Talkt the talk, walk the walk.

I dag skriver DN om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nej, inte SD-debatten. Jag menar naturligtvis dinosaurier. I Globen visas nämligen den förmodligen helt bisarra showen (Filmen? Musikalen? Mim-teatern? Oklart.) Walking With Dinosaurs. Ett fenomen som fångade mitt intresse redan i somras när jag såg affischerna första gången.

Jag älskar dinosaurier. Förra sommaren, tror jag, var jag på Naturhistoriska Riksmuseet och tittade på deras fasta utställning om dinosaurier. Eller det är möjligt att det egentligen är en utställning om, typ, jordens historia fram till nutid, men det enda jag minns är såklart skräcködlorna. ("Skräcködlor", liksom. Bara det.) Ganska många saker är ju tyvärr inte lika fascinerande när man inte längre är sju år gammal, men det är var verkligen precis, eller kanske ännu mer, så. (Samma kan tyvärr inte sägas om Cosmonova, men det är en annan sak.). Skeletten är fortfarande GIGANTISKA. och SKITLÄSKIGA. Och ÖVERALLT. Och det finns pedagogiska tidslinjer om krita- och jura-perioderna, jag älskar tidslinjer, de ger mig en känsla av överblick och kontroll och att det finns en underliggande mening, och fina illustrationer och en jättestor dinosauriefot i ett hörn. Och det bästa av allt är at ingen vet någonting, nästan, egentligen. Det är frit fram att gissa och hitta på. Hade de fjädrar? Bör vi egentligen prata om Tyrannosaurus Höns? Levde de bara på natten? (sjukt läskig tanke - totalt jävla mörker, och livsfarliga flygande ödlor vars gigantiska vingar dånar ovanför en).

Eller jag ljög. Det bästa, och mest fascinerande, och det som gör att barn aldrig kommer sluta ha dinosaurieperioder, är så klart att de var jättestora, och jättefarliga, och jättegamla och mäktiga - och sen dog de. Poff, borta. Det är en välkommen insikt för en person som just blivit introducerad för det svenska skolväsendet.


Typ en miljon gånger större än vad du är.

This is no holiday.

Nej, mina vänner. Ni kan inte vänta er en osmakligt nostalgiskt återblickande text om attentatet som blivit känt som ett datum på dess årsdag imorgon. Och jag behöver inte ens förklara varför. Det gör redan Jack Shafer så himla bra. Inte för att jag är nyhetsmedia, direkt, men ändå. Tröttsamt är det.

Ok? Ok.

Kolonialismen ringde, de vill ha tillbaks sitt språkrör.

DN har lagt upp den märkliga märkliga texten om Afrika. Läs den här.

DN, vafan hålleru på med

Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.

Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )

Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.

Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.

ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.

*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.

delicate =/= delikat.

Ställer till problem?

"Det kan handla om delikatessjäv, anser Althin", från sydsvenskan.

Och jag tänker: när blev gåslevern inblandad?

Nu är jag inte jurist, och det kan hända att jag får äta upp den här lustifikationen när det visar sig att det faktiskt finns något som heter just delikatesjäv. Men tills dess tänker jag fortsätta skratta på försvenskningarnas och juristernas bekostnad.

***

ETA:
Fan, det fanns såklart.
"Delikatessjäv: En person är jävig ”om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet”. Regeln är avsedd att fånga upp övriga tänkbara risker för opartiskhet. Det kan gälla för den som särskilt hårt engagerat sig i en fråga eller som är nära vän med någon sakägare.", från wiki.

Som tur är fortsätter det att vara roligt, fast nu inte på försvenskningarnas utan på juristernas bekostnad.


Ett problem för jurister.

Bad things to you.

Skälet till att man gillar* Black Ascot är såklart att den är som Gossip Girl skulle kunna vara, om inte GG var så upptaget med att suga hur hårt som helst.

***
Andra serier som lider av samma syndrom som Gossip Girl (premissen är helt stört bra, så det är väl egentligen inte orimligt att själva serien inte är lika välgjord, men det är ändå deprimerande) är True Blood. Det är klart att det är svårt att slå den här trailern, liksom, men det gör mig inte mindre sur för att det inte är bättre. Om ni hängde med i negationerna där.


* ja, fortfarande. Jag gillar fiktion.

Pop quiz!

Jag är övertygad om att samtliga läsare av den här bloggen är både allmänbildade och kulturellt intresserade, varför det borde vara en shoe-in för er att slänga ihop svaren till Total Eclipse-bloggens julkalenderfrågetävlingsgrej. Gör ni det har ni nämligen chans att vinna en väldigt fin tidning där jag i celebert sällskap av Philip Teir, Viktor Johansson, Fredrick Östlund och Jenny Damberg skriver om julen och lite annat. Garanterat framtida samlarvärde, och samtida lustfylld läsupplevelse.

culture vulture.

ETA: Det har kommit till min kännedom att somliga tror att det här inlägget handlar om Johan. Det gör det givetvis inte. Det enda Johan någonsin utmanat under sin tid i idol är sitt målbrott. Och det var inte särskilt lyckat.
Anyway. Here goes.

Nu har äntligen den där lilla muppen Johan åkt ut ur idol. Läsare av bloggen behöver knappast påminnas om hur länge jag väntat på den stunden.
Idol i år har ju varit eoner sämre än förra året, men ändå bjudit på intressant tittning för den som är so inclined. Ni får ha lite överseende, men jag måste gonna go culture studies on yo'ass ett litet tag.

För det är så. För att vara med i idol är som att ha ingått en överrenskommelse där idol
1- är det största som hänt en
2- är ett ställe för verkliga stjärnor
3- är något som alla andra i hela världen bryr sig om.

När detta är ömsesidigt etablerat bland deltagare, tittare och jury kan deltagare, jury och fans ge intervjuer, skrika utanför hotellrum respektive säga saker som "utan er hade jag aldrig kommit dit jag är nu", och få det att låta som att de faktiskt har kommit någonstans. Omfamna detta och det ska omfamna dig.
Ergo, att ifrågasätta denna världsbild och att implicera att något av detta inte är sant är att bryta överenskommelsen. Det hotar hela tillvaron för Danny och Kenny och Alice och allt vad de heter.
Att över huvud taget låtsas om att det finns personer som tycker att idol är dåligt, eller att de själva någon gång tänkt denna tanke, är hotande för de andra. Det är ett ifrågasättande av det luftverk av givna tecken och tolkandet av dessa tecknen.

Därför blir det jättejobbigt när Lars säger att han kanske inte passar i Idol, at han tycker att temana är larviga och at han hellre skule dö än att åka på turné med de andra, eh, idolerna.

Det blev som det blev. Det blev som alla uppropr mot en rådande ordning - lite kul i början när det var nytt och inte hade något reellt fäste eller förankring antingen hos andra idoldeltagare eller tittare, respektive en folklig förankring. Men när det inte fortsatte vara harmlöst eller inte upphörde var det naturligtvis tvunget att elimineras. Lars åkte ut för ett par veckor sedan.
Populärkulturella revolutioner kan bara inlemmas eller uteslutas, för att (väldigt fritt) citera Stuart Hall.

Nu är det Alice, Robin och Kevin kvar. Cream of the crop, liksom.

We're trash, me and you, eller Johan jag hatar dig så himla mycket för det här.

Jag vet att ni idogt väntar på en fortsättning i vanilj-följetongen, men se det här som en reklampaus.

Jag behöver bara ventilera hur mycket jag hatar det lilla ljushåriga trollet i Idol som gillar porrtidningar och uttrycker sig föraktfullt om sina små punkfans, och som dessutom våldför sig på en av mina tonårs bästa låtar utan att skämmas det allra minsta.

Jämför själva.



vs.




(Jaja, men det går inte att bädda in beautiful ones av nån anledning. Ni får kolla själva här om ni petnoga ska se samma låt.)

En gång i tiden var Brett Andersen i Suede det snyggaste jag visste. Jag hade långtgående planer för hur jag skulle rymma till London, börja knarka och hånga upp honom mot en vägg. Det är kanske inte nåt som jag är sådär värst sugen på längre, men det är ändå inte okej för personer som Johan att förstöra mina tonår på det där viset.

OK. Back to your regularly scheduled vaniljinlägg ikväll.

Oh god I am the american dream

Jag ska snart skriva något om årets bästa fest, om snygga och obekväma skor, om den amerikanska drömmen och om manskörer och twin towers i tårtversion.

Men först en givetvis helt orelaterad grej.

Jag hoppas att alla uppmärksammar och uppskattar g-mail äntligen lanserar ett alkolås på sin mailtjänst. Helt briljant.

Nu väntar jag bara på att det även ska finnas på mobiler, så kommer jag nog snart att kunna leva ett liv som alla andra.

Sport-o.

På listan av saker jag är trött på att prata om kommer snart OS att inta en formidabel plats. Men innan det händer ska jag bidra med min bloggade åsikt om Kallur. Och Holm. Och hela skiten.

För jag har tänkt lite på en grej.
Det måste ändå vara rätt nice att vara sportstjärna i Sverige. Den oförställda, okritiska kärleken från såväl folk, som journalister (med ett undantag möjligen) och expertkommentatorär är fullkomligt förkrossande.
Såhär.
Kallur river första häcken. Men att hon river beror givetvis inte på att hon är för dålig, utan att hon är för bra. Hon var helt enkelt för stark och för snabb, och därför inte hinner dra upp fötterna när häcken kommer sådär otippat snabbt inpå. (Vilket ju möjligen hade varit rimligt om hon i vanliga fall hade lattjat omkring i nån slags snårskog i 20 minuter och sen rundat en hörna och där WHAMBAM jättestor häck och kallur ba Oh shit, vad fan hände.) Jobbigt läge.

( Meanwhile in lunchrummet.
Sporten: Men ni måste ha lite förståelse, det är jättesvårt det där ju och hon var för snabb.
Webbredaktören:Alltså. Kvinnan hade ett jobb. Springa över häckar. Det klarade hon inte. Då får man tycka att hon är dålig.)

Och sen, Holm. Han kan inte hoppa över ribban. Vilket är förståeligt, den är snorhögt uppe och hade jag sett den ligga där hade inte min första instinkt varit att hoppa ÖVER den direkt. Men det var tydligen hans. Vilket misslyckades.
Efteråt, i expertsnacket, Kajsa Bergqvist:
"Det finns ingen friidrottare som är lika bra som Stefan Holm. Ingen."
Men jag tycker nog ändå att om det finns nån som lyckas hoppa över 2.36 och nån som inte lyckas, så är den som lyckas lite bättre. Även om det var Stefan Holm som misslyckades.

Ok. Det var allt.

Put the book back on the shelf

På något sätt känns det här som ett betydande tecken på en popkulturell tendens. Jag kan bara inte riktigt komma på vilken.
Litteratur och TV-serier närmar sig varandra allt mer, både status- och konsumtionsmässigt?
Estetiseringen av kultur i slutet av 00-talet?
Ytterligare ett tecken på hur trendigt litteraturen blivit, (as seen in bland annat de här skivomslaget, och den här artikeln)? Eller möjligen spiken i dödskistan för denna tendens?




Jag vet inte riktigt, men det är en väldigt snygg kortfilm i alla fall.

Problemet med skenobjekivitet, eller: Trots att jag är en ko

Inför 1 maj pratade jag med en tjej på redaktionen om det här med att demonstrera. "Ses inte på med blida ögon", menade hon. Ifrågasätter saklighet och opartiskhet, etc etc.
Jag blev lika ställd som när jag gick på JMK och fick reda på att man som journalist inte kunde vara politiskt intresserad och nyhetsreporter samtidigt.
Att tro att objektivitet garanteras genom att journalisten inte betalar medlemsavgift greenpeace/går med i en manifestation mot nazism/aktion of choice känns halsbrytande naivt och oerhört främmande. Som om själva avsaknaden av handling gjorde att man har det moraliska på det torra, och nu inte behöver diskutera saken längre.
Jag förstår att det är praktiskt och mer hanterbart att förhålla sig till sitt yrke vs sitt patos på det här sättet, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bara nöja sig med det.

Att ens helt oproblematiskt använda ord som objektivtet när man talar om journalistik idag är också märkligt, för övrigt.

Idag tänker jag manifestera för papperslösas rätt till vård. Trots att jag är journalist.
Och det tycker jag att du också ska göra, vare sig du är bagare eller arbetsterapeft. Jag lovar att inte hålla ditt politiska engegeman emot dig när jag äter dina winerbröd.

Ljudspår av liv, eller: det tekniknostalgiska inlägget

Lördagfrukost med först Spanarna och sen Kulturradion Klassiker. Just idag pratade Annelie Dufva om blandband med Fredrik Strage och Anna Hallberg. Det finns tydligen en bok om kärlek, sorg, saknad och blandband som heter Love is a Mix Tape, vilket ju låter som precis min cuppa, frånsett det larviga namnet.

Jag har sparat nästan alla blandband jag fått. Jag minns när jag gick i 7:an och började mitt quest för det perfekta blandbandet. Jag spelade in från Bandit 105.5, vilket var den ballaste radiostationen för de pratade engelska. Sen pratade de svenska efter ett tag, men var ändå rätt bra. Sen försvann de, för att konstant spela Prince Party like its 1999, och sedan lanserades sen fruktansvärda radiostationen WOW, som rätterligen gick i graven ganska snabbt. Jag vet inte vad man idag kan lyssa på om man får in 105,5, jag verkar ju mestadels lyssna på pratradio idag, och jag vet inte om jag vill veta.

Nu har både jag och alla andra slutat med blandband. Lite för att de antingen kräver radio eller skivor, men mest för att ingen förutom jag ens äger en kassettspelare längre.
De ersattes ett tag med blandskivor, men jag tyckte egetligen aldrig så mycket om det. Det var något fuskigt med möjligheten att bara byta spår om man inte gillade låten, det förstörde den minituöst uttänkta ordningen. Och dessutom saknades A och B-sidor. Det fanns helt plötlsligt bara en början, och ett slut. Och utmaningen att göra b-sidan lika bra som a-sidan, fast ändå lite annorluda, försvann också.

Det slår mig nu att jag visst fortfarande gör blandskivor. När jag ska ut och köra bil. Men det är inte så mycket blandskivor som ett lämpligt soundtrack för vägarna. När jag, MLI och Tanaka var i Söderhamn för ett par helger sedan susade vi fram det här.

1. Nantes - Beirut The Flying Club Cup
2. Be Alone With You - Bob Dylan Nashville Skyline
3. Då Skulle Det Inte Vara Jag - Florence Valentin
4. One Two Three Four - Feist The Reminder Indie
5. If You Got The Money - Jamie T Panic
6. Take A Chance - The Magic Numbers
7. Suffer For Fashion - Of Montreal
8. With Arms Outstretched - Rilo Kiley
9. Vi Kommer Att Dö Samtidigt - Säkert
10. Soil, Soil - Tegan and Sara
11. The Kids Don't Stand A Chance - Vampire Weekend
12. Bullets - Tunng
13. Bills, Bills, Bills -Destiny's Child
14. A Time For Emily- The Elected
15. You Can't Hurry Love - Diana Ross & the Supremes
16. All For Love - Bryan Adams, Rod Stewart & Sting Top

(Och skillnaden, frågar du, det är ju fortfarande en blandning av musik på skiva. Men bilkörarmsuik kommer aldrig att vara en imitation av blandbandet, det gör inget om man byter spår, det finns inte en helhet på riktigt samma sätt. Även om döden väntar den som hoppar över slutlåten)

What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.

A day in the life, eller: herregud vilket år är det egentligen.

Mornar är, och har alltid varit, knepiga att hantera.
Jag har visserligen världens roligaste jobb, men jag vill ändå dö lite grann när jag inser att jag även idag måste gå upp och sätta mig på en buss och sen gå över en bro och åka hiss och någonstans där på vägen ska jag ha skakat liv i min hjärna. Och innan dess måste man duscha, vilket är astråkigt.

De blir givetvis inte bättre av att vakna upp till p1 morgon och Maria Stockhaus som berättar om det nya jättefiffiga förslaget om att avlöna lärarna efter hur bra betyg deras elever får. (I Sollentuna naturligtvis, en föregångarkommun för oss alla att se upp till.)

För att lärarna inte ska behöva kämpa i åratal med störiga elever och försöka lära dem läsa och liggande stolen och stapeldiagram utan att få provision för mödan, liksom.

Alla förstår ju att om inte eleverna får bra betyg så beror ju det naturligtvis på att lärarna inte jobbar tillräckligt hårt. Och omvänt, elever med MVG i allt från träslöjd till algebra är naturligtvis helt och hållet en produkt av deras hårt kämpande lärare.
Socioekonomiskt perspektiv säger du? Nej, det tycker jag inte alls verkar vara nödvändligt.

Mornar har som sagt aldrig varit min starka sida, och ett tag var jag helt säker på att jag var i twilight zone, men det verkar faktiskt vara på riktigt.
Ohgodcomequickly.

*****
En annan grej jag funderat på är vad grejen med bilderna på Hillary Clinton är. I senaste FOKUS, för övrigt ett riktigt höjdarnummer, finns fyra bilder på New Yorks senator. Hon ser helt galen ut på tre av dessa. Ni vet, öppen mun, uppspärrade ögon, höjda ögonbryn och manisk blick.


Typ. Och det är inte artiklar som över huvud taget behandlar hennes mediebild, eller om hur konstig hon är. Det är helt normala bilder bredvid information om starka och svaga sidor. Det är kanske onödigt att poäntera att varke Barak Obama eller John McCain ser lika märkliga ut. Det hade ju varit en sak - jag kan uppskatta en freakshowparade lika mycket som nån annan.
Men nej, det är bara så här svensk dagspress tycker att det är rimligt att avbilda en av demoraternas kandidater. Det känns fräscht.
Kom igen nu, Fokus (och svenska medier, jag vet). Gör det inte så lätt för er. Ta lite ansvar för represenationer av kön och makt nån jävla gång.

Ok, jag slutar nu. Jag lovar att inte bli political on your ass på ett tag till.
Kanske.