Separatism, pls.

Förresten!
Så läser jag ca världens bästa bok just nu. Den gör mig glad, arg, smart och lugn. Och jag fattar att det här är lite som  när DN försöker ha fingret i luften och ba "nya trenden: uppvikta chinos och wayfarers hett i innerstan i sommar", eller när någon ser att man läser (om...) Hunger games och undrar om man vet att det finns en fortsättning. Kampen då alltså, KAMPEN mot att himla med ögonen trots att ingen menade något ont med något.
I alla fall. Så läser jag Siri Hustvedts "Sommaren utan män", och den är fan briljant. Det är exakt samma känsla som när jag såg House of Cards och tänkte att helvete vad länge sen det här var, vad länge sen det var jag blev så här begeistrad i en tv-serie, som är så lätt att komma in i och ändå en så stor upplevelse att se, och som dessutom bara fortsätter att bli bättre och bättre.
Exakt så är det, fast med bok.

(med reservation för att jag har kommit exakt 67 sidor in i boken, dårå.)

Favoritmening Fine, stycke då, hittills:
 "En del människor tar helt enkelt den plats de behöver, armbågar bort inkräktare för att erövra ett eget utrymme. Boris kunde göra det utan att röra en muskel. Det enda han behövde göra var att stå där"tyst som en mus". Själv var jag en högljudd mus, en sådan som krafsade på väggarna och bråkade, men på något sätt hade det ingen verkan. Trollkraften hos auktoritet, pengar, penisar."

No-vember.

Just nu läser jag:

Favoritmening, i den mån det är möjligt att välja:
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände.

Only the lonley.

Det enda som är bra med att vara sjuk är den helt bisarra mängd (populär-)kultur man hinner tillgodogöra sig. Bortsett från de dagar man inte kan andas med hela lungorna och snyter blod, alltså.
Hittils har novemberförkylningen resulterat i:
- The Secret Circle (tv-serie). Häxor, tonåringar, intriger, liv och död. Något segstartad men helt okej. Utlovades som en ny Buffy vilket det verkligen inte är, men efter nio avsnitt är jag hooked.
-Hart of Dixie (tv-serie). Feelgood-, staden vs. landet-, inga problem med att klämma sju avsnitt på raden-serie. Dock förvirrande att vice president John Hoynes nu är en mangsgrisig södern-läkare som gillar att jaga och fiska. Jaja.
- Cirkeln (roman). Ungdomslitteratur när den är som bäst, en bladvändare som tar en direkt tillbaks till bokslukaråldern men som ändå har runda, hela karaktärer och som hittils inte innehållit en enda störig övertydlighet varesig handslings-, karaktärs-, eller sensmoralmässigt. Detta, mina vänner, är inte helt vanligt. Och jag vet, för jag har haft en ungdomslitteraturrssommar, något vi för övrigt har anledning att återkomma till lite senare.
- Pan Am (tv-serie). Jag har ju redan skrivit ett inlägg som närmast kan betäcknas med 'osund entusiasm' om denna serie, och strax efter att jag publicerat det gjorde serien en sorglig dipp kvalitetsmässigt. Men nu börjar det plocka upp sig själv igen, och sju avsnitt in i serien är jag lika förtjust igen som jag var förut.

Sen försökte jag börja kolla på The new girl också, för Zoe Deschanel är ju med och kloka människor hade hypat den - men det gick inte. Hörni, den är ju verkligen skitdålig. Varför säger ingenting något? I cry Kejsarens nya kläder på detta, det är inte automatiskt bra bara för att allas indieälskling är med.

Förkylningen har även resulterat i en uppsvälld tunga efter missbrukande av strepsil, röd näsa efter att ha snutit mig igenom fyra (4) Kleenex balsam-förpackningar och allmänt illamående efter att ha försökt tvinga mig själv att äta när jag efter tre dagars fastande fortfarande inte var hungrig. Så jag vet inte om mängden populärkultur riktigt väger upp förkylningen ändå.

Mitt nioårshjärta bankar.

Just nu läser jag:

Favoritmening hittils:"Du är världens coolaste fast du har tandställning! Och vet du att Geri hade tandställning när hon var liten?"

All night (she was a young american)

Just nu läser jag:

  

Bästa mening hittills: "Nothing is an easy thing to feel but a difficult thing to express."

Slightly, lightly

Just nu läser jag:

Bästa mening hittils:
"'She oughtn't really to go at all', said Mr Beebe, as the watched her from the window, 'and she knows it. I put it down to too much Beethoven.'"

Annars: Överväger jag att börja med dagens outfit-bilder (gårdagens: Blå jobbarbyxor från Friestads, randig tröja från Maria Westerlind, grå munkjacka från Sebago featuring blå målarfärgsfläckar) och att twittra.

Farorna med att läsa

I morse vaknade jag av att kattgrannen* ringde och undrade om jag levde. Hon är på landet och jag tittar till hennes lägenhet, men efter det senaste sms:et ("Kan väl inte tänka mig att mina krukväxter överlevt sommaren?") glömde jag att svara. Detta är, som alla som känner mig, inte ovanligt, mellan tre timmar och tre dagar är nog medeltiden för svarsintervallet. Men kattgrannen hade varit på landet och liksom alla svenskar tydligen gör på sommaren överkonsumerat deckare, varför hon omedelbart drog slutsatsen att jag förmodligen hade blivit dödad eller bortrövad eller nersövd av nån som gömt sig i hennes tomma lägenhet och bara väntat på att få överfalla mig när jag kom inte för att vattna en murgröna. "Man vet ju aldrig", tydligen.

Själv har jag läst grymt mycket Dorothy Sayers, och måste därför beklämmande ofta bekämpa impulsen att använda uttryck som "Tusan också!".

Mer om sommarens böcker kommer inom kort. Stay tuned kids.


*Kattgrannen = Kvinna som bor i lägenheten bredvid mig och har världens tjockaste katt och en otroligt stilig och borgerligt inredd lägenhet. Eller våning, kanske. Kvinnan är möjligtvis universums mest exemplariska granne, bryter lätt på norska och matar mig med vin och trädgårdsmöbler för tack för att jag sporadiskt vattnar hennes krukväxter eller passar hennes tjockiskatt.

Oh for fucks sake.

Och en helt annan grej:
Jag blir lite provocerad när folk läser “Äta djur” av Jonathan Saffron foer (eller oftare: läser en recension av boken), och ba “åååh guud, äta kött är jäääääättedåligt tydligen, kolla vad sjuk djurindustrin är”.
Det här har vi vetat hur länge som helst. Det går på intet sätt att plädera okunskap i det här fallet. Djurindustrin är smutsig, grisarna mår dåligt, kycklingarna mår ännu sämre, mjölkkorna är väl de enda som har det någe sånär drägligt, att äta nötkött är ungefär det sämsta du kan göra för klimatet och nästan alla fiskar du köper på Konsum är problematiska ur miljö-, klimat- och/eller utfiskningssynpunkt.
Det är inga nyheter.
Det är 3,5 år sedan Tyst hav kom ut.
Det är två år sedan djurrättsaktivister gjorde journalister granskande jobb när de filmade vanrvård av grisar som inväntade att bli julskinkor.
Det är tre år sedan FN uppmanade oss att äta mindre kött för klimatets skull.

Alltså, det är klart att det är bra att boken läses och diskuteras. Men jag antar att jag bara har lite svårt att se på vilket sett just den här upprördheten kommer att skilja sig från den som uppstod efter fiskedebatten, eller grisdebatten, eller insert djur of chocie-debatt.

Ni får ursäkta om jag inte riktigt tar er indignation på allvar. Vi vet ju båda två att ni kommer beställa en råbiff nästa gång ni ätter på Mäster Anders, eller välja torskryggen när ni går till Sjögräs nästa gång. För det är ju gott. Och det är tydligen all argumentation som krävs för att väga upp allt det andra.

put the book back on the shelf.

Det här med att inte göra en att läsa-lista, hörni. Vilken briljant idé. Jag har läst nästan varendaste bok som stod på det här är inte en läslista-listan*.
Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.

Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.

Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.

Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.

Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.


Och kanske köpa nya bokstöd.

*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.

I'm gonna make you mine

Jag är ju ett hängivet fan av både listor och av böcker, varför Att läsa-listor borde vara en match made in heaven Men det är det inte. Så fort jag får en avprickningslista blir jag obstinat och rastlös, jag vet inte varför jag kan inte skylla på att jag läst litteraturvetenskap och det har skadat mig för livet, men det slutar alltid med att jag antingen köper magasin för dubbla pocketpriset eller börjar läsa om gamla böcker istället.
Därför är det lite att jinxa det att skriva ner årets sommarläsning. Men jag blev inspirerad av Amanda och kärleken till listorna övervinner som alltid förnuftet.
Därför:
Böcker som ligger på mitt nattduksbord och som jag kanske händelsevis kommer att läsa i sommar. Eller kanske inte. Man vet aldrig så noga.
Dead in the family. Sydstatsvampyrer, våld, illa skrivna sexscener (efterlysning, sådär lite inom parentes: välskrivna sexskildringar, finns dom?) och annat vi längtat efter i nästan etthalvår.
Revolutionary road. Amerikansk förortsångest. Ja, fortfarande. Att läsa den här är lite som att läsa Glaskupan. Man förstår att allting kommer gå åt helvete - och så gör det det. Fanstastiskt bra, än så länge.
Vägen. Ja, jag veeet, men jag råkade förlägga den för flera månader sedan och bara precis hittat den igen. Postapykalyptisk feelbad + sommar = match made in heaven.
Sputnik älskling. Jag hoppas att den ska vara lika bra som Norwegian wood.
Jorden de ärvde. Jag kan ha något av en crush på Björn av Kleen.
Väckarklockan. Tror jag. Jag är dock obestämt osugen på den av någon anledning.

Ja, och så vad man råkar ramla över under de där dagarna som alltid i efterhand är lite lösa i kanten, som vatten utspillt över akvareller.

Snor + böcker = sant

Jag är hemma igen, benmusklerna överlevde alperna (jag vill säga övervann, men jag har fått höra att granit är mer bestående än även mina lårmuskler så I stand corrected) och nu har jag blivit förkyld.
Jag klagar, så klart, för jag hatar snor och jag hatar att vara konstant medveten om mina bihålor och jag hatar att känna mig äcklig. (Jag har till och med vägrat träffa pojkvännen på grund av att det känns som att jag är inlindad i ett snorhölje, lite som innan en uruk-hai föds ni vet*, inte så hångelvänligt). Men även om jag är djupt hatisk mot förkyldningen så lite gillar jag vad den lyckas göra med mig, som inget annat lyckas. När jag är sjuk är nämligen enda gången som jag lyckas med att stanna hemma och göra nästan ingenting.**. Jag har läst skitmånga böcker, och engegerat mig i mina fingernaglar.

Utlästa böcker:
- Fågeln som vred upp världen (700 sidors intensiv njutning, nu går jag runt och tror att hela världen är full av symboler och att ingenting jag upplever är riktigt verkligt. Älska alice i underlandet-känslan.)
- Mullvaden (brittisk spionroman från 70-talet. Fick mig att idka persedelvård, det är något med brittisk böcker som får mig att vilja vara lite mer pråper.)
- Dead to the world (ganska bra vampyrer, ganska dåliga sexscener)
- Purpurfärgen (varför har jag inte läst den här förut? Det är helt och hållet obegripligt. Känns som en given högstadie- eller möjligen gymnasie-läslistebok.)

Fingernagelfärger, so far:
- pearly white
- himmelsblåa
- dragon
- summer red

Jag blir snygg, och beläst. Minus att jag är en uruk-hai, då.

Och pe ess så har jag inte glömt bort uppdrag:hypa, det är in making. Jag bara tappade lite fart.

* så här, för er som inte vet:

Snor!

** Eller alltså. jag jobbar ju, för tydligen har mitt skolkande i ungdomen gjort att jag nu inte kan vara hemma ens när jag verkligen är sjuk, eftersom jag tänker att ingen kommer att tro mig. I stället nyser jag konstant och bygger snorpappersberg i papperskorgarna. Charmant, på det hela taget. Men förutom jobbandet så gör jag nästan ingenting, och jag jobbar ju bara om nätterna. So there.

Torsdag, inga konstigheter.

Plan för dagen:
Äta frukost.
Läsa ut en av böckerna på min läslista*
Gå på yoga.
Äta vietnamesiskt med Schmarro.

Har jag nämn att jag har typ världens bästa liv?
Visserligen har jag inte ett jobb om en månad, och det verkar otroligt att jag någonsin kommer få en fast anställning, men just nu känns inte det så viktigt.

***
Fler ord jag stör ihjäl mig på när folk blandar ihop (se tidigare rant om tillbringa/spendera): Ignorant - nonchalant. Nej, ignorant på svenska betyder inte samma sak som ignorant på engelska. Ignorant på svenska är synoymt med okunnig, men det du menar när du felaktigt använder det är nonchalant. NONCHALANT. Haja eller dö, slentiranöversättare.

ETA: Jag hade fel. Det är så jobbigt när man har fel och raljerar över andras fel. Nej, alltså. Ignorant betyder fortfarande inte nonchalant. Däremot betyder det inte ignorant på engelska heller nonchalant, jag vet inte var jag fick det ifrån. Det man tror när man använder ordet i den bemärkelsen är förmodligen att det betyder som ordet ignorera. (Vilket det alltså inte gör, ni är fortfarnde retards om ni tror det.)



*Läslistan, januari 2010:
Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou - check! I går kväll blev Janne ordförande i Pressklubben efter att ha häcklats av en enad presskår. Det var väldigt synd om honom, men nu har han fått upprättelse och boken är slut.
Purpurfärgen - Alice Walker. Jag tror den kommer vara fantastisk.
Mullvaden, av John le Carré. Möjligen något slags missriktat bildningskomplex som ger sig till känna här, men alla verkade ju älska LeCarré för ett par år sedan, och Alfredsson ska ju göra film av den. Så jag tänkte att va fan. Lite kriminalroman dör man väl inte av.
Vägen, av Lehane. Jag framhärdar i min strävan att hitta en deckare/kriminalroman jag gillar. Kanske kommer den här att vara The One.
Fågeln som vred upp världen - Hakuri Murakami. Norwieian Wood var ju något av det bästa som lästes under 2009, och jag tvivlar inte alls på att Fågeln... kommer vara minst lika bra Men den ser ut som en tegelsten, vilket får mig att vänta lite med att börja...

Boklistan, revisited

Det har varit strykande åtgång på den förstklassiga litteraturen, och kvar är nu bara följande praktpjäser, som jag visserligen förstår inte riktigt LOCKADE TILL LÄSNING som vi säger i kvällstidningsbranchen, men ändå också förtjänar ett fint hem. Ett fint hem på Myrorna, tror jg bestämt.
1. Lyrikvännen nr 1. 2007, numret om Lugn och Svenbro. Jag veeet att det inte är en bok utan snarare en tidning, men den är jättebra och inbunden som en pocket.
2. De 9 - litterär kalender från 2006. Oklart varför jag äger den här, men en del intressanta texter finns det.
3. Arne Dahl "Upp till toppen av berget". En deckare, men även deckarhatare som jag kan ändå läsa den här utan att kräkas lite i munnen. Istället för idol, liksom.
4. Fjordor Dostojevkij "Onda andar". Rysk nihilism.
5. .Dock - locket på. Inte heller precis en bok, utan en numera avsomnad (tror jag) tidskrift om skönlitteratur och skrivande. Texter av Ninni Holmqvist och Peter Kadhammar och en massa andra höjdare. Mycket bra.
6. Visslingar och Rop nr 15, Perfekt performance. Ännu en o-bok, men snygg och bra.
7. Jag Kjaerstad "Förföraren". Ok, den är inte alls bra. Jag tycker att den suger ashårt. Men alla andra älskar den ju tydligen, så det gör säkert du med. Prisbelönt och kultförklarad och jag vet inte vad.
8. Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt". Åh, jag vill inte skiljas från den här heller egentligen.

(Fast den sista tror jag faktiskt att jag behåller. )

Jag rear ut min själ - allt ska bort.

Bokmässan resulterade, förutom led- och träningsvärk, gratisfyllor, hedjlöst nätverkande, gratispåsar från Gudrun Sjödén och ett gäng nya fantastiska bekantskaper, såklart i nya böcker. Närmare bestämt Melankoliska Rum, eftersom jag jättelänge förstått att jag borde läsa den och man faktiskt inte kan motstå en bok om "ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid", Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), eftersom Anneli Jordahl är en av Sveriges bästa skribenter och jag inte kan TRO att hon äntligen börjat skriva skönlitterärt. Skönlitteratur ftw. Vidare Linn Hanséns Ta i trä, eftersom den är fin och grön och verkar vara en sån bok som jag önskar att jag hade skrivit. Och slutligen Helen Hanffs Brev till en bokhandel, eftersom den handlar om kärleken till böcker, något som ni säkert redan förstått ligger nära till hands hos Lag Terry.

Alla dessa böcker, fantastiska som de är, och tidningar (som faktiskt är för många för att räkna upp, eller jag skojade bara jag måste bara nämna tidningen Mums som ärligt talat verkar vara nästan hur bra som helst, jag ska läsa lite mer och återkomma, jag lovar), tar plats. Och Wonderflat, bra lägenhet som den är, har aldrig varit bäst i grenen Förvaring och uppställning.
Jag har därför rensat ut min bokhylla. Detta är ett projekt som måste ske i omgångar, eftersom man först inte förstår hur man ska kunna leva utan någon av alla böckerna, och sedan tar man bort ungefär tre, och tänker "nej, det räcker annars dör jag", men efter en paus på ett par timmar eller en dag kan man återgå till hyllan och hitta nya böcker att rensa ut.

Däremot får man ju faktiskt inte slänga böcker. Farenheit-filmen gjorde ett beklagligt stort intryck på mig när jag var liten, jag skulle aldrig få för mig att langa något inbundet i papperskorgen.
Myrorna, däremot, går hur bra som helst. Men helst vill jag ju ge bort böckerna till folk jag känner - så att jag vet att de får ett bra hem.
Här är därför listan på vad jag rensat bort hittills, skicka ett mail till mailadressen som står till vänster eller ja, kontakta mig på fejjan eller annat sätt, och claima vad ni vill ha. Jag lovar att inte bli ledsen om ingen vill ha något, men då får ni lova att inte bli ledsna om ni hittar en bok på listan som ni har gett mig. Jag tycker säkert jättemycket om den, men man måste vara hård mot de hårda ibland. Och böcker är ganska hårda.

Ok, då kör vi.
1. Susan Faludi "Ställd". Sjuktsjuktsjukt bra! TAGEN!
2. Lyrikvännen nr 1. 2007, numret om Lugn och Svenbro. Jag veeet att det inte är en bok utan snarare en tidning, men den är jättebra och inbunden som en pocket.
3. De 9 - litterär kalender från 2006. Oklart varför jag äger den här, men en del intressanta texter finns det.
4. Stora fotoboken om hundar. Nej, jag vet inte varför jag har den här heller. TAGEN!
5. Arne Dahl "Upp till toppen av berget". En deckare, men även deckarhatare som jag kan ändå läsa den här utan att kräkas lite i munnen. Istället för idol, liksom.
6. Anne Appelbaum "Gulag - de sovjetiska lägren". En tegelsten, men väldigt välskriven och ganska hemsk. TAGEN!
7. Per Hagman "Skugglegender" (novellsamling). ÅH, jag älskade den här så mycket när jag var tonåring! Innehåller än i dag vissa riktigt bra noveller, och andra inte lika bra kanske. TAGEN!
8. Fjordor Dostojevkij "Onda andar". Rysk nihilism.
9. .Dock - locket på. Inte heller precis en bok, utan en numera avsomnad (tror jag) tidskrift om skönlitteratur och skrivande. Texter av Ninni Holmqvist och Peter Kadhammar och en massa andra höjdare. Mycket bra.

10. En bok om dammsugarens historia, från Tekniska Museet. Egentligen vill jag inte ge bort den här - de är så himla rolig! Älska trivia-böcker med illustrationer från 20-talet! - men ja. Hård mot de..., etc. TAGEN!
11. Mirja Unge "Motsols". Lite äcklig, lite läskigt, väldigt fin. TAGEN!
12. Moa-Lina Croall "sen tar vi Berlin". Om att fly, och om att åka till Berlin.TAGEN!
13. Visslingar och Rop nr 15, Perfekt performance. Ännu en o-bok, men snygg och bra.
14. Günter Wallraff "Längst där nere". The original wallraffing, innan det blev fattigblogg av alltihop. TAGEN!
15. Jose Saramago "Året då Ricardo Reis dog". Också så bra att jag helst inte vill ge bort den, iallafall inte till vem som helst. Om fantasi, litteratur, skrivande, och lök-doftande poliser. TAGEN!
16. Jag Kjaerstad "Förföraren". Ok, den är inte alls bra. Jag tycker att den suger ashårt. Men alla andra älskar den ju tydligen så det gör säkert du med. Prisbelönt och kultförklarad och jag vet inte vad.
17. Dorothy Sayers "Drama kring ung dansör", och "Naturligt död". Åh, Dorothy Sayers. Jag önskar att du var min bästis. Och att Lord Peter Wimsey var min älskare. Två böcker av den allra bästa. TAGNA!
<18. Plura Jonsson "Resa genom ensamheten". Om musik, mat och svineri. Bland annat. TAGEN!
19. Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt". Åh, jag vill inte skiljas från den här heller egentligen.
20. Alessandro Baricco "Silke". Den minsta, och kanske finaste, boken i bortskänkningssamlingen. TAGEN!
21. Jan Stenmark "Du och jag". Jag älskar ju Stenmark, men vet inte riktigt vad jag ska göra med hans böcker när jag väl läst dem. Ergo, nya läsare sökes. TAGEN!

Ok? Ok!

open fields of eucalyptus - westward bound.

Det är höst. Jag vet det för jag har köpt höstens första mössochhalsdukar, samt blivit förkyld. Det är därför befogat att skriva en lista över sommarläsningen.

Förra sommaren hade jag, om nån minns, projektet att läsa ut min bokhylla. Samt en annan reservlista. Det var helt fab, jag läste som aldrig förr. Det hade sannolikt att göra med mitt jobb som var väldigt läs- och sommarpratarvänligt.

Denna sommaren har jag inte haft samma jobb, och inte haft tillgång till min egna bokhylla. Istället har jag haft tillgång till panshiarnsas bokhylla, som är väldigt omfångsrik, och ett jobb som gjorta att jag sovit väldigt mycket på dagarna och kollat mycket på vita huset på kvällarna.
Från början skulle sommaren ha varit rysk, men det gick inte alls. Jag hann med en soiree hemma hos Anna Pávlova samt en spritfyllefest där jag har för mig att någon slags björn var involverad hos unge herr Kurágin. Sen slutade jag läsa Krig och Fred. Det kan ha varit ett misstag, men jag har läst så sjukt mycket bra böcker i sommar att jag inte kan vara ledsen för det.

Sommaren började med Myggor och Tigrar, men det kanske är att fuska för den läste jag nog egentligen innan jag ens började sommarviket. Jag har minnen av att ligga och flämta i värmen på klipporna på Huvudskär och läsa om Camorran i ljuset av fotogenlyktan på kvällen. Det konstigaste med den här boken var att den inte alls handlade om det som jag trodde den skulle handla om. Jag tycker obestämt om den.
Sen flyttade jag till Norrköping, och hittade en av de första dagarna stans bästa antikvariat och Glaskupan för en tjuga. Den var så bra att jag vägrade ge bort den i det där pocketutbytet jag gick med i. Istället fick någon i Söderhamn glädjen att läsa The Versuvius Club - a bit of fluff, som verkligen är en bit fluff. Den började mer lovande än vad den i slutänden levererade, men var ändå trivsam och brittisk sommarläsning.
Ungefär då kom jag in i någon slags läsfrenzy, och avverkade i rask takt Martha Quest, Lonely Planet, Kallocain, Lolita, Neverwhere, och Glasblåsarnas Barn.
Sen läste jag om Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, liggandes i hammocken med ett glas flädersaft. Det var precis så somrigt som det låter.
Sen började sommaren lida mot sitt slut, som det heter, och jag läste Special Topics in Calamity Physics, Jack och Bit of a Blur.

En bra sommar, all in all.

In conclusion, gentlemen,
Myggor och tigrar - oväntad och helt okej.
Glaskupan - varje gång jag tänker på hur länge jag väntade med att läsa den blir jag lite arg på mig själv.
Versuvius Club - lättviktig trevlighetslitteratur.
Martha Quest - nästan så jag inte vågar läsa de uppföljande böckerna, i rädsla att de inte ska vara lika bra.
Lonely Planet - mycket bra.
Kallocain - Helt okej.
Lolita - obehagligt bra.
Neverwhere - fin om man gillar sagor, och det gör ju jag.
Glasblåsarnas barn - njah.
Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt - mycket, mycket bra.
Special Topics - Så bra att jag får svårt att uttrycka mig.
Bit of a Blur - fin
Jack - småtråkig.

Nu är sommaren slut och jag har Gräset Sjunger bredvid sängen.
Vad har ni läst?

visual aid no. 1

Varje bok jag påbörjar är en förhoppning om det här.

Att lika delar vilja skolka från världens roligaste jobb för att stanna hemma och sträckläsa som att inte vilja läsa ut den - för tänk om den blir sämre, den kan inte rimligtvis fortsätta vara så här bra i två hundra sidor till.
Känslan av att ha hittat något nytt och inte tidigare skrivet - trots att själva handlingen om refererad påminner om åtminståne två andra böcker jag läste förra sommaren.
Känslan av att sakna huvudpersonen.
Känslan av att redan nu veta hur jobbig det kommer vara när boken tar slut.
Känslan av att inte vilja läsa någonting annant igen, någonsin, för det kommer i alla fall inte att vara den här boken.

Känslan, antar jag, av att läsa motståndslöst men innehållsfyllt, att återvända till bokslukaråldern, den enda åldern jag egentligen längtar tillbaka till.

Put the book back on the shelf

På något sätt känns det här som ett betydande tecken på en popkulturell tendens. Jag kan bara inte riktigt komma på vilken.
Litteratur och TV-serier närmar sig varandra allt mer, både status- och konsumtionsmässigt?
Estetiseringen av kultur i slutet av 00-talet?
Ytterligare ett tecken på hur trendigt litteraturen blivit, (as seen in bland annat de här skivomslaget, och den här artikeln)? Eller möjligen spiken i dödskistan för denna tendens?




Jag vet inte riktigt, men det är en väldigt snygg kortfilm i alla fall.

Sylvia Plath sov ingenting i slutet av sitt liv, och sen dog hon.

Det är soligt i Norrköping idag. Vinden löper visserligen amok ute på gatan men bland prästkragarna och rosorna i trädgården när det nästan helt lä. Tvättvindan knirkar, det är nästan provocerande idylliskt, och jag lider av akut tonårsångest.

Felet är naturligtvis litteraturens. Jag läste aldrig Glaskupan när alla andra gjorde det, men nu är det sommar och i den klassiska nu-ska-här-tas-igen-andan och något slags övermod tänkte jag att det var ju inte en så tjock bok, hur svårt kan det vara.
(En annan grej - vad är det egentligen för gigantiskt upplaga som Julia Stiles läser i den där scenen i 10 orsaker att hata dig?)

Ett grav misstag, så här i efterhand, men det kunde väl inte jag veta.

Schmarro säger att det finns böcker som man måste passa på att läsa i tonåren när man ändå har ångest, för sen pallar man inte med dem längre. Jag är rätt säker på att Glaskupan är en av dem. Och det är om möjligt ännu mindre lämpligt att läsa dem när man sitter på landsbygden i Norrköping och inte riktigt känner någon. Jag vill inte dö längre, jag har vuxit ur tonåren och kommit levande ut på andra sidan, jag har ett sjukt roligt jobb och världens finaste vänner, men när jag läser om Esther innan jag somnar vaknar jag ibland med något tungt i lungorna och kan inte riktigt andas, jag vet att jag är vaken men jag kan ändå inte öppna ögonen.

Litteratur alltså. Ibland borde det verkligen komma med någon slags varningstext.

(Och nu säger vän av kognitiv beteendeterapi att det är väl bara att sluta läsa boken då. Men det är det naturligtvis inte alls. Försök själva lägga ifrån er Glaskupan i mer än 20 minuter och se hur lätt det är. )

Promise me no promises

Jag går just nu omkring med världens obehagligaste bokmärke i boken jag läser just nu. Det är inte nån vits med att ge mig bokmärken från fina bokhandlar eller souvernirbutiker eller något annat genomtänkt, tyvärr. Jag vågar aldrig använda dem. Och dessutom tycker jag att bokmärken känns lite förlegat, som något från tiden då man satt hemma med sina skinninbunda böcker och inte alls företog sig största delen av sitt läsande på 4:ans buss eller i smyg på jobbet.
Det ser inte ut såhär när jag läser, liksom

och inte så här heller förresten



Därför använder jag inte det fina bokmärket jag fått av min mamma från Book of Celts i Dublin. Nej minsann. Istället ligger, mellan sida 92 och 93 i Tyst hav en fruktansvärd pamflett med rubriken 13 tips för framgånsrikt frilansande.
På andra sidan finns en lika ohygglig rubrik: KONSTEN ATT SÄLJA frilansjobb till bra pris utan att bli utmattad.


Jag blir nedslagen varje gång jag ser den. Till ganska stor del del för att jag verkligen förstår att borde ta till mig det här och sluta tro att jag kan slippa frilansandet. Jag är tillbaks på JMK för ett sista tackochadjöss, och tackochadjösset sker bland annat genom att berätta för oss om frilansvillkor och om produktionsbolag. Vilket är ovanligt förnuftigt och verklighetsanknutet för att vara JMK, men ändå hemskt.

I guess I just wasn't made for these times. Jag vill inte frilansa. Inte på det sättet som det verkar fungera för de allra flesta i alla fall.
De här marknadsmetaforerna dödar långsamt min själ. Jag vill inte göra reklam för mig själv och fundera ut vad som just JAG har som är mitt mittförstärkta lakansväv*. Jag vill inte hantera mina vänner som kontakter i ett nätverk som är till för att försörja mig och jag vill inte kalla vad jag lärt mig för en kunskapsbank. Jag förstår att jag är bakåtsträvande, men jag vill ändå inte.

Det är inte det att jag inte vill jobba. Det vill jag verkligen. Och jag behöver inte en fast anställning, jag är inte en säker på att jag vill ha det.

Men tips som no. 12, Ögonen på bollen (" håll din vision levande") och no 2, Sökarljuset på ("samla klipp kolla trender och tedenser, lyssna på snacket i korvkön, känn in tiden") får mig att tro att frilansande är för människor som klarar strö visitkort omkring sig och säga "kanon, vi hörs, hur är läget, det är mycket nu, kanon, kanon" hela tiden.


Åh. Varför ville jag inte bli rörmokare istället. Eller byggnadsingengör.

*Det här är en pedagogisk historia som en av våra föreläsare berättade, som tydligen går runt på reklambyråerna. Det handlar om ett lakansföretag, Tuppen, som hittade på att deras lakansväv inte alls var utsträckt och extra tunn i kanterna utan i själva verket extra förstärkt i mitten. Och vips vändes nedgång till framtåg, och låt detta vara en sedelärande historia för oss alla. Etcetra, etcetra.


bild 1: Mary Casatts Young Woman Reading.
bild 2: skivomslaget till Carla Brunis senaste.

Jag och böckerna, en kärlekshistoria

Jag har hört talas om en sad i Wales som heter Hay on Wye, vilket betyder stad av böcker. Tydligen ska den se ut ungefär som en vanlig walesisk byg, typ, men när man kommer närmre förstår man att alla små affärerna är bokaffärer. Slaktaren, bagaren, ljusmakaren? Alla i hemlighet boklådor. Slottet? Också en boklåda. Enligt min kompis M som var där är internetcafeet också en boklåda. Utan internet, till visst förtret.

Jag förställer mig att om jag skulle åka dit med M skulle besöket gå ungefär såhär:

M: Titta, dansföreställningar!
Jag: böcker böcker böcker böcker böcker
M: Titta, loppmarknad!
Jag: böcker böcker böcker
M: En komedi?
Jag: Böcker böcker böcker-
M: Du hör inte riktigt vad jag säger, eller hur?
Jag: Böcker böcker?
M: Jag går ner till puben
Jag: (sympatiserande) böcker böcker

Föga förvånande har inte M frågad om jag vill föja med dit någon gång.

I alla fall.
Igår var MLI och Therese var här, och vi pratade bland annat om böcker. Om vad man läser, om varför sommaren promt måste innebära läsning av kassa deckare (Jag förstår inte varför värme alltid blir synonymt med förkastlig boksmak. Vad är grejen med det? Och deckare! Helt meningslös litteratur. Värdet i att läsa en bok bör rimligen inte vara att komma till den sista sidan, men i deckargeneren är detta hela premissen för bokens existens. Värdelöst!), och om försommarambitionerna att läsa hela på spaning (orsaken till att det aldrig fungerar ligger förmodligen i att ”det här är en bok jag borde läsa”-utgångspunkten inte är den bästa att utgå ifrån en distraherande varm sommardag).

I kombination med Sofias senaste blogginlägg om att inte äga så jävla mycket skit fick jag lite ångest. Över huvud taget ger konsumtionskritik mig rätt mycket ångest, trots att jag gärna orerar rätt bra i ämnet. Det har förmodligen något att göra med de kopiösa mängder prylar jag inte fattar att jag äger.

Jag köper böcker i perioder, och genomgående i pocket, förutom lyrik då. Inte förräns amanda började jobba på modernista har jag börjat läsa inbundet igen. Det händer mycket sällan att jag bara köper en bok, utan det blir alltid minst tre när man ”ändå är där”. Jag har ett mycket passionerat förhållande till pocketshop, som jag verkligen försöker avveckla men det är orimligt svårt.

För ett tag sedan fick det dock ett abrupt slut. Det var i samband med att min bokhylla tog slut, och jag inte längre fick plats mer flera böcker bakom de andra böckern som jag insåg att jag bara läst kanske dryga hälften av vad som stod i bokhyllan. Vilket natrligtvis beror på mina höga ambitioner men något, eh, sviktande, förmåga att genomföra dem. Jag köper gladeligen Ställd, Onda Andar, Ur könets mörker och Längst Därnere med fullt förtorende för att de kommer att läsas åtminståne den här månaden. Men sen sitter jag i alla fall hellre något av de magasin som jag lyckligen införskaffar på min andra älsklingaffär, presstop, varje vecka.

Nu försöker jag alltså arbeta mig igenom bokhyllejäveln. Det går bitvis helt fantastisk och jag blir hög på allt sjukt bra som skrivs. Och bitivs ganska dåligt. Jag har nu kommit till Anne Applebaums tegelsten GULAG, de sovjetiska lägrens historia. Efter den hägrar dock Fighting the Forces, What’s at stake in buffy the vampire slayer, som är en antologi om klass-, kön-, sexualitet och etnicitetsrepresenationer i Buffy.

Lite fuskar jag, såklart. Idag klämde jag i smyg Aj Människa, Staffan Malmbergs debut om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Men sen kompenserade jag genom att plöja Det förkrypmta kvinnoidelalet av Barbro Backberger. En bok som det till min förskräckelse stod mitt namn och året 2003 i. Herregud. Boken är ändå bara 111, sidor, man kan tycka att jag kunde tagit mig igenom den tidigare.

Och jag måste säga att mina ambitioner har åtminståne en förstklassig smak. Inte en enda av tvångsböckerna har varit dålig, eller ens lite sådär halvkass. När jag är färdig kommer jag att vara ännu smartare, men förmodligen något olidlig och vilja pracka på er samtliga mina bästa böcker. Så ungefär som idag, fast med ännu mer ammunition.