Eye-sore

Som kanske märks håller jag på att försöka få den här bloggen att se mindre anskrämlig ut. Det började med att jag ville att den skulle visa den där fiffiga populära inlägg-grejen i en spalt, men eftersom jag inte ändrat på min blogglayout sen dackefejden* var spalterna för smala och när jag skulle ändra detta FANNS INTE MIN MALL KVAR, så länge sen är det jag brydde mig om utseendet på den här stackars bloggen.
Och nu ser det ut som det gör. (Förjävligt). Det är lite deppigt, för det skulle ju vara kul om den här bloggen kunde återspegla att jag faktiskt jobbar med form, men tyvärr är jag alldeles för o-whiz på grafik för webben för detta. Ge mig ett indesign och ett photoshop och jag ska formge röven av dig, men jag fattar ingenting av blogger-grafik-verktyget. *insert valfritt rant om hur mycket bättre det är med papper än ÄNTERNÄT här*

Om någon skulle vilja ta sig an detta vore det himla uppskattat, evig tacksamhet, oändlig cred och fint pris utlovas. Annars får ni stå ut med att det ser ut så här ett tag till. (gaaah, my eyes!)


*bloggens start, nån gång 2007.

I'm gonna make you mine

Jag är ju ett hängivet fan av både listor och av böcker, varför Att läsa-listor borde vara en match made in heaven Men det är det inte. Så fort jag får en avprickningslista blir jag obstinat och rastlös, jag vet inte varför jag kan inte skylla på att jag läst litteraturvetenskap och det har skadat mig för livet, men det slutar alltid med att jag antingen köper magasin för dubbla pocketpriset eller börjar läsa om gamla böcker istället.
Därför är det lite att jinxa det att skriva ner årets sommarläsning. Men jag blev inspirerad av Amanda och kärleken till listorna övervinner som alltid förnuftet.
Därför:
Böcker som ligger på mitt nattduksbord och som jag kanske händelsevis kommer att läsa i sommar. Eller kanske inte. Man vet aldrig så noga.
Dead in the family. Sydstatsvampyrer, våld, illa skrivna sexscener (efterlysning, sådär lite inom parentes: välskrivna sexskildringar, finns dom?) och annat vi längtat efter i nästan etthalvår.
Revolutionary road. Amerikansk förortsångest. Ja, fortfarande. Att läsa den här är lite som att läsa Glaskupan. Man förstår att allting kommer gå åt helvete - och så gör det det. Fanstastiskt bra, än så länge.
Vägen. Ja, jag veeet, men jag råkade förlägga den för flera månader sedan och bara precis hittat den igen. Postapykalyptisk feelbad + sommar = match made in heaven.
Sputnik älskling. Jag hoppas att den ska vara lika bra som Norwegian wood.
Jorden de ärvde. Jag kan ha något av en crush på Björn av Kleen.
Väckarklockan. Tror jag. Jag är dock obestämt osugen på den av någon anledning.

Ja, och så vad man råkar ramla över under de där dagarna som alltid i efterhand är lite lösa i kanten, som vatten utspillt över akvareller.

No way josé.

Det största problemet med att ha haft totalt blogguppehåll i typ en månad är att man får för sig att man behöver bryta den med ett meningsfullt och välskrivet inlägg.

Uppdrag: hypa, del 9.

Nu kommer vi till ett lite sorgligt kapitel.

Lattefascisten var en jättebra idé. Det är fortfarande en jättebra idé. Tanken var att jag och Odi på ett lagom drygt och självgott sätt skulle recensera stockholms latte-utbud, eftersom vi båda är konnässörer av rang och jag dessutom jobbat som barista. Tanken kläcktes någon gång när vi än en gång rantat över oskicket att lämna mjölkkannan under ångaren för att gå iväg att diska när mjölken ska ångas, eller varför kall latte smakar bebis.

Tyvärr slutade det vara roligt efter ett litet tag, och ingen av oss verkar kunna uppbåda tillräckligt med entusiasm för att återuppta vårt fascistoida tyckande. Det är synd, eftersom vi var jävligt smarta och roliga, och eftersom vi behövdes. (Behövs!)

Läs om Levinskys, Espresso House, Vurma och de andra ställena vi ändå lyckades recca här.

Next up att hypas: en blogg om smoothies.

There goes the fear

Alltså. Inte för att vara den som bloggar om LIVSPUSSLET (tm), men hörni. Hur fan gör ni? Är ni samma personer både som har välmanikyrerade naglar och strukna skjortor, och som städar lägenheten varje vecka och går på Caspar Friedrich-utställingen på Nationalmuseum, som jobbar heltid och som tränar i alla fall tre gånger i veckan, som träffar er pojk- eller flickvän och som gör både avslappnande och inspirerande saker på fritiden?
Jag menar, jag vet ju att ni finns där. Jag ser er och jag läser om er och jag träffar er. Men gör ni allt det här, eller får man bara välja en sak och sen hålla sig till den - eventuellt byta efter något år? Eller fnns det en ananna maxgräns - fem? Tre? Och i såna fall, är inte det jävligt IRRITERANDE, vaddå, ska man bara acceptera den begränsningen, det känns inte särskilt 2009?

För jag vill ha allt. All of the above. Fina naglar och Caspar Friedrich och jobb och allt det där andra. Jag har på känn att det borde gå, det känns helt orimligt att det inte skulle gå i nådens år 2009, man kan visst äta kakan och ha den kvar, men jag måste bara komma på trixet.

...Trixet, please?






All of the above, tack.

Ambitionslöshet som statement.

Först en grej:

Well yeah, hästcentrerade inlägg gjorde inte succée på alla planer. Men eftersom ridsport faktiskt är typ min största hobby, eller hobby låter så jävla förminskande herregud jag menar ju faktiskt intresse och passion. Så får ni helt enkelt leva med hästcentrerade inlägg lite då och då. Tuff skit, som man säger.

Ok.

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag borde vara bättre på lite olika saker. Allra senast när jag gick in på en viss blogg, såg hur stilig banner den hade, hur fin sidan var, och omedelbart slogs av hur ful och färdiggjord min är. ”tänk”, tänkte jag, ”om man vore lite hajjare på html och fotoredigering. Då skulle jag också kunna ha en snygg blogg”. Sen klickade jag bort sidan. Jag förstår ju att jag aldrig kommer orka lära mig html. I alla fall inte i syfte att piffa till den här ganska ytliga, opreciserade och allmänt märkliga bloggen.

Det är antagligen en bra grej, det borde ju tyda på någon slags spirande ambition och leda till att jag faktiskt lär mig nya saker också. I’m sure, I’m sure. Det är dock rätt sällan det faktiskt är sprunget ur ett reellt intresse för grejen i fråga, utan mer en känsla av att jag nog borde ha bättre koll. Sen kan det iofs leda till passionerade intressen, som tex fotbollsgrejen som jag verkligen gillar och som har skänkt otippat (och kanske något generande) mycket glädje. (Matchdag minus en dag omg!)

Men för att vara helt frank, nej, det var inte en länge undertryckt fotbollskärlek som helt plötsligt tog sig uttryck. Det var såklart en mer intelektuell idé om att det vore rätt nice att ha ett fotbollslag som man höll på och brydde sig om. Så skulle man bli glad när de vann, ledsen när de förlorade, känna gemenskap med vilt främmande personer och se på storbildst TV på Stringfellows. Jag var övertygad om att det skulle vara en hit, och jag är om inget annat åtminståne bra på att lära mig saker snabbt. Så även offisde-regler, laguppställningar, fanclubshistorik och spelstatistik.

Så visst kan det vara en rätt bra grej. Men det är också lite störigt. Liksom, varför tror jag att jag måste ha koll på allting? Varför tror jag att något är viktigt, bara för att jag inte kan något om det? Varför, kort sagt, räcker det aldrig att vara rätt haj på någon eller några grejer, helt ok på några till och sen halvkass på det allra mesta som man egentligen inte bryr sig om alls? Jag går ju runt och är konstant lite halvmissnöjd över min egen inkompetens. Jag tror inte att det är nåt försenat pubertalt, men sånt där vet man ju förstår aldrig säkert. Jag hör ju hur det låter, liksom.

We have time to make illussions and to rummage their ash later/ We have time for ambitions and diseases / To blame destiny and details. *

Och jag inser att det är lite fånigt. Att klaga över att man vill mer. Det är ju inte direkt något radikalt och konsumtionskritiskt statement, jag är inte Nina Björks i söndagsDN, att sluta vilja lära sig grejer är inte politiskt sprängstoff det är antagligen bara puckat låter mest som något sprunget ur lathet. Jag förstår ju att jag kommer ha svårt att övertyga folk om det subversiva i det.

Men jag tänker inte lära mig html för det. Så det så. Och när jag nästa gång blir tvungen att svara ”nej du, jag har faktiskt ingen aning” på frågan om jag vet något om schack, eller om konsekvenserna av ABBs senaste indiensatsning, eller om genteknik, ska jag försöka mig på det gamla tonårsmantrat. Det Skiter Väl Jag I. För det gör jag ju, om jag tänker efter lite.

(Vi får se hur det går.)

* Octavian Paler.