Uppåt framåt etc.

Höst = hybris och rastlöshet. Varje år. Jag tittar yrvaket upp på andar sidan sommaren, desorienterad efter månader av den där superkonstiga blandnigen av extremt upp-planerad och extremt o-planerad som sommaren alltid innebär, och den där superhärliga blandningen av vänner och vin och virr som sommaren i bästa fall innebär, och har plötsligt ett behov av att planera, och styra upp, och boka in, och skriva saker med bläck i kalendern.

Så har du roliga peppiga saker* på gång - involvera mig! Jag är just nu i den perfekta fasen av pepp, kompetens och kontroll, och en bestämt känsla av att vara ca overövinnerlig.
Förväntar mig att denna varar åtminstone november ut, därefter kan vi behöva tagga ner något.


(Det hela är dessutom förvirrande, eftersom vädret inte alls är på samma höstplan som jag. Dog svett-döden i läderjackan på väg till jobbet i morse, och när i helvete ska jag få använda mina nya docs vavava?)


*Saker, you say, vad menar du för saker? Well, det kan vara lite vad som helst. Roliga frilansjobb eller utflyktsplaner, uppstartsprojekt eller hemmafester, bokcirklar eller barhäng, tv-produktioner eller tv-seriemarathon. Jag är öppen för det mesta så länge det verkar roligt, och nytt!

In perfect, harmony.

Har jag förresten sagt att jag börjat sjunga i en kör igen? Det är ungefär det bästa beslutet någonsin, har utan tvekat gjort mitt liv åtminstone 50% roligare.* Ibland är vi råbra, ibland lite mediokra, och nästan jämt sjukt sympatiska. Dessutom heter vi Kompiskören.
Fan alltså. Det här med att sjunga. Det är möjligen något av det roligaste och trevligaste som finns.
Vi har sjungit på lite olika ställen, Landet och Södra teatern och Debban. I dag sjöng först på en högmässa i Högalidskyrkan, och sen sjöng vi på en Djurgårdsfärga.
Då lät det exakt så här när vi sjöng Jonathan Johanssons psalm 00:



Filmat och inspelat av Stockholm boat sessions.

*vi repar på rövens dag, tisdagen. På tisdagar jobbar jag mellan 9 och 19, och det är inte så mycket av det kreativa och stressiga och roliga, utan mer av det logistiskt pilliga delarna av jobbet. Dessutom har man ingenting kvar av residue-pepp från helgen, som man kan ha på måndagen. Man är bara mitt uppe i oxdelen av veckan, det är att bita ihop och köra och inte orda så jävla mycket om det som gäller som strategi. Men numera får jag alltså, efter den här dagen, varendaste vecka gå och repa. Jag kommer dit trött och sur och rätt hungrig, och går därifrån dumglad. I två timmar har jag typ inte tänkt på något annat än harmonier och magstöd och huvudklanger. Dessutom har jag blivit matad med kakor om jag har tur, går därifrån med huvudet tomt på tisdagstankar men fullt av, eh, well, harmoni typ. Jaja det låter ostigt men så är det i alla fall.

Work in, work out.

Jag jobbar så jävla bra just nu.
En del andra saker går rätt crappy, jag har inte tränat på ett par veckor pga måste förnya årskortet efter lön, jag är ett relationsretard av gigantiska mått och jag har inte hittat någon medryttarhäst som jag fastnat för än.  Dessutom har jag blivit alldeles för full de senaste gångerna jag varit på fest och häromdagen förstörde jag ännu en blus när jag tvättade.
Men jobbet. Jag är inne i ett sånt himla bra flow. Känslan av att vara effektiv,  ha relevanta åsikter om saker som andra människor tar till sig, känslan av att ha kreativiet kvar till faktiskt alla olika projekt och av att alla ens olika system för hur man gör saker fungerar. Det är en sån high. Det känns som att jag aldrig skulle tröttna på det.

Extra extra - jobba med Terry!

Förresten!
Har jag alltså börjat frilansa lite mer uppstyrt nu.
Jag är jättebra på att skriva om inredning, trender, stockholm, musik, mat, resor, politik och hästar. Och lite annat.
Dessutom känner jag massor av duktiga fotografer som jag kan jobba ihop med om din tidning eller redaktion inte redan har sådana.

Vill du jobba med mig? maila till teresastenlerSNABELAgmail.com eller bloggadressen terryfromtheblockSNABELAgmail.com så pratar vi mer!

Det har hänt att jag kallats Månadens medarbetare av vissa av mina uppdragsgivare. I'm just sayin'.

Tokyo jag tänker på dig (PRECIS HELA TIDEN.)

Hörni hörni hörni i mars är det jag som åker exakt HIT:



Är i detta nu så exalterad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv, har velat åka till dit  ungefär hur länge som helst ca.

Har ni tips på var man ska bo, vad man ska äta och vad som är roligt att göra så spill your beans! Jag tänker mig att jag vill äta god mat, äta konstig mat, dricka drinkar, sjunga kareoke, kolla på kidz med konstiga subkulturella tillhörigheter, kanske åka ett sånt där snabbtåg nånstans utanför stan (var? vet ej.), hänga i parker, köpa saker som inte finns någon annan stans och kanske dansa. Men jag är öppen för lite vad som helst.

Vad får man inte missa i Tokyo?

fire walk with me.

Järn, låt mig få presentera er nya vän eld.

Herrejävlar hörni, vad jag har den där känslan av att stå på toppen av ens prestationsförmåga precis innan kraschen. Styr upp frilansknäck till höger och vänster och råddar fotografer och säljer in idéer och får samtidigt sjuk nytändning med Brevnoveller som jag (och vi) har asmånga jättebra idéer för och fiffiga strategier för hur vi ska ta över världen lagom till nästa novellsläpp, vilket händelsevis nog blir under Bok- och biblioteksmässan, och så det vanliga heltidsjobbet som fortfarande efter typ nio månaders anställning nästan fortfarande är osannolikt roligt, men också bitvis rätt krävande.
 Jag är så jävla on top,  jag ser mig själv genom ett fotomontage till den här låten:
där jag vässar pennor och ordnar papper och pratar i telefon med luren liksom inkilad mellan öra och axel för jag skriver samtidigt, och datorknatter och text som fyller skärmen jättejättesnabbt.

Men eftersom vi allihop vet att tillvaron har varit något skakig på sistone är jag lite rädd att det kommer landa i en spektakulär krasch inom ett par veckor.
(Men än så länge: I'M THE KING OF THE WORLD, etc.
Woho!)

Slut på hybris.

So long suckers.

Hejdå på en liten vecka, nu åker jag hit och återfår livsgnistan.

Vi ses på andra sidan.

could live forever

Såhär:
Jag är vikarie.
Jag har varit vikarie sen jag tog examen för nu nästan 3.5 år sedan.
Jag har inga illusioner om att jag kommer få en fast anställning inom ytterligare 3.5, inte egentligen.
Det är okej. Jag visste vad jag gav mig in på, det mest framträdande vi matades med under 2.5 år av JMK-studier var hur vi aldrig någonsin skulle få ett jobb, evvah evvah, och så lite upplyftande statistik på det. Man kan tycka att det är en märklig sak att säga till blivande journalister som ska förbereda sig inför att ge sig ut i arbetslivet, men ja. Så var det. Med det i bagageluckan var, och är, jag jävligt nöjd med mina vikariat. If you can’t beat them join them, det är bara att gilla LAS-läget. Och det hjälper ju att jag har ungefär världens roligaste jobb, särskilt just nu. Älsk på det.

Men:
Man är ju aldrig ledig.
Man har ju aldrig semester.
(Ibland åker man iväg ändå men då blir man fattig för att man inte tar jobb/tar tjänstledigt).
Man känner lite att varje dag är ett test som man måste passera, en prestationsmätare där någon bedömer om man är tillräckligt bra för att få stanna kvar, för att få jobba vidare.
Man vet att man alltid kommer behöva söka ett nytt jobb inom x antal månader, oavsett hur bra man har presterat (ungefär), pga said LAS.
Man får dåligt samvete så fort man inte är tillgänglig att jobba, och man är aldrig ALDRIG sjuk, för en sjuk vikarie är en dålig vikare och de har ju faktiskt inte (visstids-)anställt en för att man ska vara hemma och hosta.

Därför:
Känns det helt fantastiskt att jag ska vara ledig i sju (7) dagar, varav en ansenlig mängd ska tillbringas på en pytteliten ö längst ut i det Bohusländska havsbandet. Där ska jag göra nästan ingenting, titta på horisonten, äta jordgubbar och kanske sitta på rökeriet och dricka öl och skratta åt folk som försöker lägga till.

(obs att precis som hundår inte är lika långa som människoår är i inte vikarietid samma som vanlig tid. Ansenlig mängd är därför fyra dagar)

Hej på ett litet tag!

Hit, då.

make it anywhere

Hej barn,
jag har lämnat er, den knoppande häggen och firandet av knugen som pensionär för häng i New York med min storasyster.
Det är fett, och mer om detta sen men nu måste jag springa iväg och äta min egen vikt i brunch på ett stället där det ingår 3 bloody marys i brunchpriset.

Så länge kan ni lyssna på det här.


New York, New York hittar ni här

din-oh

En helt annan grej:
Jag åker till New York i slutet av april.
SATC, Paul Auster, Gossip Girl, Jay Z, alla gör de sitt för att bidra till den nu förmodligen helt orealistiska bild jag har av hur awesome det kommer att vara i det stora äpplet.
Men egentlige när jag nog mest peppad på att gå till Museum of Natural History.
Dinosaurier! Jättekonstiga jättestora däggdjur! Gigantiska fossil upphängda i taket!

Men om ni har andra tips på vad jag borde göra på min första New York-resa kan ni väl säga till. (OBS, det behöver alltså kunna konkurrera med dinosaurer. d.i.n.o.s.a.u.r.i.e.r. Jag är uppriktigt intresserad, för att formulera mig som Chrissie.)

Uppgång och fall

Lieblings,
det har varit en hård helg på Stockholms barrikader. Som tur är behöver jag inte blogga om det själv, eftersom Sandra gör det här och Caroline gör det här.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag hade en helt fantastiskt snygg dag i lördags, vilket var kul men givetvis behövde kompenseras med en lika fantastiskt ful dag i dag, enligt lagen om osmos och universums strävan efter balans. Som tur är var det inte i dag jag behövde träffa hela Stockholm på Trädgården, så det var helt okej. Men ni skulle ha sett det.

En annan dag ska jag skriva något om varför årets första segling alltid är lite lätt religiöst (och varför man då egentligen inte bör släpa med sig segling-newbies, de kan bli skrämda för livet) och det fina med klädbytardagar, men inte just nu.

Küss.

Kära dagbok.

Premiärfesten är över. Den var precis så fantastisk som man kunde tänka sig att det skulle bli. Hemliga klubben värmde upp med dagboksläsning. Marikas och Carolines videoverkstolkning av Elises novell "Du kommer att komma tillbaka" var läskig och vacker och suggestiv på samma gång, som novellen ganska mycket, och när Maria läste sin "Prinsessan av fredhäll" fick jag ont i hjärtat för att en är så sorglig, och ont i magen för att jag skrattade så mycket, och svängiga Beabellas musikaliska tolkning av Viktor Johanssons "Jag filmar dina fingrar med skeden" var nästan precis lika bra som novellen är - vilket är ett sjukt högt betyg. Jag stod på scenen och pratade osammanhängande om vilket bra projekt brevnoveller är, och sen blev alla fulla.
Nu börjar det på riktigt.
Här, börjar det på riktigt.

Brevnoveller - premiär!

Snart händer det.
Snart är det premiär för vad som mycket möjligt kan vara världens bästa projekt, och som jag har det stora privilegiet att få vara med och göra.
Brevnoveller har releasefest den 9 december, och eftersom den här bloggen enbart har formidabla läsare tycker jag att var och en av er ska ta till Högkvarteret då. Det kommer nämligen med största sannolikhet att bli fantastiskt roligt.



Här kan man dessuom (snart) köpa prenumerationer på novellerna. Du vill inte missa dem. De är overkligt bra.

say cheerio to school

Hey kids,
nu drar jag till göteborg och bok- och biblioteksmässan. Jag har fått den beskrivit för mig både som fyra dagars tröstlös ikea-vandring och "ungefär som en festival, du vet". Det kan uppenbarligen sluta hur som helst, men jag ska försöka komma hem hel, ren, och utan hundra värmeljus för 19 spänn. Hoppas vi ses där!

En enorm principiell skillnad.

Nej, säger jag ju. Det blir inget nytt här förrän jag överlevt premiär, och föreställingshelg. Dock kan jag glädja er som googlat er hit genom att söka på Maken och teater, eller Maken och pjäs, med att det förmodligen blir en extraföreställning lördagen den 22 augusti, men än kan man inte köpa biljetter dit.

Tills vidare får ni titta lite mer på den här.


Och läsa om när jag pratar pjäsen i PåStan här

Every me, every you.

Just nu går jag runt och gnager konstant på mina knogar och skrämmer min omgivning med att brista ut i obegripligeter som jag sedan skriver ner på närmsta papper. Det är tärande, särskilt för de som fortfarande umgås med mig, men det har en väldigt bra förklaring och det tar snart slut. Det är nämligen så här.

Teatern jag har jobbat med sedan i snart ett år har premiär. Om två veckor, ganska precis. Den kommer att bli overkligt bra. Jag har, tillsammans med mina fina vänner i KOTTERIET* skrivit ett teatermanus av Gun-Britt Sundströms fabulösa roman MAKEN. Och nu smäller det snart. Jag är asnervös. och sjukt peppad, och hoppas att ni alla förstår ert eget bästa och kommer och ser den.

Boka biljetter här, vi spelar den 13, 16 och 17 augusti på Teaterverket i Stockholm.


Den osannolikt snygga affishen är ritad av Herman Carlsson


*kotteri = liten sammansättning människor som kommer ta över världen. till exempel i teaterform.

Hej hörni. Hur har ni haft det? Lite jobb där, lite semester där, lite slut på semestern och därför lite bitter där. Kul att höra. Själv har jag seglat och blivit kompis med en säl som simmade efter vår båt och lekte med kölvattnet i typ enhalvtimme. Dessutom har jag blivit åskad på i yttersta havsbandet och grillat på klipporna och provseglat mina nya segel. Det har varit fabolicious, men tyvärr inte så bloggningsbart. Återkommer när saker som går att länka till börjar hända igen. Troligen imorgon.


Vi döpte honom till Horsten.

Hejsålänge!

for the win.

Jag ska snart skriva något om vad man inte behöver packa när man ska till Bohusläns skärgård och vad som av outgrundliga anledningar blir sexiga på sommaren i skärgården men ingen annan stans, men först en helt fantastisk kombination av två av mina bästa grejer: kollektivism, aktivism och dans.



Now beat it.

PRESS IT, PRESS IT FOR GLORY!

(jagärbästivärlden.)

Bloggpaus i en vecka, troligen.