Don't tell them your name

I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.

Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen.

Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.

*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.

To swing, low.

Jag har blivit roomie-lös, igen. Det har hänt förut, alla bara lämnar mig, etc., etc.
Odi har flyttat till frankrike igen, de lilla frankofilen, och kvar är jag och Vasastan och en mycket tom Wonderflat.

Det har såklart inneburit en massa saker som jag visste skulle hända. Jag skulle laga mat och lyssna på Edit Piaf, för det brukar Odi göra och tycka är härligt, jag tycker inte det är så härligt, jag gillar inte att laga mat, inte ens med Edit, men jag försökte, och Pasta Alfredo blir alltid gott när man överdoserar med persiljan.
Jag skulle vända mig om för att berätta om mina fantastiska rubriker från natten innan eller fråga om jag skulle köpa två cappo från Espressohouse när jag ändå skulle dit, eller om det inte är dags att Wonderflat får nya gladiolusar (gladiolii?) snart, eller något helt annat, bara för att på klassiskt okej klyshigt filmmanér komma på att det inte finns någon Odi här, och att ingen bryr sig om mina rubriker eller vill ha en Cappu eller har någon som helst åsikt om färgen på gladiolusarna.
Jag skulle svära över att min garderob bara blivit hälften så stor.
Jag skulle vakna, och Wonderflat skulle vara alldeles tyst, och den skulle fortsätta vara tyst tills jag satte på musik eller ringde hit någon, för det skulle inte komma hem någon alldeles av sig själv och sparka av sig skorna och lägga kassar överallt och vilja ta en ciggeluring på uteplatsen.

Vad jag inte visste, var att jag dessutom skulle få akut brist på soppåsar, eftersom jag tydligen inte handlar så mycket/ofta att det räcker till de gigantiska mängder sopor jag ändå lyckas producera. Jag har fått rationalisera antalet papperskorgar hemma såväl som tömningsfrekvensen, och det är inte alls speciellt nice. Jättejobbigt att stå i badrummet och vilja slänga tops i papperskorgen där men istället behöva gå ut till köket och knöla ner dem i den dignande påsen under diskbänken.
Nu har jag dock köpt såna där avfallspåsar som jag tidigare alltid undrat vad det egentligen är för mongon som köper, när man precis lika gärna och mycket miljövänligare kan använda påsarna man konkar hem maten från ica med. Nu vet jag. Det är roomie-lösa människor som köper dem.

(Jajaja, det finns bra saker med att bo själv också, jag vet. Mer om detta när jag kommit på exakt vad.)


Vita, kanske?

Kräfta.

Saker jag är trött på att hata:
Cancer.

***
När jag var 16 år gammal bodde jag i USA i ett år. Det snart precis tio år sedan nu, jag tänker på det oftare än jag pratar om det.

Häromdagen dog min värdmamma, Patt Carmel. Jag är inte säker på hur gammal hon blev, jag vet inte var hon är begraven, vi pratade inte speciellt mycket under en lång tid, inte förrän det senaste året eller så.
Hon hade cancer, i omgångar.
Hon hade ett facebook-konto, jag vet inte hur man gör nu, hon står kvar på min vän-lista, det är makabert men jag kan inte riktigt ta bort henne heller, jag kan inte förklara varför.

Patt rökte Virginia Slims och pratade hela tiden om hur hon skulle sluta, men inte nu, senare, när hon fick mer ordning omkring sig, när företaget började komma igång på allvar eller när hon hade gått igenom och sorterat garaget, eller efter sommaren.
Hon dog i bröstcancer.
I slutet hade hon nästan inget hår, men fortfarande perfekt manikyrerade naglar.
Jag visste att hon hade opererats för bröstcancer tidigare, långt innan jag flyttade in i hennes familj. Men det var som att prata om en hårfärgning för länge sedan, eller kanske en lyckad bantningskur. Det fanns där, som en del av historien, men knappt relevant längre.
Hon fick återfall när Allison gick sista året i high school. Det måste varit 2004. Sedan dess har det varit en ganska ojämn kamp, och jag vet att både Patt och Allison har haft tid att vänja sig vid tanken på döden, vid tanken på att begrava en förälder.

Jag har inte vant mig. Jag har inte vant mig vid tanken på att ha en gravsten istället för en familjemedlem. Jag har inte förstått, tror jag, det oändliga i aldrig mer. Jag har inte slutat hata att det är så hjärtskärande jävla cporättvist.
Jag har inte vant mig.


Den är ju rätt snygg såhär på bild.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

Tyst vår.

Det händer ibland att Stockholm blir helst tyst. Allt ljud liksom avstannar, man märker inte när det händer men man märker plötsligt att det har hänt. Plötsligt är man den enda människan i hela staden.

Till exempel hände det igår. Det var söndagskväll, jag vet inte om det brukar hända varje söndag, i vanliga fall är jag kanske uppe i mig själv och mitt pryttel att jag inte märker något. Det brukar alltid vara en med massa filmklubb och sista minuten-jobb och telefoner, alla ringer på söndagar, jag vet inte vad det är med det.
Men inte igår alltså, det var påskdagens kväll och jag var ensam hemma i lägenheten. Och plötsligt var det tyst.

Vid ungefär vid halv tolv kommer jag på att jag måste ha frukost, och går ner till sleven. Ute är det tomt på gatorna, jag möter inte någon på hela Kungstensgatan eller Upplandsgatan, och Odenplan ligger också öde. Men det blåser, och gatlamporna svajar i sina vajrar över vägarna.
På sleven spelar de, så klart, Lugna favoriter, och ljuset är starkt och de har redan börjat sälja såna där coolers som jag missbrukade förra sommaren.
Ute igen är det ännu tystare utan Marie Fredrikssons ballader.
Jag har varken med mig mobil eller iPod, så det skrapande ljudet av min för stora Reeboks känns som det studsar mellan husväggarna. Men det gör det nog inte, och förresten låter det kanske alltid såhär, bara att jag alltid har hörsnäckor instoppade i örongångarna så jag märker inget, och bilar som tutar och barnvagnar och mammor.

Och hemma är lägenheten också tyst, och tom, den har varit tom hela påskhelgen, det kanske är tomheten som har samlat ihop sig och blivit överväldigande, för trapphuset och gården och gårdshuset är som i vakuum.
Mitt trapphus är aldrig som i vakuum. Det är alltid ljud, ofta öronbedövande, alltid dörrar eller rop eller folk som springer eller musik från andra lägenheter. Och det hörs alltid in i min lägenhet för väggarna är som papier maché och allting ända från femte våningen hörs in hos mig.

Men inte igår. Det var som en David Lynchfilm, eller en dröm. Det var helt surrealistiskt, och jag tycker nog att det är lite sjukt att jag tycker att det är så surrealistiskt, för herregud, lite tystnad är väl inte speciellt märkligt.
Men det var det. Det är så det känns, det är så jag säger det.

Och det kan ju som sagt vara såhär varje söndag, bara att jag inte märker något.