Torsdagsträningen var bra, mycket bättre än förra veckan. Vilket var tur, annars hade jag övervägt att börja knyppla eller nåt. Två kassa dressyrpass kan ta knäcken på vem som helst. Men, den här veckan var första passet var hoppning, vilket (nästan) alltid är synonymt med ungefär lika delar adrenalin, skräck och känslan av att vara oövervinnerlig. Såvida man inte går omkull, vilket iofs hände förra gången. Men jaja. Dessutom känns alltid hoppträning som mindre statisk träning än dressyr.
Ok, hoppning. Det blev inte några höga höjder den här gången heller, vilket Logan (ovan) uppenbarligen tyckte var väldigt tråkigt för han tenderade att bli ganska nonchalant. Gallopkryssen under uppvärmningen var i synnerhet under hans värdighet, då han gjorde sina karaktäristiska grodhopp med bakbenen, istället för att stampa av ordentligt.
Största problemet med hoppträningen den här gången var att jag aldrig riktigt kunde få till en så pass samlad galopp som man måste med Logan. Visst fanns det bra bjudning, han älskar hoppning och kastar sig gärna över alla hinder på en gång om möjligheten finns. Men han blev gärna lång, kom inte under sig med bakbenen, och det känndes under stundom lite segt. Trots att det verkligen gick undan. Just den delen gick mycket bättre på hoppträningen för två veckor sedan.
Men min trepunktssits, lättsits och fältsits har verkligen blivit mycket stabilare, och jag ger bättre eftergift nu – framåt istället för uppåt, som det förut ofta blev. Och eftersom sitsen är något av min stora grej, den blir helt enkelt aldrig riktigt bra, så känns det faktiskt riktigt skönt. Det väger upp att några språng blev helikoptersprång.
En annan sak som ju hjälper till att väga upp var att jag lyckades landa i rätt galopp efter varenda hinder när vi körde banhoppning i slutet. Woho, Rickard skulle vara oerhört stolt över mig.
Dessutom lyckades jag och Logan, trots hans initiala nonchalans mot de lägre höjderna, verkligen prestera riktigt bra vägar och väl avvägda galoppsprång mellan hindren. Det är nödvändligt att lite då och då få träna fler språng i en följd, eftersom hästen ofta hoppar annorlunda över sjätte hindret än över första. Logan till exempel kan ibland vara lite efterbiven och inte riktigt fatta att han är mitt i en hoppbana förrän efter några språng. Men då tar han å andra sidan igen det, och det krävs en närmast schizofren ridning från ryttarens sida för att parera hans inställning till det hela.
Efter denna gigantiska adrenalinkick kunde dressyren lätt ha blivit ett antiklimax. Och bränd efter förra veckans katastrofsession var jag verkligen inte speciellt peppad. Men dressyren satt som en smäck idag, jag la upp framridningen så att jag började med galopparbetet för att Tango inte skulle gå bakom tygeln utan ta stödet längre fram. Sen körde vi lite travvändor, sidvärtsrörelser och slutligen sidvärtsrörelser som övergick i galoppfattningar. Något som är klart mycket svårare än man tror att det ska vara. Jag blir gärna fast i innertygeln i skänkelvikningen och hindrar därigenom hästens innerbog från att få fritt utrymme i galloppfattningen. Dressyrsisten var fucking impeckable idag, vilket förmodligen berodde på att Tango gick som ett tåg, eller ett ljus, eller nånting väldigt bra. Jag har alltid lättare att sitta väl när hästen går fint. Vilket ju är dumt, eftersom hästens form är beroende av hur jag sitter och ett omvänt beroendeförhållande därför fuckar upp allting. Men jag jobbar på det.
Det bästa med att rida Tango lite då och då är att man verkligen kan reglera hans höjd, form och bärighet precis som man vill, så länge man har fått honon att ta ett ordentligt stöd. Det är visserligen inte något man snyter ur näsan, men om man väl lyckats med det är det oerhört tillfredsställande. Plåster på såren från förra veckan om inte annat.
Idag är det terrängräning på terränbanan för Rickard, och jag är inte
där.
Det känndes som ett bra beslut när jag tog det, men nu kan jag inte riktigt minnas hur jag tänkte. Jag är helhjärtat avundsjuk på hela gänget som är där uppe och övar nedhopp, vattengravar och stockar. Jag vet att det blir min tur i juni, men just nu är det mycket långt dit.
