I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.
Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen. Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.
*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.
Det här är varför man, trots att det är askul att klä ut sig, ändå har problem med hela Halloween-grejen.
(nej, det är så klart inte för att det är "en komersiell amerikaaaaaaaansk högtid", hata slentriandissar av USA, mer om det och om kärleken till dunkin' donuts och starbucks och hatet mot hela hm-kvarter en annan gång)
Frågor man ställer sig en kväll som denna: - har man en jacka/kappa utanpå en frackjacka? I såna fall, vad? - varför äger jag inga säkerhetsnålar? - tog odi med sig mitt ögonfranslim till frankrike, och i såna fall varför? - är det inte lite mesigt att åka taxi till en maskerad? - å andra sidan, står man ut med att gå genom vasastan i 1700-talsperuk?
Oktober är snart slut och jag firar det genom att bli full i en peruk.
Jag har fått en ny roomie. När jag tänker p åsaken är det faktiskt helt sjukt, jag har alltid sån överjordisk tur när det gäller roomies. Endast exemplariska människor vill uppenbarligen bo med mig.
Först bodde jag ju med systern i ungefär två år. Två år av fruktsallads-frukostar och korsordsprojekt (innan DN bytte fredgskorsord, när de fortfarande hade obegripliga serieteckningar som man skulle tolka till, typ, "En god man bär ofta bär", och andra märkligheter.), och fantastiska fester och lövkrig. Sen flyttade Odi in, och tog med sig soulen och jazzen och det nya lördagskorsordet och instiftandet av matlaget och ännu fler fantastiska fester och pulkaåkning. Nu har Odi lämnat mig för Lyon, och Maja har flyttat in. Ni förstår ju att hon hade en del att leva upp till.
Jag har inte känt Maja så där värst länge, men misstänkte från början att det var en premium person jag hade att göra med. Och, mycket riktigt. Maja pratar göteborska, älskar alla tv-serier jag älskar (and then some), är sjukt driftig och händig - till exempel pratar hon inte bara om att skruva till sängen och fixa trådlöst nätverk, utan gör det även, en mycket märklig inställning till saker, men jag gillart' som fan - oj vilken lång bisats, var var jag nu, jo - och det har hänt att hon har LAGAT MAT till mig, jag blev så glad att jag nästan började gråta, och hon har vad jag tror är världens snällaste och skönaste göteborska pojkvän samt en nästan skrämmande koll på musik. Än har vi inte haft en endaste fest, men jag känner på mig att inflyttningsfesten kommer bli något i hästväg, för det vore ju konsekvent.
Nej, det har inte undgått mig att temat för nästa års bok- och biblioteksmässa är AFRIKA. Jag har bara inte riktigt orkat ta diskussionen om kolonialism, förfrämligande, exotisism och rasism en jävla gång till med kultursverige. Men det kommer förmodligen, så andas inte ut riktigt än. Sjukt homogent, tydligen.
Varje gång det är dags för gymnasieval och gymnasiegudier och öppna hus och infokvällar och mässor i globen blir jag helt tacksam för att jag inte går i nian Och för att jag med allra största sannolikhet aldrig kommer behöva välja gymnasie igen. (Kolla, jag är så rädd för det att jag inte vågar jinxa det genom att skriva 'aldrig mer'.) För, ärlig talat, stackars jävlar. Och varenda tidning fylls av artiklar på vinkeln "fler val än någonsin", och ibland "svårt och jobbigt att välja", och enkäter där 15-åringar är råstressade, och jag vill bara hålla dem om HM-kofte-axlarna och få dem att förstå att så jävla viktigt är det inte. Att nästan inget är livsavgörande, och särskilt inte det här. Det kommer att bli bra hur du än gör och blir det inte det så beror det förmodligen inte på att du valde estet-juridisk inriktning på ditt samhällsprogram istället för samhällsteknisk.
Själv var jag så skoltrött och rådvill att jag åkte till USA istället.
Jag har förresten sett 500 days of summer, också. Jag kan absolut inte bestämma mig för vad jag tycker. (Det här inlägget innehåller SPOILERS!!!)
Jag vet ju att jag älskar soundtracket, men filmen. Den är ju jättefin, jag gillar att den handlar om en kärlekshistoria som inte funkar och hur man överlever den*. Men det blir overload på indieklyshorna. Till och med jag tycker det, jag som ju egentligen gillar hoppa i sängar och vinylbackar och cykla i motljus och allt det där. Jag får Ameliesjukan, ni vet, när allt ska vara sådär härligt crazy. Det blir Garden State av det hela. Även om jag gillar det så är det svårt att inte se igenom det, och jag kan inte bestämma mig för om det är okej eftersom de ju faktiskt inte får varandra, eller om det faktiskt inte är okej. Om ni hänger med.
Kan inte ni, som är smarta och begåvade människor, se den och säga vad ni tycker?
Kolla vad fin den är. Lite väl fin, men ja. Fin. Hajar ni?
Och, soundtracket, alltså. Shit pommes. Nu har jag återupptäckt the dears, the doves, menar jag ju, som jag älskade i gymnasiet.
Terry är 26, journalist och bor i Stockholm. Hon tycker om nya halsdukar, meningslösa coffeetableböcker och att skriva om sig själv i tredje person.
Maila gärna till terryfromtheblock(at)gmail.com
