Saturday, December 31, 2011

Hejdå året, vi ses aldrig mer.

Hej mina hjärtan,
i dag har jag lyssnat städat hela wonderflat och därför lyssnat skithögt på Pet shop boys Very, det bästa städalbumet i mannaminne, hittat en spindel under min säng och dödat den med dammsugaren (tror jag, eller så ligger den maimed under min säng och bidar sin tid ruvande på hämnd och kommer äta upp mig någon gång under 2012, det är också troligt) och handvättat min finaste ylletröja för att den inte ska gå samma sorgliga öde till mötes som min finaste yllekofta som jag tvingades ge bort efter en brutal krympning. Åh, jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Det har varit ett knasigt år, jag är inte säker på att det har reflekterats sådär värst i den här bloggen men bitvis har det varit helt jävla strålande (alla roliga resor under våren, min dude och mina vänner jämtjämtjämt, få fast jobb under hösten och upptäcka att det är det roligaste jobbet någonsin under höst-vintern), och bitvis rätt tungt (hjärtklappningen och magontet, bli ledsen av o-jobb, sjuka vänner, det där ofattbara i Norge, frustrationen på patriarkala strukturer och misogyniteten), men det är väl som det ska.


Mitt nyårslöfte är att dricka mer bubbel under hela året, jag vet att man borde ha blogg- och twitterrelaterade löften men åååh vad tråkigt, det vill ni väl ändå inte läsa om?, och träffa mina vänner mer. Jag tror nog jag ska klara av att hålla dem.

Gott nytt raringar, vi ses på andra sidan.

Saturday, December 17, 2011

I love you man, but you're bringing me down.

Men det var ju trevligt att man (ni) fick en dag av positiv mys-stämning innan jag råkade öppna DN kultur och drabbades av mans-rage igen.

Åh män, I love you but you're bringing me down.

Artikeln finns inte på nätet än
(ETA: Nu är den upplagd! DN, inte snabbast i stan inte. Här kan du i alla fall läsa den i all sin härlighet),
men i morse kom alltså DN Kultur fram till den kanske inte helt oväntade eller ens speciellt nya slutsatsen att det är mest män som bokar artister till landets musikfestivaler*. Uttalar sig gör bland annat Ladyfest i Malmö som gjort räkningen (tror jag, eller så har de gjort en egen), och de pratar lite kort och extremt okontroversiellt om hur icke-representativ bilden av kvinnor på scenen är, och hur det inte gärna kan vara enbart en slump, och vikten för arrangörerna att ta ansvar. Blablabla, etc.

Enter: Håkan Karlsson, bokare på Emmaboda, som verkligen inte alls kan förstår det här resonemanget. Jag har delat upp hans första citat, för ökat tydligthet.
"Vi bokar bara in bra artister" (lex: brudar kan inte spela)
"Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat" (Kvinna = handikappad ety hon inte har kuk. Aldrig har mannen som norm formulerats så tydligt.)
"Vi bokar det vi tycker om och tycker passar". ("Jag är bara en skön kille som gillar musik, låt mig vaaaaa.")
"Vi gör en fest för oss själva" (personer med kuk, får man anta?).
Och sen, den allra sista spektakulära spiken i Håkan-kistan: "Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig om det där egentligen."

Vem som bryr sig? Jo Håkan, det ska jag berätta för dig.
De som bryr sig är 28 000 rättviseförmedlare, samtliga brudar som spelar i band ungefär, och alla som (inser att de) ingår i den patriarkala samhällsorningen som du med glädje upprätthåller. Men ja, det är ju inte så många.

(Och jag vet att det möjligen är taskigt att ge sig på någon som uppenbarligen är så aningslös som den här stackars bandbokaren. Men det är tidigt på morgonen och jag kan inte hantera blantant misogyni utan att först ha fått kaffe. Och gärna lite valium.)

Ok. Det var det.


*Hur glad blev jag att mina kompisars festival är den enda där fler kvinnor än män ingår i bokningsgruppen? Så himla himla glad, bara.

Friday, December 16, 2011

This is how it goes, Lee.

Hej vänner,
november gick över det med, och den där obestämda känslan av ledsenhet lättade lite, så där som den brukar, men inte bloggade jag för det.
Därför, för att kompensera för att det där emo-inlägget legat i topp så förbannat länge, kommer här en lista över saker man blir glad av. Snart kommer även fortsättningen på inlägget om vilken roman jag använder som referens när jag rankar mina jobb, men inte just ikväll.

Personer som läser ngt på sin telefon och ler samtidigt.
Att titta på vinylskivan som snurrar långsamt i spelaren
Personer med väldigt rött hår
Folk som har handlat mat och åker buss med matkassarna och inte kan låta bli att tjyvöppna påsen med tomteskum och ta en tomte.
Avokadomackor
Lukten av julgran när man väntar på bussen på dalagatan
Att inte frysa om fötterna pga nya stövlar med lurv i
Hyacintdoften som möter en när man går in i Wonderflat
Den här filmtrailern:

Thursday, November 24, 2011

Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

November är en emomånad. I år mer än någonsin, jag vet inte vad mitt problem är, det är ju mars jag tycker är jobbigast, mars den oändliga vintermånaden när man redan har frusit ihjäl hur länge som helst och det ändå inte är slut och man är hjärtligt trött på att försöka gilla läget i stickade tröjor och te och skit, man vill bara ut på andra sidan. Jämfört med det brukar inte november vara någonting.
Men i år, jag vet inte, jag tänker på sorgliga saker* och har För sent för edelweiss på hjärnan, det är aldrig ett bra tecken, jag är inte höstdeppig, jag är bara emo, kan inte rycka upp mig själv, sängen är tom och tyst och jag gör allting som man ska, mina skor står i prydliga och sorgliga rader i hallen, jag fyller magen med mat och jobbet med med jobb och helgerna med saker som är roliga, och hel tiden väntar jag på att den här känslan ska gå över.


*Saker som är sorgliga, utan inbördes ordning:
- prydliga och ensamma gubbar med käpp på parkbänken
- Schubert-musik 
- små borttappade vantar med namnlappar i som någon trätt upp på grenarna i Vasaparken för att de ska få hittas igen
- cancer
- mammor med uttänjda armar och tunga matkassar och trött blick
- tonårshjärtan
- att hitta sin dagbok från 1998-2001
- småfåglar
-julavsnitten i West wing
-och i Studio 60 on the sunset strip också förrestren
- den lilla tanten i rosa basker på Nygrens konditori som alltid sitter ensam vi samma bord och äter sin chokladbiskvi med sked otroligt långsamt. 

 

Monday, November 21, 2011

Who bagged my scissors?

Medan Mad Men i alla fall ändå inte börjar nån himla gång tycker jag att ni ska kolla in det snygga bildspelet på reklambyråer från 60-talet som finns på Adweek här. Dessutom kan ni som inte redan gjort det även ta tillfället i akt att läsa Mördande Reklam av Dorothy Sayers, Mad Men innan Mad Men var uppfunnet fast brittiskt och oändligt mycket mer witty. Dessutom förlagt i the rolling 20's.

***

Relaterat:
Jag brukar bedöma mina arbetsplatser utifrån hur mycket de liknar Mr. Pyms reklambyrå i Mördande Reklam. Inte så att jag väldigt gärna vill att någon går och trillar utför en järntrappa och slår ihjäl sig, specifikt, utan jag vill att det ska vara i så stor utsträckning som möjligt som de här två utdragen:

“Hullo, angels!” said Miss Rossiter, brightly. “Miss Meteyard's going to draw for us. And there's a new copy-writer coming.”
The bulky young man glanced up to say “Poor devil!” and retreated again into his book.
“Bob for the wreath and sixpence for the sweep,” went on Miss Rossiter, scrabbling in a tin cash-box. “Has anybody got two shillings for a florin? Where's your list, Parton? Scratch Miss Meteyard off, will you? Have I had your money, Mr. Garrett?”
“No money till Saturday,” said the Wodehouse-reader.
“Hark at him!” cried Miss Parton, indignantly. “You'd think we were millionaires, the way we have to finance this department.”
“Pick me a winner,” replied Mr. Garrett, “and you can knock it off the prize-money. Hasn't that coffee come yet?”
“Have a look, Mr. Jones,” suggested Miss Parton, addressing the gentleman on the door-post, “and see if you can see the boy. Just check these runners over with me, duckie. Meteor Bright, Tooralooral, Pheidippides II, Roundabout—”
“Roundabout's scratched,” said Mr. Jones. “Here's the boy just coming.”
“Scratched? No, when? What a shame! I put him down in the Morning Star competition. Who says so?”
Evening Banner lunch special. Slip in the stable.”
“Damn!” said Miss Rossiter, briefly. “There goes my thousand quid! Oh, well, that's life. Thank you, sonnie. Put it on the table. Did you remember the cucumber? Good boy. How much? One-and-five? Lend me a penny, Parton. There you are. Mind out a minute, Mr. Willis, do you mind? I want a pencil and rubber for the new bloke.”
“What's his name?”
“Bredon.”
“Where's he come from?”
“Hankie doesn't know. But Miss Meteyard's seen him. She says he's like Bertie Wooster in horn-rims.”
“Older, though,” said Miss Meteyard. “A well-preserved forty.”
“Oh, gosh! When's he coming?”
“'Smorning. If I'd been him I'd have put it off till tomorrow and gone to the Derby. Oh, here's Mr. Ingleby. He'll know. Coffee, Mr. Ingleby? Have you heard anything?”
“Star of Asia, Twinkletoes, Sainte-Nitouche, Duke Humphrey....
“Forty-two,” said Mr. Ingleby. “No sugar, thanks. Never been in advertising before. Balliol.[Pg 7]
“Golly!” said Miss Meteyard.
“As you say. If there is one thing more repulsive than another it is Balliolity,” agreed Mr. Ingleby, who was a Trinity man.
Bredon went to Balliol
And sat at the feet of Gamaliel
,”
chanted Mr. Garrett, closing his book.
And just as he ought
He cared for nought
added Miss Meteyard. “I defy you to find another rhyme for Balliol.”
“Flittermouse, Tom Pinch, Fly-by-Night....
And his language was sesquipedalial.”
“It isn't sesquipedalial, it's sesquipedalian.”
“Bother!”
“Twist those papers up tight, duckie. Put them in the lid of the biscuit-tin. Damn! that's Mr. Armstrong's buzzer. Stick a saucer over my coffee. Where's my note-book?”
....two double-faults running, so I said....
....I can't find the carbon of that Magnolia whole-treble....
....started at fifty to one....
“Who's bagged my scissors?”
“Excuse me, Mr. Armstrong wants his Nutrax carbons....
....and shake 'em up well....
....hail you all, impale you all, jail you all....
“Mr. Ingleby, can you spare me a moment?”
At Mr. Hankin's mildly sarcastic accents, the scene dislimned as by magic. The door-post drapers and Miss Parton's bosom-friend melted out into the passage, Mr. Willis, rising hurriedly with the tray of carbons in his hand, picked a paper out at random and frowned furiously at it, Miss Parton's cigarette dropped unostentatiously to the floor, Mr. Garrett, unable to get rid of his coffee-cup, smiled vaguely and tried to look as though he had picked it up by accident and didn't know it was there, Miss Meteyard, with great presence of mind, put the sweep counterfoils on a chair and sat on them, Miss Rossiter, clutching Mr. Armstrong's carbons in her hand, was able to look businesslike, and did so. Mr. Ingleby alone, disdaining pretence, set down his cup with a slightly impudent smile and advanced to obey his chief's command.

Oj, det blev jättelångt. I morgon får ni veta vilket det andra utdraget är, samt även i bästa fall en rangordnad lista över hur arbetsplatserna rankat in sig på denna lista.

Sunday, November 20, 2011

En dag, efter.

Söndagar som den här saknar helt existensberättigande.

Enligt lagen om osmos och naturens strävan efter jämnvikt har jag varit proportioneligt ful, gnällig, tråkig och oinspirerad exakt hela dagen för att kompsensera för gårdagen då jag lyckades uppnå den optimala kombinationen av pepp- och sentiementalfylla* med hjälp av äppeldrinkar och bubbel, och odies födelsedagskalas. Det var spekakulärt. Ergo, i dag har varit djupt ospektakulärt.
Bildbevis saknas tyvärr för detta, men by compare and contrast kan ni ändå få en ganska tydlig bild med hjälp av den här bilden på dagsläget:






Så ni förstår ju själva hur snygg och rolig och smart jag var igår.


*har minnesbilder av att jag liksom går runt och klappar på mina vänner, som att de är hundar eller katter eller något, för att jag är så uppfylld av hur himla great de är och inte riktigt kan kommunicera det på ett bättre sätt. Helt normalt.

Friday, November 18, 2011

Dog on wheels.

Det enda den här reklamskylten åstadkommer är att få mig vilja byta abonnemang till Telenor.

Arkiveras under avd. "reklam som inte fungerar"

No-vember.

Just nu läser jag:

Favoritmening, i den mån det är möjligt att välja:
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände.

Thursday, November 17, 2011

Hur fint?


“This Photograph is my proof. There was that afternoon, when things were still good between us, and she embraced me, and we were so happy. It did happen. She did love me. Look see for yourself!”
This is My Proof, Duane Michals 1974

Wednesday, November 16, 2011

Hemlis bara för att det ändå är november:

Klipp på youtube jag har kollat på flest gånger, utan egentligen någon som helst konkurrens:

Börjar grina vid 1.30 exakt varje gång, och sen igen vid 3.15.

Monday, November 14, 2011

Grrr, aaargh.

Sitter på fyran, måndag morgon. Trots att bussen i vanlig ordning är knökfull, och mer om detta en helt annan gång men hur kan man på allvar bygga ut bilvägar och inte göra ett skit åt kollektivtrafiken förutom att förlänga nk-expressen och ändå säga sig jobba för minskade kondioxidutsläpp, detta var ett stickspår, var var jag, jo. Trots att bussen alltså är knökfull lyckas samtliga i min omedelbara närhet flytta sig en halvmeter varje gång jag hostar.
Jag tänker mig att jag är ungefär som att sitta bredvid en orch.

Godmorgon.

ETA: förtydligande, jag vet att bussar också åker på vägar, jag menar att set är idioti att bygga ut bilvägar på basis att "det är så mycket köer" (here's looking at you, förbifart Stockholm), och jag önskar att den naturliga reaktionen på köfenomenet snarare vore "hur ska vi underlätta för folk att åka tillsammans snabbt och enkelt och billigt".

Sunday, November 13, 2011

Eye-sore

Som kanske märks håller jag på att försöka få den här bloggen att se mindre anskrämlig ut. Det började med att jag ville att den skulle visa den där fiffiga populära inlägg-grejen i en spalt, men eftersom jag inte ändrat på min blogglayout sen dackefejden* var spalterna för smala och när jag skulle ändra detta FANNS INTE MIN MALL KVAR, så länge sen är det jag brydde mig om utseendet på den här stackars bloggen.
Och nu ser det ut som det gör. (Förjävligt). Det är lite deppigt, för det skulle ju vara kul om den här bloggen kunde återspegla att jag faktiskt jobbar med form, men tyvärr är jag alldeles för o-whiz på grafik för webben för detta. Ge mig ett indesign och ett photoshop och jag ska formge röven av dig, men jag fattar ingenting av blogger-grafik-verktyget. *insert valfritt rant om hur mycket bättre det är med papper än ÄNTERNÄT här*

Om någon skulle vilja ta sig an detta vore det himla uppskattat, evig tacksamhet, oändlig cred och fint pris utlovas. Annars får ni stå ut med att det ser ut så här ett tag till. (gaaah, my eyes!)


*bloggens start, nån gång 2007.

Sugar never tasted so good.

Ok, så hemvävhet. Såhär:
Lisa bloggade för ett tag sedan på Total Eclipse-bloggen* om hur extremt förvånad hon blev över att man kunde köpa svamp. Svamp, enligt henne, var något man plockade på sedan generationer nedärvda hemligasvampställen. När hon berättade detta berättade hon även om en kille i hennes klass som kom från ett om möjligt ännu mer hemvävt hem, och som chockades djupt över att man kunde köpa ströbröd. Ströbröd, i hemvävda familjen, var något man gjorde på bröd som man bakat sjläv men inte ätit upp innan det blev för torrt.
Jag läste, skrattade och konstterade att jag både hade köpesvamp och köpeströbröd i mitt skafferi. (Mind you, jag har fortfarande aldrig lyckats plocka svamp i hela  mitt liv. Det är som en mycket helmlig klubb jag helt enkelt inte har tillträde till.) Jag kände mig mycket normal och socialiserad.

Men den senaste tiden har jag insett ("I couldn't help but thinking") att jag har min alldeles egna "köpa svamp?!!"-moment varje gång någon berättar att de har köpt sockerkaksbottnar.
Eller så här, jag vet ju att de finns, jag har sett dem i affären, men jag har alltid tänkt att alla som köper färidga istället för att göra egen sockerkaka måste vara lite dumma i huvudet. Det är ju så himla enkelt!
äggenvispaspösigtmedsockret.detavsmalnadesmöret,citronskalenochgräddenslåsi.sist mjölet blandat med bakpulvret(ochev.vaniljsockret).hällismöradform.
Kolla, jag har till och med memorerat recpetet efter 28 år av sockerkaksbakande vid varje födelsedag, farsdag, morsdag och the occasional namnsdag (fast nej, det hände nog egentligen aldrig på namnsdagar, det var lur).
Och ändå gör folk det! Till och med folk jag känner! När någon med förundran i rösten pratar om personer som gjort jordgubbstårta - med egna sockerkaksbottnar, paus för imponerat sus- blir jag hel förvånad. Det är väl klart de har? Annars är det väl ingen bedrift. Annars har de KÖPT jordguubstårta, vilket ju i och för sig var snällt av dem men inte direkt något att imponera med. 


Bakning, alltså. Där ser man.

Exakt så här har tårtorna sett ut fyra gånger om året i min familj. Ibland har jag fått marängtårta, för jag har tjatat, men gräddtårta med hallon är vad som gäller egentligen.

*jag skulle länka, men jag hittar inte inlägget. Sorry.

ETA: Blogginlägget lokaliserat, läs Lisas test här vetja.

Saturday, November 12, 2011

Apple of my eye.

Är världens bästa dotter. Bakar, in spite of feber, detta inför morgondagens USA-hittepå-högtidsdag-skapad-för-konsumtion-och-som-dessutom-är-dubbelt-ond-då-den-hånar-mors-dag-som-faktiskt-möjligligtvis-skulle-kunna-argumenteras-har-någon-slags-poäng-what-with-systerskap-och-kvinnlig-gemensam-erfarenhet-and-all-Fars dag detta:


För det är ju ändå min pappa vi pratar här. Min pappa med de krokiga fingrarna, den fantastiska telefonrösten, världens mest oändliga tålamod och envishet, en total oförmåga att säga förlåt, en grundmurad gubb-inställning till att kunna erkänna svaghet, med kärleken till havet och skärgården, hansom går med konstiga höga steg för att han nästan helt har tappat känseln i fötterna men som kunde kasta mig högre upp än någon annan och ändå fånga mig när jag var liten.

Räknar med att det kommer bli maniskt gott.
(Recept från Underbaraclara.)

Här tänkte jag skriva en grej om när jag upptäckte att jag är mycket mer hemvävd än jag visste om, men det blev så himla långt och off tangent så det får ni läsa i morgon i stället.

Friday, November 11, 2011

Only the lonley.

Det enda som är bra med att vara sjuk är den helt bisarra mängd (populär-)kultur man hinner tillgodogöra sig. Bortsett från de dagar man inte kan andas med hela lungorna och snyter blod, alltså.
Hittils har novemberförkylningen resulterat i:
- The Secret Circle (tv-serie). Häxor, tonåringar, intriger, liv och död. Något segstartad men helt okej. Utlovades som en ny Buffy vilket det verkligen inte är, men efter nio avsnitt är jag hooked.
-Hart of Dixie (tv-serie). Feelgood-, staden vs. landet-, inga problem med att klämma sju avsnitt på raden-serie. Dock förvirrande att vice president John Hoynes nu är en mangsgrisig södern-läkare som gillar att jaga och fiska. Jaja.
- Cirkeln (roman). Ungdomslitteratur när den är som bäst, en bladvändare som tar en direkt tillbaks till bokslukaråldern men som ändå har runda, hela karaktärer och som hittils inte innehållit en enda störig övertydlighet varesig handslings-, karaktärs-, eller sensmoralmässigt. Detta, mina vänner, är inte helt vanligt. Och jag vet, för jag har haft en ungdomslitteraturrssommar, något vi för övrigt har anledning att återkomma till lite senare.
- Pan Am (tv-serie). Jag har ju redan skrivit ett inlägg som närmast kan betäcknas med 'osund entusiasm' om denna serie, och strax efter att jag publicerat det gjorde serien en sorglig dipp kvalitetsmässigt. Men nu börjar det plocka upp sig själv igen, och sju avsnitt in i serien är jag lika förtjust igen som jag var förut.

Sen försökte jag börja kolla på The new girl också, för Zoe Deschanel är ju med och kloka människor hade hypat den - men det gick inte. Hörni, den är ju verkligen skitdålig. Varför säger ingenting något? I cry Kejsarens nya kläder på detta, det är inte automatiskt bra bara för att allas indieälskling är med.

Förkylningen har även resulterat i en uppsvälld tunga efter missbrukande av strepsil, röd näsa efter att ha snutit mig igenom fyra (4) Kleenex balsam-förpackningar och allmänt illamående efter att ha försökt tvinga mig själv att äta när jag efter tre dagars fastande fortfarande inte var hungrig. Så jag vet inte om mängden populärkultur riktigt väger upp förkylningen ändå.

Thursday, November 10, 2011

Mitt nioårshjärta bankar.

Just nu läser jag:
Favoritmening hittils:"Du är världens coolaste fast du har tandställning! Och vet du att Geri hade tandställning när hon var liten?"

Tuesday, November 8, 2011

Not like we'll be parted.

Det blev november och jag blir sjuk. Den här hösten är inte bra för min självbild av mig själv som person med immunförsvar of steel. Dock är förkylnings-Terry oändligt tacksam mot frisk-Terry för att hon igår i något slags post-tränings-engergi-anfall dammsög hela lägenheten och dessutom lagade tre matlådor morotssoppa med ingefära och apelsin som förkylnings-Terry kan äta i sin miserabla ensamhet.

Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin

Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!

***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?

I can tell that we are gonna be friends.

Ok, så om det förra inlägget var det finaste på internet så är väl det här det näst finaste, då.



Teckenspråk till tonerna av "I can tell that we're gonna be friends", av White Stripes. Som för övrigt är en sån där låt jag älskade söner i gymnasiet och inte velat lyssna på sen dess, men nu igen inser att den är lika fin som musöronslöv på björkar om våren.

Monday, November 7, 2011

Jag minns alla mina klänningar och hur de brukade ta på mig

Det här är ungefär det finaste, mest intressanta, orginella och välskrivna på internet just nu.
Du som inte redan har förlorat dig själv i berättelser om att vara vuxen, kvinna, kär, med körkort, arg, pank - allt förklätt till berättelser om klänningar, har nåt himla bra framför dig.


Dress, memory, av Lorelei Vashti.

Sunday, November 6, 2011

Belle and the boy Sebastian.

I dag har jag lyssnat på Belle & Sebastian och tänkt på att cykla i nedförsbackar på grusvägar med träskor på sig jättefort, och sen har jag tänt ljus och tänkt på döda människor och sen har jag druckit dry martini hemma hos mina föräldrar och pratat om resor, och min mamma som fyller 66 har köpt ett par nya räsersnabba slaomskidor utan att egentligen ha någonstans att använda dem för pappa kan inte åka skidor längre, han skulle gå sönder av bara en liten ramling, men det har inte hindrat henne, hon älskar att åka skidor och varför skulle hon inte lägga sina egna pengar på något som hon tycker är är så sjukt roligt, men ändå, de oanvända skidorna i garaget och blicken av längtan i hennes ögon när jag berättar om min inplanerade skidresa med mina kompisar, jag vet att det är höjden av självfixering men jag kan inte riktigt hantera att mina föräldrar har blivit gamla, inte gamla-gamla men äldre då, klart äldre än förut. Det gör ont, jag blir blödig och livrädd och får tårarna i halsen av ingenting.

Och nu är söndagen snart slut.
Det är nog lika bra det.

Dont you cry no more.

Någon har dödat en ängel, mitt på min innergård. Jag är mycket exalterad över att det nu är rimligt att förvänta sig en '67 Impala cruisa runt mitt kvarter.

Tuesday, November 1, 2011

Globalize forever

Kära internet,
det är november och i stället för att citera den där dikten av Thomas Hood som vi gör varje år tacklar vi i stället läget med en önskelista.
Hittils har jag hittat det här som jag vill ha:














Art on globes! Älskar detta ungefär hur mycket som helst just nu.

Sunday, October 30, 2011

And I miss you.

En av mina älsklingsbloggare* är just nu på road trip i USA, och Texas.
Hon beskriver steak houses, cowboyhatsbonanzan (nej, den är inte ironisk, ej heller är den en fördom, it's for realz), de gigantiska portionerna och hettan, och jag längtar tillbaks så jag vill dö lite.
Det är enkelt med en sån avlägsen saknad som Texas. Jag träffar mycket sällan på personer, ställen, saker eller ens dofter som påminner mig om hur det var där. Saknaden lägger sig djupt ner i hjärtat, märks inte alls faktiskt, men den finns där hela tiden, bidar sin tid.
Jag sakna att alla, nästan undantagslöst, är snälla och vänliga. Jag saknar den långsamma dialekten. Jag saknar kyrkorna längs med vägarna som inte har nästan nånting arkitektoniskt gemensamt med svenska kyrkor, och deras konstiga skyltar med bibelcitat utanför som alla uppenbarligen tillverkats på exakt samma ställe. Jag saknar det enorma utbudet av snabbmat. Jag saknar super malls. Jag saknar slushies, och frozen yoghurts, och att åka pick up truck. Jag saknar chap sticks som luktar körsbär, jag saknar att varenda människa har en helt fantastiskt miljöovänlig bil. Jag saknar decent mexiansk mat, queso och mozarella sticks och blaskig öl och super bowl.
Jag saknar Austins alla hängvänliga ställen längs gatorna, 6th street och de bisarra barerna (och de roliga), midnattskonserter och college rock och UT-människor överallt som är snygga och smarta per defenition eftersom de går på universitetet.

Hur kunde jag glömma allt det? (Och också, hur kan det vara freakin' TIO år sedan jag var där? vavava?)


*Det finns ett gäng bloggare som jag rätt ofta tror att jag är kompis med, för att de skriver på ett personligt om än inte alltid privat sätt och dessutom verkar vara utomordentligt sköna människor som jag önskar att jag kände privat. Lite senare i veckan kommer kanske en lista över dem. Fast utan länkar. Man vill ju inte outa sig som fan girl bara sådär.

Friday, October 28, 2011

In bright technicolors.

Hejdå på en sväng, nu tar jag ett gäng fabulösa människor och sticker hit


Jag hoppas att helgen ska bjuda på höstlöv, häng, hångel, högtryck, hemmagjord müsli, hemlisar och andra bra saker på H. 

XOXO.

Wednesday, October 26, 2011

birth, school, dole, angst.

På listan över topp fem dåliga ångestar kommer inte beslutsångesten ens i närheten av att närma sig pallplats. Panikångest är en lågoddsare till förstaplatsen men söndagsångesten och dödsångesten är goda runners up, och utsikterna för separationsångesten och livsledsångesten ser även de goda ut. Vissa experter flaggar dessutom för att den existensiella ångesten kan komma att skrälla i framtiden.

Det kunde alltså varit betydligt värre.

***
(Men! Det luriga med beslutsångesten, det som gör det till en sån dark horse i sammanhanget, är att den gärna triggar igång sina kompisar framtidsångest och vuxenhetsångest, och i samverkan visar de upp en imponerande ångestfront som kan golva även den mest klämkäcka av kvinnor.)

(Jag har aldrig varit den mest klämkäcka av kvinnor.)
Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen etc.

Saturday, October 22, 2011

All night (she was a young american)

Just nu läser jag:
  

Bästa mening hittills: "Nothing is an easy thing to feel but a difficult thing to express."

Hur mycket älskar jag min nya bok? Såhär mycket:

"It's sad to leave a friend, especially at four-fifteen in the afternoon, especially when her mother is dying but yours is not - but, then again, everything is sad at four-fifteen in the afternoon".

Ur anthropology of an american girl.

Friday, October 21, 2011

Culture, vulture.

Tidigare ikväll, utanför Dramaten:
Äldre herre: Ja, nu får man gå hem och supa.
Jag: eheh, ja, heheh...eh?
Äldre herre: Du din gamla horfitta.
Jag: ??
Äldre herre: Ja, det var inte jag som sa det. Det var Norén. Hej!

Jag har alltså sett min första Norénjäs, komplett med fula ord, alkoholism, våld, vrålande skådespelare, spottande skådespelare, duvor, kedjerökande skådsepelare och bitvis en intensitet jag inte sett på scen på länge, och defenitivt inte på Dramaten. Någon annan gång ska jag skriva något om självömkande och våldsamma män och kanske även något som jazz och syskonkärlek, men inte just nu.

För övrigt såg jag Gösta Ekman i pausen vilket gjorde mig lycklig. Om jag fick välja en farbror att ha som husdjur/bekant/vagt förvirrad släkting skulle jag välja Gösta Ekman.

Hej!

Monday, October 17, 2011

Att slippa internalisera misogyniteten, eller: pan am - en kärleksförklaring.

Sak jag älskar med Pan Am:
Att den handlar om brudar. Att det är ett gäng brudar som jobbar ihop, i en naturlig och oforcerad kvinnlig gemenskap som i och med att den definieras utifrån sitt i grunden separatistiska yrke (flygvärdinna, sexualiserad kvinnlighet i uniform men också kompetens, kraft och någon slags övermänsklighet), därför innebär (än så länge)  ett naturligt systerskap och sen solidaritet som annars är rätt sällsynt på tv och film.
Det är så befriande, som att kliva ur ett par skor och inse att de gör ont för att de är för små, inte för att det är fel på mina fötter.
Jag är så överjävligt trött på att det även i dramer där kvinnorollerna duggar tätt så skapar man alltid djup mellan kataktärerna genom att låta dem tävla om något (makt eller män, nästan alltid.)
I Pan Am står två systrar i centrum, och deras relation med DERAS MAMMA, som visserligen är rätt manipulativ men inte på det där Djävulen bär prada-sättet, utan sympatiskt med FLERA ANDRA KARAKTÄRSDRAG TO BOOT. Händer inte  varje dag det.
(Det är som att någon har sett varenda Wes Andersen-film som gjorts och tänkt att, men hörni - skulle inte den här relationen och det här dramat vara intressant även om det inte uteslutande handlade om människor med snopp?)
Kring dessa två systrar finns andra karaktärer som också är kvinnor och som än så länge inte har vare sig a)tävlat om samma man b) tävlat om samma jobb c) har gjort en make over på varandra d) har lurat varandra en enda gång. DISCLAIMER, jag har alltså fortfarande sett bara två avsnitt så vad som helst kan hända, men jag tänker ändå passa på att ta ut segern i förskott för det är fan inte ofta man får se en tv-serie som klara Bechdel-testet med såna här flying colors. Nämnde jag förresten att det även finns en spionhistoria inblandat, som än så länge inte har involverat vare sig förförelsekonster och/eller att kvinnan flyr i armarna på en man? DET ÄR JU SÅ MAN GRÅTER AV LYCKA, nästan.

Kort sagt. Den underliggande och övergripande känslan av  (kvinnlig) solidraridet, den helt enkelt skriande bristen på misogynitet*,  som gör mig nästan gråtfärdig för att jag fattar att det är så sällsynt.



Och ja, jag hajar väl också att det förmodligen inte kommer att vara så här fantstiskt bra hur länge som helst, men en bra början är ändå en bra början.


*fan alltså att man s ska behöva internalisera så mycket misogynitet bara för att få sig lite populärkultur till livs annars alltså. Det är ändå lite omänskligt.

Monday, October 10, 2011

Slightly, lightly

Just nu läser jag:
Bästa mening hittils:
"'She oughtn't really to go at all', said Mr Beebe, as the watched her from the window, 'and she knows it. I put it down to too much Beethoven.'"

Annars: Överväger jag att börja med dagens outfit-bilder (gårdagens: Blå jobbarbyxor från Friestads, randig tröja från Maria Westerlind, grå munkjacka från Sebago featuring blå målarfärgsfläckar) och att twittra.

Monday, September 26, 2011

Till klichéanstalten.

Det är så fantastiskt klyshigt att jag som anglofil journalist och i största allmänhet retrovurmare älskar BBC:s nya dramaserie The Hour, men det kan faktiskt inte hjälpas.
Jävlar i helvete vad bra den är.
Och snygg.
Och brittisk.
Och lätt konspirationsteoretisk.


Höstens ambition är för övrigt att knycka och bära upp hela Freddie Lyons garderob.

***
För övrigt tycker jag att det är bara ger vatten på kvarnen åt ja-sidan i den ständigt pågående diskussionen om huruvida journalistbranchen är bra yrkessåpe-material.

Wednesday, September 21, 2011

mama they're waiting

Så jag tänker mig att det är precis såna här dagar när man upptäcker att man har feber lite för sent och redan är på väg ut till stallet och därför blir hela dagen lite skakig, eller sned, lite lätt lutande liksom, som är de bästa för att sätta ihop höstsoundtracket.

Höstlistan är mycket svårare än att göra ett sommarsoundtrack. Det behöver ju i princip bara vara  ljusgrönt och peppat och liksom skirt. Hösten däremot är både sorglig och fin och peppad och tråkig på samma gång. Och man KAN inte ha en hel lista med bara Sigur Ros-låtar, även om dessa passar in på exakt denna beskrivning. Dessutom är det lätt att falla in i emocountry-facket, och så sitter man där med idel ledsna män och kvinnor med gitarrer. (Samtidigt som ju emocountry är ungefär det bästa som finns, och därför absolut inte bör förbigås heller)
Ja, ni hör ju. Här är den i alla fall. Hösten låter så här.












Möjligen är det overkill att ha Wolves med, det är ju omöjligt att inte börja störtgrina när man hör den och man kan tycka att hösten är tillräckligt deppig som den är. Men är det höst så är det.
Och ja, listan är kort. Den kanske blir längre, när andan faller på.

För övrigt: Känner jag att Spotify håller på att döda min musikutveckling. Eller så är det bara att ålderdomen sammanfaller med Spotifys inträde i mitt liv och det hela bara var en tidsfråga. I vilket fall tycker jag att jag måste lägga ner mycket mer jobb nu än tidigare på att hitta ny musik jag gillar. Ny som i nyproducerad alltså. Det är mycket lättare att bara klicka sig vidare bland sånt man redan har på listorna, och veckla in sig i stället för att veckla ut sig. Utveckla sig. Jaja, ni förstår vad jag menar.

Därför! Ge mig era bästa musiktips, listor eller artister, helst såna som inte  är döda för de verkar jag redan vara nere med. Ok? Ok!

Monday, September 19, 2011

What else.

Provar den här grejen med höst som alla snackar så mycket om. Återkommer med utlåtande om hur jag tyckte att det fungerade.




Soundtrack: Bats in the attic - King Cresote & Jon Hopkins.

Sunday, September 18, 2011

We could slip away, wouldn't that be better?

Man vet att det är höst när ens spotify-statistik ser ut så här:
Annat som inte syns som går varmt: Great Lake Swimmers, Papercuts, Girls och såklart Yo La Tengo's "Autumn Sweater".
Vad det lider kan ni nog få en spellista på det, men nu ska jag hantera bakfyllan medelst brunch och Sons of Anarchy. Hej!

Saturday, August 27, 2011

Haters will hate.

Saker jag inte fatttar vitsen med:
Sex and the city. Alltså, jag gillade den (vad jag minns) när den gick, men hela grejen med att ha boxen och se om den och reviva en massa minnen - den är ju alldeles för ojämn för det. Visst finns det enstaka episka avsnitt, men som helhet är det en helt obegripig hype.
och relaterat - cupcakes.
I kampen mellan donuts och cupcakes kommer alltid donuts att vinna.
Flipflops. Med risk för att låta som en shortshatare* så - det här är inte ett par skor. Det är ett par skydd, att ha mot sunkiga duschrum på friskis eller supervarm strand på charteort. Jämförbara med såna där blåa smutsskydd som finns på statliga och kommunala inrättningar om vintern. Inte skulle du traska runt i de, vavava? Nä, juste.
Malmö. åååh det är så himla aaaavslappnat här, ingen hets, inga hipsters, bara dreadheads och kulturell harmoni. Klipp dig och skaffa ett jobb för fan. Och spotta ut gröten innan du pratar.
Fjärilar. Men det har vi ju redan. De är håriga och inte ett dugg harmoniska och i största allmänhet precis som alla andra insekter - vidriga.
September. Ok, hon är rätt snygg, så möjlightvis som stilikon då. Men varje gång jag hör musiken är jag övertygad om att hela hennes framgång är en konspiration för att kolla hur långt kan hypa något dåligt innan någon skriker om kejsarens nya kläder.


*stofiliär person som hatar shorts i stan, och särskilt mycket på dudes.

Thursday, August 25, 2011

pick me. choose me. Anställ me.

Varning: ett jättetråkigt och gnälligt inlägg följer nedan. Långt som synden är det också, och förmodligen utan någon som helst intressekvot förutom möjligtvis för andra journalister, men ärligt talat knappt det.

I morse vaknade jag till samtalet som en gång för alla dödade min jobb-strategi "säg vad du vill ha* och acceptera inget annat". I morse ringde nämligen min personalchef** och gav mig "hej-du-kan-få-det-här-som-är-precis-allt-det-som-du-sa-att-du-inte-ville-ha***-eller-sticka"-samtalet.
Jag blev bitter och ledsen och less. Allihopa känslor som jag helst inte vill låtsas om.
Och ja, jag tycker att det är ASTRÅKIGT när folk i branschen pratar om hur sugig branschen är, det visste vi alla när vi gav oss in på det, passar det inte så sadla om till en freakin' pr-konsult då och quit your whining.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte hur jag inte ska kunna ta det personligt.

På alla andra ställen där jag inte fått jobba kvar (fem tidningar, sex med denna) har jag inte haft några problem med att förstå varför jag fick gå efter LAS-perioden. Det har varit nedskärningar, det har varit många andra extremt duktiga som inte heller fått jobba kvar, det har över huvud taget inte talats om inlasning.
Men det var annorlunda nu. Andra blir ju inlasade. Andra får jobba kvar på natten. Andra har normala scheman. Andra person som inte alls är eoner av mad skillz-poäng från mig i duktighet på jobbet. (Och alltså, det låter drygt eller tycksyndomigt, men jag är rätt bra på att bedöma min egen förmåga. Man blir det av att inte få några som helst utvärderingar av chefer, vilket man som vikarie typ aldrig får. Jag har inga problem att objektivt avgöra vilka som är duktigare, snabbare och mer kreativa än vad jag är. Och vilka som inte är det.)

Varför får de jobba när jag inte får? Vad ska jag egentligen göra för att få en fast anställning? Jag har (och här kommer det, ett självförhärligande pityfrenzy, håll i hatten) jobbat röven av mig den här sommaren och våren. Först under våren när jag inte hade ett normal schema utan tog varje inringning jag fick och ställde in alla dater jag hade till förmån för jobb.
Sen under sommaren när jag utvecklade hjärtklappning och magkatarr för att det var så SJUKT HÅRT där ett tag, jag jobbade mer intensivt än jag nånsin har gjort förut - och jag var bra på det. Jag blev till slut skitbra, i alla fall med vikariemått mätt.

Men om det inte räcker vet jag inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte mer än så här. Och jag vet att jag inte ska ta det personligt, men jag förstår faktiskt inte hur. Jag har världens roligaste jobb, jag bryr mig sjukt mycket om det, det är klart att det känns att bli ratad. Mitt känsoregister varierar mellan att vara scenen i Grey's anatomy där Meredith säger "so pick me. Choose me. Love Anställ me", och scenen i Erin Brokovic när Erin ryter att "this is my work, don't tell me it's not fucking personal".
Ganska ostigt skriven, känner jag mig alltså.

Det var väl bara det. Om någon har ett jobb till mig kan ni väl säga till. Hepp.

*fast jobb på Expressen enligt schema, inga inhopp, inga andra tidningar
** som i förbigående sagt precis som alla personalchefer inte alls vet hur jag jobbar eftersom han aldrig sätter sin fot på redaktionen
***fast jobb men inhoppskontrakt med garantilön på flera tidningar, inget schema, alltid vara beredd att hoppa in samtidigt som man tjänar betydligt mindre än man gör som heltidsanställd med schema.

Wednesday, August 24, 2011

Oh, ew!

Ok, snabb uppdatering för att korrigera föregående inlägg:
När man städar - dra gränsen vid dammsugning. Jag har just rensat duschavloppet i mitt badrum för första gången sen jag flyttade in för fem år sedan.

Det var ungefär det äckligaste jag gjort. I hela mitt liv. Och då har jag ändå tömt latrintunnor till utedass i Blerickenstugan på Marsfjället. En grå, trögflytande sörja som kändes flottig att ta i genom handskarna, och med klumpar av hårbollar och något som jag gärna vill kalla för grus för att slippa tänka på vad det annars kan vara. Och lukten - lukten!



Ew!

Och nu: tanken på att det förmodligen ser lika dant ut I MITT KÖK. Kan aldrig mer laga mat.

like a full grown woman might

Hej på er.
Så här dagen innan löning tycker jag att vi slår till på ännu ett Billiga Sätt Att Underhålla Sig Själv På-inlägg.

Topp fem billiga sätt att fördriva en onsdag på*
- Städa. Man känner moralisk överlägsenhet, och förutsatt att man redan äger en dammsugare kostar det ingenting. Betyg: två getingar.
- Hänga i ett stall. Man blir glad, det luktar gott och det tar sjukt lång tid. Obs att man gärna måste känna stallet lite innan, det är inte helt kosher att bara knata in i ett stall och gosa med någons häst. Betyg: fyra getingar.
- Ligga. Kostar möjligtvis en cigarett efteråt, men annars ett optimalt innan lönings-nöje. Betyg: fyra getingar.
- Träna. Har man ett träningskort så är det ju bara att sätta iväg och dra i snören som sitter fast i väggen eller vad som nu är ens kopp te. Annars får man försöka låtsas att man är en harmonisk människa som bara äääälskar löpning, så himla ENKELT ändå, bara snöra på sig skorna och köra. Tyvärr är det ju dödens tråkigt. Betyg: överkorsad geting.
- Laga mystery casserole, dvs mat på vad man hittar i ens kyl och/eller frys. Otippat tillfredsställande. Man gräver fram något som liknar Ötzi, ismannen, ur frysens mörkare vrår, och det visar sig smaka utmärkt tillsammans med oliver, kapris, dijonsenap och quinoua. Betyg: tre getingar.


In other news är det fortfarande shortsväder ute, jag är rastlös och planlös och räknar ner dagarna tills jag åker till Barcelona. Tills dess är det er allas uppgift att underhålla mig samt distrahera mig från det faktum att jag är arbetslös om exakt en vecka. Ok? Ok.

*och en tisdag. och en måndag. Eh.

Tuesday, August 23, 2011

Borgarklassens diskreta charm.

Identiteskrisen som infinner sig när man inser att man verkligen, VERKLIGEN är sjukt sugen på en Barbour-jacka.

Är det en försenad effekt av flytten till Solsidan i tonåren? Är det ålderdomen? Är det det nya borgerliga Sverige som satt sig på min annars så oklanderliga smaklökar?  Är det något ännu värre, och i såna fall - kommer det att utvecklas så att jag en vacker dag sitter där med pärlörhängen som är äkta och sån där vidrig quilted jacka och vilja inreda hela mitt hem med saker från Lexington? DETTA ÄR INTE OKEJ.

Dessutom är Barbour-jackor är väldigt mycket dyrare än manchesterbyxor från Myrorna, vilket var det snyggaste jag visste för sådär en tio år sedan, eller tolv, som om det ska fortsätta på det här sättet måste jag även bli mäklare och/eller adlig. Fan.
Barbour, liksom. Wtf.


Tuesday, August 16, 2011

let him go easy.

Alltså. Att jag inte var på Way out West och såg det här är inget annat än skandal.


Monday, August 15, 2011

transfixed but untransformed

Säkert hösttecken:
Den lätta känslan av panik över att sommaren redan är över,  och efterföljande maniska inbokande av  presumtivt roliga saker att göra, för att inte allt ska kännas som att det är över innan det ens startat.

Ackumulerat so far:
Skärgårdshelg i stuga
Femdagarssemester i Barcelona
Noren-pjäs på Dramaten
Angels in America på Stadsteatern
Seglingshelg i september
Seglingshelg i oktober

Fler tips på andra, och gärna mindre dyra, saker som jagar bort höstkänslan  - eller i alla fall byter den mot en angenäm dito - mottages tacksamt.
Typ tacksamt i alla fall.

(Disclaimer: jag gillar alltså hösten, IGENKLIEN, bara inte riktigt i början av augusti.)


Friday, August 12, 2011

DU kan vara en skabbig chick.

I dag, på kungsholmen:
Liten flicka i rosa klänning och prinsessdiadem springer gatorna fram och skränar "Nuuuu ska bloooodet flyyyyyta, NUUU SKA BLOOODET FLYYYYYYYTA".
Det finns hopp om framtida generationer, hörni.

***
Några minuter senare pratar jag med min första person som utan att blinka använder uttrycket "shabby chic", på fullt allvar. Dör lite inombords. Det finns inte något som helst hopp om mänskligheten.


Wednesday, August 10, 2011

Farorna med att läsa

I morse vaknade jag av att kattgrannen* ringde och undrade om jag levde. Hon är på landet och jag tittar till hennes lägenhet, men efter det senaste sms:et ("Kan väl inte tänka mig att mina krukväxter överlevt sommaren?") glömde jag att svara. Detta är, som alla som känner mig, inte ovanligt, mellan tre timmar och tre dagar är nog medeltiden för svarsintervallet. Men kattgrannen hade varit på landet och liksom alla svenskar tydligen gör på sommaren överkonsumerat deckare, varför hon omedelbart drog slutsatsen att jag förmodligen hade blivit dödad eller bortrövad eller nersövd av nån som gömt sig i hennes tomma lägenhet och bara väntat på att få överfalla mig när jag kom inte för att vattna en murgröna. "Man vet ju aldrig", tydligen.

Själv har jag läst grymt mycket Dorothy Sayers, och måste därför beklämmande ofta bekämpa impulsen att använda uttryck som "Tusan också!".

Mer om sommarens böcker kommer inom kort. Stay tuned kids.


*Kattgrannen = Kvinna som bor i lägenheten bredvid mig och har världens tjockaste katt och en otroligt stilig och borgerligt inredd lägenhet. Eller våning, kanske. Kvinnan är möjligtvis universums mest exemplariska granne, bryter lätt på norska och matar mig med vin och trädgårdsmöbler för tack för att jag sporadiskt vattnar hennes krukväxter eller passar hennes tjockiskatt.

Monday, July 25, 2011

they are the lanterns and you are the light

Jag har jobbat varje dag, eller snarare natt, sedan det där ofattbara i Norge hände.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.

Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.

Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.

Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.

Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.

När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.

Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.

Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.

Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.

Thursday, July 14, 2011

Leave the mind.

...förlängningen av detta resonemang är alltså att dåliga böcker är som zombier. En tankegång vi kommer ha anledning att återvända till, känner jag.


Eat me.

Det värsta med att läsa verkligt dålig litteratur är att det känns dels som att någon knyckt värdefull tid av ens liv och torkat sig i röven med den, dels som att boken smittat av sig och att man nu är en inte föraktlig del dummare än när man började. Att den liksom tuggat i sig en del av ens hjärna, om ni hajar.

Jag hittade alltså en Marian Keyes-bok i bokhyllan i huset vi hyrde på Åstol.

Vad kan jag säga, det var väl varmt, och jag mindes inte att den där boken som hette som nån frukt var riktigt såhär dålig när jag läste den i gymnasiet.

Kanske rätt åt mig att jag nu har en halväten hjärna.




Sunday, July 10, 2011

could live forever

Såhär:
Jag är vikarie.
Jag har varit vikarie sen jag tog examen för nu nästan 3.5 år sedan.
Jag har inga illusioner om att jag kommer få en fast anställning inom ytterligare 3.5, inte egentligen.
Det är okej. Jag visste vad jag gav mig in på, det mest framträdande vi matades med under 2.5 år av JMK-studier var hur vi aldrig någonsin skulle få ett jobb, evvah evvah, och så lite upplyftande statistik på det. Man kan tycka att det är en märklig sak att säga till blivande journalister som ska förbereda sig inför att ge sig ut i arbetslivet, men ja. Så var det. Med det i bagageluckan var, och är, jag jävligt nöjd med mina vikariat. If you can’t beat them join them, det är bara att gilla LAS-läget. Och det hjälper ju att jag har ungefär världens roligaste jobb, särskilt just nu. Älsk på det.

Men:
Man är ju aldrig ledig.
Man har ju aldrig semester.
(Ibland åker man iväg ändå men då blir man fattig för att man inte tar jobb/tar tjänstledigt).
Man känner lite att varje dag är ett test som man måste passera, en prestationsmätare där någon bedömer om man är tillräckligt bra för att få stanna kvar, för att få jobba vidare.
Man vet att man alltid kommer behöva söka ett nytt jobb inom x antal månader, oavsett hur bra man har presterat (ungefär), pga said LAS.
Man får dåligt samvete så fort man inte är tillgänglig att jobba, och man är aldrig ALDRIG sjuk, för en sjuk vikarie är en dålig vikare och de har ju faktiskt inte (visstids-)anställt en för att man ska vara hemma och hosta.

Därför:
Känns det helt fantastiskt att jag ska vara ledig i sju (7) dagar, varav en ansenlig mängd ska tillbringas på en pytteliten ö längst ut i det Bohusländska havsbandet. Där ska jag göra nästan ingenting, titta på horisonten, äta jordgubbar och kanske sitta på rökeriet och dricka öl och skratta åt folk som försöker lägga till.

(obs att precis som hundår inte är lika långa som människoår är i inte vikarietid samma som vanlig tid. Ansenlig mängd är därför fyra dagar)

Hej på ett litet tag!
Hit, då.

Monday, July 4, 2011

Oh, shut up.

Mina topp hatutryck som förekommer på facebook och bloggar*:
1. Gott så.  Vidrigt, vidrigt, vidrigt uttryck. Liksom lillgammalt flottigt. Skärpning.
2. Nu mår jag. Alternativt, här mår jag. Åh, jag kan inte nog uttrycka vilka rysningar jag får av den här frasen. Skärpning.
3. Meddelas endast på detta sätt. Det var roligt i ungefär en kvart. 2008. Skärpning.


*ok, annars också, men av någon anledning vågar folk mer sällan säga dem på riktigt.

Sunday, July 3, 2011

Konsumtionslust.

Jag vet att jag inte fyller år eller ens har namnsdag eller något annat som egentligen rättfärdigar presenter, men kan inte någon ÄNDÅ köpa den här till mig?
Jag vill så himla himla gärna ha den, men det är en mycket dålig månad för omotiverade bokinköp.

 








Kom igen schyrra.

Andra saker jag vill ha:
- en trästege att ha böcker på i mitt vardagsrum (eh nej jag är inte originell alls tydligen. )
- ett hår som inte har tre decimeter kluvna hårtoppar. (vågar ej gå till frisören nu av rädsla för hennes reaktion. Hon är lite känslig.)
- fler böcker som jag inte orkar räkna upp här men inkluderar BANG:s kärringen mot strömmen och Atonement som jag blev påmind om att jag inte har läst av DN häromdagen.
- en jordglob.
- ett par hela vita högklackade skor. VARFÖR är det så himla svårt att komma iväg till skomakaren för? Det är typ det svåraste i hela världen, ungefär. Det enda som är ännu svårare är att lyckas laga såna där hänga-upp-hakar i jackor när det gått sönder. Det tror jag fan aldrig att jag faktiskt lyckats genomföra.

Ok.

Saturday, June 18, 2011

MENÅÅÅÅH, eller: instant spleen.

Sak jag hatar att fundera över: Vad i helvete man ska äta för nåt.
Det är tredje dan på skiftet och jag har redan avverkat Icas äckliga bulgursallad och rask-annas ganska äckliga pannkakor. Saker jag inte vill äta inkluderar sushi, asdyr sallad med femti kilo isbergssallad i från nåt jävla café, frysta pastarätter från Felix.
Det är faktiskt orimligt att man ska behöva äta middag varendaste himla dag.
Känns inte så värst 2011.


Meningslösheten, manifesterad.

Monday, June 13, 2011

Easy like a sunday morning

Med jämna mellanrum återupptäcker jag hur sjukt bra Pet shop boys är. I dag är en sån dag.

Om man inte blir lika delar hypnotiserad som förälskad när man hör det här är man faktiskt bordering on psykopat.

Annars: Planerar segling med Amanda, äter mozarellaost till frukost och ska snart till stallet.
I går var jag på takterassfest komplett med kulörta lyktor, elgrill, utsikt över Söder och ungefär en miljon snygga (och somliga lätt förryckta) människor på mycket liten yta.
Det bästa med att jobba som ett svin är att när man är ledig är man nåt så jävulskt ledig.

Hepp!

Saturday, June 11, 2011

and the dream of horses.

I dag innan jobbet tog jag en barbackatur på hästen jag är medryttare på. Det var soligt, hagarna lummiga och det gick att rida i linne.
När de allra flesta jag känner läser ovanstående tänker de att jag har ett himla härligt och harmoniskt liv. Tänk att få vara ute i naturen så där va. Tänk att ha en häst va. Tänk att ha det precis som under sommarloven när man var liten va.
Här är vad som också händer och som de flesta som inte slavar i stall varenda vecka vet:
Antal gånger jag höll på att ramla av pga att hästen tyckte att det bästa sättet att bli av med bromsar var att skutta sju meter rakt upp i luften: 3
Antal bromsbett på ryttaren: 2
Mängd skavsår på onämnbara ställen till följd av kantig häst: stor och smärtsam.

Och relaterat:
Nån gång ska jag skriva något om hur “ååh vad myyysigt” egentligen när en helt skev reaktion att få när någon berättar att de varit i stallet eller ska dit.
Kortversionen: Visst, det är mysigt i bland. Hästar är såklart dödens fina och härliga och jag älskar dem på ett sätt jag inte älskar något annat.
Men att vara i stall är till nio tiondelar helt andra saker än mys. Det är råkalla ridhus och förfrysta tår och inte ha tid att gå på toa och skitstora hästar som försäker tränga in en i väggen när man ska lägga på täcken för utsläpp i hagarna och tunga foderhinkar och kliande hö överallt och tidiga mornar och bussar som går var tredje timma och värkande muskler och blåsor på fingrarna och ett slitande av en magnitud jag aldrig skulle lägga ner någon annan stans, tror jag.
Det är helt enkelt rätt mycket hårt jobb. Jag undrar om den initala reaktionen skulle var “myyyyyys” om ridning inte var en så utpräglad tjej- och kvinnosport. Hjärnan går genast till bilden av ta-hand-om-finhet, snarare än till bilden av slit och svett och träning och belöning.
Jag tror inte att jag har en skev bild av hästlivet, och jag skulle ändå säga att ridsport klart väger mer till det senare.


Bild på fin häst för att kompensera den lite hårda tonen här mot slutet.

Tuesday, May 31, 2011

I dag...

... blir vi lite blödiga av att få dricka rosévin i parker och äta sparrispasta och röka en ohemul mängd cigaretter på en innergård i den första varma stockholmsnatten tillsammans med vad som kan vara en av Stockholms allra finaste människor, och sen lyssna på det här.


I morgon är vi tillbaks med your regularly scheduled mans-, kött- och idiothat.

the sound that breaks me up most every night

I dag behöver jag inte blogga.
Fair enough, jag behöver nästan aldrig blogga, men i dag behöver jag det extra lite.

I dag skriver nämligen Odi allt man behöver läsa om de kristdemokratiska emancipationshatarnas senaste utspel, och tidningen City har fått något slags uppvaknande och insett att veggies lever ett hårt liv i Stockholm, och skriver rätt bra om det.

(Att man i nådens år 2011 fortfarande behöver specificera att räkor inte är vegetariska eller att man ska behöva dryg för att man för nån jävla gång skulle inte vill få tomatpasta när man går ut och äter är fan helt jävla obegripligt.)

Thursday, May 26, 2011

Spelling bee.

Jag blir i dag hånad på Total Eclipse-bloggen för att jag har nånslags stavningsdefekt som gör att jag stavar lite som en bebis. Jag väljer att inte bemöta detta med ett tillbaka påhopp (sjungde INSEGLET? really? De försökte alltså segla in sex gånger utan att lyckas, och detta är på något sätt betydelsebärande?), utan gör en klassisk pudel.
Här nedan följer felstavningar jag kan komma på i all sin prydnad. De flesta gör jag fortfarande, och genomgående för alla är att det inte är sådär värst många år sen jag upptäckte att jag skrivit fel hela livet. Genomgående för alla är också att jag fortfarande tycker att jag har rätt, och SAOL fel. Jämför med ordet matsäck till exempel, som inte alls stavas som det låter. Ingen garvar åt mig för att jag vill stoppa in ett T i den stavningen där. Men kotklett är tydligen jättekul.

Arvinge. Stavas tydligen inte allt arvlinge, trots att man ju klart och tydligt hör det stumma L:et i ordet. Detta ord lärde jag mig stava när jag pluggade juridik och hade kommit till arvsrättsdelen.
vilket för oss in på nästa ord:...
Juridik. Borde stavas jurudik. Gör det av obegripliga anledningar inte.
…. vilket i sin tur för oss in på nästa ord:
Anledning. Borde stavas andledning. Jag stavar fel nästan varje gång. Vilket händelsevis även händer med ordet...
förkylning. Jag vill gärna att det ska stavas förkyldning. Tycker på intet vis att min stavning är mer fel än någon annans.

Vidare:
Strax. Det ordet se ju från början helt obegripligt ut, varför jag inte tycker att det är så där värst mycket konstigare att vilja stava det straxt. Dessutom (vilket jag får veta när jag googlar för att kolla vilket av dem som är rätt) så tar rätt många andra fel på det.

Riksdag. Säg det lite casual och man tänker givetvis att det ska stavas rikstag. Det hörs ju lång väg. Dessutom är det lite rätt, eftersom det kommer från tyskans reichstag. So there. Fun fact: när vi skrev något som kallades “riksartikel” på jmk och behövde gå in på riksdagens hemsida rätt ofta skrev jag fortfarande oftare fel än rätt på detta ord. www.rikstagen.se finns tydligen inte.


Ja, och sen har vi ju kotletten, då. Som inte stavas kotklett, tydligen. Detta fick jag lära mig den hårda vägen när jag skrev fel i en rubrik när jag jobbade på Länstidningen i Södertälje. Där jobbar jag inte kvar.


Däremot har jag inga problem att stava till Nietschze, Azerbajdzjan och Arnold Schwarzenegger. Om nån undrar.

Wednesday, May 25, 2011

Mer NY-tips: bruncha eller dö.

En sak som stressade mig lite i NY är att varendaste resutrang, and they are a-plenty, förutom att också vara en bar även är ett brunchställe på helgerna. Förstår ni hur många brunchställen det blir? Hur ska man hinna med alla, frågar jag er? HUR?
Det gick naturligtvis inte.
Och här vill jag egentligen allra helst tipsa er om vartenda ställe vi var på, för brunch är ungefär det bästa målet man kan äta och det kommer i hundrafemti olika varianter.
Ricotta- och färska barbrunchen på Prune, pannkakorna gjorda på färska Maine-blåbär på Clinton Street Bakery, French toasten på Flea Market Café, och det där stället på Upper East som hade de galnaste kakorna och de gulligaste koss-inredningen nåsin?


Hur kan man egentligen jämföra huevos rancheros med...

...Pannkakor med färsk frukt och färska blåbär, på ett ärligt sätt?

Men jag tror att det härligaste stället ändå var Essex. Inte bara för att det ingick tre stadiga bloody marys till det facila brunchpriset, även om det naturligtvis inte skadade.
Essex ser inte mycket ut för världen utifrån, men är en knasig etage-öppen planlösning-takfönster-bar-resturang-blandning som kommer ge dig den bästa starten på helgen du kan behöva. Jag tror inte det finns någon bakfylla som inte kan botas av Essex. De kommer mata dig med potatispannkakor och bönröra och fylla dig med bloody marys och mimosas och kaffe tills du är oövervinnerlig och redo att hantera vad som helst, för du har fått hänga i ett litet reservat där alla bara är trevliga och snygga vilket har smittat av sig på dig, trots att du kom hit jetlaggad eller bakfylleångestig eller bara lätt livstrött.


Hopp om livet igen.

Jag är rätt säker på att det kan bli fullt här framåt eftermiddagen, men dyker man upp kring 12-rycket är det inga problem att få bord. Essex ligger i korsningen Essex Street/Rivington, precis mitt emot Essex Market som ni läste om häromdagen.

En grej till om att bruncha i nevvan: På en del ställen är det sjukt lång väntetid innan ni får äta. (Here’s looking at you, Clinton Street Bakery). Låt inte detta avskräcka. Det är nästan alltid värt väntan, så skriv upp dig på listan, gå och köp en färsk juice eller smoothie i ett närlingande stånd och sätt dig i en park så länge. Du orkar mer frukost sen och blir ändå inte argsint och blodockerfattig medan. Plus att du får fräknar.

Sunday, May 22, 2011

Mer NY-tips: picnic och picncmat

Man måste, det är faktiskt lag på det, äta picnic i Central Park när man är i New York. Det vet ju vem som helst. Picnicmaten ska du köpa på antingen Wholefoods, korsningen Houston street/Bowery stret. En sjukt snygg, ekologisk och välstorterad matbutik där du även kan köpa typ åtti miojoner orters öl - inklusive på fat som de häller upp i en flaska åt dig, i bakbutiken.
Ska du picnica fler gånger är frestelsen naturligtvis stor att gå tillbaks till Whole foods, men jag skulle i stället rekommendera att du går till Essex market, på Essex street vid korsningen Rivington. Här är det en massa olika lokala handlare som samsas om det stora utrymmet, vilekt är trevligt. Man måste dock betala på varje ställe innan man traskar iväg och letar efter nästa sak - annars springer de efter dig och undrar vad du håller på med. Inte för att det hände mig eller så.


Man vill äta allt, ungefär.

Missa inte den fina ostbutiken längst in som även säljer oliver och lite annat man behöver på sin picnic. Sen är det bara att strosa runt bland bagerier, grönsakshandlare och konditorier. Ska du champagnepicnica, och det ska du ju, måste du dock köpa det på annat ställe. Det ligger liquor stores lite här och där, bland annat på Canal Street några kvarter ner.



Manchegoost, tomat, färska bär, lemonad, champagne och mango är mina picnicfavoriter.

Central park är ju bisarrt stor, typ som Djurgården. Man kan ju teoretiskt sätt picnica typ var som helst, men man vill ju gärna hitta ett fint ställe vid vatten och vid inte bilväg och så. Jag tycker att det är fint vid den lilla sjön där man kan åka omkring med leksaksegelbåtar (det gjore inte jag, men det ser fint ut och i Gossip Girl används båtarna til latt smuggla knark i, så man förstår ju att man vill sitta och titta på dem). Undvik the great lawn, den är gigantisk och överbelamrad och mest en stor fotbollsplan.
Ett annat fint ställe är ovanför tennisplanen och the dairy i södra delen av parken, på gräset bredvid beachvolleyplanerna. Eller ja, ungefär var som helst.

I Central park finns massor av fina konstga grejer, bland annat en alice i underlandet-staty, en swedish cottage (som jag aldrig såg) och ett fancy schmancy lunch- och brunchställe som heter the boat house. Här får man inte ha keps eller linne på sig, och när man äter där känner man sig som nån i Gossip Girl som brunchar tillsammans med sina föräldrar och deras goda vänner och sin expojkvän som man försöker vinna tillbaks utan att det märks. Det är alltså ett mycket fint ställe, och väldigt olikt soho. På ett bra sätt. Plus att man får titta ut över alla som ror när man sitter där. Bara en sån grej.


Rätt fett.

Friday, May 20, 2011

OMNOMNOM:ing in New York.

Jag är tillbaks med fler NY-tips. Eller, skulle man kunna säga, mitt första faktiska NY-tips eftersom det första mest var en rekommendation om att ni borde göra som jag. Detta gäller givetvis nästan i alla situationer, men just då var det mer specifikt inriktat på väljandet av boendet.
Nu över till den första av vad jag förutspår kommer bli många delar som handlar om mat. OMNOMNOM mat.

Emporios var ett himla härligt ställe vi ramlade in på första kvällen, nära döden av jetlag och höga på NY-förundran. Eftersom vi var jetlaggade var vi där ganska tidigt, vid sju kanske, och fick bord direkt. Efter ett par timmar blev det ganska fullt, men skriv upp er på listan och gå och drick cocktalis på snygga baren Peasant som ligger i nästa kvarter medan ni väntar vetja. Missa inte deras bellinis, they are to die for.
Empiros bjuder också på barhäng, men det du är mest intresserad är att få sitta längre in i lokalen, under takfönstren där man kan kika upp på NY-fasaderna ur grodpserspektiv. Sen äter du risotto och pasta och dricker vin som man får i konstiga små krus och älskar att servitörerna ungefär de trevligaste i världen tills du storknar. Jag kan tänka mig att det här stället är awesome för romantiska middagar, men det är även ypperligt för stora kompisgäng och fina vän-dater.


Eftersom servitörerna ungefär är snällast i hela världen så ser de bara skitglada ut när man vill få tryffelrisotton utan räkor, till exempel. Heaven för vegetarianer som är vana att bli himlade åt i smyg när man vill ha en vanliga jävla sallad utan kött i Sverige.

Emporios ligger på Mott street, mellan Spring street och Prince street. baren The Peasant ligger på nästa tvärgata, Elizabeth str, också mellan Spring och Prince.


Himlans goda, bellinisarna.

Tuesday, May 17, 2011

c.l.e.a.n.

En helt annan grej:
Idag när jag städade hittade jag spindelväv bakom kokböckerna.
Jag är inte helt säker på vad det säger om mig men jag tycker vi struntar i att spekulera i det just idag. Låt oss istället glädjas åt att sagda spindelväv inspirerade (skrämde) mig till att städa hela wonderflat i två timmar, inklusive i något slags anfall av hysteri (spindelrädsla) dammsuga all takstuckatur och alla taklister.

(Det här är varför jag inte städar mer än en gång i månaden. För att det alltid slutar med tvåtimmarsstädningar.) (Jag förstår att man skulle kunna argumentera för att om man städade lite oftare skulle man inte behöva städa en halv eftermiddag varenda gång, men jag tror inte på det. Har man väl börjat är det svårt att sluta, och det är dessutom sjukt svårt att börja.) (Förtydligande: Jag brukar börja när smutsen börjar synas. Eftersom jag bor i en lägenhet som i princip förkroppsligar det förhatliga begreppet shabby chic tar detta ett tag.)

living large, living low

Det enda som är lite svårt med Nevvan är att hitta nånstans att bo som inte kostar hela ens resbudget. Nu var ju min resa en födelsedagspresent, så jag hade inte riktigt det problemet utan bodde på ett fint och rätt vanligt hotell precis på gränsen mellan Soho och East village, på Lower east side.
Oavsett vilket hotell, lägenhetshotel eller hostel ni väljer tycker jag att ni ska bo nånstans här i närheten. Det är ett suvve område att hänga i, dödsfint och härligt och nära till de bästa brunchställena och de finaste barerna och den godaste maten och de trevligaste människorna. Alltså visst, det är klart det är fint på Upper west och i Tribeca och på en massa andra ställen säkert. Men bor ni här här kan ni vara helt säkra på att utbrista “men åh hiiiiit måste vi gå” varenda gång ni går förbi en bar eller en affär på väg tunnelbanan. Plus att nästan alla mina tips kommer att ugtå från att ni vill hänga nånstans här i närheten, Chinatown, East village, Soho och Little Italy typ.


Ibland såg det ut ungefär så här


och ibland så här.

Monday, May 16, 2011

how can you lose.

Det har påtalats för mig att jag borde blogga om NY.
Eller för att vara helt sanningsenlig, det har påtalats att jag borde ha bloggat under NY-resan. Men herregud kids, om ni hade levt mitt liv under de där tio dagarna hade inte ni heller haft tid, ork eller lust att blogga. Jag var upptagen med att äta mig runt hela staden, förstår ni.

Men för att inte helt alienera de få men ihärdiga läsare som finns kvar trots bloggens sjukt stokastiska uppdateringsfrekvens kommer inom de närmsta dagarna lite NY-tips på vad man kan göra om man bor ungefär där jag bodde och gillar att göra ungefär såna saker som jag gör.

Stay tuned, baby dawg.


Himlans fint var det, överlag.

Saturday, May 14, 2011

So s'perior.

Medan ni låg och sov i ett bakfullt och illaluktande tillstånd i morse och så småningom vaknade till ångest och illamående sjösatte jag och mastade på min båt.
Jag skriver det här för att ni ska förstå vidden av det moraliska övertaget jag har över er alla just nu.

Saturday, April 30, 2011

make it anywhere

Hej barn,
jag har lämnat er, den knoppande häggen och firandet av knugen som pensionär för häng i New York med min storasyster.
Det är fett, och mer om detta sen men nu måste jag springa iväg och äta min egen vikt i brunch på ett stället där det ingår 3 bloody marys i brunchpriset.

Så länge kan ni lyssna på det här.


New York, New York hittar ni här