Utmaningen dag 5 - tio bästa spelningar

Tio bästa spelningar - fast det här är som att försöka lista älsklingsskivor eller bästa artister (åh, gud, jag kommer behöva göra det också, don't I?), det är helt jävla omöjligt.
Här kommer i alla fall tio stycken som var så bra att jag fortfarnade minns känslan av att vara där knivskarpt.

1. Dexys midnight runners på cirkus. 2003, kanske?
2. Rilo Kiley på Arvika, 2004.
3. Bruce Springsteen på Stadion 2009.
4. Arcade Fire på popaganda 2011.
5. Kathryn Williams på Lydmar, 2005 kanske?
6. Beyoncé, Globen, 2006
7. New Pornographers, Strand, 2010? typ.
8. Calexico, Berns. Vetfanintenär.
9. Deportees, Dramaten, 2012
10. Magnetic Fields, Filadelfiakyrkan, 2011.



Utmaningen: Hela listan
Dag 1- tio saker om mig
Dag 2 - tio (-ish) favoritfilmer
Dag 3 - tio favoritserier.
Dag 4 - tio fraser jag ogillar skarpt.

Put a ring on it.

OK, så Beyoncé i Globen igår var helt sjukt bra.

Hon kom visserligen inte upp ur golvet den här gången, men å andra sidan flög hon genom luften och gjorde kullerbyttor i någon slags osynlig trapetsgrej och hade typ femton klädbyten varav ett involverade en märklig brudkänning i tyll och ett var någon slag leopardcyborgleotard som skulle imponerat på den kitchigaste av konståkare, så jag är ändå nöjd.

Dessutom förekom det även ett bildspel med Obama och ett med kids som gör all the single ladies-dansen, och ett fantastiskt Destinys child-medly i slow-mo, vi gjorde såklart den förnedrande sittdansen (to the left to the left, etc.) och jag fick gåshud kanske tio gånger.
Att se Beyonce var alltså lite som att gå på cirkus, fast inte jobbigt och märkligt utan bara med extremt många känslor och intryck och sjukt intensivt, på kort tid. Det har väldigt lite gemensamt med att se andra konserter som är mer som spelningar, det är inte det minsta intimt, typ lika intimt som ett fyrverkeri, men ändå stört intensivt.

Du borde kort sagt ha varit där.

PS. Aftonbladet håller med mig.
So there.

En dag, efter

Det finns dagar då jag verkligen kan uppskatta en god bakfylla. Igår var jag på svenska musikklubbens tvåårskalas på vuxendebban, vilket planenligt var helt fantastiskt. Visserligen var det en ganska stor mängd störiga svennerockers där (C: "Jaja men vad förväntar du dig av debaser? Det är en rockklubb, ergo truckerkeps", jag: "Nej nej, det är jävla Shout Out Louds fel, de har de störigaste fansen ever"), men å andra sidan Saturday Looks Good To Me. Jag kan inte riktigt minnas när jag först blev huvudlöst förälskad i dem, men nu är det i alla fall ett faktum. Och de spelade The Girl's Distracted, så jag har inga problem att förlåta Fred Thomas för att han låtit håret växa ut sen sist.
Sen sprang jag in i ungefär en miljon personer där, vilket jag vet inte är en så stor skräll ("jaha, går ni också på den roligaste spelningen som finns ikväll, tänk vilket sammanträffande") men när jag är full och glad tycker jag alltid att det är världens största och bästa sammanträffande och blir helt lycklig. Drabbade av detta blev bland annat Jenny och Peter, vilket jag kanske borde be om ursäkt för.
Det hela slutade såklart med olycka, och så småningom taxi hem aldeles för sent och soluppgång över Stockholm. Jag tror jag ska skriva en kärleksförklaring till taxiåkandet här någon gång om jag kommer ihåg det.

Så idag var jag sådär trivsamt bakfull, så där så att man kan sitta och titta på sin tekopp i tio minuter utan att bli rastlös. Jag åkte hem till U lagade pankakor sådär som bara U kan, och vi satt i köket med fönstret öppet mot parken vid Kocksgatan och det var sådär som jag tror att alla andras liv alltid är, liksom i slow motion och motljus och med ett fantastiskt soundtrack. Sen åkte vi ut till Nackareservatet och promenderade. Vilket kan vara det hurtigaste jag någonsin företagit mig i ett så delikat tillstånd, men som visade sig vara en hit och ytterligare bättrade på den cineastiska känslan. Jag brukade jämt hänga i Nackareservatet när jag var liten, grönavågenföräldrar som släpar ut en i tid och otid och det var väl inte alltid helt uppskattat. Vilket gjorde det extra fint att inse hur bra det var, aldeles själv. Lite som när man upptäckte att man faktiskt gillar att gå på museer, om man inte blir tvingad av skolan.

( Det kan hända att det är det här som förevigt cementerar min identiet som vuxen, men det känns faktiskt bara väldigt bra. Det var jag, U, panshisarna och vitsipporna. )

Och om det inte vore så att jag nästan alltid behöver jobba dagen efter utgång skulle jag kunna tänka mig en ny promenadtradition som bakissysselsättning. Klart bättre än pizza i sängen och SVT UR på låg volym.

B-day

Igår var jag och såg Beyoncé på Globen. På allmän begäran kommer här ett blogginlägg om det.

Beyoncé alltså. Man kunde igår i en av de större morgontidningarna läsa en fruktansvärt dåligt skriven artikel i kulturbilagan om henne, och på så sätt bli lite mer allmänt orienterad i ämnet. Elle så kan man strunta i det och slippa förarga sig över puckat upplägg och brist på vinkel. Men ja, Beyoncé alltså. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att inte skriva ett inlägg som bara består av ordet "sjukt" (sjukt bra, sjukt snygg, sjukt grym på att dansa), men jag är allvarligt talat inte helt säker på att det kommer att gå. För det blir ju gärna så, jag är inte musikskribent, och även om jag vore det är jag inte säker på att jag inte skulle falla in i rollet som fan när det gäller the B. Så OK. såhär

Hon kommer upp ur golvet. UR GOLVET. Till introtonerna från crazy in love, vilket för övrigt kanske världens bästa intro.

Hon har det snyggaste bandet ever, som jag helst skulle vilja att de var mina bästa kompisar så att vi kunde hänga jämt. De verkar fantastiska, och de är ju uppenbarligen grymma.

Vid ett tillfälle kommer en ängel på scenen och sveper sina vingar om Beyoncé. Jag är så himla svag för kitch.

Det är möjligt att jag en gång, eller kanske två, kan ha haft en tår i ögonvrån. Det är sånt man inte säkert vet.

Det förekom ett Destinys Child-medly.

Jag gjorde den fruktansvärt fula och förnedrande men väldigt passande sittdansen. (Ja men ok jag ville inte trängas med 14-åringarna om ståplats längst fram, som Camilla och MLI gjorde. Det finns gränser, och jag ibland vädigt gammal. En tant, skulle man också kunna säga. För att göra den här parentesen ännu lite längre kan jag infoga att Amanda vid ett tillfälle kommenterade att "några av de som är här var ju inte ens födda när DC hade sin första hit!". Jag säger då det. Yeah.)

Kläderna. Herregud, kläderna. De sista fina färgfodralen var snyggast, och fulast var de som inte syntes, så att det lite såg ut som att the B bara var iklädd ett par glittriga axelvaddar. Not so hot.

Hon gjorde sitt utträde genom taket.

Överlag var det lite som att vara på en musikal, fast med Beyoncé och utan töntig handling. Och jag menar verkligen det i sammahangets allra bästa betydelse.

Beyoncé alltså, vilken kvinna.