Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.