Only the lonley.

Det enda som är bra med att vara sjuk är den helt bisarra mängd (populär-)kultur man hinner tillgodogöra sig. Bortsett från de dagar man inte kan andas med hela lungorna och snyter blod, alltså.
Hittils har novemberförkylningen resulterat i:
- The Secret Circle (tv-serie). Häxor, tonåringar, intriger, liv och död. Något segstartad men helt okej. Utlovades som en ny Buffy vilket det verkligen inte är, men efter nio avsnitt är jag hooked.
-Hart of Dixie (tv-serie). Feelgood-, staden vs. landet-, inga problem med att klämma sju avsnitt på raden-serie. Dock förvirrande att vice president John Hoynes nu är en mangsgrisig södern-läkare som gillar att jaga och fiska. Jaja.
- Cirkeln (roman). Ungdomslitteratur när den är som bäst, en bladvändare som tar en direkt tillbaks till bokslukaråldern men som ändå har runda, hela karaktärer och som hittils inte innehållit en enda störig övertydlighet varesig handslings-, karaktärs-, eller sensmoralmässigt. Detta, mina vänner, är inte helt vanligt. Och jag vet, för jag har haft en ungdomslitteraturrssommar, något vi för övrigt har anledning att återkomma till lite senare.
- Pan Am (tv-serie). Jag har ju redan skrivit ett inlägg som närmast kan betäcknas med 'osund entusiasm' om denna serie, och strax efter att jag publicerat det gjorde serien en sorglig dipp kvalitetsmässigt. Men nu börjar det plocka upp sig själv igen, och sju avsnitt in i serien är jag lika förtjust igen som jag var förut.

Sen försökte jag börja kolla på The new girl också, för Zoe Deschanel är ju med och kloka människor hade hypat den - men det gick inte. Hörni, den är ju verkligen skitdålig. Varför säger ingenting något? I cry Kejsarens nya kläder på detta, det är inte automatiskt bra bara för att allas indieälskling är med.

Förkylningen har även resulterat i en uppsvälld tunga efter missbrukande av strepsil, röd näsa efter att ha snutit mig igenom fyra (4) Kleenex balsam-förpackningar och allmänt illamående efter att ha försökt tvinga mig själv att äta när jag efter tre dagars fastande fortfarande inte var hungrig. Så jag vet inte om mängden populärkultur riktigt väger upp förkylningen ändå.

Att slippa internalisera misogyniteten, eller: pan am - en kärleksförklaring.

Sak jag älskar med Pan Am:
Att den handlar om brudar. Att det är ett gäng brudar som jobbar ihop, i en naturlig och oforcerad kvinnlig gemenskap som i och med att den definieras utifrån sitt i grunden separatistiska yrke (flygvärdinna, sexualiserad kvinnlighet i uniform men också kompetens, kraft och någon slags övermänsklighet), därför innebär (än så länge)  ett naturligt systerskap och sen solidaritet som annars är rätt sällsynt på tv och film.
Det är så befriande, som att kliva ur ett par skor och inse att de gör ont för att de är för små, inte för att det är fel på mina fötter.
Jag är så överjävligt trött på att det även i dramer där kvinnorollerna duggar tätt så skapar man alltid djup mellan kataktärerna genom att låta dem tävla om något (makt eller män, nästan alltid.)
I Pan Am står två systrar i centrum, och deras relation med DERAS MAMMA, som visserligen är rätt manipulativ men inte på det där Djävulen bär prada-sättet, utan sympatiskt med FLERA ANDRA KARAKTÄRSDRAG TO BOOT. Händer inte  varje dag det.
(Det är som att någon har sett varenda Wes Andersen-film som gjorts och tänkt att, men hörni - skulle inte den här relationen och det här dramat vara intressant även om det inte uteslutande handlade om människor med snopp?)
Kring dessa två systrar finns andra karaktärer som också är kvinnor och som än så länge inte har vare sig a)tävlat om samma man b) tävlat om samma jobb c) har gjort en make over på varandra d) har lurat varandra en enda gång. DISCLAIMER, jag har alltså fortfarande sett bara två avsnitt så vad som helst kan hända, men jag tänker ändå passa på att ta ut segern i förskott för det är fan inte ofta man får se en tv-serie som klara Bechdel-testet med såna här flying colors. Nämnde jag förresten att det även finns en spionhistoria inblandat, som än så länge inte har involverat vare sig förförelsekonster och/eller att kvinnan flyr i armarna på en man? DET ÄR JU SÅ MAN GRÅTER AV LYCKA, nästan.

Kort sagt. Den underliggande och övergripande känslan av  (kvinnlig) solidraridet, den helt enkelt skriande bristen på misogynitet*,  som gör mig nästan gråtfärdig för att jag fattar att det är så sällsynt.

Och ja, jag hajar väl också att det förmodligen inte kommer att vara så här fantstiskt bra hur länge som helst, men en bra början är ändå en bra början.


*fan alltså att man s ska behöva internalisera så mycket misogynitet bara för att få sig lite populärkultur till livs annars alltså. Det är ändå lite omänskligt.

Till klichéanstalten.

Det är så fantastiskt klyshigt att jag som anglofil journalist och i största allmänhet retrovurmare älskar BBC:s nya dramaserie The Hour, men det kan faktiskt inte hjälpas.
Jävlar i helvete vad bra den är.
Och snygg.
Och brittisk.
Och lätt konspirationsteoretisk.

Höstens ambition är för övrigt att knycka och bära upp hela Freddie Lyons garderob.

***
För övrigt tycker jag att det är bara ger vatten på kvarnen åt ja-sidan i den ständigt pågående diskussionen om huruvida journalistbranchen är bra yrkessåpe-material.

work in - work out.

I dag har jag tränat. Det var asjobbigt, och i morgon kommer jag inte kunna röra något som kräver axelmuskelaktivitet.

Därför få jag handla
(som man äter så fort magen håller, och sen sparar man kanterna till sist för att ha något att knapra på när det värsta mättnadsillamåendet lagt sig)
OCH
(eftersom man under inga omständigheter får äta pizza utan sällskap av nationaldrycken)
OCH
(den mest amerikanska och därmed awesome av glassar. Snobbar säger att det är glass med godis, vi andra säger ingenting. Vi har munnen full av glass.)
OCH
med (vilket är det nya knarket. Rör det inte gossar, om ni inte är beredda att uppleva konsekvenserna.)

Inte för att jag hade låtit bli att handla det annars heller. Jag ville bara framhålla att jag är en person som tränar. Personer som tränar gillar att framhålla sånt.

Dessutom ska jag titta på Supernatural och kanske Gilmore Girls (vilket är förvirrande att se efter varandra, eftersom Sam plötsligt är Dean och ljuger för Rory om att han inte alls har en traumatiserad barndom bakom sig och egentligen jagar monster med sin brorsa hela dagarna), och kommer därmed med största sannolikhet att bli sjukt sugen på skräpmat. Mmmmm skräpmat.

Vi ses på andra sidan en miljon kilo transfetter. Mmmm transfetter.

Shut it - you don't under stand it

Jag gillar TV. Verkligen alltså. Det är lätt på min top-fem lista av bra skit. Jag gillar det så mycket att jag blir lite stressad av all bra TV som finns. Så mycket populärkultur, så lite tid. In treatment, Mad Men, Friday night lights, Weeds, True blood. Och sen all dålig TV som man också vill se, typ 90210, Merlin och Top Model. Hur gör ni andra för att hinna få erat fix?

***
Nä men en lista på det då.

Mina top TV-serier jag gillar som vissa anser att jag borde skämmas över:
1. Buffy the Vampire Slayer. Extremt blond tjej i jättefula 90-talskläder sparkar ondingar i tacky kostym och smink. Ja okej. Men också rätt mycket mer, vilket framgår om man ser mer än fyra avsnitt, och dessutom ligger till grund för flera spännande analyser till exempel här boken eller och de här resonemangen (sammanfattande postkolonial analys) , och det här (postmodernistisk analys, mer genomgripande).
2. Sabrina, tonårshäxan. ÄH, kom igen. Vem vill inte ha en katt som Salem?
3. Xeena krigarprinsessan. Hon joddlar. Hon har ett jättejättekonstigt svärd och en lesbisk relation till sin sidekick. Allting är i knalltechnicolor-färger. Det är mytologiernas krig med både Cesar, Kleopatra, Moses och Jesus på plats. Det förekommer nästan alltid glada bybor iklädda säckväv i någon av scenerna. What's not to like?
4. How I met your mother. Vänner-varning och burkade skratt säger vissa. Typ det enda sympatiska tvåsamheten på TV, säger jag.


Eeeiieieiieeedldldldleyh!

Bad things to you.

Skälet till att man gillar* Black Ascot är såklart att den är som Gossip Girl skulle kunna vara, om inte GG var så upptaget med att suga hur hårt som helst.

***
Andra serier som lider av samma syndrom som Gossip Girl (premissen är helt stört bra, så det är väl egentligen inte orimligt att själva serien inte är lika välgjord, men det är ändå deprimerande) är True Blood. Det är klart att det är svårt att slå den här trailern, liksom, men det gör mig inte mindre sur för att det inte är bättre. Om ni hängde med i negationerna där.


* ja, fortfarande. Jag gillar fiktion.

What's next.

Vissa av oss visste naturligtvis hela tiden att Obama skulle vinna. Det vi frågar oss nu är när han kommer erbjuda utrikesministerposten till McCain, och exakt hur witty David Axelrod är. Dessutom andas vi ut efter miraklet när Joe Biden inte dog i en hjärtattack under valnatten.

When I say 'What's Next', that means I'm ready to move on to another subject. So....what's next.

What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.