Oh no love (you're not alone).

Varje gång det är dags för gymnasieval och gymnasiegudier och öppna hus och infokvällar och mässor i globen blir jag helt tacksam för att jag inte går i nian Och för att jag med allra största sannolikhet aldrig kommer behöva välja gymnasie igen. (Kolla, jag är så rädd för det att jag inte vågar jinxa det genom att skriva 'aldrig mer'.) För, ärlig talat, stackars jävlar.
Och varenda tidning fylls av artiklar på vinkeln "fler val än någonsin", och ibland "svårt och jobbigt att välja", och enkäter där 15-åringar är råstressade, och jag vill bara hålla dem om HM-kofte-axlarna och få dem att förstå att så jävla viktigt är det inte. Att nästan inget är livsavgörande, och särskilt inte det här. Det kommer att bli bra hur du än gör och blir det inte det så beror det förmodligen inte på att du valde estet-juridisk inriktning på ditt samhällsprogram istället för samhällsteknisk.


Själv var jag så skoltrött och rådvill att jag åkte till USA istället.

Exakt vad vi vill ha, eller: jävla förritiden att hela tiden vara bra

Vi har ju sedan länge redan kunnat konstatera att jag lite väl ofta lutar åt att allt var bättre förr. Inte kanske feodalsamhället och Torbjörn Fälldin som stadsminister, precis, men däremot till exempel Kent. Det finns tyvärr ingenting i deras Töntarna som är bra på det sättet som 747 var bra (jo, det var den, det är bara du som lider av posttraumatisktonårsångesstress, skaka av det det där nu och lev med att du faktiskt hade ångest till en bra låt.).
Kolla här.


Jaja, ni låter lite som Depeche, men det blir inte bra för det.

VS

Ser vi syner nu igen.

Tacksomfan, Kent. Tack för att ni tvingar mig vara tanten ännu en gång. Bastards.

Old folks.

Jag har funderat en del på det här med pensionärer i sommar. Att dela hus med panshisar har varit det bästa jag gjort på länge. Jag har lärt mig asmycket om blommor, om folkskolesystemet, om sjukhus och om kräftor. Till exempel.

Jag har ocksådödat några myter. Bland annat det här om att panshiar alltid pratar om sjukdomar. Det är visserligen sant, men det beror bara på att de faktiskt tar frågan "hur mår du" på allvar.

Exempel:
Jag vaknar på morgonen, snubblar ut i köket, äter frukost och lyssnar på plånboken. In i köket kommer L.
L: Godmorrgon godmorrgon! ( L hälsar alltid med dubbla hälsningord.)
Jag: Godmorgon!
L: Hur står det till.
Jag: Jodå, det är bara bra.
L: Det är ju fantastiskt. Du har inte varit sjuk en enda dag på hela sommaren.
Jag: ....

Det slog mig inte ens att han faktiskt frågade om min fyska hälsa. Jag hade ju kunnat svara att jag var trött som en mäla, att jag började få ont i axeln och oroar mig för musarm eller att jag ätit för mycket och var mätt som en mäla. Allt detta hade varit sant.

Och om nu följdaktligen panshiar alltid svarar på frågan helt uppriktigt så är det väl inte så himla konstigt om de får rykte om sig att gnälla om sjukdomar. För det är ju så att när man blir gammal så funkar kroppen lite sämre. Saker går sönder på gamla prylar, det är inte breaking news precis. Det är bara att de faktiskt tror att folk frågar om det som gör att de tar upp öronsus och artros. Och det kan man väl knappast beskylla dem för. Om jag tror att nån är intresserad av min åsikt om Special topics in Calamity Physics så delger jag ju den. Hell, jag delger den även om jag inte tror att nån är så värst intresserad.

Panshiar alltså. For the win. Jag säger bara det.

Whatever happened to my effektivitet?

Man skulle kunna tro att när jag bor i ett hus på landet och jobbar natt skulle skulle jag ha oceaner av tid att exempelvis blogga på. Eller läsa rysk litteratur. Eller marathona igenom sista två säsångerna av Vita Huset.
Men då glömmer man givetvis att jag bor med två panshisar. Två panshiar som visserligen är ute på sitt landställe och som jag inte ser så mycket av, men ändå. Panshisars inbyggda långsamhet verkar ha satt sig i husets väggar, under familjefoton och bonader och uppvridbara klockor härskar någon slags seghet som jag inte verkar kunna sätta någonting emot.

Det tar mig 45 minuter att gå upp. Sedan tar det ytterligare 45 minuter att äta frukost, och sedan har jag fram till 14.15 på mig att antingen handla + laga matlåda, eller åka till stan och köpa nytt te och tekopp till jobbet, eller läsa Doris Lessing och sola benen. Det går givetvis inte att göra alla dessa tre.

Ergo, det är bara en tidsfråga innan jag börjar måla akvareller att dekorera wonderflat med och torka blomor till potpurrier.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

Please confuse my every decision

Igår åt jag lunch på cinnamon. Det var nice, jag åt pastasallad och mozarella, och fick en identitetskris.

Klockan var kanske halv tolv. Jag åt lunch. Jag satt med Anna och Mia, som också åt lunch. Vi pratade om yoga och veckans bildjobb och om vad man helst skulle vilja drömma om på nätterna och om vilken sorts snarkning som var bäst, bas- eller diskant-snarken.
Bredvid oss sitter två tjejer och ser sådär sömnmosiga och nyvakna ut. De äter yoghurt med bär och dricker kaffe och juice. De äter uppenbarligen frukost, och är förmodligen lite småbakis men i helt okej skick.

Mozarellabitarna blev lite större i munnen när jag insåg att jag nu var en av de där människorna som åker nyduschade till jobbet när andra personer åker hem från efterfesten. Jag är en av de där du skäms inför när du luktar sprit en torsdagmorgon efter en ovanligt hård onsdagnatt.

Jag antar att jag förstod att det skulle hända en vacker dag, och jag är väl egentligen inte speciellt missnöjd. Mitt jobb är fantastiskt, och jag går hellre upp halv sju varenda vardag och har det än slirar i svängen varje dag utan jobbet.
Jag lovar.

Men det kom ändå som något av en chock.

Nu ska jag till gamla folkhemmet och knycka gratisöl. Jag tror inte att jag är i kris, men jag är inte helt säker.

24 going on 80

Jag hoppas för er egen skull att ni lyssnade på Jessica Gedins helt sinnessjukt roliga, smarta, inspirerande och fina sommarprogram idag. Och missade ni det är det podcastsändningen som gäller, annars döden. Ok? Åh Jessica. Jag vet inte om du stavar med C eller K, men jag önskar att du var min bästis. Du verkar så himla bra.

En tanke:
Är det tantigt att rekommendera sommarpratare i sin blogg? Det är det nog. Det gör inte så mycket. Jag är inte så värst peppad på benskörhet och såna där tjocka fotleder som alla tanter alltid har, men i övrigt kan jag verkligen relatera till tanter. 24 going on 85, jag tränar ansiktet nästan varje dag för att få till såna där fina tantskrattrynkor.

Sätt jag redan uppnått tantastatus på:

1. Skrämmande förkärlek för smååkakor. Innan jag började jobba på konsthallen förstod jag inte storheten i kolasnittar, korintkakor och kanelhjärtan. Vad kan jag säga, det tog ett tag innan jag såg ljuset. Eventuella tvivlare är välkommna till min uteplats för delikat motbevisning. Mina finska pinnar är fan oslagbara.
2. Stickning, virkning, broderi. Och sen använder jag inte skiten. Det är handarbetet som är vitsen. The media is the message.
3. Gnället. Väder, jobbet, personerna som åker på fel sida av rulltrappan, mornar, snabbkaffe, bristen på ridkurser, HM, etc etc in absurdum. Och med känsla.
4. Ringa förståelse för unga människors klädstil.
5. Bryggkaffe i mitt hjärta. Helst med en sån där bryggare som tar sjukt stor plats och som jag därför inte har i mitt kök utan istället en liten tramsig presso, vilket är något otillfredsställande.
6. Hatt. Ok, nu fuskar jag lite, för än så länge har jag inte hittat någon bra. Men jag vet precis hur den ska se ut, och när jag hittar den då jävlar. Då kommer hatten aldrig lämna skulten.
7. Oerhört selektv minneskapacitet. ”Va, nej, det tror jag inte alls att jag har sagt att jag ska göra. Nu vet jag inte vad du pratar om. Vad pratade vi om?”

****
In other news, jag har igen fuskat med bokhylleplöjningen och inte alls läst ut Gulag. Däremot är jag lyckligen uppslukad av genus-, kön- och etnicietsanalysen av Buffy the vampire slayer. Bra skit. Endera dagen kanske jag skrivit något allvarligt sinnat om det hela.