sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg