What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.