In perfect, harmony.

Har jag förresten sagt att jag börjat sjunga i en kör igen? Det är ungefär det bästa beslutet någonsin, har utan tvekat gjort mitt liv åtminstone 50% roligare.* Ibland är vi råbra, ibland lite mediokra, och nästan jämt sjukt sympatiska. Dessutom heter vi Kompiskören.
Fan alltså. Det här med att sjunga. Det är möjligen något av det roligaste och trevligaste som finns.
Vi har sjungit på lite olika ställen, Landet och Södra teatern och Debban. I dag sjöng först på en högmässa i Högalidskyrkan, och sen sjöng vi på en Djurgårdsfärga.
Då lät det exakt så här när vi sjöng Jonathan Johanssons psalm 00:



Filmat och inspelat av Stockholm boat sessions.

*vi repar på rövens dag, tisdagen. På tisdagar jobbar jag mellan 9 och 19, och det är inte så mycket av det kreativa och stressiga och roliga, utan mer av det logistiskt pilliga delarna av jobbet. Dessutom har man ingenting kvar av residue-pepp från helgen, som man kan ha på måndagen. Man är bara mitt uppe i oxdelen av veckan, det är att bita ihop och köra och inte orda så jävla mycket om det som gäller som strategi. Men numera får jag alltså, efter den här dagen, varendaste vecka gå och repa. Jag kommer dit trött och sur och rätt hungrig, och går därifrån dumglad. I två timmar har jag typ inte tänkt på något annat än harmonier och magstöd och huvudklanger. Dessutom har jag blivit matad med kakor om jag har tur, går därifrån med huvudet tomt på tisdagstankar men fullt av, eh, well, harmoni typ. Jaja det låter ostigt men så är det i alla fall.

Utmaningen dag 5 - tio bästa spelningar

Tio bästa spelningar - fast det här är som att försöka lista älsklingsskivor eller bästa artister (åh, gud, jag kommer behöva göra det också, don't I?), det är helt jävla omöjligt.
Här kommer i alla fall tio stycken som var så bra att jag fortfarnade minns känslan av att vara där knivskarpt.

1. Dexys midnight runners på cirkus. 2003, kanske?
2. Rilo Kiley på Arvika, 2004.
3. Bruce Springsteen på Stadion 2009.
4. Arcade Fire på popaganda 2011.
5. Kathryn Williams på Lydmar, 2005 kanske?
6. Beyoncé, Globen, 2006
7. New Pornographers, Strand, 2010? typ.
8. Calexico, Berns. Vetfanintenär.
9. Deportees, Dramaten, 2012
10. Magnetic Fields, Filadelfiakyrkan, 2011.



Utmaningen: Hela listan
Dag 1- tio saker om mig
Dag 2 - tio (-ish) favoritfilmer
Dag 3 - tio favoritserier.
Dag 4 - tio fraser jag ogillar skarpt.

Vem är jag och vad hände med min musiksmak?

Identieetskrisen man får när man inser att jävla Lynrd Skynrd ligger femma på ens mest-lysnsnade-skivor-lista på Facebook.

Vad fan hände där? Och, när?

Kompenserar med att tipsa om denna helt sinnessjukt bra låt som också går på repeat i detta huvud.




Även om den tydligen inte kan konkurrera med bredbent americana-sydstats-gubbrock.

Lost in your rockn'roll.

Jag har kommit hem från skärgården, läst ut tre böcker och gjort en mycket bra spellista. Den heter loj, lat och ledig, vilket är lite jobbigt nu när jag sitter på redaktionen igen, men man får helt enkelt komma över det. Den är nämligen full av exakt den musiken man vill lyssna på den här sommaren. Och möjligen hösten också.

Varsågoda, från mig till er.

Snart ska vi prata om böckerna också, men det tar vi lite senare.

Feel your way.

Det här, mina hjärtan, är det finaste på internet just nu.
En låt jag aldrig trodde att jag skulle lyssna på och faktiskt höra texten. Dödens bra, va?

och lasagne!

Hur lät midsommar, undrar ni? (Jo. Jo det gör ni)
Why, den lät exakt så här.

En mycket bra blandning av Beach House, Lasse Holm, Grimes, Kate Bush och Vånna inget. Och en massa annat.
Här hittar ni listan. Jag tror att den kan komma att bli en hit resten av sommaren.
(Dock att Canneloni Macaroni är besvärande catchy och helt jävla omöjlig att få bort från skallen när den väl satt sig där. Måste tyvärr ta på mig ansvaret för att samtliga 11 personer jag firade midsommar med gick runt och nynnade på den i tre dagar. My work here is done.)

Hemlis bara för att det ändå är november:

Klipp på youtube jag har kollat på flest gånger, utan egentligen någon som helst konkurrens:

Börjar grina vid 1.30 exakt varje gång, och sen igen vid 3.15.

mama they're waiting

Så jag tänker mig att det är precis såna här dagar när man upptäcker att man har feber lite för sent och redan är på väg ut till stallet och därför blir hela dagen lite skakig, eller sned, lite lätt lutande liksom, som är de bästa för att sätta ihop höstsoundtracket.

Höstlistan är mycket svårare än att göra ett sommarsoundtrack. Det behöver ju i princip bara vara  ljusgrönt och peppat och liksom skirt. Hösten däremot är både sorglig och fin och peppad och tråkig på samma gång. Och man KAN inte ha en hel lista med bara Sigur Ros-låtar, även om dessa passar in på exakt denna beskrivning. Dessutom är det lätt att falla in i emocountry-facket, och så sitter man där med idel ledsna män och kvinnor med gitarrer. (Samtidigt som ju emocountry är ungefär det bästa som finns, och därför absolut inte bör förbigås heller)
Ja, ni hör ju. Här är den i alla fall. Hösten låter så här.












Möjligen är det overkill att ha Wolves med, det är ju omöjligt att inte börja störtgrina när man hör den och man kan tycka att hösten är tillräckligt deppig som den är. Men är det höst så är det.

Och ja, listan är kort. Den kanske blir längre, när andan faller på.

För övrigt: Känner jag att Spotify håller på att döda min musikutveckling. Eller så är det bara att ålderdomen sammanfaller med Spotifys inträde i mitt liv och det hela bara var en tidsfråga. I vilket fall tycker jag att jag måste lägga ner mycket mer jobb nu än tidigare på att hitta ny musik jag gillar. Ny som i nyproducerad alltså. Det är mycket lättare att bara klicka sig vidare bland sånt man redan har på listorna, och veckla in sig i stället för att veckla ut sig. Utveckla sig. Jaja, ni förstår vad jag menar.

Därför! Ge mig era bästa musiktips, listor eller artister, helst såna som inte  är döda för de verkar jag redan vara nere med. Ok? Ok!

What else.

Provar den här grejen med höst som alla snackar så mycket om. Återkommer med utlåtande om hur jag tyckte att det fungerade.

Soundtrack: Bats in the attic - King Cresote & Jon Hopkins.

We could slip away, wouldn't that be better?

Man vet att det är höst när ens spotify-statistik ser ut så här:

Annat som inte syns som går varmt: Great Lake Swimmers, Papercuts, Girls och såklart Yo La Tengo's "Autumn Sweater".
Vad det lider kan ni nog få en spellista på det, men nu ska jag hantera bakfyllan medelst brunch och Sons of Anarchy. Hej!

let him go easy.

Alltså. Att jag inte var på Way out West och såg det här är inget annat än skandal.

so delightful

I dag har det snöat precis hela dagen. Jag har varit i stallet och pulsat omkring i snön, och som vanligt insett att doctor martens inte alls är ideala vinterskor utan snarare dödsiskalla.
Däremot är stall himla fina ställen att vara på när det snöar.
Man blir alldeles varm inombords även när snön blåser så att man inte ser nånting ut genom förnstren, och mularna är sådär lena som inget annat mot händerna.

På vägen hem lyssnade jag på julmusik, för det är bästa sättet att tackla snön, och fick feeling. Jag ger er därför mitt allra sorgligaste och finaste julrelaterade youtubeklipp
(åh, det går av nån himla anledning inte att bädda min - men klicka för allt i världen! Gört ba gört. Ett av mina all time high julavsnitt)
http://www.youtube.com/watch?v=5sQsVBolPNs

****
Ok. för att ni inte ska gråta lite får ni också mitt finaste glada youtubeklipp också.
http://www.youtube.com/watch?v=XVSmT4nNEkQ
(gud vilket fail, det går inte heller att bädda in. Crap.)

***
Jag har förresten naturligtvis gjort en jullåtspellista även i år.
Vana läsare kommer att känna igen favoriter som The Kills, Yoko & John och Ramones. Nytillskott Carpenters fina tolkning av "I heard the news on christmas day" - alltså, andas hon nånsin eller sjunger hon hela refrängerna i en enda utandning?
Och låten som kommer närmast min drömversion av "Little drummer boy" - the temptations, något otippat. Den har det rätta marsch-aktiga trumkompet, och nästan helt wail-fri - något som annars chockerande ofta förpestar jullåtar som annars kunde uppskattat. (Jazzhands har förresten bloggat helt förträffligt på pricken om detta syndrom här).
Dessutom Nat King Cole, den enda som egentligen kan sjunga "The christmas song" så där så att det känns ända in under revbenen och i magen av stillsam, vänlig julkärlek.
Och så lite sockerhög Bob Dylan på det.
Här hittar ni hela kalsaset.

'Tis the soundtrack.

Hej Bladet, 1960-talet ringde och ville ha sin syn på musik tillbaks.

Kort paus i uppdrag:hypa för att konstatera att Aftonbladet tar sitt ansvar för att evisa att det inte är omöjligt att recensera en musikartist utifrån dess hårlängd bara för att det inte är 1960-tal längre. Känns fräscht.

The soundtrack of our jul.

Jag tror inte att ni har undgått att det snart är jul, igen.
Det brukar vara jättesvårt att missa.
Vi tacklar även denna jul med den bästa julmusiken, och med glögg. Det går ändå helt okej, skulle jag säga. Mest för att den bästa julmusiken är så överjävligt bra.
Och eftersom jag inte tycker att du ska behöva genomlida en jul till tonerna av Carola och Peter Jöback, kan du hitta den bäst julmusiken precis här.

I år har jag försökt göra listan lite kortare, och lite mer enhetlig men ändå allsidig. Det är svårt. Dessutom saknar jag flera bra låtar. A fine frenzyz fantastiskt loja tolkning av "Let it snow", till exempel, är inte med. Och inte heller den svängiga "5 000 turkey", som jag inte vet vem som har gjort men som handlar om hur kalkonerna gör gemensam sak och revolterar mot köttätarna på juldagen. Det är skitsynd, för de är verkligen väldigt bra båda två.

En annan sak som är svår är att begränsa antalet låtar från samma skiva. Det är frestande att bara tjong in hela Phil Spectors julskiva (Ronettes! Darlene Love!), men det är ju att fuska. Likaså Sufjans Stevens vackra Songs for Christmas skulle också vara lätt att bara planka. Men ja, det får man inte.

I stället får man förra årets it-jullåt, Santa Baby, den kanske lojaste, sexigaste, mest bortskämda och snygga jullåt som någonsin spelats in. Kalle Moraeus Koppången, det enda som egentligen rår på det nordiska julmörkret. Don't shoot me Santa, The Killers vädjan om att slippa falla offer för den suspekt rödklädde farbrorn på julaftonen. Jack Johnson's Rudolf, den enda Rudolf-version man står ut med eftersom Rudolf här slutar ta skit och lackar ur på de andra renarna för att de var så taskiga i början. Och naturligtvis Glasvegas hjärtslitande vackra Silent Night i vädjande moll.

(Och Okkevil Rivers "Listnening to Otis Redding at home during x-mas", och Mariah Carey såklart, och Beyonce, och Håkan Hellström, och Flaming Lips, och Neko Case, och Aimee Mann, och ja. Mycket mer. )


A fine frenzy gör jättefin julmusik. Här dessutom med Elvis välsignelse. Den är tyvärr inte med på listan. Förlåt. Det är spotify's fel.

Exakt vad vi vill ha, eller: jävla förritiden att hela tiden vara bra

Vi har ju sedan länge redan kunnat konstatera att jag lite väl ofta lutar åt att allt var bättre förr. Inte kanske feodalsamhället och Torbjörn Fälldin som stadsminister, precis, men däremot till exempel Kent. Det finns tyvärr ingenting i deras Töntarna som är bra på det sättet som 747 var bra (jo, det var den, det är bara du som lider av posttraumatisktonårsångesstress, skaka av det det där nu och lev med att du faktiskt hade ångest till en bra låt.).
Kolla här.


Jaja, ni låter lite som Depeche, men det blir inte bra för det.

VS

Ser vi syner nu igen.

Tacksomfan, Kent. Tack för att ni tvingar mig vara tanten ännu en gång. Bastards.

Soundtrack of the blodsmak i munnen

Jag har börjat träna igen. På Friskis. Det är fett, man får en applåd och ibland två när man är klar, folk är lagom fula och snygga och vältränade och slappa, och man kan träna lite när man vill. Jag gillar't som fan.
Däremot är musiken ett kapitel för sig*. Den ska inte i första hand vara bra, föreställer jag mig. Det är skillnad på ett blandband och ett friskispass, musiken ska peppa, vara taktfast, ha en bra tempoblandning och ha något som passar alla.
Men om JAG skulle göra ett program skulle jag ha de här låtarna med.

Flashdance - det är klart att målet med träningen är att kunna göra auditions för snorkiga balettgubbar och ta dem med storm. Även om man inte kanske precis tränar balett.
Boogie woogie bugle boy - om man känner sig som i en amerikans 40-talsmusikal glömmer man matt man är tröt.
Jag är en vampyr - "hela världens hunger samlad i meeeeeeee-eh-ehej". Perfekt.
If you've got the money - inspirerar till snygga dansträningssteg, och alla vet ju att det är roligare att träna om det känns som att man dansar.
Higher and higher - i slutet på kondispasset behövs det puckopepp som bara Fantastick Four kan stå för.
Diamonds are forever - dödshård låt för dödshårda biceps.
Fan, fan, fan - ibland är det inte kul med situps, men man gör det ändå.
För sent för edelweiss- till avslutningen förtjänar man lite Håkan.

Här är listan, om nån vill ha den.

Vad skulle ni ha?

*Jag vet att det finns indiejympa, men jag känner mig obestämt tveksam. Jag vet inte riktigt varför.

Put a ring on it.

OK, så Beyoncé i Globen igår var helt sjukt bra.

Hon kom visserligen inte upp ur golvet den här gången, men å andra sidan flög hon genom luften och gjorde kullerbyttor i någon slags osynlig trapetsgrej och hade typ femton klädbyten varav ett involverade en märklig brudkänning i tyll och ett var någon slag leopardcyborgleotard som skulle imponerat på den kitchigaste av konståkare, så jag är ändå nöjd.

Dessutom förekom det även ett bildspel med Obama och ett med kids som gör all the single ladies-dansen, och ett fantastiskt Destinys child-medly i slow-mo, vi gjorde såklart den förnedrande sittdansen (to the left to the left, etc.) och jag fick gåshud kanske tio gånger.
Att se Beyonce var alltså lite som att gå på cirkus, fast inte jobbigt och märkligt utan bara med extremt många känslor och intryck och sjukt intensivt, på kort tid. Det har väldigt lite gemensamt med att se andra konserter som är mer som spelningar, det är inte det minsta intimt, typ lika intimt som ett fyrverkeri, men ändå stört intensivt.

Du borde kort sagt ha varit där.

PS. Aftonbladet håller med mig.
So there.

Kolonialismen ringde, de vill ha tillbaks sitt språkrör.

DN har lagt upp den märkliga märkliga texten om Afrika. Läs den här.

Heartbreak kid

Christopher Sander har gjort en låt med en hjärtslitande bra titel, Hjärtat slår sällsynta slag. Den är så sjukt fin. Läs den en gång till. Hjärtat slår sällsynta slag. Jag får typ gåshud. Jag älskar när musik ger mig andnöd.

De bästa låttitlarna i historien, typ:
- Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag. Tror jag. - bob hund
- No one's gonna love you - Band of horses
- The piano has been drinking (not me) - Tom Waits
- I lost you but I found country music - Ballboy
- This must be the place I watied years to leave - Pet shop boys
- Låt det blöda (jag behöver ingen hjälp) - Boris och the jeltsins
- Thank you Jack White (for the fibre-optic Jesus that you gave me)- Flaming lips
- Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp - Markus Krunegård
- Rent a wreck - Suburban kids with biblical names

Bubblare:
Listening to otis redding during X-mas - Okkevil river

***
(Varför är det så fint med parenteser i titlar? Ingen vet, men fint är det. Och varför är alla titlarna låtar som är gjorda av män?)

DN, vafan hålleru på med

Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.

Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )

Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.

Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.

ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.

*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.