Inför 1 maj pratade jag med en tjej på redaktionen om det här med att demonstrera. "Ses inte på med blida ögon", menade hon. Ifrågasätter saklighet och opartiskhet, etc etc.
Jag blev lika ställd som när jag gick på JMK och fick reda på att man som journalist inte kunde vara politiskt intresserad och nyhetsreporter samtidigt.
Att tro att objektivitet garanteras genom att journalisten inte betalar medlemsavgift greenpeace/går med i en manifestation mot nazism/aktion of choice känns halsbrytande naivt och oerhört främmande. Som om själva avsaknaden av handling gjorde att man har det moraliska på det torra, och nu inte behöver diskutera saken längre.
Jag förstår att det är praktiskt och mer hanterbart att förhålla sig till sitt yrke vs sitt patos på det här sättet, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bara nöja sig med det.
Att ens helt oproblematiskt använda ord som objektivtet när man talar om journalistik idag är också märkligt, för övrigt.
Idag tänker jag manifestera för papperslösas rätt till vård. Trots att jag är journalist.
Och det tycker jag att du också ska göra, vare sig du är bagare eller arbetsterapeft. Jag lovar att inte hålla ditt politiska engegeman emot dig när jag äter dina winerbröd.
5 comments:
Ja, det är ju en ganska slapp inställning, att så länge jag inte tar offentlig ställning är jag opartisk.
Och att överhuvudtaget tro på objektivitet och opartiskhet känns ju sådär, inte precis po-mo. Lite som att hävda att den går att peka ut en sanning.
Fast det var ju inte den typen av demonstration vi pratade om, det handlade om att visa sig sin partipolitiska tillhörighet tydligt på första maj. Något som kan bli problematiskt. Men som jag sade då; att demonstrera i sakfrågor är en helt annan femma.
/Frida på redaktionen - som inte heller gillar skenobjektivitet
Handycandy/ Just.
Frida/ Jag förstår ändå inte varför det i såna fall är mindre allvarligt att ta ställning i sakfrågor. Partipolitiken består till stor del av sakfrågor, och borde inte ett engegemang i tex greenpeace dels kunna likställas med medlemskap i miljöpartiet, och dels enligt samma logik vara problematiskt om jag tex ska bevaka vattenfalls göranden?
Politik är till största del sakfrågor, det håller jag med om.
Jag jag vet inte om man kan dra likhetstecken mellan olika organisationer och enskilda partiet. Jag har till exempel demonstrerat i vissa feministsammanhang. Men feminister finns det i alla partier (utan kd), så också miljöaktivister ju. Kan bara utgå från mig själv: jag skulle inte tycka det var jobbigt om det moderate oppositionsrådet såg mig engagera mig för flyktingar, klimathotet eller kvinnorätt. Men det skulle kännas fel att stå på barrikaderna för vänsterpartiets räkning dagen efter jag har låtit samme moderat bemöta kritik från vänstern. Det handlar väl om att dra sin egen gräns. Och jag drar den där.
Kanske för att just vårt jobb så mycket går ut på att låta de olika partierna stångas lokalt.
Frida,
Alltså. Det är inte din personliga inställning eller förhållandesätt jag känner mig avvakten inför, utan den gernerella synen att journalister inte har något med politik att skaffa. Även partipolitik. Du får naturglitvis dra din gräns precis där det känns bäst för dig.
Post a Comment