Sundays are slow

Idag har jag haft en sån där dag som jag tror att alla andra alltid har. En sån där dag då man har allt frukostmaterial hemma redan så man slipper antingen äta äpplen och te till frukost eller skämsgå till sleven och köpa yoghurt för nitton spänn.

Jag har varit på Drottningholm och promenerat med några av Stockholms finest raringar, sparkat löv och fotat och ätit våfflor och det har varit sådär höstigt och halsdukigt och vackert att det är svårt att tro att det är ens egen söndag det rör sig om, för man har sett det i så många romantiska komedier att det blir klyshigt.

Sen har jag ätit soppa hos en annan av Stockholms finest, planerat det nya jätteprojektet som kan bli hur bra som helst om vi bara får stipendiepengar, och sen gått omkring i mjukisar wonderflat och lyssnat på marianne faithful och inte haft söndagsångest en enda liten stund.

Ergo, snart kommer jag att skaffa mig såna där plastklämmor till påsar och ha ett speciellt ställe där diskborsten alltid hänger och aldrig nånsin ha slut på underkläder innan nästa tvättdag.

En dag, efter

Det finns dagar då jag verkligen kan uppskatta en god bakfylla. Igår var jag på svenska musikklubbens tvåårskalas på vuxendebban, vilket planenligt var helt fantastiskt. Visserligen var det en ganska stor mängd störiga svennerockers där (C: "Jaja men vad förväntar du dig av debaser? Det är en rockklubb, ergo truckerkeps", jag: "Nej nej, det är jävla Shout Out Louds fel, de har de störigaste fansen ever"), men å andra sidan Saturday Looks Good To Me. Jag kan inte riktigt minnas när jag först blev huvudlöst förälskad i dem, men nu är det i alla fall ett faktum. Och de spelade The Girl's Distracted, så jag har inga problem att förlåta Fred Thomas för att han låtit håret växa ut sen sist.
Sen sprang jag in i ungefär en miljon personer där, vilket jag vet inte är en så stor skräll ("jaha, går ni också på den roligaste spelningen som finns ikväll, tänk vilket sammanträffande") men när jag är full och glad tycker jag alltid att det är världens största och bästa sammanträffande och blir helt lycklig. Drabbade av detta blev bland annat Jenny och Peter, vilket jag kanske borde be om ursäkt för.
Det hela slutade såklart med olycka, och så småningom taxi hem aldeles för sent och soluppgång över Stockholm. Jag tror jag ska skriva en kärleksförklaring till taxiåkandet här någon gång om jag kommer ihåg det.

Så idag var jag sådär trivsamt bakfull, så där så att man kan sitta och titta på sin tekopp i tio minuter utan att bli rastlös. Jag åkte hem till U lagade pankakor sådär som bara U kan, och vi satt i köket med fönstret öppet mot parken vid Kocksgatan och det var sådär som jag tror att alla andras liv alltid är, liksom i slow motion och motljus och med ett fantastiskt soundtrack. Sen åkte vi ut till Nackareservatet och promenderade. Vilket kan vara det hurtigaste jag någonsin företagit mig i ett så delikat tillstånd, men som visade sig vara en hit och ytterligare bättrade på den cineastiska känslan. Jag brukade jämt hänga i Nackareservatet när jag var liten, grönavågenföräldrar som släpar ut en i tid och otid och det var väl inte alltid helt uppskattat. Vilket gjorde det extra fint att inse hur bra det var, aldeles själv. Lite som när man upptäckte att man faktiskt gillar att gå på museer, om man inte blir tvingad av skolan.

( Det kan hända att det är det här som förevigt cementerar min identiet som vuxen, men det känns faktiskt bara väldigt bra. Det var jag, U, panshisarna och vitsipporna. )

Och om det inte vore så att jag nästan alltid behöver jobba dagen efter utgång skulle jag kunna tänka mig en ny promenadtradition som bakissysselsättning. Klart bättre än pizza i sängen och SVT UR på låg volym.