This is no holiday.

Nej, mina vänner. Ni kan inte vänta er en osmakligt nostalgiskt återblickande text om attentatet som blivit känt som ett datum på dess årsdag imorgon. Och jag behöver inte ens förklara varför. Det gör redan Jack Shafer så himla bra. Inte för att jag är nyhetsmedia, direkt, men ändå. Tröttsamt är det.

Ok? Ok.

Rädd att flyga?

terry says:
jag får ont i magen av bloggar. jag har inte bloggat sen innan berlin och har gravt dåligt samvete.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
ja, jo, jag vet. jag kollar din blogg nästan varje dag. men det blir mer och mer sällan faktiskt.
terry says:
åh. fan. jag måste skriva något nu.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
JA
terry says:
ok
terry says:
men nu har jag ju så mycket att skriva om att det kommer bli jättejobbigt
terry says:
jag skriver om inget av det istället.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
jag är typ världens bästaste bloggare, alla andra har blivit värdelösa.



Japp, så där är det. Jag har gått och haft lite måttligt med prestationsångest för den här bloggen och formulerat roliga och smarta inlägg i huvudet (allt är roligt och smart i mitt huvud, jag önskar att ni kunde veta precis hur men det fungerar aldrig riktigt som det ska) och sen blev det ingenting. Planen nu är att göra ett bildspree när Schmarro som jag var i Berlin med behagar överlåta sina bilder till mig. Tills dess en en illustrativ bild av mitt liv som working class hero:



Jag jobbar alltså, förutom på Kharazmi, även på en konsthall. Det är nice, jag gillar konst och förutom den galna tanten jag jobbade med förut så är det idel förstklassiga personer där. Sommarens utställning handlar om favelorna i Brasilien, och även om jag kan tycka att endel videoverk är sådärengegerande så är det ändå en skön stämning över hela konsthallen. Det beror på största delen på hängmattorna. I mitten av konsthallen hänger kanske tio-femto gigantiska hängmattor som man, när konsthallen inte har besökare dvs rätt ofta, hänger i. I början kändes det lite som att försöka fyllesova när jag stängde ögonen, men nu har jag vant mig.



Häromdagen när jag och Schmarro (som jag jobbar med) som bäst låg i hängmattorna och åt småkakor pratade vi om det här med att flyga. Om man vore en superhjälte och kunde flyga, vilken position skulle man då ha när man flög? Det första som man tänker på är naturligtvis den klassisak stålmannenpositionen med ena armen ovanför huvudet och näven knuten. Och det är säkert bra och aerodynamiskt. Men i längden, är det så himla bekvämt? En annnan trolig postiion är Buddha-lotusställningen. Fridsam och rätt bekväm, men inte så strömlinjeformad. Bekvämast skulle kanske vara att ligga på rygg med händerna bakom huvudet, men då ser man inte så bra. Jag är lite orolig för att man skulle råka kro?cka med en fågel, till exempel. Inte alls bekvämt. Carro lade då fram idén om spikar under skorna. "Men det är väl inte så himla charmigt att åka omkring med spetsade fåglar under fötterna", menade jag. "Men man har ju såklart elektriska spikar, som CHOCKAR fåglarna så att de DÖR", förklarade Carro.



Vad tror ni?