You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg