Dancing with no moonlight, eller vitsen med att fortsätta

Jag har hållt på med dans ganska länge. Det började såklart när jag var liten och förmodligen imponerades av att tjejerna fick ha fina tyllkjolar och tåspetsskor, jag var inte queer när jag var liten åtminståne inte i just den aspekten. Jag vill också dansa. Jag ville också snurra sådär fort, det så asballt ut.

Till skillnad från ganska många filmer och böcker jag vet var inte min mamma speciellt förtjust i idén alls. Det tilltalade förmodligen inte hennes betydligt mer utvecklade feministiska sida. Eller så tyckte hon bara att tyll var larvigt. Det fanns hur som helst inte direkt någon monumental press hemifrån när det gällde att träna piliéer och tenduer.

Tack vare detta fortsatte jag längre än jag förmodligen annars skulle ha gjort. (Hello, pianolektioner och scouter och annat som uppmuntrades hemifrån!)

Sen gick tiden skitlänge och jag flyttade till USA och började dansa igen. Varje dag, i flera timmar. Jag var rätt dålig i början, men så småningom blev jag rätt bra. Sen flyttade jag hem och dansade på en massa olika ställen. Med undanta grån ett treårsuppehåll har jag fortsatt. Idag kom jag precis hem från danshögskolan där jag dansar en gång i veckan. Nej, jag är inte specillet bra. Jag kan förmodligen inte gå ner i spagat längre och mina dubbelpiruetter är katastrofala. Men det finns en vits i att göra nåt man började med när man var liten. Det finns nån slags kontiunitet, eller jag vet inte, nån slags kontakt med mitt femårsjag i ljusblå balettdräkt (det blev aldrig tyllkjol, det var för de äldre tjejerna och vid det laget hade jag slutat) som inte är värst vanlig annars men som kommer fram när jag känner lukten av svettiga dansskor och har mjölksyra i magen efter situpsmördarsessionen. Jag gillar det som fan. Jag var en fantastisk femåring, och skulle gära hänga lite mer med femårsterry om tillfälle gavs.

Såhär ser inte mina grand jeteer ut.