Det har gått lång tid nu. Lång tid den den den där tisdagkvällen i april som inte slutade som jag trodde, ännu längre sen den där lördagmorgonen i mars som jag fortfarande inte kan tänka på utan att få andnöd.
Att vara ihop med honom är inte längre min enda och snabbaste lösning på varje bakfylleångest-session, varje tom kväll, varje gång jag vaknar mitt i natten. Vi kan till och med träffas nu, träffas som civiliserade människor som pratar om saker, om vanliga roliga bra saker men utan att det bränns hela tiden, och utan att det slutar med att vi går hem och knullar trots att vi sa att vi inte skulle göra det trots att vi vet hur vi kommer se på varandra efteråt.
Jag kan minnas andra saker nu. Andra saker än hur han höll mig, hur det var att vakna mot honom, hur hans hud kändes under mina händer. Andra saker som gör att det känns mer okej att vara ensam, trots att de börjar blir mörkare nu känns det mer okej än på länge, på för länge.
Det har hänt, det där som ni sa skulle hända men som ärligt talat verkade alldeles för osannolikt för att jag skulle kunna ta på allvar. Jag har vant mig, det har svalnat, det har blivit bättre, jag måste inte tvångsmässigt skämta bort det eller supa ner mig eller vägra titta er i ögonen när jag pratar om det.
Och ändå, känslan av att något är nedsolkat, något som ingen har någon rätt att peta på blivit allmängods, att jag blivit det, vilket ju är helt sjukt för vad fan sitter jag här och bloggar om det för om det inte är allmängods, men det är annorlunda, det är på mina villkor, i alla fall känns det så, herregud vad många bisatser, var var jag nu nånstans. Jo. Känslan av äckel vid den lite avslappnat vårdslösa frågan på jobbet “betyder det här att du inte längre är ihop med den där killen du hade i våras Terry”, från en inte så nära kollega.
Dra åt helvete, det ska du skita i.
Säger jag inte.
Showing posts with label emo. Show all posts
Showing posts with label emo. Show all posts
Wednesday, October 10, 2012
Thursday, June 14, 2012
Torsdagsärligt
(Jag försöker fortfarande att inte vara ledsen över att inte är vi, och i stället vara glad åt att det var vi, ett litet tag i alla fall, och att det kanske om allt inte skiter sig om vi inte förstör allt alltid kommer att vara vi, lite grann ändå.)
Sunday, June 10, 2012
So, what.
Jag bakar. Zucchinikaka, kanelmüsli, flädertryffel. Fyller burkar med ingefärsbiscotti, fryser in kardemummabullar. Bakar, och när allt är klart: En fundamental känsla av meningslöshet.
Söndag.
Sunday, April 29, 2012
So hard.
Det fanns flera saker som jag visste skulle bli svåra i hela den här värdelösa grejen jag är inne i nu.
De oändliga söndagarna, internskämten ingen annan fattar, att ha någon att säga godnatt till.
Vad jag inte visste skulle bli svårt var den här känslan av att hela tiden göra fel.
Inte gentemot H, även om jag på fler sätt har klantat mig kungligt där också, men det var ju liksom lite mer troligt all along.
Men det är som att jag hela tiden liksom behöver fel. Fel saker, fel personer, fel sorters tröst.
Jag visste inte att ett break up kom med så här många regler för hur man skulle vara ledsen, och när, och vilken sorts umgänge man skulle behöva, och i vilken ordning känslorna skulle komma. Känslan av att göra det här fel.
Det är som att jag gör någon besviken genom att inte vilja ses och Prata Ut vid ett givit tillfälle då jag enligt den okända regelboken borde det. Ej heller kommer gråten när den borde. Jag förstår att det är otillfredsställande att vara vän till någon som aldrig gråter ut, kan hon bara hulka loss nån himla gång så att man kan få omfamna, torka tårar och känna att man gör nån jävla nytta nån gång.
I stället: omättligt behov av distraktion från varenda fredagkväll och lördagmorgon och måndageftermiddag och fuck knows what else, och det verkar inte gå över heller, jag är rädd att jag snart har passerat den där tiden när man har överseende med en nydumpads konstiga humörsvängningar och oförutsägbara umgängesbehov, och alltså jag fattar att det är jobbigt, särskilt när man är så jävla dålig på att prata om saker som jag är, det kommer stötvis och inte alls när det borde.
Känslan av att göra hela den där processen med sex steg som börjar med förnekelse och slutar med acceptans, känslan av att göra den i en jättekonstig ordning vilket stör personer som försöker hantera mig försöker hjälpa mig antar jag.
Jag visste inte att det skulle vara svårt på det här sättet också.
De oändliga söndagarna, internskämten ingen annan fattar, att ha någon att säga godnatt till.
Vad jag inte visste skulle bli svårt var den här känslan av att hela tiden göra fel.
Inte gentemot H, även om jag på fler sätt har klantat mig kungligt där också, men det var ju liksom lite mer troligt all along.
Men det är som att jag hela tiden liksom behöver fel. Fel saker, fel personer, fel sorters tröst.
Jag visste inte att ett break up kom med så här många regler för hur man skulle vara ledsen, och när, och vilken sorts umgänge man skulle behöva, och i vilken ordning känslorna skulle komma. Känslan av att göra det här fel.
Det är som att jag gör någon besviken genom att inte vilja ses och Prata Ut vid ett givit tillfälle då jag enligt den okända regelboken borde det. Ej heller kommer gråten när den borde. Jag förstår att det är otillfredsställande att vara vän till någon som aldrig gråter ut, kan hon bara hulka loss nån himla gång så att man kan få omfamna, torka tårar och känna att man gör nån jävla nytta nån gång.
I stället: omättligt behov av distraktion från varenda fredagkväll och lördagmorgon och måndageftermiddag och fuck knows what else, och det verkar inte gå över heller, jag är rädd att jag snart har passerat den där tiden när man har överseende med en nydumpads konstiga humörsvängningar och oförutsägbara umgängesbehov, och alltså jag fattar att det är jobbigt, särskilt när man är så jävla dålig på att prata om saker som jag är, det kommer stötvis och inte alls när det borde.
Känslan av att göra hela den där processen med sex steg som börjar med förnekelse och slutar med acceptans, känslan av att göra den i en jättekonstig ordning vilket stör personer som försöker hantera mig försöker hjälpa mig antar jag.
Jag visste inte att det skulle vara svårt på det här sättet också.
Sunday, April 22, 2012
will never grow old.
Helgen i glaskross:
Antal krossade vinglas: 2 stycken
Antal krossade champagnekupor: 1 stycken
Antal krossade hjärtan: Pass.
***
Den här söndagen har varit full av duggregn, bakfylla, slitigt båtjobb och blå bottenfärg i hela ansiktet.
Sen kom jag hem och dammsög. Är övermänskligt duktig, förtjänar något slags pris för tapperhet i vardagen.
Antal krossade vinglas: 2 stycken
Antal krossade champagnekupor: 1 stycken
Antal krossade hjärtan: Pass.
***
Den här söndagen har varit full av duggregn, bakfylla, slitigt båtjobb och blå bottenfärg i hela ansiktet.
Sen kom jag hem och dammsög. Är övermänskligt duktig, förtjänar något slags pris för tapperhet i vardagen.
Sunday, April 8, 2012
40 day dream.
Jag: M, så nu är det väl ungefär en blandning av ibland helt okej, och ibland så jävla värdelöst. Mest värdelöst.
Hon: Ja, men så ska det ju vara. Det kommer vara rätt värdelöst i ett par månader nu framöver.
Jag: Jo, men jag är bara så jävla osugen på det, alltså.
In other words har jag just nu en tillvaro av att plocka bort exakt alla vassa kanter ur tillvaron, och av att välja det minsta moståndets väg. Detta gör att jag, som tidigare nämnt, inte följer Mad Men. Det gör tyvärr också att jag inte kan fortsätta läsa min sjukt bra bok (som jag har tappat bort i olika omgångar och därför aldrig lyckats avsluta, och nu när den väl är återfunnen - HURRA - kan jag alltså ändå inte läsa den - OHURRA.). Det är lite trist, men vaskamangöra.
Så, hörni, lite tips på lagom uppbyggelig och härlig trivsellitteratur, har ni det på lager?
Hon: Ja, men så ska det ju vara. Det kommer vara rätt värdelöst i ett par månader nu framöver.
Jag: Jo, men jag är bara så jävla osugen på det, alltså.
In other words har jag just nu en tillvaro av att plocka bort exakt alla vassa kanter ur tillvaron, och av att välja det minsta moståndets väg. Detta gör att jag, som tidigare nämnt, inte följer Mad Men. Det gör tyvärr också att jag inte kan fortsätta läsa min sjukt bra bok (som jag har tappat bort i olika omgångar och därför aldrig lyckats avsluta, och nu när den väl är återfunnen - HURRA - kan jag alltså ändå inte läsa den - OHURRA.). Det är lite trist, men vaskamangöra.
Så, hörni, lite tips på lagom uppbyggelig och härlig trivsellitteratur, har ni det på lager?
Monday, March 26, 2012
Saturday, February 25, 2012
Are you scared enough.
I uttagningen till den nya säsongen av ponnyakuten finns det en tjej som inte vågar rida ut. När hon skulle rida ut första gången, berättar hon, hade hon en ”häst som kändes lite pigg, och sen ramlade jag av”. ”Och sen slog jag huvudet i en sten. Och då svimmade jag. Och när jag vaknade blödde jag i ansiktet”. Flickan, som har det mest bedårande leendet i världen och gluggar i munnen och de ögon som uttrycker allt, berättar att hon hade tappat fyra tänder i fallet och bitit hål i läppen. Hon fick åka till sjukhuset, ”och först tänkte jag att jag aldrig ville rida igen, men sen.. att inte få hålla på med hästar, det fungerar inte. Jag är rädd, det är läskigt. Men jag vill.”
När jag såg det började jag lipa.
Den där känslan, att älska hästar så otroligt mycket men samtidigt vara rädd för dem, rädd för vad de kan göra, rädd för att man ska bli skadad och rädd för att tappa kontrollen. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, kanske finns det helt enkelt ingenting som är som det där. Hästskräcken. Ett begrepp, ett välkänt fenomen även bland hästälskare, bland ridskoleungar. Att vara rädd för bakåtslickade öron och ögonvitor och hovar, men samtidigt älska djuren så mycket att hjärtat värker, att inte vilja vara utan deras närvaro, känslan av att samarbeta med dem, känslan av tillhörighet och gemenskap och ja, kärlek.
Jag tror alla som vuxit upp med hästar har det. Jag minns inte att jag lidit av en konstant hästskräck, men visst har den funnits där. Vissa ponnyer som man vägrade gå in till. Känslan i magen när man skulle hoppa med den där hästen som slängde av en förra gången. Att sitta upp igen efter att man blivit släpad i stigbygeln över hindret för att man fastnat när man blev avslängd. Adrenalinet, händerna som som skakar, den ostadiga rösten men över allt detta – viljan, viljan att få fortsätta, viljan att ha det här livet med hästar, och vetskapen att det kan vara annat än skäck. För mig var alltid hoppet att det skulle gå över större än skräcken. Jag satt alltid upp igen, var förmodligen inte lika stursk som jag lät, vågade kanske inte egentligen men körde ändå, och det fungerade.
Men det är fan heart breaking att se den där flickan med sin häst som hon inte vågar rida ut på, men som ändå är hennes allt. Att man kan ha två så starka känslor i sig och inte gå sönder, det är lite obegripligt och säger något om flickor, och om hästar.
***
Möjligen borde jag starta någon slags hästblogg så att inte läsare som inte kunde bry sig mindre om ponnies och hästar och hästliv (vilket förmodligen är majoriteten av läsarna, i förbigående sagt) blir avskräckta av såna här textdrapor i framtiden. Hm.
När jag såg det började jag lipa.
Den där känslan, att älska hästar så otroligt mycket men samtidigt vara rädd för dem, rädd för vad de kan göra, rädd för att man ska bli skadad och rädd för att tappa kontrollen. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, kanske finns det helt enkelt ingenting som är som det där. Hästskräcken. Ett begrepp, ett välkänt fenomen även bland hästälskare, bland ridskoleungar. Att vara rädd för bakåtslickade öron och ögonvitor och hovar, men samtidigt älska djuren så mycket att hjärtat värker, att inte vilja vara utan deras närvaro, känslan av att samarbeta med dem, känslan av tillhörighet och gemenskap och ja, kärlek.
Jag tror alla som vuxit upp med hästar har det. Jag minns inte att jag lidit av en konstant hästskräck, men visst har den funnits där. Vissa ponnyer som man vägrade gå in till. Känslan i magen när man skulle hoppa med den där hästen som slängde av en förra gången. Att sitta upp igen efter att man blivit släpad i stigbygeln över hindret för att man fastnat när man blev avslängd. Adrenalinet, händerna som som skakar, den ostadiga rösten men över allt detta – viljan, viljan att få fortsätta, viljan att ha det här livet med hästar, och vetskapen att det kan vara annat än skäck. För mig var alltid hoppet att det skulle gå över större än skräcken. Jag satt alltid upp igen, var förmodligen inte lika stursk som jag lät, vågade kanske inte egentligen men körde ändå, och det fungerade.
Men det är fan heart breaking att se den där flickan med sin häst som hon inte vågar rida ut på, men som ändå är hennes allt. Att man kan ha två så starka känslor i sig och inte gå sönder, det är lite obegripligt och säger något om flickor, och om hästar.
***
Möjligen borde jag starta någon slags hästblogg så att inte läsare som inte kunde bry sig mindre om ponnies och hästar och hästliv (vilket förmodligen är majoriteten av läsarna, i förbigående sagt) blir avskräckta av såna här textdrapor i framtiden. Hm.
Friday, February 24, 2012
My Johnny too?
Kan vi bara bestämma att det är vår nu, för min pelargon i köket blommar och det skulle funka himla bra för mig om det var sant.
Monday, February 20, 2012
Favorit i repris
Kommer ni ihåg när november var en emomånad? Och det inte bloggades ett ord på fyra veckor eller så? Och det inte fanns nån annan förklaring än att ingenting kändes så himla roligt, inte ens att blogga?
Well. Man kan väl säga det har hänt igen. Februari, rövmånadernas rövmånad där det enda som är bra är att jag och Amanda fyller år, och inte ens det hjälpte i år pga den förbannade åldersångesten jag på ett jävligt klyschigt sätt lagt mig till med, jag är trött jämtjämt, och känslan innan exakt allt även roliga saker även saker jag vet att jag älskar att göra även då är känslan att jag.vill.inte. Allt är fel, jag är fel, det är fel liv och fel värld och framförallt fel jävla månad.
Men snart är den slut. Då hörni, blir det klackarna i taket twentyfourseven.
Well. Man kan väl säga det har hänt igen. Februari, rövmånadernas rövmånad där det enda som är bra är att jag och Amanda fyller år, och inte ens det hjälpte i år pga den förbannade åldersångesten jag på ett jävligt klyschigt sätt lagt mig till med, jag är trött jämtjämt, och känslan innan exakt allt även roliga saker även saker jag vet att jag älskar att göra även då är känslan att jag.vill.inte. Allt är fel, jag är fel, det är fel liv och fel värld och framförallt fel jävla månad.
Men snart är den slut. Då hörni, blir det klackarna i taket twentyfourseven.
Thursday, November 24, 2011
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
November är en emomånad. I år mer än någonsin, jag vet inte vad mitt problem är, det är ju mars jag tycker är jobbigast, mars den oändliga vintermånaden när man redan har frusit ihjäl hur länge som helst och det ändå inte är slut och man är hjärtligt trött på att försöka gilla läget i stickade tröjor och te och skit, man vill bara ut på andra sidan. Jämfört med det brukar inte november vara någonting.
Men i år, jag vet inte, jag tänker på sorgliga saker* och har För sent för edelweiss på hjärnan, det är aldrig ett bra tecken, jag är inte höstdeppig, jag är bara emo, kan inte rycka upp mig själv, sängen är tom och tyst och jag gör allting som man ska, mina skor står i prydliga och sorgliga rader i hallen, jag fyller magen med mat och jobbet med med jobb och helgerna med saker som är roliga, och hel tiden väntar jag på att den här känslan ska gå över.
*Saker som är sorgliga, utan inbördes ordning:
- prydliga och ensamma gubbar med käpp på parkbänken
- Schubert-musik
- små borttappade vantar med namnlappar i som någon trätt upp på grenarna i Vasaparken för att de ska få hittas igen
- cancer
- mammor med uttänjda armar och tunga matkassar och trött blick
- tonårshjärtan
- att hitta sin dagbok från 1998-2001
- småfåglar
-julavsnitten i West wing
-och i Studio 60 on the sunset strip också förrestren
- den lilla tanten i rosa basker på Nygrens konditori som alltid sitter ensam vi samma bord och äter sin chokladbiskvi med sked otroligt långsamt.
Men i år, jag vet inte, jag tänker på sorgliga saker* och har För sent för edelweiss på hjärnan, det är aldrig ett bra tecken, jag är inte höstdeppig, jag är bara emo, kan inte rycka upp mig själv, sängen är tom och tyst och jag gör allting som man ska, mina skor står i prydliga och sorgliga rader i hallen, jag fyller magen med mat och jobbet med med jobb och helgerna med saker som är roliga, och hel tiden väntar jag på att den här känslan ska gå över.
*Saker som är sorgliga, utan inbördes ordning:
- prydliga och ensamma gubbar med käpp på parkbänken
- Schubert-musik
- små borttappade vantar med namnlappar i som någon trätt upp på grenarna i Vasaparken för att de ska få hittas igen
- cancer
- mammor med uttänjda armar och tunga matkassar och trött blick
- tonårshjärtan
- att hitta sin dagbok från 1998-2001
- småfåglar
-julavsnitten i West wing
-och i Studio 60 on the sunset strip också förrestren
- den lilla tanten i rosa basker på Nygrens konditori som alltid sitter ensam vi samma bord och äter sin chokladbiskvi med sked otroligt långsamt.
Thursday, November 17, 2011
Hur fint?
“This Photograph is my proof. There was that afternoon, when things were still good between us, and she embraced me, and we were so happy. It did happen. She did love me. Look see for yourself!”This is My Proof, Duane Michals 1974
Wednesday, November 16, 2011
Hemlis bara för att det ändå är november:
Klipp på youtube jag har kollat på flest gånger, utan egentligen någon som helst konkurrens:
Börjar grina vid 1.30 exakt varje gång, och sen igen vid 3.15.
Börjar grina vid 1.30 exakt varje gång, och sen igen vid 3.15.
Saturday, November 12, 2011
Apple of my eye.
Är världens bästa dotter. Bakar, in spite of feber, detta inför morgondagens USA-hittepå-högtidsdag-skapad-för-konsumtion-och-som-dessutom-är-dubbelt-ond-då-den-hånar-mors-dag-som-faktiskt-möjligligtvis-skulle-kunna-argumenteras-har-någon-slags-poäng-what-with-systerskap-och-kvinnlig-gemensam-erfarenhet-and-all-Fars dag detta:
För det är ju ändå min pappa vi pratar här. Min pappa med de krokiga fingrarna, den fantastiska telefonrösten, världens mest oändliga tålamod och envishet, en total oförmåga att säga förlåt, en grundmurad gubb-inställning till att kunna erkänna svaghet, med kärleken till havet och skärgården, hansom går med konstiga höga steg för att han nästan helt har tappat känseln i fötterna men som kunde kasta mig högre upp än någon annan och ändå fånga mig när jag var liten.
Räknar med att det kommer bli maniskt gott.
(Recept från Underbaraclara.)
Här tänkte jag skriva en grej om när jag upptäckte att jag är mycket mer hemvävd än jag visste om, men det blev så himla långt och off tangent så det får ni läsa i morgon i stället.
För det är ju ändå min pappa vi pratar här. Min pappa med de krokiga fingrarna, den fantastiska telefonrösten, världens mest oändliga tålamod och envishet, en total oförmåga att säga förlåt, en grundmurad gubb-inställning till att kunna erkänna svaghet, med kärleken till havet och skärgården, hansom går med konstiga höga steg för att han nästan helt har tappat känseln i fötterna men som kunde kasta mig högre upp än någon annan och ändå fånga mig när jag var liten.
Räknar med att det kommer bli maniskt gott.
(Recept från Underbaraclara.)
Här tänkte jag skriva en grej om när jag upptäckte att jag är mycket mer hemvävd än jag visste om, men det blev så himla långt och off tangent så det får ni läsa i morgon i stället.
Tuesday, November 8, 2011
Not like we'll be parted.
Det blev november och jag blir sjuk. Den här hösten är inte bra för min självbild av mig själv som person med immunförsvar of steel. Dock är förkylnings-Terry oändligt tacksam mot frisk-Terry för att hon igår i något slags post-tränings-engergi-anfall dammsög hela lägenheten och dessutom lagade tre matlådor morotssoppa med ingefära och apelsin som förkylnings-Terry kan äta i sin miserabla ensamhet.
Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin
Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!
***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?
Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin
Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!
***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?
Sunday, November 6, 2011
Belle and the boy Sebastian.
I dag har jag lyssnat på Belle & Sebastian och tänkt på att cykla i nedförsbackar på grusvägar med träskor på sig jättefort, och sen har jag tänt ljus och tänkt på döda människor och sen har jag druckit dry martini hemma hos mina föräldrar och pratat om resor, och min mamma som fyller 66 har köpt ett par nya räsersnabba slaomskidor utan att egentligen ha någonstans att använda dem för pappa kan inte åka skidor längre, han skulle gå sönder av bara en liten ramling, men det har inte hindrat henne, hon älskar att åka skidor och varför skulle hon inte lägga sina egna pengar på något som hon tycker är är så sjukt roligt, men ändå, de oanvända skidorna i garaget och blicken av längtan i hennes ögon när jag berättar om min inplanerade skidresa med mina kompisar, jag vet att det är höjden av självfixering men jag kan inte riktigt hantera att mina föräldrar har blivit gamla, inte gamla-gamla men äldre då, klart äldre än förut. Det gör ont, jag blir blödig och livrädd och får tårarna i halsen av ingenting.
Och nu är söndagen snart slut.
Det är nog lika bra det.
Och nu är söndagen snart slut.
Det är nog lika bra det.
Sunday, October 30, 2011
And I miss you.
En av mina älsklingsbloggare* är just nu på road trip i USA, och Texas.
Hon beskriver steak houses, cowboyhatsbonanzan (nej, den är inte ironisk, ej heller är den en fördom, it's for realz), de gigantiska portionerna och hettan, och jag längtar tillbaks så jag vill dö lite.
Det är enkelt med en sån avlägsen saknad som Texas. Jag träffar mycket sällan på personer, ställen, saker eller ens dofter som påminner mig om hur det var där. Saknaden lägger sig djupt ner i hjärtat, märks inte alls faktiskt, men den finns där hela tiden, bidar sin tid.
Jag sakna att alla, nästan undantagslöst, är snälla och vänliga. Jag saknar den långsamma dialekten. Jag saknar kyrkorna längs med vägarna som inte har nästan nånting arkitektoniskt gemensamt med svenska kyrkor, och deras konstiga skyltar med bibelcitat utanför som alla uppenbarligen tillverkats på exakt samma ställe. Jag saknar det enorma utbudet av snabbmat. Jag saknar super malls. Jag saknar slushies, och frozen yoghurts, och att åka pick up truck. Jag saknar chap sticks som luktar körsbär, jag saknar att varenda människa har en helt fantastiskt miljöovänlig bil. Jag saknar decent mexiansk mat, queso och mozarella sticks och blaskig öl och super bowl.
Jag saknar Austins alla hängvänliga ställen längs gatorna, 6th street och de bisarra barerna (och de roliga), midnattskonserter och college rock och UT-människor överallt som är snygga och smarta per defenition eftersom de går på universitetet.
Hur kunde jag glömma allt det? (Och också, hur kan det vara freakin' TIO år sedan jag var där? vavava?)
*Det finns ett gäng bloggare som jag rätt ofta tror att jag är kompis med, för att de skriver på ett personligt om än inte alltid privat sätt och dessutom verkar vara utomordentligt sköna människor som jag önskar att jag kände privat. Lite senare i veckan kommer kanske en lista över dem. Fast utan länkar. Man vill ju inte outa sig som fan girl bara sådär.
Hon beskriver steak houses, cowboyhatsbonanzan (nej, den är inte ironisk, ej heller är den en fördom, it's for realz), de gigantiska portionerna och hettan, och jag längtar tillbaks så jag vill dö lite.
Det är enkelt med en sån avlägsen saknad som Texas. Jag träffar mycket sällan på personer, ställen, saker eller ens dofter som påminner mig om hur det var där. Saknaden lägger sig djupt ner i hjärtat, märks inte alls faktiskt, men den finns där hela tiden, bidar sin tid.
Jag sakna att alla, nästan undantagslöst, är snälla och vänliga. Jag saknar den långsamma dialekten. Jag saknar kyrkorna längs med vägarna som inte har nästan nånting arkitektoniskt gemensamt med svenska kyrkor, och deras konstiga skyltar med bibelcitat utanför som alla uppenbarligen tillverkats på exakt samma ställe. Jag saknar det enorma utbudet av snabbmat. Jag saknar super malls. Jag saknar slushies, och frozen yoghurts, och att åka pick up truck. Jag saknar chap sticks som luktar körsbär, jag saknar att varenda människa har en helt fantastiskt miljöovänlig bil. Jag saknar decent mexiansk mat, queso och mozarella sticks och blaskig öl och super bowl.
Jag saknar Austins alla hängvänliga ställen längs gatorna, 6th street och de bisarra barerna (och de roliga), midnattskonserter och college rock och UT-människor överallt som är snygga och smarta per defenition eftersom de går på universitetet.
Hur kunde jag glömma allt det? (Och också, hur kan det vara freakin' TIO år sedan jag var där? vavava?)
*Det finns ett gäng bloggare som jag rätt ofta tror att jag är kompis med, för att de skriver på ett personligt om än inte alltid privat sätt och dessutom verkar vara utomordentligt sköna människor som jag önskar att jag kände privat. Lite senare i veckan kommer kanske en lista över dem. Fast utan länkar. Man vill ju inte outa sig som fan girl bara sådär.
Wednesday, October 26, 2011
birth, school, dole, angst.
På listan över topp fem dåliga ångestar kommer inte beslutsångesten ens i närheten av att närma sig pallplats. Panikångest är en lågoddsare till förstaplatsen men söndagsångesten och dödsångesten är goda runners up, och utsikterna för separationsångesten och livsledsångesten ser även de goda ut. Vissa experter flaggar dessutom för att den existensiella ångesten kan komma att skrälla i framtiden.
Det kunde alltså varit betydligt värre.
***
(Men! Det luriga med beslutsångesten, det som gör det till en sån dark horse i sammanhanget, är att den gärna triggar igång sina kompisar framtidsångest och vuxenhetsångest, och i samverkan visar de upp en imponerande ångestfront som kan golva även den mest klämkäcka av kvinnor.)
(Jag har aldrig varit den mest klämkäcka av kvinnor.)
Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen etc.
Det kunde alltså varit betydligt värre.
***
(Men! Det luriga med beslutsångesten, det som gör det till en sån dark horse i sammanhanget, är att den gärna triggar igång sina kompisar framtidsångest och vuxenhetsångest, och i samverkan visar de upp en imponerande ångestfront som kan golva även den mest klämkäcka av kvinnor.)
(Jag har aldrig varit den mest klämkäcka av kvinnor.)
Monday, July 25, 2011
they are the lanterns and you are the light
Jag har jobbat varje dag, eller snarare natt, sedan det där ofattbara i Norge hände.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.
Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.
Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.
Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.
Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.
När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.
Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.
Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.
Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.
Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.
Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.
Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.
Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.
När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.
Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.
Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.
Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.
Thursday, April 21, 2011
birth, school, dole, angst.
Jag skulle nog säga att jag alltid har varit rätt social av mig. Även under de mörka tonåren av att vara ensammast i hela världen var det en delvis delad ångest. Mina vänner är vad jag är stoltast över i mitt liv, det är det bästa jag gjort och att hänga med dem har alltid, ALLTID, varit viktigast av allt, oavsett hur jag och de mår.
Cue de senaste månaderna av oregelbundna jobbtider och nya eh, livsrutiner? är det ett ord? Vanor, låter ju mindre koko men jag menar att nya saker kommit in i mitt liv och krävt uppmärksamhet och tid och planering. Allt ifrån att bo själv till att skaffa en medryttarhäst.
Och det har hänt något. Det är lite oklart hur, men plötsligt har “var har du tagit vägen”-sms:en blivit fler. Det har plötsligt gått en månad sen jag träffade flera av de jag betraktar som mina bästa vänner. (Notera: det är numera lite oklart om de fortfarande betraktar mig som det). Undan för undan, och jag skyller inte på någon annan här, jag hade förmodligen gjort exakt samma sak själv, känner jag hur jag liksom.... glider. Glider ut, lite längre bort i periferin, bort från den innersta kretsen. Jag blir någon man blir lite förvånad över när de har tid att ses. Jag blir den man inte sms:ar för tisdagsöl,för efter tio “nej jag kan inte jag jobbar/är i stallet/tränar/ska på date/är bortrest” så tröttnar även den bästa och ihärdigaste vän, det förstår jag också.
I går natt drömde jag att alla mina kompisar och min kille flyttade. Till freakin’ Malmö, Sveriges anus. När jag frågade varför de inte pratat med mig om det här sa de “Vi trodde inte du brydde dig så mycket om var vi bodde. Vi kan ju ses ändå, det går ju tåg”. Jag behöver inte direkt psykoanalys för att tolka det här.
Natten innan dess drömde jag att alla dog, men att jag inte märkte något på flera dagar för att jag var upptagen med att förbereda ett möte.
Jag är så jävla rädd för att vakna en dag och inser att alla är försvunna. Jag vet att det händer, jag vet att de flesta vuxna inte har tio bästisar längre, de har sin dude eller dudette och sen typ två till kanske, som de träffar nån gång i månaden. Jag fyller 30 om två år. Jag vet att det låter överdramatiskt och att jag borde ta ett chill pill, men kan inte. Jag fyller 30 om två år, och det som ger mig mest åldersångest är känslan av ensamhet.
Och sen gör jag aftonbladets jävla wellnesstest (näe, fråga inte, jag skyller på christoffer), och får det här upplyftande beskedet:
Tydligen ha mitt själsliga välmående ersatt mitt sociala välmående.
Är det det här som är att växa upp?
Cue de senaste månaderna av oregelbundna jobbtider och nya eh, livsrutiner? är det ett ord? Vanor, låter ju mindre koko men jag menar att nya saker kommit in i mitt liv och krävt uppmärksamhet och tid och planering. Allt ifrån att bo själv till att skaffa en medryttarhäst.
Och det har hänt något. Det är lite oklart hur, men plötsligt har “var har du tagit vägen”-sms:en blivit fler. Det har plötsligt gått en månad sen jag träffade flera av de jag betraktar som mina bästa vänner. (Notera: det är numera lite oklart om de fortfarande betraktar mig som det). Undan för undan, och jag skyller inte på någon annan här, jag hade förmodligen gjort exakt samma sak själv, känner jag hur jag liksom.... glider. Glider ut, lite längre bort i periferin, bort från den innersta kretsen. Jag blir någon man blir lite förvånad över när de har tid att ses. Jag blir den man inte sms:ar för tisdagsöl,för efter tio “nej jag kan inte jag jobbar/är i stallet/tränar/ska på date/är bortrest” så tröttnar även den bästa och ihärdigaste vän, det förstår jag också.
I går natt drömde jag att alla mina kompisar och min kille flyttade. Till freakin’ Malmö, Sveriges anus. När jag frågade varför de inte pratat med mig om det här sa de “Vi trodde inte du brydde dig så mycket om var vi bodde. Vi kan ju ses ändå, det går ju tåg”. Jag behöver inte direkt psykoanalys för att tolka det här.
Natten innan dess drömde jag att alla dog, men att jag inte märkte något på flera dagar för att jag var upptagen med att förbereda ett möte.
Jag är så jävla rädd för att vakna en dag och inser att alla är försvunna. Jag vet att det händer, jag vet att de flesta vuxna inte har tio bästisar längre, de har sin dude eller dudette och sen typ två till kanske, som de träffar nån gång i månaden. Jag fyller 30 om två år. Jag vet att det låter överdramatiskt och att jag borde ta ett chill pill, men kan inte. Jag fyller 30 om två år, och det som ger mig mest åldersångest är känslan av ensamhet.
Och sen gör jag aftonbladets jävla wellnesstest (näe, fråga inte, jag skyller på christoffer), och får det här upplyftande beskedet:
Tydligen ha mitt själsliga välmående ersatt mitt sociala välmående.
Är det det här som är att växa upp?
Subscribe to:
Posts (Atom)