Vad jag tycker om Harry Potter, del 2.

Harry potter och hemligheternas kammare var börja på vad man kan kalla deifieringen (heter det så på svenska? deification, menar jag ju) av Hermione. Eller vad jag kallar Steve Kloves behöver manusskrivarlektioner mer än Ben Afflek behöver skådespelardito, for short.

Det börjar med hennes blatanta stöld av Dubledore’s repliker och når skrämmande höjder när när hon allvarligt och sorgset talar om rasism när Malfoy, den lille fjanten, har kallat henne för fula ord. Förutom det, och några tillfällen när Ron och Neville lider av akut karaktärssvikt, är den väl helt okej. Det finns dessutom ett tillfälle när Ron har kavlat upp sina skortärmar och lutar sig mot väggen och ser oförklarligt fantastisk ut.

För att fortsätta med matmetaforerna är hemligheternas kammare lite som en gratispizza med märkliga pålägg. Det finns schyssta saker i den, men man måste först ta sig förbi soggig röd paprika och hoppas att man inte råkar bita i en burkchampinjon som gömmer sig under osten .




ochlika som, ja. ni hajjar.

(Har ni förresten tänkt på hur lika husalfen Dobby och Vladimir Putin är?)


I nästa avsnitt får ni läsa allt om bajsmackor och min crush på tragiska hjältar.