Sylvia Plath sov ingenting i slutet av sitt liv, och sen dog hon.

Det är soligt i Norrköping idag. Vinden löper visserligen amok ute på gatan men bland prästkragarna och rosorna i trädgården när det nästan helt lä. Tvättvindan knirkar, det är nästan provocerande idylliskt, och jag lider av akut tonårsångest.

Felet är naturligtvis litteraturens. Jag läste aldrig Glaskupan när alla andra gjorde det, men nu är det sommar och i den klassiska nu-ska-här-tas-igen-andan och något slags övermod tänkte jag att det var ju inte en så tjock bok, hur svårt kan det vara.
(En annan grej - vad är det egentligen för gigantiskt upplaga som Julia Stiles läser i den där scenen i 10 orsaker att hata dig?)

Ett grav misstag, så här i efterhand, men det kunde väl inte jag veta.

Schmarro säger att det finns böcker som man måste passa på att läsa i tonåren när man ändå har ångest, för sen pallar man inte med dem längre. Jag är rätt säker på att Glaskupan är en av dem. Och det är om möjligt ännu mindre lämpligt att läsa dem när man sitter på landsbygden i Norrköping och inte riktigt känner någon. Jag vill inte dö längre, jag har vuxit ur tonåren och kommit levande ut på andra sidan, jag har ett sjukt roligt jobb och världens finaste vänner, men när jag läser om Esther innan jag somnar vaknar jag ibland med något tungt i lungorna och kan inte riktigt andas, jag vet att jag är vaken men jag kan ändå inte öppna ögonen.

Litteratur alltså. Ibland borde det verkligen komma med någon slags varningstext.

(Och nu säger vän av kognitiv beteendeterapi att det är väl bara att sluta läsa boken då. Men det är det naturligtvis inte alls. Försök själva lägga ifrån er Glaskupan i mer än 20 minuter och se hur lätt det är. )