Äeh men SKÄRP ER.

Förresten har jag svårt att ta den här upprördheten över de avrättade och nedfrysta djuren på Parkens Zoo på allvar.
Alltså sjävklart tycker jag också att det är hemskt, och djupt ovärdigt, och bisarrt att människor kan göra så. Men det tycker jag å andra sidan om själva affärsidén att ha vilda, "exotiska" djur inspärrade i ett litet terrarium så att vi ska kunna titta på dem och förtjusas.
När man har den synen på ett djur, som en gullighets- eller spänningsfunktion som de ska fylla hos oss människor, då är det väl inte så jävla märkligt att när de inte längre fyller den funktionen eftersom det kommit nyare och gulligare/mer spännande djur, så åker de ut. Inte så petnoga på vilket sätt.
Och dessutom, hur många frysta djurdelar har de Upprört Chockerade Djurälskarna själva i sina kök?

Det var bara det.

Mvh glädjespridaren

Den osunda kärleken till gubbar, vol 852.

För övrigt är ju årets sommarpratarlista ännu ett exempel på hur rätt jag hade när jag sa att 2012 skulle bli Johannes Brosts år.

Deprimerande, detta.

Dagens demokratioutfit

Dagens demonstrationsoutfit:

Har uppenbarligen rört mig långt sen stålhättor och palestina var mandatory när det kom till demonstrationståg. Nu ba: piffiga lädersnörskor med klack och vippig klänning. Ahja. Nu kör vi. Hej demokrati!

Årets spaning: Johannes Brost blir en cool snubbe

Hej hörni.
Nytt år, nytt gubbraseri. Håll i hatten.
Jo så här:
I denna veckas nummer av Östermalmsnytt* tycker jag att ni alla borde läsa den helt fantastiska intervjun med Johannes Brost. Bilden är ett sk. karaktärsporträtt, han ser helt enkelt väldigt mycket ut nästan precis som man tänker sig att han skulle göra, ciggen fastbiten mellan tänderna, ett skrämmande stort leende, vi möter en något överårig dude som fortfarande uppenbarligen ser sig själv som en skön lirare, fortfarande en ladies man och jävligt sympatisk kille helt enkelt.
I intervjun pratar han, förutom om hur han brukade festa förr och om sina eskapader på Café Opera, om sin nya film Avalon där han gör en roll som redan hyllats av creddiga branschtidningen Variety. Avalon är inte en feel good-rulle, och Brost roll är enligt hans egen utsago "baserad på mig själv under de åren jag var ute i svängen", så vitt jag förstår det är rollen en festfixare på dekis typ.

Jag spanar härmed att 2012 kommer bli året då Johannes Brost gör en Mickey Rourke.

Inom ett år kommer en enad kritikerkår falla över sig själva i sin ambition att om- och uppvärdera Johannes Brost som "inte bara Joker i Rederiet", prisa hans realistiska tolkning av festfixaren Janne, göra en exposé över hans liv och leverne, och jag beräknar att både Aftonblades söndagssatsning samt DN eller SvD kommer att ha en längre intervju med honom där han i egen hög person får bre ut sig om sitt liv, sin förvandling, vad han gör nu, sina eeeeeerfarenheter från sceeeeeenen ("han har ju faktiskt sysslat med seriös teater, vilket många inte förknippar honom med", tusen spänn på att denna formulering i en eller annan tappning kommer vara med), sina kvinnor och sitt slitiga liv i största allmänhet.
Johannes Brost kommer innan 2012 har tagit slut ha gått från sleaze bag till Intressant Man, han kommer genomgå samma transformation som yngre gubbar de senaste 10 åren satt en ära i att erbjuda äldre gubbar (handlar det möjligen om någon slags pensionsförsäkringstänkande?), Lex Filip och Fredrik ft. Oldsberg, Lex Virtanen och Plura, Lex åh jag orkar inte räkna upp fler. Han kommer därefter få ett skönt matlagninsprogram eller kanske en talk show, himla intressant kille den där Brost ändå, där han får bre ut sig ännu lite mer och prata med människor han tycker är intressanta, från sitt eget personliga perspektiv. Mark my words, 2012 är Johannes Brosts år, året då han går från  hånflabb till kultstatus.

Detta jävla gubb-uppvärderande, alltså. Jag vet inte varför det gör mig så provocerad, men kanske handlar det om att det aldrig någonsin har hänt med en kvinnlig konstnär på dekis**. Sjukt trött på att se gubbar vart jag än vänder mig.

Sån himla skön kille, alltså.

***
In other news är uppenbarligen inte mitt nyårslöfte att bli mindre arg och (mans-)hatisk. Hepp.



*En något kortare version av texten går även att hitta i Vårt Kungsholmen, och en ännu pyttigare version i Södermalmsnytt, men för optimal uppelevelse rekommenderas Östermalmsnytt. Du hittar den lite här och där på Öfre, bland annat i Fältöversten, eller läs pdf-tidningen när den kommer upp i morgon fredag här. Sidan 8.

**nej, varken Patti Smith, Kajsa Grytt eller Gudrun Sjöden har någonsin varit på dekis.

I love you man, but you're bringing me down.

Men det var ju trevligt att man (ni) fick en dag av positiv mys-stämning innan jag råkade öppna DN kultur och drabbades av mans-rage igen.

Åh män, I love you but you're bringing me down.

Artikeln finns inte på nätet än
(ETA: Nu är den upplagd! DN, inte snabbast i stan inte. Här kan du i alla fall läsa den i all sin härlighet),
men i morse kom alltså DN Kultur fram till den kanske inte helt oväntade eller ens speciellt nya slutsatsen att det är mest män som bokar artister till landets musikfestivaler*. Uttalar sig gör bland annat Ladyfest i Malmö som gjort räkningen (tror jag, eller så har de gjort en egen), och de pratar lite kort och extremt okontroversiellt om hur icke-representativ bilden av kvinnor på scenen är, och hur det inte gärna kan vara enbart en slump, och vikten för arrangörerna att ta ansvar. Blablabla, etc.

Enter: Håkan Karlsson, bokare på Emmaboda, som verkligen inte alls kan förstår det här resonemanget. Jag har delat upp hans första citat, för ökat tydligthet.
"Vi bokar bara in bra artister" (lex: brudar kan inte spela)
"Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat" (Kvinna = handikappad ety hon inte har kuk. Aldrig har mannen som norm formulerats så tydligt.)
"Vi bokar det vi tycker om och tycker passar". ("Jag är bara en skön kille som gillar musik, låt mig vaaaaa.")
"Vi gör en fest för oss själva" (personer med kuk, får man anta?).
Och sen, den allra sista spektakulära spiken i Håkan-kistan: "Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig om det där egentligen."

Vem som bryr sig? Jo Håkan, det ska jag berätta för dig.
De som bryr sig är 28 000 rättviseförmedlare, samtliga brudar som spelar i band ungefär, och alla som (inser att de) ingår i den patriarkala samhällsorningen som du med glädje upprätthåller. Men ja, det är ju inte så många.

(Och jag vet att det möjligen är taskigt att ge sig på någon som uppenbarligen är så aningslös som den här stackars bandbokaren. Men det är tidigt på morgonen och jag kan inte hantera blantant misogyni utan att först ha fått kaffe. Och gärna lite valium.)

Ok. Det var det.


*Hur glad blev jag att mina kompisars festival är den enda där fler kvinnor än män ingår i bokningsgruppen? Så himla himla glad, bara.

Att slippa internalisera misogyniteten, eller: pan am - en kärleksförklaring.

Sak jag älskar med Pan Am:
Att den handlar om brudar. Att det är ett gäng brudar som jobbar ihop, i en naturlig och oforcerad kvinnlig gemenskap som i och med att den definieras utifrån sitt i grunden separatistiska yrke (flygvärdinna, sexualiserad kvinnlighet i uniform men också kompetens, kraft och någon slags övermänsklighet), därför innebär (än så länge)  ett naturligt systerskap och sen solidaritet som annars är rätt sällsynt på tv och film.
Det är så befriande, som att kliva ur ett par skor och inse att de gör ont för att de är för små, inte för att det är fel på mina fötter.
Jag är så överjävligt trött på att det även i dramer där kvinnorollerna duggar tätt så skapar man alltid djup mellan kataktärerna genom att låta dem tävla om något (makt eller män, nästan alltid.)
I Pan Am står två systrar i centrum, och deras relation med DERAS MAMMA, som visserligen är rätt manipulativ men inte på det där Djävulen bär prada-sättet, utan sympatiskt med FLERA ANDRA KARAKTÄRSDRAG TO BOOT. Händer inte  varje dag det.
(Det är som att någon har sett varenda Wes Andersen-film som gjorts och tänkt att, men hörni - skulle inte den här relationen och det här dramat vara intressant även om det inte uteslutande handlade om människor med snopp?)
Kring dessa två systrar finns andra karaktärer som också är kvinnor och som än så länge inte har vare sig a)tävlat om samma man b) tävlat om samma jobb c) har gjort en make over på varandra d) har lurat varandra en enda gång. DISCLAIMER, jag har alltså fortfarande sett bara två avsnitt så vad som helst kan hända, men jag tänker ändå passa på att ta ut segern i förskott för det är fan inte ofta man får se en tv-serie som klara Bechdel-testet med såna här flying colors. Nämnde jag förresten att det även finns en spionhistoria inblandat, som än så länge inte har involverat vare sig förförelsekonster och/eller att kvinnan flyr i armarna på en man? DET ÄR JU SÅ MAN GRÅTER AV LYCKA, nästan.

Kort sagt. Den underliggande och övergripande känslan av  (kvinnlig) solidraridet, den helt enkelt skriande bristen på misogynitet*,  som gör mig nästan gråtfärdig för att jag fattar att det är så sällsynt.

Och ja, jag hajar väl också att det förmodligen inte kommer att vara så här fantstiskt bra hur länge som helst, men en bra början är ändå en bra början.


*fan alltså att man s ska behöva internalisera så mycket misogynitet bara för att få sig lite populärkultur till livs annars alltså. Det är ändå lite omänskligt.

me sharon you hope.

Det är fredag, och jag är lite ...emlig, skulle jag nog säga är rätt adjektiv. Jag vet inte om någon annan än jag och Sofia och mina föräldrar egentligen tycker att det är ett ordentligt ord. När jag googlar får jag veta att det stavas ämlig, och är ångermanländskt, men det är naturligtvis helt fel. Emlig heter det.
Jag har jobbat som ett svin i dag och sedan varit i stallet till alldeles för sent och inte ätit något och sedan blivit lite sjuk, men inte mycket, och ganska trött, men inte utbränd, och lite själv, men inte ensam.
Jag druckit te och kollat på Hellcats (mycket bra tv-serie om cheerleading på college, mer om detta snarast tror jag bestämt) och Castle (ganska bra tv-serie där detektiverna är lite för snygga och kontoren lite för glamourösa för att man ska ta det på allvar, men den fyller sin trivsamhetsfunktion och jag har ju uppenbarligen snart tittat på två säsonger, så rätt bra är den
nog ändå), och sen, pleasantly mind-numbed, snubblade jag över den här korta, hjärtskärande enkla texten.
Och jag vet inte vad jag ska göra med den här kunskapen, utom att kanske sprida den.
Så i morgon, när du hanterat din bakfylla och rekapitulerat gårdagen och klagat över de dyra drinkarna på Debaser.
Läs den, och bli kanske lite emligare men det är värt det för för det första kommer du aldrig att rösta centerpartistiskt igen i hela ditt liv, och för det andra är är de här en av de där grejerna som man vet finns, men inte riktigt kan ta på. Och jag tänker, jag vet att det är fredag kväll och jag är lite för nykter och allvarsam, men jag tänker ändå att det är vår förbannade plikt att veta.. Veta lite mer om det än vad vi redan gör. Även om vi sen sitter i din säng och inte vet vad vi ska göra med kunskapen.
Utom att sprida den.

That awful sound.

Valet-baksmällan har suttit i längre än vanligt i år.
Jag är fortfarande inte revanschlysten och arg ännu, fortfarande ledsen, fortfarande besviken och uppgiven. Men vi har fyra år på oss, och jag tänker mig att när Fredrik och gänget visar upp sin regering den 9 oktober känns det ganska troligt att den här bloggen kommer att fyllas med raseri och fasa över de allra flesta utnämningar. (Största skräcken just nu: Maria Abrahamsson som kulturminister. Hejdå, Sverige - grattis Axessredaktionen)

Annars tacklar jag election blues med att titta på Vita Huset, lyssna på Coco Rosie och börja på ett nytt jobb. Det funkar ändå helt okej, skulle jag säga.

Befrielsen är nära. Tiden är nu mogen.

En endaste dag kvar är det nu.
Sen kommer jag att slippa bli förbannad varje gång jag åker tunnelbana.
Ärligt talat. "Sveriges enda arbetarparti", jag blir så jävla provocerad av osmakligheten i det påståendet. NEJ ni har aldrig företrätt arbetarklassens intressen. JA ni gillar att folk arbetar, men det är faktiskt inte samma sak. Jesus fucking wept.

Och sen kommer vi, förhoppningsvis och troligtvis - ja troligtvis, jag läser också dagstidningar men jag har i dagarna akumulerat ett lite otippat högt förtroende för mina medmänniskor - att byta regering till en som inte tror att svaret på alla problem är att starta nya företag.

I morgon klär vi upp oss i finkostymer och gör vår plikt. Forza rödgrönt.

***
För övrigt: jag har nog aldrig varit med om ett sånt stort politiskt engagemang inför ett val förut. På gårdagens matlag avbröts plötsligt svampstekning och fredagsvin och alla satt som nån slags reklamfilm för demokrati och tittade på partiledardebatten. Eventuella andra samtalsämnen hyssjades ihjäl. Det är som att alla jag känner utvecklar någon slags autism, eller rättshaverism, jag vet inte, men det är ett nyhets- och statistikknark utan like genom hela min bekantskapskrets, och jag gillar det som fan. Dock är det lite oklart vad vi ska prata om efter valet.

Communicate me harder, baby.

En lika provocerande som förolämpande sak som man redan nu vet om valutgången:
När KD äntligen ryker ur riksdagen, och centern med knapp nöd skrämselhickar sig över fyraprocentsgränsen, kommer ingen av dessa partier ens för ett ögonblick tro att et fins ett samband mellan vad folk röstar på och vad de vill ha för politik. Förklaringen till det dåliga valresultatet kommer nämligen inte att vara att svenska folket ville ha annan politik. Problemet kommer vara, and you may quote me on this, att "de varit att de varit dåliga på att kommunicera sitt budskap", ergo att massorna inte förstått precis hur bra det skulle vara med Göran Hägglund vid rodret.


Jo, vi fattar ditt budskap. Vi vill bara inte ha skiten. Tack.

An excuse for slutting out.

Det här är varför man, trots att det är askul att klä ut sig, ändå har problem med hela Halloween-grejen.

(nej, det är så klart inte för att det är "en komersiell amerikaaaaaaaansk högtid", hata slentriandissar av USA, mer om det och om kärleken till dunkin' donuts och starbucks och hatet mot hela hm-kvarter en annan gång)


Sexig zombie?

Men förihelv....

Nej, det har inte undgått mig att temat för nästa års bok- och biblioteksmässa är AFRIKA. Jag har bara inte riktigt orkat ta diskussionen om kolonialism, förfrämligande, exotisism och rasism en jävla gång till med kultursverige. Men det kommer förmodligen, så andas inte ut riktigt än.

Sjukt homogent, tydligen.

Båtupptagning, eller: Patriarkatet i genomskärning

Ungefär så här års börjar alla med båt svära över vädret, och över sin egen oförmåga att planera, och havstulpaner. Det är nämligen dags att ta upp båten. Och medan det verkligen är ganska fantastiskt att ha en alldeles egen segelbåt (nåja, nästan egen i alla fal) är det nästan lika inte alls fantastiskt att ta hand om den på hösten. Båten kan nämligen inte alls bara ligga kvar i vattnet av någon anledning. Nej, den ska under den kallaste och regnigaste dagen som hösten kan uppbåda mastas av och torrsättas, och sedan täckas över av presseningar och aluminumställningar för att sedan klara vintern utan att gå sönder eller få ett sönderregnat elsystem.

Att ta upp båten är en surrealitstisk upplevelse.
Båtfolk, eller de som hjälper till vid båtupptagninen som ens båtklubb håller i, är nämligen inte riktigt som andra människor. Eller så är de möjligen precis som andra människor, som Verklighetens omtalade Folk, jag vet inte säkert . De kommer i alla fall till upptagningen tidigast av alla, omkring 7-tiden på morgonen. De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är komkpetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och domderar. De pekar med hela handen och ryter åt segelbåtsägare som inte håller sin plats i upptagningskön eller råkar lägga sig på fel boj medan de väntar.
De är Manliga Män (jag har aldrig sett en kvinna köra slamkrypare, kvinnorna fixar kanske fikat på sin höjd, båtupptagning är som ett mikropatriarkat i genomskärning), och om man inte gör som Manliga Männen säger så har man inte mycket att komma med. Glömda försäkringsbrev, strejkande båtstöttor och försenade ankomster tolereras icke. Manliga Männen bestämmer allt under båtupptagningstider.

Så vad gör man? Man ljuger, så klart. Man låtsas att man själv också har ett friestads-ställ, man bara har inte med sig det just nu. Och man pekar med hela handen och pratar väder och olika stöttors varierande kvaliteter med de närmsta båtgrannarna, och bottenfärg och de jävla havstulpanerna och högtrycksvätt, och man försöker att inte låtsas om att man inte har någon känsel i tårna (för man har inte förnuftiga kängor, man har sina fred perry-jympaskor och de är för små för raggsockor) och är jättetrött på att vänta och bara vill ta upp båtjävelen som man i alla fal inte kan göra något kul med på närmsta halvåret. Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror, eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls.


"Var ska du ha slingen nånstans på'na?"

Hej heteronorm!

Och en till grej som gör mig förbannad, när jag ändå är i tagen.

Apotekets reklam. Ärligt talat, kan ni komma på något reklamtillfälle som skulle vara ett bättre tillfälle att slentriandissa heternonormen och vinna någon slags goodwill, trovärdgiete eller ja, varumärkescredd kanske nu när de ska bli privata? Det hade varit så himla lätt för dem! Bara ha exakt samma bilder, men inte sno KD:s kampanjaffishmodeller.
Men nej. Mammapappabarn, eller mammabarnbarn. Och ariska, såklart.
(Av oklara anledningar går det inte att spara ner bilderna, men ni vet vilka jag menar. De där som annars är ganska bra, med familjer med asstora näsor. Och kärnfamiljer. Kolla i närmsta skyltfönster, eller här)

Nu tar jag fredag, återkommer när jag blivit glad igen. Eller ja, typ glad.

This is no holiday.

Nej, mina vänner. Ni kan inte vänta er en osmakligt nostalgiskt återblickande text om attentatet som blivit känt som ett datum på dess årsdag imorgon. Och jag behöver inte ens förklara varför. Det gör redan Jack Shafer så himla bra. Inte för att jag är nyhetsmedia, direkt, men ändå. Tröttsamt är det.

Ok? Ok.

Oh, ew.

Efter imorgon kan vi alla sluta gå omkring med våra spritpennor i väskan. Då är nämligen EU-valet över, de orangea och gröna friggebodarna försvinner och alien kommer sluta att berätta för oss att hon säger BASTA.

Men det är fortfarande nästan dryga 38 timmar kvar tills dess, så nu gör vi vad vi kan tills dess, yes?

Kolonialismen ringde, de vill ha tillbaks sitt språkrör.

DN har lagt upp den märkliga märkliga texten om Afrika. Läs den här.

DN, vafan hålleru på med

Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.

Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )

Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.

Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.

ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.

*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.

16 Horsepower

Idag gör Linus mig jävligt glad.
Medan ni otåligt väntar på att få reda på vad man gör på en fjällsemester kan ni läsa hans inlägg här , eller ännu hellre JMG-uppsatsen som den baseras på. Eller knycka ett nummer av Häst och Ryttare, som också skriver om mansdominansen på sportsidorna.
Jag elskar ju hestar sen innan jag kunde stava, men ibland gör nån det jävligt svårt för mig och det är fint att det inte bara är jag som uppfattat det.


Inte en publiksport, säger du?

energetically yours.

Jag vill bara dubbelkolla två grejer.

Är det så att man nu äntligen kommit på ett sätt att slutförvara det extremt farliga avfall som bildas när man utvinner energi ur kärnkraftverk? Jag menar inte gräva ner det under jorden nu, politikens variant till att gömma sig under mattan när man leker kurragömma, utan ett sätt att disponera det så att inte inte längre kan orsaka oöverskådlig skada)

Och vidare antar jag då att vi har utvecklat ett sätt att utvinna uran på ett sätt som inte heller är tokfarligt och ödelägger stora landmassor?

För i såna fall säger jag kör hårt till grabbarna grus och deras kärnkraftsvurmande.
You go, guys.
Verkligen.