ungefär det bästa målet man kan äta och det kommer i hundrafemti olika varianter.
Ricotta- och färska barbrunchen på Prune, pannkakorna gjorda på färska Maine-blåbär på Clinton Street Bakery, French toasten på Flea Market Café, och det där stället på Upper East som hade de galnaste kakorna och de gulligaste koss-inredningen nåsin?


Hur kan man egentligen jämföra huevos rancheros med...

...Pannkakor med färsk frukt och färska blåbär, på ett ärligt sätt?

Men jag tror att det härligaste stället ändå var Essex. Inte bara för att det ingick tre stadiga bloody marys till det facila brunchpriset, även om det naturligtvis inte skadade.
Essex ser inte mycket ut för världen utifrån, men är en knasig etage-öppen planlösning-takfönster-bar-resturang-blandning som kommer ge dig den bästa starten på helgen du kan behöva. Jag tror inte det finns någon bakfylla som inte kan botas av Essex. De kommer mata dig med potatispannkakor och bönröra och fylla dig med bloody marys och mimosas och kaffe tills du är oövervinnerlig och redo att hantera vad som helst, för du har fått hänga i ett litet reservat där alla bara är trevliga och snygga vilket har smittat av sig på dig, trots att du kom hit jetlaggad eller bakfylleångestig eller bara lätt livstrött.


Hopp om livet igen.

Jag är rätt säker på att det kan bli fullt här framåt eftermiddagen, men dyker man upp kring 12-rycket är det inga problem att få bord. Essex ligger i korsningen Essex Street/Rivington, precis mitt emot Essex Market som ni läste om häromdagen.

En grej till om att bruncha i nevvan: På en del ställen är det sjukt lång väntetid innan ni får äta. (Here’s looking at you, Clinton Street Bakery). Låt inte detta avskräcka. Det är nästan alltid värt väntan, så skriv upp dig på listan, gå och köp en färsk juice eller smoothie i ett närlingande stånd och sätt dig i en park så länge. Du orkar mer frukost sen och blir ändå inte argsint och blodockerfattig medan. Plus att du får fräknar.

Mer NY-tips: picnic och picncmat

Man måste, det är faktiskt lag på det, äta picnic i Central Park när man är i New York. Det vet ju vem som helst. Picnicmaten ska du köpa på antingen Wholefoods, korsningen Houston street/Bowery stret. En sjukt snygg, ekologisk och välstorterad matbutik där du även kan köpa typ åtti miojoner orters öl - inklusive på fat som de häller upp i en flaska åt dig, i bakbutiken.
Ska du picnica fler gånger är frestelsen naturligtvis stor att gå tillbaks till Whole foods, men jag skulle i stället rekommendera att du går till Essex market, på Essex street vid korsningen Rivington. Här är det en massa olika lokala handlare som samsas om det stora utrymmet, vilekt är trevligt. Man måste dock betala på varje ställe innan man traskar iväg och letar efter nästa sak - annars springer de efter dig och undrar vad du håller på med. Inte för att det hände mig eller så.


Man vill äta allt, ungefär.

Missa inte den fina ostbutiken längst in som även säljer oliver och lite annat man behöver på sin picnic. Sen är det bara att strosa runt bland bagerier, grönsakshandlare och konditorier. Ska du champagnepicnica, och det ska du ju, måste du dock köpa det på annat ställe. Det ligger liquor stores lite här och där, bland annat på Canal Street några kvarter ner.



Manchegoost, tomat, färska bär, lemonad, champagne och mango är mina picnicfavoriter.

Central park är ju bisarrt stor, typ som Djurgården. Man kan ju teoretiskt sätt picnica typ var som helst, men man vill ju gärna hitta ett fint ställe vid vatten och vid inte bilväg och så. Jag tycker att det är fint vid den lilla sjön där man kan åka omkring med leksaksegelbåtar (det gjore inte jag, men det ser fint ut och i Gossip Girl används båtarna til latt smuggla knark i, så man förstår ju att man vill sitta och titta på dem). Undvik the great lawn, den är gigantisk och överbelamrad och mest en stor fotbollsplan.
Ett annat fint ställe är ovanför tennisplanen och the dairy i södra delen av parken, på gräset bredvid beachvolleyplanerna. Eller ja, ungefär var som helst.

I Central park finns massor av fina konstga grejer, bland annat en alice i underlandet-staty, en swedish cottage (som jag aldrig såg) och ett fancy schmancy lunch- och brunchställe som heter the boat house. Här får man inte ha keps eller linne på sig, och när man äter där känner man sig som nån i Gossip Girl som brunchar tillsammans med sina föräldrar och deras goda vänner och sin expojkvän som man försöker vinna tillbaks utan att det märks. Det är alltså ett mycket fint ställe, och väldigt olikt soho. På ett bra sätt. Plus att man får titta ut över alla som ror när man sitter där. Bara en sån grej.


Rätt fett.

OMNOMNOM:ing in New York.

Jag är tillbaks med fler NY-tips. Eller, skulle man kunna säga, mitt första faktiska NY-tips eftersom det första mest var en rekommendation om att ni borde göra som jag. Detta gäller givetvis nästan i alla situationer, men just då var det mer specifikt inriktat på väljandet av boendet.
Nu över till den första av vad jag förutspår kommer bli många delar som handlar om mat. OMNOMNOM mat.

Emporios var ett himla härligt ställe vi ramlade in på första kvällen, nära döden av jetlag och höga på NY-förundran. Eftersom vi var jetlaggade var vi där ganska tidigt, vid sju kanske, och fick bord direkt. Efter ett par timmar blev det ganska fullt, men skriv upp er på listan och gå och drick cocktalis på snygga baren Peasant som ligger i nästa kvarter medan ni väntar vetja. Missa inte deras bellinis, they are to die for.
Empiros bjuder också på barhäng, men det du är mest intresserad är att få sitta längre in i lokalen, under takfönstren där man kan kika upp på NY-fasaderna ur grodpserspektiv. Sen äter du risotto och pasta och dricker vin som man får i konstiga små krus och älskar att servitörerna ungefär de trevligaste i världen tills du storknar. Jag kan tänka mig att det här stället är awesome för romantiska middagar, men det är även ypperligt för stora kompisgäng och fina vän-dater.


Eftersom servitörerna ungefär är snällast i hela världen så ser de bara skitglada ut när man vill få tryffelrisotton utan räkor, till exempel. Heaven för vegetarianer som är vana att bli himlade åt i smyg när man vill ha en vanliga jävla sallad utan kött i Sverige.

Emporios ligger på Mott street, mellan Spring street och Prince street. baren The Peasant ligger på nästa tvärgata, Elizabeth str, också mellan Spring och Prince.


Himlans goda, bellinisarna.

living large, living low

Det enda som är lite svårt med Nevvan är att hitta nånstans att bo som inte kostar hela ens resbudget. Nu var ju min resa en födelsedagspresent, så jag hade inte riktigt det problemet utan bodde på ett fint och rätt vanligt hotell precis på gränsen mellan Soho och East village, på Lower east side.
Oavsett vilket hotell, lägenhetshotel eller hostel ni väljer tycker jag att ni ska bo nånstans här i närheten. Det är ett suvve område att hänga i, dödsfint och härligt och nära till de bästa brunchställena och de finaste barerna och den godaste maten och de trevligaste människorna. Alltså visst, det är klart det är fint på Upper west och i Tribeca och på en massa andra ställen säkert. Men bor ni här här kan ni vara helt säkra på att utbrista “men åh hiiiiit måste vi gå” varenda gång ni går förbi en bar eller en affär på väg tunnelbanan. Plus att nästan alla mina tips kommer att ugtå från att ni vill hänga nånstans här i närheten, Chinatown, East village, Soho och Little Italy typ.


Ibland såg det ut ungefär så här


och ibland så här.

how can you lose.

Det har påtalats för mig att jag borde blogga om NY.
Eller för att vara helt sanningsenlig, det har påtalats att jag borde ha bloggat under NY-resan. Men herregud kids, om ni hade levt mitt liv under de där tio dagarna hade inte ni heller haft tid, ork eller lust att blogga. Jag var upptagen med att äta mig runt hela staden, förstår ni.

Men för att inte helt alienera de få men ihärdiga läsare som finns kvar trots bloggens sjukt stokastiska uppdateringsfrekvens kommer inom de närmsta dagarna lite NY-tips på vad man kan göra om man bor ungefär där jag bodde och gillar att göra ungefär såna saker som jag gör.

Stay tuned, baby dawg.


Himlans fint var det, överlag.

make it anywhere

Hej barn,
jag har lämnat er, den knoppande häggen och firandet av knugen som pensionär för häng i New York med min storasyster.
Det är fett, och mer om detta sen men nu måste jag springa iväg och äta min egen vikt i brunch på ett stället där det ingår 3 bloody marys i brunchpriset.

Så länge kan ni lyssna på det här.


New York, New York hittar ni här

din-oh

En helt annan grej:
Jag åker till New York i slutet av april.
SATC, Paul Auster, Gossip Girl, Jay Z, alla gör de sitt för att bidra till den nu förmodligen helt orealistiska bild jag har av hur awesome det kommer att vara i det stora äpplet.
Men egentlige när jag nog mest peppad på att gå till Museum of Natural History.
Dinosaurier! Jättekonstiga jättestora däggdjur! Gigantiska fossil upphängda i taket!

Men om ni har andra tips på vad jag borde göra på min första New York-resa kan ni väl säga till. (OBS, det behöver alltså kunna konkurrera med dinosaurer. d.i.n.o.s.a.u.r.i.e.r. Jag är uppriktigt intresserad, för att formulera mig som Chrissie.)

Keep falling on my head

Ja, det här vet ni väl redan, era savvy typer. Men roligast på internet just nu är givetvis Lou Reed i tweed.

Curt Cobain i Singin' in the rain.

Annars har jag köpt en jättefin jacka i Berlin som jag nu fått för mig att jag ser preggers ut i, och nu försöker jag anstränga mig för att inte göra den där störiga saken som alla som varit i balla städer gör när de kommer hem till Stockholm: Klaga på Stockholm och Prata om hur Mycket Är Ballare Det Är I Berlin/Barcelona/New York/Tokyo/Düsseldorf/vartmannuharvarit.

Det är klart svårare än förväntat.

Then we take Berlin, älskling.

Hej kids,
Om ett par timmar åker jag till Berlin. Tror jag, jag är fortfarande inte övertygade om att inte inte kommer akut-komma en vulkan (eller dinosaurie) och förstöra allting. Men förutsatt att det inte händer kommer jag, efter ungefär 45 minuters nattsömn (hur kan jag, efter snart ett års nattarbete, fortfarande glömma bort att jag slutar klockan 4 på natten, och därför inte bör boka in flyg klockan 7 nästa morgon? HUR? Man tycker att jag borde lärt mig efter de första gångernas brutala lidande - men nej) åka till typ världens roligaste stad.
Jag hoppas på roliga barer, bra konst, obehagliga museer, fina secondhandbutiker och smarriga resturanger. Tydligen ska det finnas en konstgjord strand som jag också skulle vilja hänga på, mest för att visa upp min osannolikt snygga baddräkt, men det kanske inte hinns på fyra dagar.
Kanske hänger vi bara på vårt arty hotellrum hela dagarna, kanske kommer vi hem gifta, kanske kommer vi aldrig hem. Man vet aldrig riktigt hur det slutar när man åker till Berlin. Jag har packat mina snyggaste skor och paraply, öronproppar och stayups.

Snart på en trottoar i Berlin.

HEJDÅ! Vi ses om ett litet tag.

Ashes to ashes, etc.

Så okej. Av saker som jag trott skulle kunna förstöra min helg i London med Karin stod typ, skoskav, på listan. Skoskav, örsprång, dåligt humör och snabb och oväntad engelska-analfabetism (känt för att drabba när man minst anar det).
Vad som inte stod på listan är ett VULKANUTBROTT.

Det är så orimligt att jag nästan (men bara nästan) inte kan bli sur över att ha blivit snuvad på London i tre dagar. Vulkanutbrott låg ungefär på samma listplats som att en gigantisk dinosaurie satt sig på planet och krossat det, och därmed omintetgjort vår resa.


Vafan.

Wastelands.

We'll go to Omaha to work and explore the booming music scene.

Nästan varje gång jag står på centralen och väntar på pendeln till Södertälje, eller x2 till Norrköping, eller nåt annat ställe jag redan varit på en miljon gånger och vet precis vad jag ska göra när jag kommer dit och hur resan kommer att vara och vilka jag kommer träffa där, måste jag hindra mig själv från att bara fortsätta gå, ta ett annat tåg till Göteborg eller Helsingör eller Oslo istället. Ta tåget från spår 11 istället för spår 13. Hur lätt som helst. Det är sekunder ifrån, varje gång.
Och det är inte bara tåg. Samma sak händer när jag kör bil till nåt jobb utanför Fruängen, eller Köping, eller Flen eller egentligen vad som helst för ställe som tvingar mig upp på e4:an och förbi skyltar motstäder jag inte hittar i eller har något ärende till eller över huvud taget känner någin i. Det krävs en kraftansträning av mammutstorlek för att faktiskt svänga av i Fruängen, eller Köping, eller Flen. Jag blir lite anfådd, varje gång, av att inte fortsätta vidare, förbi allt fler avfarter och sedan över bron och vidare nedåt och utåt och någon annan stans, bara någon annan stans någon stans nytt, vad som helst, bara något nytt. Jag blir lite anfådd, och lite yr.

Take me out, take me anywhere I don't care I don't care.
Sekunder ifrån, varje gång.




Dagens finanskrismat: Resterna av världens största potatisgratäng på 12 potatisar, en purjolök, restena av västerbottenosten från broccoli-pastan och en massa svartpeppar från igår. (Hur kommaterar man egentligen den där meningen? Jag menar ju inte att svartpepparen var från igår, utan hela gratängen inklusive ost och peppar och potatis och purjo.)

Oh bag it.

Jag har bytt jobb. I och med det har jag blivit en person som pendlar. Det har fått en rad konsekvenser som jag redan ältat så många gånger att jag inte orkar dra dem här också (människohat, iskalla tår, mörka mornar, internalisering av pendeltågstidtabellen med väldigt mycker mera.)

Men det har också medfört att jag blivit med pendlarväska.
Pendlarväskan är, till skillnad från andra väskor, verkligen konstruerad för alla eventualiteter som kan inträffa på pendeltåg. Och de är många. Jag saknar fortfarande vissa saker (första förband, nål och tråd, mobilladdare och sjökort), men den är ändå redan efter en veckas pendlande helt funktionell.

Survival kit for the pendeltåg:
5 tidningar (FOKUS, Amerikanska Elle, Arena, Vi läser och Sonic). Fyra av dessa är redan utlästa, men jag kanske vill läsa om dem igen nån dag så de ligger kvar. Är man tillräckligt desperat, dvs har penndeltåget blivit tillräckligt försenat, kan man läsa om välskrivna reportage många gånger.
1 ipod. Ibland orkar man inte läsa.
1 stickning. Ibland orkar man inte lyssna på musik heller. Eller så har man tröttnat på de 4 gb låtar man går omkring med.
1 par öronproppar. Man måste få sova ifred på morgonen. Risken finns visserligen att man inte vaknar i tid utan råkar gå av i typ Östertälje istället, men det är helt enkelt en risk att kalibrera. Jag avgör att det är värt det. Sömn = ftw.
1 block.
5 pennor. Minst. Jag tänker att jag borde till exempel kunna skriva blogginlägg på pendeln, för hand. Det har ännu inte hänt, men man vet aldrig.
1 stipendieansökan till ungdomsstyrelsen, inkl fyra postitlappar som handlar om budgeten. Det här är motsvarigheten till att åka omkring med skolböckerna i väskan jämt. Jag borde, men jag gör inte.
2 böcker. (Nässlorna blomma, och Maken.). En utläst, en uppgiven. Den utlästa är halvt nedklottrad med anteckningar och utropstecken. Den uppgivna är ett dåligt samvete som väntar på att ett tillräckligt försenat pendeltåg ska få mig att ta tag i den igen.
1 läppstift. Man hinner inte hem mellan jobb efterjobbhem, och pendeltåg gör människor fula.
1 par vantar + 1 mössa. Pendeltåg, och dess stationer, är iskalla.
Cigaretter + tändstickor.
Almanacka.
Plånbok + mobil.



Det är en lika delar vettig som sorglig väska. Jag tror inte att man definieras av vad man går omkringoch bär på, inte bara i alla fall. Men det är klart att det är signifikant. Eller åtminståne symptomatiskt. Jag är ju inte en person med portfölj innehållande tre papper och en banan, eller sån där liten baugetteväska som var hippt för ett par år sedan. Jag är tydligen en sån med en väldigt tung brun axelväska i fejkläder där det sticker upp ett par stickor. Det är okej. Även om man blir sned i ryggen.

So-lee, slowly.

Istanbul var klibbig värme och salt yoghurt och glittrande bosporen och branta uppförsbackar och efes-öl och meze och ännu brantare nedförsbackar och demonstrationståg och taxibilar och böneutrop och hemliga dörrar och turkish delight och murgröna och kattungar och trängsel och ödegränder och snorbilliga cigaretter och kaffesump och solbrända axlar.

Så nu vill jag gärna att min tillvaro ska vara ungefär såhär.



Men det är den ju inte.

Run to the hills.

Golvet i wonderflat liksom osar kyla upp ur golvspringorna. Utrustad med munktröja och gigantisk pläd och världens bästa tofflor går det att hantera rätt bra. Men jag känner att det kommer bli en lång höst, och en ännu längre vinter.

Som tur är slipper jag det i en vecka. Iklädd tidigare nämnda tofflor och med temugg i högsta hugg packar jag oversize-skjortor och sandaler och lämnar landet för Istanbul. Där är det tydligen 30 grader varmt och ramadan.



Hejpåettag.

Oh, merde.

Snälla fina person med lungemfysem som ändå sitter på fyrans buss klockan halv åtta på morgonen.
Jag förstår att du tycker att du är duktig som går till jobbet trots att du håller på att hosta lungorna ur dig.
Jag förstår att du tror att din chef kommer vara tacksam, eftersom du säkert är praktiskt taget oumbärlig på jobbet.
Men vi andra? Not so much. Inte så tacksamma över att du hostar slem i våra nackar.
Vi andra inte få ditt lungemfysem, och skiter i din oumbärlig het. Short n’ sweet: ÄR DU SJUK - STANNA HEMMA.

Snart lämnar jag sidvärtes snöflingor och inochutvända paraplyer för det här:



à vraiment bientôt, mes amies.

Then we take Berlin

På måndag sätter jag mig på ett tåg som ska ta mig till Berlin. Tåg är ett förstklassigt sätt att färdas. Inte bara för att det inte kräks ut helt orimliga mängder koldioxid utan även för att det är så himla meditativt.

(Jag förstår att regelbunda jobbpendlare inte håller med, och det är mycket möjligt att hela resonemanget inte går att applicera på sånt tågåkande. Jag vet ju av egen bitter erfarenhet att det inte är det minsta meditativt att skaka Saltsjöbanan fram med 07:41-tåget varenda morgon i 6 års tid. Ungefär.)

Men det är nåt med det där att det tar tid. Man liksom känner avståndet på ett annat sätt. Jag vill inte verka som en reaktionär gammal stöt, tantigheten till trots. Men resan känns i kroppen på ett helt annat sätt när man hinner märka hur man rör sig. Jag minns tågresan till prag för två år sedan, med gränskontrollanter i höga hattar som med en förolämpad min inspekterade ens pass. Jag minns att jag tänkte att det var något universiellt med hela skak-skak, skak -skaket. Roudnice nad labem. Jag har läst att när man åker tåg lagras aldrig synintrycken i långtidsminnet. De fastnar i korttidsminnet och det är därför man aldrig exakt kan redogöra för vad man tittat på de senaste 20 minutrarna.

Eller kanske är det att geografin blir så påtaglig. Småland tar aldrig slut, södra sverige är praktist taget oändligt, och ju längre bort från Stockholm och lägenheter och f12 och konsthallsjobb och uteplatser med petunior man rör sig desto mindre blir det. Man ser det försvinna nånstans långt borta, out of sight out of mind, och friheten från allt det där som man ju egentligen gillar jättemycket blir ändå nästan berusande.

Baudilaire säger:

För att inte vara tidens plågade slavar. Berusa er! Berusa er utan uppehåll
med vin, poesi eller dygd. Allt efter behag. Berusa er!

Drug of choice: Geografi, perspektiv, avstånd och en vecka i Berlin.