Man skulle kunna tro att när jag bor i ett hus på landet och jobbar natt skulle skulle jag ha oceaner av tid att exempelvis blogga på. Eller läsa rysk litteratur. Eller marathona igenom sista två säsångerna av Vita Huset.
Men då glömmer man givetvis att jag bor med två panshisar. Två panshiar som visserligen är ute på sitt landställe och som jag inte ser så mycket av, men ändå. Panshisars inbyggda långsamhet verkar ha satt sig i husets väggar, under familjefoton och bonader och uppvridbara klockor härskar någon slags seghet som jag inte verkar kunna sätta någonting emot.
Det tar mig 45 minuter att gå upp. Sedan tar det ytterligare 45 minuter att äta frukost, och sedan har jag fram till 14.15 på mig att antingen handla + laga matlåda, eller åka till stan och köpa nytt te och tekopp till jobbet, eller läsa Doris Lessing och sola benen. Det går givetvis inte att göra alla dessa tre.
Ergo, det är bara en tidsfråga innan jag börjar måla akvareller att dekorera wonderflat med och torka blomor till potpurrier.
3 comments:
Okej, du äldre än jag, men akvareller i wonderflat kommer inte på fråga. Där sätter jag ner foten. Basta.
Ursäkta en obildad (trots akademisk examen), men vad betyder ditt begrepp "panshisar"? Det står inte i någon ordbok.
Katja
Caroline/ jag ska se vad jag kan göra.
Katja/ det är möjligen felstavat, något jag i såna fall skyller på bristen på riktig akademisk examen, men panshis = slang för pensionär. I plural blir det således panshisar (-arna, -en, -ar i andra böjelser). Möjligen skulle det kunna stavas pensiois, eller pensis, men det är i tur och ordning larvigt och lätt obscent.
Hoppas det klarade ut begreppe för dig.
Post a Comment