Farorna med att läsa

I morse vaknade jag av att kattgrannen* ringde och undrade om jag levde. Hon är på landet och jag tittar till hennes lägenhet, men efter det senaste sms:et ("Kan väl inte tänka mig att mina krukväxter överlevt sommaren?") glömde jag att svara. Detta är, som alla som känner mig, inte ovanligt, mellan tre timmar och tre dagar är nog medeltiden för svarsintervallet. Men kattgrannen hade varit på landet och liksom alla svenskar tydligen gör på sommaren överkonsumerat deckare, varför hon omedelbart drog slutsatsen att jag förmodligen hade blivit dödad eller bortrövad eller nersövd av nån som gömt sig i hennes tomma lägenhet och bara väntat på att få överfalla mig när jag kom inte för att vattna en murgröna. "Man vet ju aldrig", tydligen.

Själv har jag läst grymt mycket Dorothy Sayers, och måste därför beklämmande ofta bekämpa impulsen att använda uttryck som "Tusan också!".

Mer om sommarens böcker kommer inom kort. Stay tuned kids.


*Kattgrannen = Kvinna som bor i lägenheten bredvid mig och har världens tjockaste katt och en otroligt stilig och borgerligt inredd lägenhet. Eller våning, kanske. Kvinnan är möjligtvis universums mest exemplariska granne, bryter lätt på norska och matar mig med vin och trädgårdsmöbler för tack för att jag sporadiskt vattnar hennes krukväxter eller passar hennes tjockiskatt.

c.l.e.a.n.

En helt annan grej:
Idag när jag städade hittade jag spindelväv bakom kokböckerna.
Jag är inte helt säker på vad det säger om mig men jag tycker vi struntar i att spekulera i det just idag. Låt oss istället glädjas åt att sagda spindelväv inspirerade (skrämde) mig till att städa hela wonderflat i två timmar, inklusive i något slags anfall av hysteri (spindelrädsla) dammsuga all takstuckatur och alla taklister.

(Det här är varför jag inte städar mer än en gång i månaden. För att det alltid slutar med tvåtimmarsstädningar.) (Jag förstår att man skulle kunna argumentera för att om man städade lite oftare skulle man inte behöva städa en halv eftermiddag varenda gång, men jag tror inte på det. Har man väl börjat är det svårt att sluta, och det är dessutom sjukt svårt att börja.) (Förtydligande: Jag brukar börja när smutsen börjar synas. Eftersom jag bor i en lägenhet som i princip förkroppsligar det förhatliga begreppet shabby chic tar detta ett tag.)

Too bored to die

Alltså. Det är med hushållsarbete, hörni. Det är ju så sjukt otillfredsställande. Jag hatar att det inte fortsätter att vara gjort när man har gjort det, om ni är med. Tillvaron är alldeles för ostatisk för att det ska fungera på ett bra sätt.
Med risk för att låta som en mamma som klagar på livspusslet och/eller sin familj som aldrig gööööööör något hemma, så tycker jag fan inte att jag gör annat än går iväg med pappersförpackningar eller glas eller tidningar. Eller tvättar. Eller plockar undan. Eller något annat som tillkommer min nästa.
Och då är ändå inte min lägenhet ett under av ordning och sanitärt välmående, precis.

I dag har jag varit ledig. Jag har: Tvättat. Pantat burkar. Tvättat snyggtrosor för hand. Gått iväg med papp, glas, metall och plast. Plockat ner gammal tvätt. Svurit över att tvättlinan smält lite när den knutits kring värmeelementsledningen. Flyttat på tvättlinan. Köpt tyg till en köksduk. Köpt toapapper. Haft ett på det hela taget utomordentligt tråkigt liv.

Och det här förväntas man bara göra. Finna sig i. Utan att få något som helst pris för typ, tapperhet i vardagen.

Fy fan, säger jag bara.


Rent, men sjuuuuuukt tråkigt.

Under the sun.

(När jag tänker på saken är nog mitt största problem med det ickeexisterande jullovet att jag i mitt huvud fortfarande är ledig i omkring tre veckor, och därför fortfarande säger saker som "jag fixar det under julen", trots att julen i realiteten är tre (3) lediga dagar.)

***
Fortfarande inredning on my mind. Mer specifikt: Belysning och sänggavlar. Inget nytt på bloggen alltså. Däremot tas tips om var någonstans jag kan lägga vantarna på en rokoko-fåtölj nånstans tacksamt emot. Jag skulle inte heller banga på en divan. Och, ja, jag planerar att inom kort börja röka opium och i allmänhet förvandla mig själv till Lord Henry.

Swept me off my feet

Wonderfalt är nystädad. Det luktar svagt av citron och såpa, ingenting är belamrat och det ser lite ut som i en inredningstidning, om man bara kisar lite.
Det här händer lite då och då, med ganska jämna men långa mellanrum. Och, för att återigen citera en hittepåjournalist i New York, I couln't help but thinking. Hur ofta är det tänkt att man ska städa, egentligen?

För en gång i veckan känns helt orimligt mycket. Så snabbt blir det väl inte smutisigt? Och nu är ju Wonderflat, trots alla sina fördelar, inte en lägenhet som är speciellt lättstädad. Det krävs lite av en kraftansträning varje gång. Men en gång i månaden - det låter lite lite? Eller? Och om man nu städar en gång i veckan - dammtorkar man verkligen då, och dammsuger alla lister med munstycket och har sig? Och om ja - gör man då över huvud taget INGENTING annat i sitt liv än går runt och städar asnoga? Jag menar, jag gillar ju också när det är rent och fint, det gör jag. Men jag gillar nog att gå på spelningar och äta brunch och kolla på idol och läsa böcker mer. Jag har förstått att jag ibland har helt orimliga krav på vad tillvaron ska innehålla, men herregud. Jag vägrar faktiskt tycka att städningen är viktigare än till exempel segling.
Men hur fan gör man? Och, när? Gah.


Kanske om man hade ett finare sopset?

***
En helt annan grej.
Jag tjvlyssnade på mina grannar prata i trapphuset i dag. Ibland bor jag väldigt mycket i Vasastan. Guldkorn ur konverstionen: "Ja, det är ju kul när folk kan slita sig från sina TV-apparater". "Jag kollar nästan aldrig på TV numera, sånt tjaft. Det är kunskapskanalen eller Axess då, möjligen." "Nej, jag orkar inte heller med sån där häng och fläng-tv". Och sen kan jag nästan lova att de gick in till sig för att kolla på fredagsfinalen av Idol.

To swing, low.

Jag har blivit roomie-lös, igen. Det har hänt förut, alla bara lämnar mig, etc., etc.
Odi har flyttat till frankrike igen, de lilla frankofilen, och kvar är jag och Vasastan och en mycket tom Wonderflat.

Det har såklart inneburit en massa saker som jag visste skulle hända. Jag skulle laga mat och lyssna på Edit Piaf, för det brukar Odi göra och tycka är härligt, jag tycker inte det är så härligt, jag gillar inte att laga mat, inte ens med Edit, men jag försökte, och Pasta Alfredo blir alltid gott när man överdoserar med persiljan.
Jag skulle vända mig om för att berätta om mina fantastiska rubriker från natten innan eller fråga om jag skulle köpa två cappo från Espressohouse när jag ändå skulle dit, eller om det inte är dags att Wonderflat får nya gladiolusar (gladiolii?) snart, eller något helt annat, bara för att på klassiskt okej klyshigt filmmanér komma på att det inte finns någon Odi här, och att ingen bryr sig om mina rubriker eller vill ha en Cappu eller har någon som helst åsikt om färgen på gladiolusarna.
Jag skulle svära över att min garderob bara blivit hälften så stor.
Jag skulle vakna, och Wonderflat skulle vara alldeles tyst, och den skulle fortsätta vara tyst tills jag satte på musik eller ringde hit någon, för det skulle inte komma hem någon alldeles av sig själv och sparka av sig skorna och lägga kassar överallt och vilja ta en ciggeluring på uteplatsen.

Vad jag inte visste, var att jag dessutom skulle få akut brist på soppåsar, eftersom jag tydligen inte handlar så mycket/ofta att det räcker till de gigantiska mängder sopor jag ändå lyckas producera. Jag har fått rationalisera antalet papperskorgar hemma såväl som tömningsfrekvensen, och det är inte alls speciellt nice. Jättejobbigt att stå i badrummet och vilja slänga tops i papperskorgen där men istället behöva gå ut till köket och knöla ner dem i den dignande påsen under diskbänken.
Nu har jag dock köpt såna där avfallspåsar som jag tidigare alltid undrat vad det egentligen är för mongon som köper, när man precis lika gärna och mycket miljövänligare kan använda påsarna man konkar hem maten från ica med. Nu vet jag. Det är roomie-lösa människor som köper dem.

(Jajaja, det finns bra saker med att bo själv också, jag vet. Mer om detta när jag kommit på exakt vad.)


Vita, kanske?

Sweetest decline

Jag har hemlängtan. Jag jobbar med idel roliga personer och med roliga saker, och jag får bo hos världens snällaste L som tar med mig på galna båtfester och fina promenader runt strömmen, och jag har sovit på världens näst bekvämaste soffa hur länge som helst utan att hon klagat en endaste gång.

Men jag har ändå hemlängtan.
Jag vill vara i wonderflat, äta knäckemackor vid mitt repiga köksbord, och ha mitt frukostställe tvärs över gatan, och slippa svara tackmennejtack på sms om öl eller vernissage. Jag vill hänga med MaPa och göra mig lustig över kärnkraftskovändningar och kungahusets youtube-filmer över dry martinis med tre oliver i framför brasan. Jag vill träffa min storasyster och hennes katter som klättrar omkring på ens ben och leker med sina egna svansar och distraherar allt arbete som man tänkt göra.

Jag vet att jag inte direkt är på andra sidan jorden, och att det tar exakt 1 timme och 14 minuter med tåget från norrpan och till centralen, och därifrån ytterligare tio minuter hem till wonderflat. Men jag saknar det ändå, love knows no geografi, just nu vill jag bara vara hemma i längre än en dag i taget.



ETA: Uppenbarligen är min längtan hem/bort väldigt cyklisk. (Nu är det där ju bara ett inlägg, men kunde man länka till skunkdagböcker skulle det framgå på ett mer pedagogiskt sätt precis hur cyklisk den är.) Det gör den dock inte mindre på riktigt. Tyvärr.

Vilken tröst vad än som kommer på. -ish.

Det luktar begravning i wonderflat. Odie har nämligen gått och köpt liljor.
Det är märkligt, för de allra flesta lukter vänjer sig näsan vid efter ett tag och liksom glömmer bort. Den pikanta doften på redigeringen känner man inte efter ett par timmar i skickningssvetten, och det går ju hur bra som helst att sova i gamla bakfylleångor ända tills man går upp för att ta en alvedon och sen försker gå och lägga sig.

Begravningslukten tycks dock vara det berömda undantaget.

Jag nynnar på blott en dag och fryser om händerna.

Sundays are slow

Idag har jag haft en sån där dag som jag tror att alla andra alltid har. En sån där dag då man har allt frukostmaterial hemma redan så man slipper antingen äta äpplen och te till frukost eller skämsgå till sleven och köpa yoghurt för nitton spänn.

Jag har varit på Drottningholm och promenerat med några av Stockholms finest raringar, sparkat löv och fotat och ätit våfflor och det har varit sådär höstigt och halsdukigt och vackert att det är svårt att tro att det är ens egen söndag det rör sig om, för man har sett det i så många romantiska komedier att det blir klyshigt.

Sen har jag ätit soppa hos en annan av Stockholms finest, planerat det nya jätteprojektet som kan bli hur bra som helst om vi bara får stipendiepengar, och sen gått omkring i mjukisar wonderflat och lyssnat på marianne faithful och inte haft söndagsångest en enda liten stund.

Ergo, snart kommer jag att skaffa mig såna där plastklämmor till påsar och ha ett speciellt ställe där diskborsten alltid hänger och aldrig nånsin ha slut på underkläder innan nästa tvättdag.

Run to the hills.

Golvet i wonderflat liksom osar kyla upp ur golvspringorna. Utrustad med munktröja och gigantisk pläd och världens bästa tofflor går det att hantera rätt bra. Men jag känner att det kommer bli en lång höst, och en ännu längre vinter.

Som tur är slipper jag det i en vecka. Iklädd tidigare nämnda tofflor och med temugg i högsta hugg packar jag oversize-skjortor och sandaler och lämnar landet för Istanbul. Där är det tydligen 30 grader varmt och ramadan.



Hejpåettag.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

The weight of the world

Wonderflat ekar tom. Systern har tagit sitt pick och pack och dragit och lämnat mig ensam med barnen. Jag menar orkideerna. Det är fett tråkigt.
Som tur är får jag en ny roomie imorgon. Odie är sjukt bra och smart och rolig. Dessutom pluggar hon juridik, vilket betyder att hon kan långa och svåra ord och har en tung bok att slå i huvudet på folk vid behov.

Men just nu är wonderflat roomie-lös. En märklig känsla infinner sig. Jag har flyttat in i det inre rummet, och det stora rummet är verkligen hysteriskt tomt. Det ekar. Det ser ut om någon slags konsthall. Strukturtapeterna framträder ohejdat. Det är bara min mat i kylen. Skorna som myllrar i hallen kan jag inte skylla någon annan på. Det knäpper i väggarna och lägenheten verkar på någo sätt kallare än vanligt. Det är bara minus två grader ute, men det känns som mer. Det känns som ganska mycket mer.

Och jag spelar Tunng på skithög volym och lagar ris-otto och skriver inte pår min praktikrapport, men det hjälps inte. Det är fortfarande tomt. Och väldigt tyst. Och framför allt kommer det vara väldigt tyst här ända tills jag tar hit nån, för ingen kommer snubbla över dörren och gnälla över vädret och slå tårna i mina träningsväskor och störa mig när jag sitter och inte skriver på praktikrapporten.

Jag visste inte att jag var en förespråkare för tvåsamhet, men imorgon flyttar Odie hit och jag är nöjdare med det än jag egentligen vill erkänna.

The beginning of a beautiful friendship

Ikväll har jag tvåårsfest för min lägenhet, wonderflat.
Eller, för att vara helt sanningsenlig har jag och min roomie och storasyster Sofia tvåårsfest.
Vi har då bott i wonderflat i ganska precis två år. Det var en solig oktoberdag när jag tvingade sofia att köra släpet från Nacka till Vasastan, och vi kånkade skittunga bord och sängsoffor så jag hade träningsvärk en vecka efteråt.
Det har varit två sjukt fina år, fyllda av kärlek och av svordomar. Mest kärlek. I love my flat.

Wonderflat är alltså en tvåa som vi hyr av en kvinna som bor i Täby. Wonderflat är ganska stor, typ 60 kvadrat, och när den byggdes hade man förmodligen utedass på gården och därför inget behov av någon toalett. När moderna och sanitärrare tider trädde in inreddes toaletten i något som jag förmodar varit en garderob. Den är ungefär tre gånger tre meter stor, och när man duschar blir hela rummet jätteblött.

(ETA:
Det har påtalats att badrummet inte alls är 3x3 meter, vilket ju är helt sant. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Storleken är snarare 3 kvadratmeter. Eller möjligen två.)

Köket är också pyttelitet men inhyser ändå en tvättmaskin. Huset har nämligen inte någon tvättstuga, så vi tvättar i köket och hänger tvätten på gården om somrarna och på tvättlinor tvärs över hela mitt rum om vintern.

Wonderflat har fem meter i takhöjd och stilig stuckatur i taket, vilket är fint och phancy. Och tyvärr livsfarligt när man vill byta glödlampor i hallen. Inte stuckaturen då, uttan snarare vinglandet på en stege på tå med skruvmejsel i munnen. Vi har bytt lampan två gånger, och försöker nu ha den släckt så ofta som möjligt för att inte behöva göra igen.

En bra grej med wonderflat är vår nya fina uteplats som vi knyckt. Det är ett hörn av gården som vi bestämde att ingen behövde och därför annekterade med hjälp av blomlådor och utemöbler som vi fick av katt-grannen.* Uteplatsen har trots en regnig sommar varit en central punkt i tillvaron. Nu har jag dock ingen aning om vad jag ska göra med mina två meter långa betonglådor med petunior och jord.

Wonderflat har dessutom fina vida fönsterbläck som man skulle kunna sitta i om man inte hade dem fulla av böcker, stiligt trägolv som är i behov av slipning och ett brevinkast som det står ”För tidskrifter och brefv” på.

Yay wonderflat!




*kattgrannen = kvinna vars katt vi brukar ta hand om ibland, och som därför hushåller oss med det mesta från stavmixrar till utemöbler och vin. En förstklassig granne på det hela taget, som dessutom bryter lätt på norska.