På måndag sätter jag mig på ett tåg som ska ta mig till Berlin. Tåg är ett förstklassigt sätt att färdas. Inte bara för att det inte kräks ut helt orimliga mängder koldioxid utan även för att det är så himla meditativt.
(Jag förstår att regelbunda jobbpendlare inte håller med, och det är mycket möjligt att hela resonemanget inte går att applicera på sånt tågåkande. Jag vet ju av egen bitter erfarenhet att det inte är det minsta meditativt att skaka Saltsjöbanan fram med 07:41-tåget varenda morgon i 6 års tid. Ungefär.)
Men det är nåt med det där att det tar tid. Man liksom känner avståndet på ett annat sätt. Jag vill inte verka som en reaktionär gammal stöt, tantigheten till trots. Men resan känns i kroppen på ett helt annat sätt när man hinner märka hur man rör sig. Jag minns tågresan till prag för två år sedan, med gränskontrollanter i höga hattar som med en förolämpad min inspekterade ens pass. Jag minns att jag tänkte att det var något universiellt med hela skak-skak, skak -skaket. Roudnice nad labem. Jag har läst att när man åker tåg lagras aldrig synintrycken i långtidsminnet. De fastnar i korttidsminnet och det är därför man aldrig exakt kan redogöra för vad man tittat på de senaste 20 minutrarna.
Eller kanske är det att geografin blir så påtaglig. Småland tar aldrig slut, södra sverige är praktist taget oändligt, och ju längre bort från Stockholm och lägenheter och f12 och konsthallsjobb och uteplatser med petunior man rör sig desto mindre blir det. Man ser det försvinna nånstans långt borta, out of sight out of mind, och friheten från allt det där som man ju egentligen gillar jättemycket blir ändå nästan berusande.
Baudilaire säger:
För att inte vara tidens plågade slavar. Berusa er! Berusa er utan uppehåll
med vin, poesi eller dygd. Allt efter behag. Berusa er!
Drug of choice: Geografi, perspektiv, avstånd och en vecka i Berlin.
