Knäck.

Praktiken är över. Länge leve praktiken.
Igår var jag tillbaks i kunskapens korridorer igen. Det var masspsykos och oppep i en ganska oskön blandning. Masspsykos eftersom det enda alla ville prata om var vilka som hade fått jobb eller vik. Konstant. Opepp eftersom vår sista fyrpoängare verkar varar sämre förberedd och mer ogenomtänkt än vanligt. Även med JMK-standard mätt.

Jag är därför väldigt nöjd med att vara tillbaks på mitt i idag. Min nyhetschef gick just förbi, pratade i handsfree, hojtandes att det var ”ett jävligt svårråddat knäck just nu”. Jag skriver om kamphundar och om folk som förlorat jobbet när de varit föräldralediga. I lunchrummet blev jag som vanligt hånad för min ynkliga matlåda och en vild diskussion om pannkakor utbröt, för vilken min ugnspankakelunchlåda förmodligen var ansvarig.

Jag vill inte plugga. Jag vill bara jobba. Jämt.
Kan jag inte få det?

Otacksam

Om ungefär en timme ska jag bli avtackad av redaktionen. Imorgon är nämligen praktikens sista dag, tack och adjöss lever, etc. Det är förstås jättetråkigt, jag skulle behöva minst två praktikperioder till för att lära mig allt jag tycker att alla andra verkar kunna. Det är inte grejen.
Grejen är att jag ska bli avtackad. Tackad. Av.
Som en annan 60-åring.

Jag naturligtvis livrädd.

Vad förväntas av mig i den här nya obehagliga situationen? Borde jag hålla tal? Ska jag gå dit först? Sist? Måste jag vara i något slags centrum och äta bullar medan de andra stressat tittar på med deadlinen hängande över huvudet? Och för den delen - min deadline, och jag får inte tag på min kommunkis som jag ska fråga saker, och HELLS BELLS. Det var minsann inte nån som sa nåt om nån avtackning när praktikerna introducerades.

Herregud.

Rapport från en neurotiker

På mitt i finns det fyra toaletter. En killtoa (som kan vara fler och ha en pissoar men det vet jag av förklarliga skäl inte säkert). En gigantisk handikapptoalett. Och så två stycken toa-toor. Eller hur man nu böjer slangordet för toalett i plural. Normala toaletter, menar jag. I alla fall.

Toa-toaletterna ser ut så här:
Dörr som är låsbar. Rum med handfat, spegel, papperskorg, tvål och papphanddukar. En till låsbar dörr. Toalett samt ännu ett handfat med spegel, handdukar, tvål och papperskorg.
Detta innebär problem. Vilken av dörrarna ska man låsa egentligen?
Man vill gärna låsa den dörr som är längst ut, för det är så obehagligt när folk rycker i dörren medan man går på toa. Men det lite läskigt att bara låsa den yttre dörren, för kan man verkligen vara säker på att man faktiskt låste den yttre dörren? Verkligen verkligen säker? Nej, trodde inte det heller.

Detta skulle visserligen kunna avhjälpas med att man låste den yttre dörren och sedan lämnade den andra dörren öppen. Så att man kunde hålla ett öka på låsvredet och se att ja, det är så där på tvären som det är när det är rött. Men hur creepy är det inte att gå på toa med en öppen dörr, även om det är en låst dörr precis utanför den öppna?
Man vill inte gärna låsa båda dörrarna heller. Det känns så himla neurotiskt att gå in, stänga dörren, låsa den, gå in genom nästa dörr, stänga och låsa den också, innan man slår sig till ro.

Jag tänker på det här varje gång jag går på toa på jobbet.

ett pedagogiskt illustrerat inlägg

Jo såhär: Trots att jag faktiskt forftfarande har ett passionerat kärlekförhållande med min praktikplats har jag sällan varit så glad att en vecka tagit slut. Jag har spridit idel dåliga vibes och dålig stämning bland polis och kommunpolitiker, hetsat gamlingar som om det vore nåt slags hundrace och tjafsat med lärare. Det är mycket möjligt att jag börjar bli BrittMari Citron. Det visar sig på tisdag, då jag ska ha någon slags fortbildningskurs före henne. Just det, akta er.

Och nu är det fredag. I Wonderflat är stämningen på topp. Jag kokar pasta som ska ätas med latsås och i förväg äter jag upp alla lyxoliverna jag köpt. Jag varvar p1 med MIA och skriver listor på texter jag ska skriva till kotteriet istället för att verkligen skriva dem. Fredagar i mitt hjärta, alltså. MAn är rätt trött och sliten, men på det där snygga och peppade sättet för det är en hel helg framför en, och framför allt en hel lördag innan söndagsångesten kommer klivande med stora betongkängor och sparkar skiten ur en. Sån här är fredagen, typ:





See you all on the flipside.

Skjut en snut.

Jag har slutat redigera och börjat murvla på riktigt. Det märks på flera sätt. Till exempel hinner jag blogga på arbetstid, vilke är skandalöst. Tydligen kan man på DN inte ens komma åt blogspot, enligt Kulle
Så är alltså inte fallet här. Efter en dag av rektorsjakt (inte en ny sport, i allla fall inte än, utan bara mina fåfänga försök att få de ellusiva friskolerektorerna i Sollentuna att öppna upp. Gick sådär. JAg h ar uppenbarligen inte gjort sådär värst stora framsteg sen vi producerade lokaltidningen SollentunaStolpen på jmk.) vände jag mig till min nyhetschef.
Min nyhetschef är sjukt duktig, pratar galet fort och kan spetsa till det mest trubbiga domsreferat till svidande samhällsjournalistik (eller iallafall lokalournalistik). Dessutom ser han ut och pratar som en gammal söderpunk-räv.
-Du kan ju ringa snuten åt nåra om du hinner, fick jag. Så nu ska jag väl ringa snuten.

I love min praktikplats.


Andra saker som hänt:
-En på kulturen har sagt att mina långa knästrumpor ser ut som gynekologstrumpor (jag: whot? hon: ja, såna där som man har när man föder barn du vet. jag: det har jag absolut ingen relation till.)
-Min handledare har frågat om jag har försökt ta livet av mig (det hade jag inte.)
- Jag har fått punka på cykeln på väg över jävla liljeholmsbron. Horaktigt dyrt att laga.

Det finns gränser för nästan allting

Fritt citerat ur minnet:

- Ja ja, ge hit eländet så får jag titta på det. Jag kan inte göra något här på stående fot.
Ingelby böjde sig över pappret och började stryka på det, ilsket muttrandes.
- Av alla förbannade dagar i veckan, är tisdagen alltid den allra jävligaste. Så, nu har jag strykit sju rader och du får laga att det räcker. Du kan dra upp det där med-et till raden ovanför så tjänar du en rad till.
Tallboy tog emot pappret med en tvivlande min.
-Jag ska se vad jag kan göra, men nog tycker jag det ser lite fullt ut.
-Jag önskar jag vore full, sade Ingelby med känsla.

Med andra ord är jag inne på min fjärde veckas redigering. Det går ibland helt galet bra. Och ibland skräckinjagande dåligt. Nu är exempelvis tanken att jag ska få in en text på 2759 tecken på en halv fyrspaltare, med tvåradig rubbe och nedryck. Det går sådär.