Yeats is on my side.

Igår fyllde jag år.
Jag är ungefär den enda människan jag känner, möjligtvis undantaget Amanda, som inte har något emot att fylla år. Det är ett jädra tjôtande om hur ”det inte är nåt att fira att man blir äldre” (vilket naturligtvis bara är larv, det är klart att man ska fira att man överlevt ett år till i den här världen) och om hur man får åldersnoja av att fylla år (något som förmodligen inte försvinner bara för att man låter bli att äta tårta, så jag ser inte hur det ska stå i vägen för champagne och tårta).

Som framgår står jag alltså över allt det där. Eller möjligen under. Jag älskar verkligen att fylla år. Alla måste vara snälla mot en en hel dag, och man får presenter och tårta. Vad finns det att inte gilla?

Igår var en helt ideal blandning av pannkakor och tulpaner och frukost på sängen och lyxlatte med lördagskorsordet och promenader och champagne och tal till min (tveksamma) ära och helt fantastiska presenter och jamåholeva och soppa och marrängsvisch och tokdans och planka in på debaser trots min numera aktningsvärda ålder och ännu mer tokdans och fyllepommesfrittes taxi och vakna med wonderflat full av disk och lycka.

Det var hur fint som helst.
Jag blev såklart blödig och rörd. Eventuellt förtjänar jag inte alls mina ärligt talat jävligt strålande vänner, jag kan inte komma på något jag gjort som kan motivera att jag typ varje dag får hänga med de här smarta och roliga och begåvade människorna.

Think where mans glory most begins and ends
and say my glory was I had such friends.

Tack som fan, alla. Det var kanske världens bästa 25-årsdag.