Människospår.

Det här är en lapp som sitter på brommaplans anslagstavla, som jag hittade under min turné längs gröna linjen.


Hur lång tid går det innan man bestämmer sig för att sätta upp en lapp för att få slut på sin ensamhet?
Syns ensamhet utanpå? Ibland tror jag det, ibland kan man liksom känna hur vissa personer är mer...angelägna, desperata, jag vet inte men det är tydligt att det inte finns så mångag andra alternativa helgplaner när de frågar om man vill ta en öl. Och det är något obehagligt över det, något måste ju vara fel, man blir illa berörd av all den där blatanta ensamheten. Som om den skulle smitta.

****

Herregud. Den här bloggen blir bara mer och mer emo, märker jag. Jag får ta och kamma till mig, nån kan ju ta mig för en människa med ett inre liv, eller möjlighen en 14-åring.
Förhoppningsvis kommer det att ändras efter helgen, då jag ska jobba i baren på häpnafestivalen. Kom dit, vetja. Det kommer med största sannolikhet att bli helt fantastiskt.

Saker jag vet om gröna linjen.

I fredags åkte jag tunnelbanans gröna linje.
Inte sådär lite slentrianmässigt, som man gör ungefär varje dag mellan Odenplan och Slussen, och ibland till Farsta. Nej minsann, här åktes gröna linjen på ett aktivt och mycket utmattande sätt. Det var strålande sol hela tiden och det tog ungefär tre timmar. Jag har ett tag närt någon slags tanke om att jag skulle utforska Stockholms tunnelbanenät, lära känna min stad utanför mina vanliga slitna cirklar och andra luddiga tankegångar. Det kanske är exotiserande och säkert postkolonialt, om jag förstått sakern rätt är allting postkolonialt och det är bara att resignera för det, men nu har jag i alla fall gjort det. Knappt halvvägs visserligen, men ändå.

Vid 14-tiden sätter jag mig på linje 19 och kliver inte av förrän 32 minuter senare, i Hässelby strand. Sen åker jag tillbaks mot stan igen, med ett stopp på varje station. Utrustad med kamera och en väska som kändes allt tyngre.
Tre timmar senare vet jag att gröna linjen är sjukt lång, att man på Hemköp i Hässelby strand kan köpa naturgodis som smakar lite som gammalt ägg, att den vanligaste sortens klistermärken är planka.nu-klistermärken, att Islandstorget erbjuder skönt pensionärshäng som jag kan tänka mig att delta i om ett par år, och att Råcksta är den finaste stationen. Men om jag vet så mycket mer om stockholm utanför mina egna perspektiv är mer oklart. Men gröna linjen i alla fall. Sjukt lång.

Snart ska jag beta av Hagsätra-hållet. Jag tror inte att jag är rain-man, men helt säker kan man förstås aldrig vara.