I don't respond well to limits.

Ok. Så för att en helg ska innebära minimalt med söndagsångest men ändå inte lämna en utmattad och oredo för en hård arbetsvecka ska den tydligen innehålla:

1. After work på fredagen och vin på hotellbar och taxi hem i regn,
2. Och nästa dag frukost och promenad och en massa tidingar och galet shoppingspree. Och sol, och lite parkhäng.
3. Följt av garderobsutrensning
4. Och senare tapasoch vin hos Schmarro
5. Som blir vin på Göteborgs bryggor framåt natten
6. Och segling på söndagen, med påföljande föräldrahäng i trädgården och spela sommarpsalemer på ostämd flygel och dricka bryggkaffe och sparka på tulpaner.
7. Och avslutningsvis löprunda och morotssoppa och laga trasig saker-session och roomiehäng.

Det kan väl inte vara så himla svårt att pricka in, hörni?
Fast jag skulle gärna se lite mer vernissage- och eller konstrundor och kanske lite mer hästar också. Och en eller annan spelning, och lite mer dans. Om det går att ordna.

Ska vi säga så?

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.

ett pedagogiskt illustrerat inlägg

Jo såhär: Trots att jag faktiskt forftfarande har ett passionerat kärlekförhållande med min praktikplats har jag sällan varit så glad att en vecka tagit slut. Jag har spridit idel dåliga vibes och dålig stämning bland polis och kommunpolitiker, hetsat gamlingar som om det vore nåt slags hundrace och tjafsat med lärare. Det är mycket möjligt att jag börjar bli BrittMari Citron. Det visar sig på tisdag, då jag ska ha någon slags fortbildningskurs före henne. Just det, akta er.

Och nu är det fredag. I Wonderflat är stämningen på topp. Jag kokar pasta som ska ätas med latsås och i förväg äter jag upp alla lyxoliverna jag köpt. Jag varvar p1 med MIA och skriver listor på texter jag ska skriva till kotteriet istället för att verkligen skriva dem. Fredagar i mitt hjärta, alltså. MAn är rätt trött och sliten, men på det där snygga och peppade sättet för det är en hel helg framför en, och framför allt en hel lördag innan söndagsångesten kommer klivande med stora betongkängor och sparkar skiten ur en. Sån här är fredagen, typ:





See you all on the flipside.

sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg