Under the sun.

(När jag tänker på saken är nog mitt största problem med det ickeexisterande jullovet att jag i mitt huvud fortfarande är ledig i omkring tre veckor, och därför fortfarande säger saker som "jag fixar det under julen", trots att julen i realiteten är tre (3) lediga dagar.)

***
Fortfarande inredning on my mind. Mer specifikt: Belysning och sänggavlar. Inget nytt på bloggen alltså. Däremot tas tips om var någonstans jag kan lägga vantarna på en rokoko-fåtölj nånstans tacksamt emot. Jag skulle inte heller banga på en divan. Och, ja, jag planerar att inom kort börja röka opium och i allmänhet förvandla mig själv till Lord Henry.

Your weary head to rest

No sun--no moon!
No morn--no noon!
No dawn--no dusk--no proper time of day--
/..../
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member--
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!
Thomas Hood

Nu börjar det jävliga.
Egentligen är det inte så mycket själva november som jag har problem med, som att det är början på... well, på slutet. Början på 1000 år av ensamhet, början på iskyla som sipprar upp genom fotsulorna, början på mörkret.

Därför behöver man distraktioner. Distraktioner, och eskapism.
Detta har i år erbjudits i form av Amsterdam-resa (åh! Amsterdam. Vad fin du är, lilla stad. Vad mycket kanaler du har, nästan överallt. Och lägenheter med femti meter i tak överallt. Och konst. Och affärer. Och knark. Och prostitution. Och mat. ), vilket tillfredsställde eskapismbehovet något.

Vi landade till ihärdigt snöande.
Som tur är var distraktionen omedelbar.

I går firade nämligen stora delar av Stockholms litteraturintelligentia att Brevnoveller fyllde ett år. Det var storslaget, komplett med DJ:s med partyhattar, Love Antell på scen som vägrade att sluta mellansnacka, Peter Moren med en orgel, tårtbonanza, ballonger och paket med blommigt papper. Mina snyggaste skor fick följa med, varför jag i dag inte bara är helt under isen mentalt (förlåt nya fina jobbet, jag är en dålig vikarie) utan även knappt kan gå.
Och så himla värt det ändå.

I dag erbjuds distraktion i form av masssiv bakfylla, även om det är tveksamt om det verkligen är distraherande och inte snarare förstärkande, samt nagellacksmålning. Det känns lagom.


No-vember.

That awful sound.

Valet-baksmällan har suttit i längre än vanligt i år.
Jag är fortfarande inte revanschlysten och arg ännu, fortfarande ledsen, fortfarande besviken och uppgiven. Men vi har fyra år på oss, och jag tänker mig att när Fredrik och gänget visar upp sin regering den 9 oktober känns det ganska troligt att den här bloggen kommer att fyllas med raseri och fasa över de allra flesta utnämningar. (Största skräcken just nu: Maria Abrahamsson som kulturminister. Hejdå, Sverige - grattis Axessredaktionen)

Annars tacklar jag election blues med att titta på Vita Huset, lyssna på Coco Rosie och börja på ett nytt jobb. Det funkar ändå helt okej, skulle jag säga.

Befrielsen är nära. Tiden är nu mogen.

En endaste dag kvar är det nu.
Sen kommer jag att slippa bli förbannad varje gång jag åker tunnelbana.
Ärligt talat. "Sveriges enda arbetarparti", jag blir så jävla provocerad av osmakligheten i det påståendet. NEJ ni har aldrig företrätt arbetarklassens intressen. JA ni gillar att folk arbetar, men det är faktiskt inte samma sak. Jesus fucking wept.

Och sen kommer vi, förhoppningsvis och troligtvis - ja troligtvis, jag läser också dagstidningar men jag har i dagarna akumulerat ett lite otippat högt förtroende för mina medmänniskor - att byta regering till en som inte tror att svaret på alla problem är att starta nya företag.

I morgon klär vi upp oss i finkostymer och gör vår plikt. Forza rödgrönt.

***
För övrigt: jag har nog aldrig varit med om ett sånt stort politiskt engagemang inför ett val förut. På gårdagens matlag avbröts plötsligt svampstekning och fredagsvin och alla satt som nån slags reklamfilm för demokrati och tittade på partiledardebatten. Eventuella andra samtalsämnen hyssjades ihjäl. Det är som att alla jag känner utvecklar någon slags autism, eller rättshaverism, jag vet inte, men det är ett nyhets- och statistikknark utan like genom hela min bekantskapskrets, och jag gillar det som fan. Dock är det lite oklart vad vi ska prata om efter valet.

put the book back on the shelf.

Det här med att inte göra en att läsa-lista, hörni. Vilken briljant idé. Jag har läst nästan varendaste bok som stod på det här är inte en läslista-listan*.
Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.

Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.

Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.

Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.

Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.


Och kanske köpa nya bokstöd.

*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.

A song of sixpence

Det händer ibland, oftare nu när jag är ledig liksom i intervaller, att jag har dagar som bara.... händer, av sig själva, liksom utvecklar sig som såna där komprimerade handdukar i vatten, gud vilken oskön liknelse men jag kommer inte på något annat, kanske som såna där filmer av blommor som slår ut i snabbspolningstemp då. Så här kan en sån dag se ut.


I dag blev en dag för kantarellpremiär




och för att köpa nya sensommarblommor till uteplatsen



och för att äta kantarellmackor (vad är upp med att svamp alltid krymper så att det blir ungefär lagom mycket till en macka, oavsett hur många liter man stekt?) med jättemycket gräslök


Och titta på Odis expemplariskt planterande av krysantemumen.


och lyssna på Tom Waits.

where the summer goes.

Jag är inte färdig med sommaren. Jag är inte redo att trä i mig i jeans och linda in mig i halsdukar, även fast jag i princip tycker att halsdukar är great. Jag har fortfarande sommarben, jag vill fortfarande nattbada, jag har inte tröttnat på mina klänningar än - jag är inte färdig. Inte det minsta.

Whatever makes you all right

Jag läser Hakuru Murakamis Kafka på stranden.
Att läsa den är som att simma över ett alldeles stilla och alldeles svart vatten.
Jag är helt betagen, och helt upptagen, och får under stundom svårt att agera och interagra som normala människor.
Det är lite som när jag läste glaskupan, som det är som när jag läste allting när jag var tio, jag kan inte eller vill inte frigöra mig från texten, jag går runt i en Kafka på stranden-värld.
Inte som att jag sitter och väntar på katter hela dagarna eller rymmer hemifrån och är 15, men det är något, jag vet inte, med språket kanske, eller kommateringen, eller med den förrädiska lena enkelheten. Jag blir på ett humör jag inte visste att jag hade, stillsamt förvirrad och lugnt förstrött eftertänksam.
Och jag vill aldrig sluta läsa, varje bussfärd är en till sida, varje raksträcka är några rader till, men jag är rädd att det ska ta slut eller bli sämre för så här kan man väl inte ha det, så här bra böcker kan man väl ändå inte få läsa?

Och så blir jag obestämt sugen på att ha ett par gummistövlar.

Lights out.

Det är för varmt för att blogga. Det är även för varmt för att träna, och för att tvätta håret.
Saker som det inte är för varmt för:
- åka till skärgården
- gå på bröllopsfest
- jobba
- bränna axlarna IGEN
- göra flädersaft
- få fler fräknar, trots att man inte trodde att det var möjligt
- kartlägga stockholms badplatsutbud och ranka det enligt mycket vetenskaplig skala.
- dricka rosévin

And scene.


Vi ses när jag orkar ladda upp bilderna från min kamera och göra en sån där ordentlig bildbloggsgrej.

they are the lanterns and you are the light.

Förresten. Jag vet det där med ropa hej och bäckar och sånt, och jag vet att det bara har gått tre sommarpratare hittills varav jag missade en.
Men alltså, tro fan inte om båda de jag hört varit ganska så enastående bra.
Eva Dahlgrens röst är fantastisk, jag vill lägga mig med den i en hängmatta och bara gilla läget, jag gillar den så mycket att jag typ inte fattar när hon är rolig, vilket är ganska ofta, förrän det gått ett par sekunder, för jag var så upptagen med att lyssna på hur rösten lät.
Och Babak Najafis sommarprat, som handlade om något så potentiellt banalt som drömmar, var eventuellt det träffsäkraste och finaste jag hört på länge.
(Däremot tror jag att det är ett ålderstecken att jag tycker att de spelar för mycket musik och pratar för lite. Även om det är bra musik, tydligen. Eventuellt inte helt okej.)

Men håll ut. Sommaren kommer även att bjuda på sommarpratare som Micael Dahlén (professor i företagsekonomi) och Michael Bindefeldt (fetfixare), så trogen läsare av blogg ska nog ändå få sitt lystmäte av "är det detta våra licenspengar ska gå till"-rants tids nog.

A day in a life.

Jag köper dyrsmink på Åhléns. Dyrsmink, eftersom jag blivit så gammal att jag insett att Isadoras rouge suger och att det är värt en hunka extra att vara snygg hela dagen istället för bara en timme.
Eftersom jag köper dyrsmink får jag hjälp av en väldigt engagerad make up-artist som pratar benstruktur och färgpaletter. Jag skulle tippa på att hon är åtminstone fyra år yngre än jag, och har jätteplatt hår och är liksom förortssnygg, ni vet.
När jag sen ska betala får jag med prover. Krämer, med bara en massa fukt i. Eftersom jag är så ung, säger make up-artisten med tyngd och auktoritet. Så unga människor som jag behöver bara fukt, men jättemycket fukt.

Jag är 27. Jag skulle inte säga att det, särskilt man talar om hy och make up, är ungt.

Tio minuter senare blir jag leggad när jag ska köpa cigaretter på sleven.

Om jag kunde skulle jag anlägga skägg, det brukar få en att se äldre och lite mer respektingivande ut.


Babyface ser dig. Och är rätt sur.

I'm gonna make you mine

Jag är ju ett hängivet fan av både listor och av böcker, varför Att läsa-listor borde vara en match made in heaven Men det är det inte. Så fort jag får en avprickningslista blir jag obstinat och rastlös, jag vet inte varför jag kan inte skylla på att jag läst litteraturvetenskap och det har skadat mig för livet, men det slutar alltid med att jag antingen köper magasin för dubbla pocketpriset eller börjar läsa om gamla böcker istället.
Därför är det lite att jinxa det att skriva ner årets sommarläsning. Men jag blev inspirerad av Amanda och kärleken till listorna övervinner som alltid förnuftet.
Därför:
Böcker som ligger på mitt nattduksbord och som jag kanske händelsevis kommer att läsa i sommar. Eller kanske inte. Man vet aldrig så noga.
Dead in the family. Sydstatsvampyrer, våld, illa skrivna sexscener (efterlysning, sådär lite inom parentes: välskrivna sexskildringar, finns dom?) och annat vi längtat efter i nästan etthalvår.
Revolutionary road. Amerikansk förortsångest. Ja, fortfarande. Att läsa den här är lite som att läsa Glaskupan. Man förstår att allting kommer gå åt helvete - och så gör det det. Fanstastiskt bra, än så länge.
Vägen. Ja, jag veeet, men jag råkade förlägga den för flera månader sedan och bara precis hittat den igen. Postapykalyptisk feelbad + sommar = match made in heaven.
Sputnik älskling. Jag hoppas att den ska vara lika bra som Norwegian wood.
Jorden de ärvde. Jag kan ha något av en crush på Björn av Kleen.
Väckarklockan. Tror jag. Jag är dock obestämt osugen på den av någon anledning.

Ja, och så vad man råkar ramla över under de där dagarna som alltid i efterhand är lite lösa i kanten, som vatten utspillt över akvareller.

work in - work out.

I dag har jag tränat. Det var asjobbigt, och i morgon kommer jag inte kunna röra något som kräver axelmuskelaktivitet.

Därför få jag handla
(som man äter så fort magen håller, och sen sparar man kanterna till sist för att ha något att knapra på när det värsta mättnadsillamåendet lagt sig)
OCH
(eftersom man under inga omständigheter får äta pizza utan sällskap av nationaldrycken)
OCH
(den mest amerikanska och därmed awesome av glassar. Snobbar säger att det är glass med godis, vi andra säger ingenting. Vi har munnen full av glass.)
OCH
med (vilket är det nya knarket. Rör det inte gossar, om ni inte är beredda att uppleva konsekvenserna.)

Inte för att jag hade låtit bli att handla det annars heller. Jag ville bara framhålla att jag är en person som tränar. Personer som tränar gillar att framhålla sånt.

Dessutom ska jag titta på Supernatural och kanske Gilmore Girls (vilket är förvirrande att se efter varandra, eftersom Sam plötsligt är Dean och ljuger för Rory om att han inte alls har en traumatiserad barndom bakom sig och egentligen jagar monster med sin brorsa hela dagarna), och kommer därmed med största sannolikhet att bli sjukt sugen på skräpmat. Mmmmm skräpmat.

Vi ses på andra sidan en miljon kilo transfetter. Mmmm transfetter.

carry on my wayward son

Saker som händer i mitt liv:
Dean har återvänt från helvetet (omg omg omg) och Sam har utvecklat bisarra och lätt oroväckande övernaturliga förmågor - IGEN.
Det verkar som att Rachel och Finn kanske kan get it on, äntligen, och förhoppningsvivs slipper vi den där douchen från Vocal Adrenaline i fortsättningen.
McDreamy dog inte av skotten, men däremot verkar Mere vara djupt skakad. B.O.R.I.N.G. Kan hon och Christina bara bli ihop nån gång då.
Annie är fortfarande en idiot, och varför kan inte Jasper spotta ut vad han har i munnen och börja tala som normala människor?

Och för övrigt har jag börjat jobba på ett nytt ställe, så allt är nervöst och svårt och ändå lovande roligt.

Uppgång och fall

Lieblings,
det har varit en hård helg på Stockholms barrikader. Som tur är behöver jag inte blogga om det själv, eftersom Sandra gör det här och Caroline gör det här.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag hade en helt fantastiskt snygg dag i lördags, vilket var kul men givetvis behövde kompenseras med en lika fantastiskt ful dag i dag, enligt lagen om osmos och universums strävan efter balans. Som tur är var det inte i dag jag behövde träffa hela Stockholm på Trädgården, så det var helt okej. Men ni skulle ha sett det.

En annan dag ska jag skriva något om varför årets första segling alltid är lite lätt religiöst (och varför man då egentligen inte bör släpa med sig segling-newbies, de kan bli skrämda för livet) och det fina med klädbytardagar, men inte just nu.

Küss.

Then we take Berlin, älskling.

Hej kids,
Om ett par timmar åker jag till Berlin. Tror jag, jag är fortfarande inte övertygade om att inte inte kommer akut-komma en vulkan (eller dinosaurie) och förstöra allting. Men förutsatt att det inte händer kommer jag, efter ungefär 45 minuters nattsömn (hur kan jag, efter snart ett års nattarbete, fortfarande glömma bort att jag slutar klockan 4 på natten, och därför inte bör boka in flyg klockan 7 nästa morgon? HUR? Man tycker att jag borde lärt mig efter de första gångernas brutala lidande - men nej) åka till typ världens roligaste stad.
Jag hoppas på roliga barer, bra konst, obehagliga museer, fina secondhandbutiker och smarriga resturanger. Tydligen ska det finnas en konstgjord strand som jag också skulle vilja hänga på, mest för att visa upp min osannolikt snygga baddräkt, men det kanske inte hinns på fyra dagar.
Kanske hänger vi bara på vårt arty hotellrum hela dagarna, kanske kommer vi hem gifta, kanske kommer vi aldrig hem. Man vet aldrig riktigt hur det slutar när man åker till Berlin. Jag har packat mina snyggaste skor och paraply, öronproppar och stayups.

Snart på en trottoar i Berlin.

HEJDÅ! Vi ses om ett litet tag.

Livet, i listform.

I dag har jag:
1. Vaknat av min väckarklocka.
2. Snoozat.
3. Låtit bli att gå upp, för det kändes orimligt tidigt med 9.30
4. Somnat om.
5. Vaknat av Odis väckarklocka samt snoozande (omkring 30 minuter)
6. Somnat om igen.
7. Vaknat och gått upp på riktigt.
8. Inte behövt ha strumpor i de öppna tygskorna för att det var så soligt ute.
9. Ätit frukost på Vurma.
10. Insett att jag aldrig nånsin orkar med hela deras lyxfrulle, och därför borde sluta beställa den. Nevergonnahappen.
11. Gått hem igen.
12. Väntat på ett telefonsamtal.
13. Som aldrig kom. (-mer.)
14. Försökt boka flygbiljetter till Berlin
15. Behövt vara en pensionär och GÅ NER TILL BANKEN för fråga vad deras problem är.
16. Fått hjälp på banken av en kille med Boomerang-tröja. Jag visste inte att de fanns fortfarande. Varken tröjorna eller killarna.
17. Förmodligen lyckats köpa flygbiljetter, och således gjort en glädjedans.
18. Lagat fänkålsrisotto.

I kväll ska jag:
1. På date på folkoperans restaurang med typ världens snyggaste kille (min).

Lite då och då slår det mig:
1. Att jag faktiskt inte borde klaga över min tillvaro så där värst.

Dessert you.

Precis som Amanda har jag också fått tema-enig matlagning för att kompsensera för vulkanmisären.

I give you, fredagens vulkan-efterrätt:

Vulkan smakar otippat smarrigt, fyi.

Ashes to ashes, etc.

Så okej. Av saker som jag trott skulle kunna förstöra min helg i London med Karin stod typ, skoskav, på listan. Skoskav, örsprång, dåligt humör och snabb och oväntad engelska-analfabetism (känt för att drabba när man minst anar det).
Vad som inte stod på listan är ett VULKANUTBROTT.

Det är så orimligt att jag nästan (men bara nästan) inte kan bli sur över att ha blivit snuvad på London i tre dagar. Vulkanutbrott låg ungefär på samma listplats som att en gigantisk dinosaurie satt sig på planet och krossat det, och därmed omintetgjort vår resa.


Vafan.

Sleeping beauty, check.

Jag har fått en alldeles egen Odie-skapelse!
Kolla här, vad snygg den här.
Eller, vafan. Jag måste visa bild på den på direkten.




Haja bra jag kommer sova*. Och äta frukost. Och kolla på tv. Och förmodligen göra mycket mycket mer, eftersom jag aldrig kommer vilja ta av mig dem.

*Inte för att jag sover så där värst dåligt just nu. Dagns nap - tre timmar. Check.