Dressed to success, eller: vikten av en skjorta.

Fredagar är frilansdagar.
Oftast. Ibland är det marathon-middagslursdagar, ibland är det stalldagar och ibland är det ikea-dagar. Men i prinicp är tanken att de ska vara frilansdagar.
Jag har ingen frilanslokal. Det passar mig egentligen jättedåligt, jag är inte som Karin som kan jobba hemma i pyamas och tycka att det är ashärligt och få en massa gjort. Jag behöver uppstyrning och styrfart, jag behöver egentligen ett skrivbord och kollegor och andra människor som gör effektiva saker runt omkring mig för att jag ska känna att det är viktigt att jag också gör det. Inte inte bara klämmer ett till avsnitt av The Wire.
För att detta ska hända krävs två saker.
 Belöning, och rätt sorts kläder.

Belöningen händer i form av avocado- och parmesanmacka från Vallhallabageriet, som man grundar med så fort man kommer hem. Efter ett visst antal tecken/antal jobbsamtal/antal omarbetningar av reportaget får man även en kardemummabulle från samma ställe. Hela tiden behövs tillgång till bryggkaffe, och det lite pockande pick-ljuet som bryggaren avger med jämna mellanrum påminner mig om att jag behöver göra något, inte bara surfa på SAMCRO-forum.

Rätt sorts kläder är för att skapa en illusion av att jag gör något viktigt och riktigt, och inte bara kan hasa runt hur som helst i min track shorts. Med en pennkjol behöver man utföra något, och det går inte att sötsurfa hur länge som helst om man har en uppfodrande blus på sig.
I dag ser frilansoutfiten ut så här:

Ursäkta det urusla dagens outfit-kortet, jag är tydligen inkapabel till att fota mig själv så att jag både ser normal ut och så att kläderna syns. Kommer aldrig bli något som modebloggare, clearly

Ändå en rätt fiffig strategi, om jag får säga det själv.

Dagens demokratioutfit

Dagens demonstrationsoutfit:

Har uppenbarligen rört mig långt sen stålhättor och palestina var mandatory när det kom till demonstrationståg. Nu ba: piffiga lädersnörskor med klack och vippig klänning. Ahja. Nu kör vi. Hej demokrati!

Want, take, have.

Och on a lighter note så är jag väldigt sugen på en sån här bikini från Betsy Johnson, om någon skulle vilja köpa det åt mig.

Varsågod för info.

Borgarklassens diskreta charm.

Identiteskrisen som infinner sig när man inser att man verkligen, VERKLIGEN är sjukt sugen på en Barbour-jacka.

Är det en försenad effekt av flytten till Solsidan i tonåren? Är det ålderdomen? Är det det nya borgerliga Sverige som satt sig på min annars så oklanderliga smaklökar?  Är det något ännu värre, och i såna fall - kommer det att utvecklas så att jag en vacker dag sitter där med pärlörhängen som är äkta och sån där vidrig quilted jacka och vilja inreda hela mitt hem med saker från Lexington? DETTA ÄR INTE OKEJ.

Dessutom är Barbour-jackor är väldigt mycket dyrare än manchesterbyxor från Myrorna, vilket var det snyggaste jag visste för sådär en tio år sedan, eller tolv, som om det ska fortsätta på det här sättet måste jag även bli mäklare och/eller adlig. Fan.

Barbour, liksom. Wtf.

Sleeping beauty, check.

Jag har fått en alldeles egen Odie-skapelse!
Kolla här, vad snygg den här.
Eller, vafan. Jag måste visa bild på den på direkten.




Haja bra jag kommer sova*. Och äta frukost. Och kolla på tv. Och förmodligen göra mycket mycket mer, eftersom jag aldrig kommer vilja ta av mig dem.

*Inte för att jag sover så där värst dåligt just nu. Dagns nap - tre timmar. Check.

t-shirt weather!

Det bästa med våren är inte vita sneakers på nysopad gata


Eller kunna hålla kaffekoppen utan fingervantar när man promenadfikar


Eller att man kan rota fram sin chinos från garderobens mörkaste skrymslen igen.


Nej, det bästa med våren är vi nu äntligen kommer slippa drabbas av syner som den här

och den här

I's a truth universially acknowledged att ingen, någonsin, någonstans, har klätt i lårhöga stövlar. Det är ett problem att alla Sveriges VeckoRevyn-läsare uppenbarligen inte förstått detta, och det är faktiskt obegripligt att inte Statens Skönhetsråd har gripit in och styrt upp situationen. Det har stundtals varit en mycket svår vinter.

Men no more! Woho!

Inquiring minds wish to know.

Frågor man ställer sig en kväll som denna:
- har man en jacka/kappa utanpå en frackjacka? I såna fall, vad?
- varför äger jag inga säkerhetsnålar?
- tog odi med sig mitt ögonfranslim till frankrike, och i såna fall varför?
- är det inte lite mesigt att åka taxi till en maskerad?
- å andra sidan, står man ut med att gå genom vasastan i 1700-talsperuk?

Oktober är snart slut och jag firar det genom att bli full i en peruk.

Hejhej!

Post-premiär.

Naglarna är nedbitna, bakfyllan ett faktum och premiären överlevd. Nu kör vi. Fyra föreställningar kvar. Hoppas att du kommer dit.

***
In other news jobbar jag dag denna vecka, och jag hade glömt hur jag verkligen inte kan hantera mornar. Jag har en historia av att vara folkilsk och skrämma såväl familj som hemsläp, råka gå hemifrån i andras jackor eller omatchande skor på höger och vänster fot, hälsa på samma människor i hissen tre eller fyra dagar i rad eftersom jag verkligen inte har något minne av föregående morgon, och så vidare i tröttsam oändlighet. Att jobba natt är fab. Visserligen händer det att man vaknar tidigt som fan (omkring 11) och måste gå upp, men det är aldrig lika primalskriångestframkallande som att gå upp halv sju. Det är fan döden. Döden i grytan. Det är tur att jag har ett roligt jobb som gör det värt det.

***
För övrigt har det tydligen blivit höst. När hände det? Och, varför? Den här sommaren har gett mig bruna ben för första gången sen jag bodde i Frankrike, jag vägrar att täcka över dem redan. Augustis outfit: shorts och halsduk.


Ungefär så här.

Ceci n'est pas une modeblog, pt. 2.

Jag är sjukt svag för nautiskt mode. Jag vill bara börja med att säga det. Jag tycker randiga tröjor är assnyggt, rött och vitt och blått är färger som är jättefina ihop, och om jag inte kände mig så larvig så är det mycket troligt att jag på allvar skulle ha en kaptensmössa som accessoar.
That said, slogs jag åter förra veckan hur otrolgt lite sagda nautiska mode faktiskt har att göra med... well, nautik. Eller i alla fall segling.
Veckan tillbringades i mitt fall så gott som genomgående i...

Denna moderiktiga skapelse

"As seen in Pippi Långstrump."

Och dessa, gärna smutsiga efter att ha dragit upp leriga ankare och trasiga efter att ha fastnat i vinch-handatag eller en vantskruv eller något annat vasst som man alltid gör illa sig på.

Just add clay!

Dessa föga trendiga skapelser

Stuprörsjeans är värdelösa på en båt.

Och den klassiska knyckt-av-pappa-skjortan

Men sans diverse knappar och annat som ramlar av och är för jobbigt för att sy på igen.

Det enda som egentligen är nautisk, i Sofies mode-benmärkningen menat, är nog min bikini. Den är blå och vitrandig och assnygg, men ibland lite för kall att segla i.

Cut my legs off and call me shorty.

Rapport efter shortspasset:
Jorå, det kunde man. Om man stod ut med lite tvetydiga blickar från textredigeraren och att det var kallt att vänta på taxin kvart över fyra i morse.

Dress me up

Det här med dresscode på olika jobb, alltså. På vissa jobb får man inte vara för slashasig. På andra blir man tittad snett på om man kommer med klackar som låter. Idag är det sjuhuhuuuukt varmt, Stockholm flämtar och klagar över bristen på parasoll, alla dricker det där vitaminvattnet och jag har gått omkring i ett par shorts som ser lite ut som de som Brüno har på filmaffisherna överallt, förutom att de är vita och inte gula, och saknar hängslen.

Dessutom har de guldnappar.

De är snygga, och bekväma, och lagom varma. Men kan man verkligen ha dem på nyajobbet?
Återkommer med besked i den frågan om ganska exakt en timme.

Dö, dö, dö, köttskalle.

Ok först:
Din nya överlevnadsguide till bra (och mindre bra) kaffe i den här staden hittar du från och med nu på lattefascisten.blogspot.com

Och en annan grej:
Varför har Lindex skyltdockor stora köttskallar istället för huvuden? Vad vill man kommunicera med det? Det hela är mycket märkligt. Och inte särskilt konsumtionsinspirerande. Then again, jag kan inte påminna mig om att Lindex någonsin varit konsutionsinspirerande.

She comes in colors everywhere

Ur ren tvättsynpunkt var det väldigt mycket lättare när det var vinter och vi hade svarta skjortor på mitt jobb. Det blev liksom inte ett så stort problem att ta hem den svarta jobbskjortan/blusen/tishan och ersätta den med en av mångtaliga svarta skjortor/blusar/tishor som ligger och skäms i min garderob när det var dags att tvätta jobbkläderna.

Nu är det istället sommar och vi har babyblå skjortor. Det går som det känns att iklä sig färgen: Sådär. Det finns ett skäl att min garderob inte innehåller ett enda babyblått plagg.

Jag vet att jag vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet hade jag 12 randiga tröjor*. Eller ännu fler, jag minns inte exakt. Idag när jag nästan har gått ut journalisthögskolan har jag 12, eller kanske 10, svarta tröjor. Jag överväger att dra slutsatser om min utveckling och mognad av det här, men jag låter nog gärna bli.

*tröjor i det här fallet inkluderar alltså både linnen, blusar, skjortor och tröjor. Dock ej underklädslinnen.