Älskar mitt tonårsjag ändå.

"Det är möjligt att jag blir attraherad av helt fel saker, men vad finns det kvar om man inte får gå på varesig politiska åsikter, litteratur- & musiksmak eller kläd-/skostil? Egentligen."

Jag har hittat min gamla skunkdagbok. Den är underbar.

***

Annars har jag livets andra sommarsemester, och har i år gjort transformeringen från "herregud det är helt SJUKT att någon BETALAR mig för att vara LEDIG" till att tycka att det är min förbannade rättighet att vara ledig asmånga sammanhängande veckor, samt sura över hur lång tid det är kvar till sagda veckor. Oh how the mighty have fallen.

***

We're the pretties of sinners, we're the filthiest, the dirtiest of laughs.

Nytt år nytt liv

2012 - jag kommer inte att sakna dig.
Lite grann var du så här:

Årets spaning: johannes Brost blir en cool snubbe:
"Jag spanar härmed att 2012 kommer bli året då Johannes Brost gör en Mickey Rourke.
Inom ett år kommer en enad kritikerkår falla över sig själva i sin ambition att om- och uppvärdera Johannes Brost som "inte bara Joker i Rederiet", prisa hans realistiska tolkning av festfixaren Janne, göra en exposé över hans liv och leverne, och jag beräknar att både Aftonblades söndagssatsning samt DN eller SvD kommer att ha en längre intervju med honom där han i egen hög person får bre ut sig om sitt liv, sin förvandling, vad han gör nu, sina eeeeeerfarenheter från sceeeeeenen"
(januari)

Are you scared enough.
"För mig var alltid hoppet att det skulle gå över större än skräcken. Jag satt alltid upp igen, var förmodligen inte lika stursk som jag lät, vågade kanske inte egentligen men körde ändå, och det fungerade.
Men det är fan heart breaking att se den där flickan med sin häst som hon inte vågar rida ut på, men som ändå är hennes allt. Att man kan ha två så starka känslor i sig och inte gå sönder, det är lite obegripligt och säger något om flickor, och om hästar."
(februari)

Step through brilliant shades
"I dag ska vi trotsa the curse of the cykelstölder (track record: två av två cyklar snodda på två år. Den senaste hann jag bara cykla hem innan den blev snodd. Finns en speciell plats i helvetet för folk som snor cyklar.) och åka och tjacka en cykel i en förort (så klart, har fan aldrig lyckats köpa en cykel i innerstan, nejnej det är Älvsjö och HAningen och Sockenplan och Abrahamsberg framåtillbaks."
(mars)

so hard
"Men det är som att jag hela tiden liksom behöver fel. Fel saker, fel personer, fel sorters tröst. Jag visste inte att ett break up kom med så här många regler för hur man skulle vara ledsen, och när, och vilken sorts umgänge man skulle behöva, och i vilken ordning känslorna skulle komma. Känslan av att göra det här fel. Det är som att jag gör någon besviken genom att inte vilja ses och Prata Ut vid ett givit tillfälle då jag enligt den okända regelboken borde det."
(april)

Torsdagsärligt
"Jag försöker fortfarande att inte vara ledsen över att inte är vi, och i stället vara glad åt att det var vi, ett litet tag i alla fall, och att det kanske om allt inte skiter sig om vi inte förstör allt alltid kommer att vara vi, lite grann ändå."
(juni)

Fredag, en innehållsdeklaration
"...Post skick-jobba, få lön, köpa gladiolus (gladiolii?) på väg från jobbet, hitta en ny älsklingsparfym, planera lördagsbrunch, sova middag, vakna av solen i ögonen, strunta i att träna, fastna i en roman, akutpiffa, trängas på Babylon, dricka vin, äta ost, vilja bli bästis med servitrisen, fira någons första riktiga lön, dricka mera vin, bli en folkskock."
(augusti)

I think it's gonna be a long long time
"Jag kan minnas andra saker nu. Andra saker än hur han höll mig, hur det var att vakna mot honom, hur hans hud kändes under mina händer. Andra saker som gör att det känns mer okej att vara ensam, trots att de börjar blir mörkare nu känns det mer okej än på länge, än på för länge."
(september)

Äeh men skärp er
"När man har den synen på ett djur, som en gullighets- eller spänningsfunktion som de ska fylla hos oss människor, då är det väl inte så jävla märkligt att när de inte längre fyller den funktionen eftersom det kommit nyare och gulligare/mer spännande djur, så åker de ut. Inte så petnoga på vilket sätt."
(oktober)

Fars dag 2012
Jag lägger på och han kommer över, säger något om att telefonen inte lät honom svara. Säger att det är fint att se mig. Jag säger något om vädret, som han inte hakar på, och något om kön, som han inte heller reagerar på. Sen står vi tysta i kön och väntar på att få komma in. Han svajar lite, men det kan vara vad som helst tänker jag, jag vet att han är ostadig nu och att det är därför han går med käpp. Vi är tysta. Jag känner det välbekanta knytet i magen, precis vid naveln.
(november)

Och lite grann var du på helt andra sätt.  Och på en alldeles för stor mängd sätt var du ett jävla rövår. Dock ska du ha cred för att du tog dig mot slutet, 2012. Snygg upphämtning även om det kom lite sent kanske.

åh, gud.

Hittar en gammal dagbok från en  semesterresa. Hårresande läsning, bitvis. Heartbreaking, bitvis. Och hela tiden - gud vad jag skriver som en jävla 14-åring. Vad fan hände med min känsla för språk?

"Har på allvar aldrig sett så många gamla människor på ett och samma ställe. Deras hostningar är inte av denna världen. Bredvid mig sitter en tant och läser Daily mail, tror jag. Tidningen har en sid 3-brud som visar brösten. Inga konstigheter. England - vilket jävla rövland du är. The Sun, är det nog förresten.
***
Jag behöver komma ur det här lamea humöret. Om jag var med i Glee skulle mr Shoe prata om hur man ibland kan haman i en funk, men hur man måste ta sig ur det och sen skulle vi sjunga och dansa helt synkroniserat och harmoniskt utan att nånsin ha övat innan.
***
Asså gud. Tanken på att någon gång bli så gammal som de här människorna. Tanken är obegriplig.
***
Om det inte är sol i morgon vet jag inte vad jag gör.
AMENGUUU vad töntigt att vara helt väder-obcessed! Själv-tröttma.
***
Ibland sneglar jag på min kille i smyg typ när han läser ocy tänker att han är sjukt snygg, och att det är knäptt att jag liksom vant mig vid det. VANT MIG. Bara sådär.
***
Jobbiga saker jag inte tänker på:
1. Jag är livrädd för att jag ska tröttna på mitt jobb. OBS har alltså inte tröttnat nu, jobb fortf. awesome. Men tänk om det slutar. Jag kan inget annat. Skulle behöva nöja mig, fortsätta ändå. Bli bitter. Få spleen.
2.  Jag är superkär i min kille, men ändå inte det minsta säker på att han är nån jag ska vara med 'livet ut'. Får man vara ihop ändå?
***
Läser Middlemarch. Tänker att det är en sån bok jag borde gilla, men idag är uppenbarligen ingen bra dag för de Wolfska bisatserna och de Austenska omständliga inledningarna. I morgon åker vi hem."

Like it's 1999, eller: en enkät! En enkät!

Gudars vad jag älskade enkäter när jag hängde på skunk. Sedan dess har charmen avtagit lite, men nu fick jag feeling. Snodd av, bland andra, Sandra. Gör den du med vetja, det blir kul!

Vad har du på dig?


Mörka, oanständigt korta jeansshorts som min mamma genast dömde ut som för korta för att ha på jobbet (troligen en korrekt bedömning), svart bomullslinne jag fått av Amanda på en klädbytardag, bikini.

Hur mår du?

Alltså, bra för det allra mesta. De tre månaderna har gått, antalet gånger jag vaknar mitt i natten utan att kunna andas är klart färre. Så det är ju bra.

Vad önskar du just nu?

Soligt väder på seglingen, nån slags känslomässig trygghet igen, ett slipat köksgolv.

Vad har du ätit idag?

Yoghurt + musli, juice, te i morse. Älska semme-frukost! Och sen en bagel från bagelstreet, där jag återigen kom fram till att varm mozarella är sjukt äckligt om det inte är på pizza. Sånt djupt slöseri på ost.

Vad ska du göra ikväll?

Packa, handla seglingmat, kanske dricka öl om jag blir klar tidigt.

Vad ska du göra imorrn?

Gå till havs!

Vem saknar du?


Maja, det var omänskligt länge sen vi hängde och hon är en sån där människa som man alltid blir sitt allra bästa av,  alltid gör upp storstilade planer med som man may eller may not genomföra, och alltid, oavsett allting, blir glad av.

Senaste köp?


Bagel på bagel street.

Vad skrattade du senast åt?

Åt nåt som Karin sa. Monumentalt rolig kvinna, detta.

Vad grät du senast åt?

Smålipade lite åt de här bilderna.

Vem sov du senast med?

En dude jag nog behandlade lite sämre än han vad han förtjänade.

Vad läser du just nu?

"Frihet" av Jonathan Franzen. Exakt sådär bra som jag hoppades att den skulle vara.

Senast sedda film?

Moonrise Kingdom. Föga förvånande älskade jag den.

Vilken svordom använder du mest?

Kuken, i en variation av kombinationer (kukens kuk, helveteskuk, kukens röv...)

Vem var den senaste som ringde dig?

Sofia.

Har du dejtat någon av en annan religion?


Vet icke.

Senast 3 inkomna sms?


"Sant, ingen rolig plan. De har öppet till 18 i dag, jag har svårt att hinna, och i morgon öppnar de elva."

"Hon är inte direkt självständig"

"Kyligt! Det ska jag."

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?


"Totalt!"

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?


Litterär gestaltning, psykologi. Och de där projektarbetet man fick göra, det var fett!

Bonusfråga, pga kan tydligen inte läsa: Vilken är din favoritlukt?

Pizzalukt, gräsklippslukt, nyregnad varm asfalt på sommaren-lukt.

Vilken är din favoritfrukt?

Har kommit på att jag inte gillar frukt så mycket. Banan är värst av allihop. Äter den oproportionerligt mycket av den i förhållande till hur äcklig jag tycker att den är. Men mango är okej, svenska höstäpplen också, och så gillar jag bär. Blåbär, vinbär, krusbär.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?

Gud jag tycker sånt är så jobbigt, för man blir ju alltid jämfört med snyggisar (pga alla knädisar är snygga), så det är alltid en konstig komplimang som jag inte vet hur jag ska svara på, plus känner mig dum för det stämmer ju fan aldrig de som de kommer på. Men Susan Sarandon, Kate Hudson, Drew Barrymore, Meryl Streep... ni hajar. De har inte direkt mkt gemensamt, dessa donnor.

Vad är du rädd för?

Spindlar, ensamhet, att alla mina vänner ska dö.

En person du tycker är snygg?


James Franco. Bland andra. Är mkt ytlig these days.

Blir du lätt svartsjuk?


Icke det minsta.

Din favoritkaraktär ur en serie?


Som jag ser nu? Chloe i Don't trust the bitch in apt. 23. Annars? Josh i Vita Huset, Willow i Buffy, Tara i Sons of Anarchy.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?


Minns icke.

Vilket språk hade du velat lära dig?

Åh, om den där franskan kunde sitta vore det himla fiffigt. Älskar skiten på det klyshigaste av vis.

Vad för sorts killar faller du för?


Alltså, har insett att rolig är typ ett odiskutabelt krav? Rolig snubbe går före typ alla andra. Och mer rolig menas även smart, Stefan&Krister + KTH-relaterad humor göre sig icke besvär.

Vart vill du åka just nu?

Till skärgården.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?

En brödrost. En tamburmajor. En resa till Tokyo. Eller en kanelshot.

pausfågel

Det borde inte komma som en chock för någon av mina få men ihärdiga läsare att det är lite låg aktivitet på den här bloggen just nu.
Sommar, etc, ni vet.

Vi beräknas återgå till den vanliga  blandningen av manshat, musikälsk, litteraturlistor och ett occasional emoinlägg om någon vecka sådär.

Mvh har haft livets första semestervecka nånsin.

feed me?

Mkt viktig fråga: Hur många av er har problem med att få den här bloggen att funka med era rss-läsare? Jag vet att förut blev inläggen avhuggna på slutet, men har nu även fått rapporter om att den vägrar rss-kommunicera över huvud taget, vilket ju är helt keff. 

Eye-sore

Som kanske märks håller jag på att försöka få den här bloggen att se mindre anskrämlig ut. Det började med att jag ville att den skulle visa den där fiffiga populära inlägg-grejen i en spalt, men eftersom jag inte ändrat på min blogglayout sen dackefejden* var spalterna för smala och när jag skulle ändra detta FANNS INTE MIN MALL KVAR, så länge sen är det jag brydde mig om utseendet på den här stackars bloggen.
Och nu ser det ut som det gör. (Förjävligt). Det är lite deppigt, för det skulle ju vara kul om den här bloggen kunde återspegla att jag faktiskt jobbar med form, men tyvärr är jag alldeles för o-whiz på grafik för webben för detta. Ge mig ett indesign och ett photoshop och jag ska formge röven av dig, men jag fattar ingenting av blogger-grafik-verktyget. *insert valfritt rant om hur mycket bättre det är med papper än ÄNTERNÄT här*

Om någon skulle vilja ta sig an detta vore det himla uppskattat, evig tacksamhet, oändlig cred och fint pris utlovas. Annars får ni stå ut med att det ser ut så här ett tag till. (gaaah, my eyes!)


*bloggens start, nån gång 2007.

Work in, work out.

Om man har åldersnoja kan det kännas fint att konstatera att de gamla arbetsmyglartakterna från gymnasieåren ännu sitter i.

Jag borde: skriva budget, revidera tidsplan, formulera projektmål och beräkna moms, för nu ska Brevnoveller starta sin utgivning igen och då behövs nya pengar.

I stället: Organiserar jag om min hårddisk, rensar RSS-flödet, och bokar träningspass, letar upp ännu mer obskyra stipendier, överväger att måla naglarna. (Och bloggar, uppenbarligen.)

Vafan. Jag var ju vuxen alldeles nyss.
(Evenutellt är defenitionen på vuxendomen att man gått från att läsa serietidningar till att rensa RSS-flöden för att komma undan jobb.)

Hej, det är jag som är Luther

Jo, det var det här med att inte tycka synd om andra.
När jag är sjuk tycker jag visserligen rätt synd om mig själv. Det ingår ju. Men jag har rätt svårt när andra tycker synd om mig - och jag har framför allt svårt att tycka synd om andra när de redan tycker synd om sig själva.
Det är inte alls en speciellt trevlig egenskap. Men jag kan helt enkelt inte riktigt acceptera att folk inte kan "ta sig samman och skärpa till sig", om det skulle behövas. Ta en alvedon ffs, du är inte lungsjuk, bara förkyld. Tänker jag. Jag tror det här är samma del av min personlighet som också tycker att hippies är folk som borde klippa sig och skaffa ett jobb, som jag tidigare skrivit om. Sympati med de svaga? Not so much. Klipp till dig. Du kan snyta dig sen. Man kan om man bara vill, du får väl må lite sämre efteråt.

Too bored to die

Alltså. Det är med hushållsarbete, hörni. Det är ju så sjukt otillfredsställande. Jag hatar att det inte fortsätter att vara gjort när man har gjort det, om ni är med. Tillvaron är alldeles för ostatisk för att det ska fungera på ett bra sätt.
Med risk för att låta som en mamma som klagar på livspusslet och/eller sin familj som aldrig gööööööör något hemma, så tycker jag fan inte att jag gör annat än går iväg med pappersförpackningar eller glas eller tidningar. Eller tvättar. Eller plockar undan. Eller något annat som tillkommer min nästa.
Och då är ändå inte min lägenhet ett under av ordning och sanitärt välmående, precis.

I dag har jag varit ledig. Jag har: Tvättat. Pantat burkar. Tvättat snyggtrosor för hand. Gått iväg med papp, glas, metall och plast. Plockat ner gammal tvätt. Svurit över att tvättlinan smält lite när den knutits kring värmeelementsledningen. Flyttat på tvättlinan. Köpt tyg till en köksduk. Köpt toapapper. Haft ett på det hela taget utomordentligt tråkigt liv.

Och det här förväntas man bara göra. Finna sig i. Utan att få något som helst pris för typ, tapperhet i vardagen.

Fy fan, säger jag bara.


Rent, men sjuuuuuukt tråkigt.

Hello love

Hej lilla bloggen, förlåt för att det var så länge sen sist.

Make me feel brand new.

Saker som gör mig glad:
- Att påbörja en ny bok. Älska första meningar i romaner. Jag skulle vilja ha en tröja eller klänning eller så med alla mina älsklingsbegynnelsemeningar broderade på.
- Regn mot fönsterrutan.
- Wonderflats djupa fönsterbleck som man kan sitta i. Andra lägenheters dito också, föralldel.
- Bara ben i gummistövlar.
- Fylle-sms.
- Att hitta gamla handlarlistor, lappar och kvitton i jackfickor som inte använts på en hel vinter.
- Utomhuslyktor/lampor på restauranger och i trädgårdar.
- Johanna Koljonen. Inte en sak per se, men ändå.
- Att gå förbi personer på gatan som bär på blombuketter, eller kartonger med snören från konditorier.
- Gamlingar på kaféer med prinsessbakelser.
- Bei mir bist du schöhn.
- Harsyra
- Ljudet av vinden som fyller ut seglet när det precis hissats, och tystnaden när motorn stängs av.
- Paket på posten. Helst skulle jag vilja att allting levererades medelst post istället för att man bar hem det. Tvivelsutan den största orsaken till att jag nätshoppar över huvud taget.
- Saker som är väldigt väldigt gröna. tekoppar, klänningar, träd, lampor, ögonskuggor, telefoner, ärtsoppor...
- Hästmular på vintern, när de är lena som inget annat och det kommer rök ur näsborrarna.
- Skor som ser lite ut som barbieskor.

Till exempel såna här.

Vår, wtf?

Vafan. Det har tydligen gått och blivit vår, och sen slutat med att vara det, under tiden jag varit in the fjells. Vad är upp med det?

***
In other news.
Resan med heligafamiljen gick chockerande smärtfritt, så ni blir tyvärr utan redogörelser för hur man hanterar en familjekris på 50 kvadrat. I stället tänkte jag nån dag redogöra i förmodligen ganska mångordig detalj, jag har börjat läsa tex Therese Bomans blogg och hon skriver aslångt och med nittio bisatser så jag blev inspirerad, fast mina inlägg kommer inte handla om konst, tyvärr, var var jag någonstans, jo, i detalj om exakt varför man aldrig kan svara på vad man har haft för sig under en vecka i fjällen. Eller alperna. Eller vart man nu åkt skidor någonstans. Det är ett mysterium för många, särskilt de som inte själva åker utför. Det har ju gått en vecka, något borde ha hänt, etc etc. Nej nej. Och snart ska ni få veta varför.

Men först en annan grej. Ok? Ok.

pumpa puder?

Hey kids,
jag har inte självdött. Däremot jobbar jag som en sån här
för att snart kunna vara ledig och göra det här

Jag ska iväg med heligafamiljen, så en rapport om hur det gick och vilka krigsskadorna blev kan ni vänta er ett par dagar in i vistelsen, eller möjligtvis när jag kommer hem om nån vecka eller så.

So long.

Pe ess, pumpa puder är möjligtvis typ det larvigaste uttrycket som finns.

Build me up

I dag knackade min chef mig på axeln i (förmodad) välmening och berättade att min bylinebild skulle tas i morgon. Så jag skulle ha möjlighet att piffa till mig lite extra, liksom. Kanske sminka mig.

Grejen är den, sa jag inte, att jag redan piffar mig rekordmycket innan jag går till det nya schnygga jobbet, för att inte liksom lusa ner miljön. Dra ner det generella intrycket. Ni vet. Jag har nämligen aldrig i min inte så värst långa karriär jobbat på ett ställe med så många piffiga människor. Det är ett idelt klapprande av högklackade stövlar. (Jag minns med visst obehag hur jobbigt det var att alla på det första jobbet hörde när jag kom för att mina skor typ tre cm höga klackar ekade i hela kontorslandskapet. Det skulle aldrig inträffa här.). Om det jobbade säljare här, vilket det inte gör, skulle det inte längre gå en dödstydlig fashionlinje mellan redaktion och sälj.

Och det smittar ju, uppenbarligen. Jag har mascara på mig varenda morgon. Vad jag ska lyckas prestera imorgon för att leva upp till bylinebildtagningen är mer oklart.

Lösögonfransar, kanske?

***
Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med att undra vad som hänt med den Shampoo Rising, men nu lever den igen och all is well.

Saker man ser.

När jag var liten var jag ofta överrygad om att jag var ett hemligt geni. Det bekom mig inte så mycket att mina geniala egenskaper inte manifesterats ännu. Det var bara en fråga om tid, och omständligheter, innan jag skulle tilldelas Nobelpriset inom ett eller ett par områden. Det var inte så mycket en övertygelse om min egen förträfflighet som en känsla av att det liksom vore... rimligt. Jag hade ju glasögon, liksom. Visserligen använde jag dem inte för de var asfula, men ändå. De fanns där.

Snabbt klipp till en söndag i mars.

I dag när jag skulle handla frukost på Vasastans näst sämsta matbutik* blev jag distraherad av marmeladburkarna. Mer specifikt, av apelsinmarmeladen. De små orangea strecken av skal såg plötsligt ut som fiskar, tyckte jag, och jag började fundera på hur fiskar som simmade i ett hav av marmelad skulle behöva speciella gelé-absorberande gälar för att kunna andas. Jag höll som bäst upp en marmeladbok mot ljuset och kisade lite, när det slog mig att ingen som tänker på marmeladlevande fisk är ett hemligt geni som en dag kommer tilldelas Nobelpriset.

Det kom som en chock, som ni förstår, men jag försöker återhämta mig.

*den har visserligen inte en facebookgrupp dedikerad till sig, men den suger ändå utomordentligt hårt.

Oh bag it.

Jag har bytt jobb. I och med det har jag blivit en person som pendlar. Det har fått en rad konsekvenser som jag redan ältat så många gånger att jag inte orkar dra dem här också (människohat, iskalla tår, mörka mornar, internalisering av pendeltågstidtabellen med väldigt mycker mera.)

Men det har också medfört att jag blivit med pendlarväska.
Pendlarväskan är, till skillnad från andra väskor, verkligen konstruerad för alla eventualiteter som kan inträffa på pendeltåg. Och de är många. Jag saknar fortfarande vissa saker (första förband, nål och tråd, mobilladdare och sjökort), men den är ändå redan efter en veckas pendlande helt funktionell.

Survival kit for the pendeltåg:
5 tidningar (FOKUS, Amerikanska Elle, Arena, Vi läser och Sonic). Fyra av dessa är redan utlästa, men jag kanske vill läsa om dem igen nån dag så de ligger kvar. Är man tillräckligt desperat, dvs har penndeltåget blivit tillräckligt försenat, kan man läsa om välskrivna reportage många gånger.
1 ipod. Ibland orkar man inte läsa.
1 stickning. Ibland orkar man inte lyssna på musik heller. Eller så har man tröttnat på de 4 gb låtar man går omkring med.
1 par öronproppar. Man måste få sova ifred på morgonen. Risken finns visserligen att man inte vaknar i tid utan råkar gå av i typ Östertälje istället, men det är helt enkelt en risk att kalibrera. Jag avgör att det är värt det. Sömn = ftw.
1 block.
5 pennor. Minst. Jag tänker att jag borde till exempel kunna skriva blogginlägg på pendeln, för hand. Det har ännu inte hänt, men man vet aldrig.
1 stipendieansökan till ungdomsstyrelsen, inkl fyra postitlappar som handlar om budgeten. Det här är motsvarigheten till att åka omkring med skolböckerna i väskan jämt. Jag borde, men jag gör inte.
2 böcker. (Nässlorna blomma, och Maken.). En utläst, en uppgiven. Den utlästa är halvt nedklottrad med anteckningar och utropstecken. Den uppgivna är ett dåligt samvete som väntar på att ett tillräckligt försenat pendeltåg ska få mig att ta tag i den igen.
1 läppstift. Man hinner inte hem mellan jobb efterjobbhem, och pendeltåg gör människor fula.
1 par vantar + 1 mössa. Pendeltåg, och dess stationer, är iskalla.
Cigaretter + tändstickor.
Almanacka.
Plånbok + mobil.



Det är en lika delar vettig som sorglig väska. Jag tror inte att man definieras av vad man går omkringoch bär på, inte bara i alla fall. Men det är klart att det är signifikant. Eller åtminståne symptomatiskt. Jag är ju inte en person med portfölj innehållande tre papper och en banan, eller sån där liten baugetteväska som var hippt för ett par år sedan. Jag är tydligen en sån med en väldigt tung brun axelväska i fejkläder där det sticker upp ett par stickor. Det är okej. Även om man blir sned i ryggen.

Tack som fan.

Jag har den senaste tiden märkt hur jag börjat avsluta mina telefonsamtal på jobbet med ett ”tack för tiden”. Det är möjligen någon slags direktöversättning av ”thank you for your time”, men det känns som mer än så. Det känns som symptomatiskt för hur läget är just nu.

Tid är det nya pengar.

What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.

Dancing with no moonlight, eller vitsen med att fortsätta

Jag har hållt på med dans ganska länge. Det började såklart när jag var liten och förmodligen imponerades av att tjejerna fick ha fina tyllkjolar och tåspetsskor, jag var inte queer när jag var liten åtminståne inte i just den aspekten. Jag vill också dansa. Jag ville också snurra sådär fort, det så asballt ut.

Till skillnad från ganska många filmer och böcker jag vet var inte min mamma speciellt förtjust i idén alls. Det tilltalade förmodligen inte hennes betydligt mer utvecklade feministiska sida. Eller så tyckte hon bara att tyll var larvigt. Det fanns hur som helst inte direkt någon monumental press hemifrån när det gällde att träna piliéer och tenduer.

Tack vare detta fortsatte jag längre än jag förmodligen annars skulle ha gjort. (Hello, pianolektioner och scouter och annat som uppmuntrades hemifrån!)

Sen gick tiden skitlänge och jag flyttade till USA och började dansa igen. Varje dag, i flera timmar. Jag var rätt dålig i början, men så småningom blev jag rätt bra. Sen flyttade jag hem och dansade på en massa olika ställen. Med undanta grån ett treårsuppehåll har jag fortsatt. Idag kom jag precis hem från danshögskolan där jag dansar en gång i veckan. Nej, jag är inte specillet bra. Jag kan förmodligen inte gå ner i spagat längre och mina dubbelpiruetter är katastrofala. Men det finns en vits i att göra nåt man började med när man var liten. Det finns nån slags kontiunitet, eller jag vet inte, nån slags kontakt med mitt femårsjag i ljusblå balettdräkt (det blev aldrig tyllkjol, det var för de äldre tjejerna och vid det laget hade jag slutat) som inte är värst vanlig annars men som kommer fram när jag känner lukten av svettiga dansskor och har mjölksyra i magen efter situpsmördarsessionen. Jag gillar det som fan. Jag var en fantastisk femåring, och skulle gära hänga lite mer med femårsterry om tillfälle gavs.

Såhär ser inte mina grand jeteer ut.