Sunday, November 9, 2008

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

5 comments:

Anonymous said...

vad vackert och allhelgonaligt. lille pappsen.

kram terry säger lisa.

(barnvakt i för många dagar, börjar prata ytterst enkelt ;) )

E said...

du är så fin. och skriver så fint. rörd.

Lillsebbas said...

Ja, det är något med pappor.
Det här var fint. Så pass att jag får en klump i halsen.

Amanda said...

åh, fint. men vad är urgröta?

Terry said...

Tack tack, alla.

Och A, urgröta är en slags korngrynsgröt, toppad med urverk. Eller möjligen ett korrfel, det är lite oklart fortfarande.