ETA: Det har kommit till min kännedom att somliga tror att det här inlägget handlar om Johan. Det gör det givetvis inte. Det enda Johan någonsin utmanat under sin tid i idol är sitt målbrott. Och det var inte särskilt lyckat.
Anyway. Here goes.
Nu har äntligen den där lilla muppen Johan
åkt ut ur idol. Läsare av bloggen behöver knappast påminnas om hur länge jag väntat på den stunden.
Idol i år har ju varit eoner sämre än förra året, men ändå bjudit på intressant tittning för den som är so inclined. Ni får ha lite överseende, men jag måste gonna go culture studies on yo'ass ett litet tag.
För det är så. För att vara med i idol är som att ha ingått en överrenskommelse där idol
1- är det största som hänt en
2- är ett ställe för verkliga stjärnor
3- är något som alla andra i hela världen bryr sig om.
När detta är ömsesidigt etablerat bland deltagare, tittare och jury kan deltagare, jury och fans ge intervjuer, skrika utanför hotellrum respektive säga saker som "utan er hade jag aldrig kommit dit jag är nu", och få det att låta som att de faktiskt har kommit någonstans. Omfamna detta och det ska omfamna dig.
Ergo, att ifrågasätta denna världsbild och att implicera att något av detta inte är sant är att bryta överenskommelsen. Det hotar hela tillvaron för Danny och Kenny och Alice och allt vad de heter.
Att över huvud taget låtsas om att det finns personer som tycker att idol är dåligt, eller att de själva någon gång tänkt denna tanke, är hotande för de andra. Det är ett ifrågasättande av det luftverk av givna tecken och tolkandet av dessa tecknen.
Därför blir det jättejobbigt när Lars säger att han kanske inte passar i Idol, at han tycker att temana är larviga och at han hellre skule dö än att åka på turné med de andra, eh, idolerna.
Det blev som det blev. Det blev som alla uppropr mot en rådande ordning - lite kul i början när det var nytt och inte hade något reellt fäste eller förankring antingen hos andra idoldeltagare eller tittare, respektive en folklig förankring. Men när det inte fortsatte vara harmlöst eller inte upphörde var det naturligtvis tvunget att elimineras. Lars åkte ut för ett par veckor sedan.
Populärkulturella revolutioner kan bara inlemmas eller uteslutas, för att (väldigt fritt) citera
Stuart Hall.
Nu är det Alice, Robin och Kevin kvar. Cream of the crop, liksom.
