Uppåt framåt etc.

Höst = hybris och rastlöshet. Varje år. Jag tittar yrvaket upp på andar sidan sommaren, desorienterad efter månader av den där superkonstiga blandnigen av extremt upp-planerad och extremt o-planerad som sommaren alltid innebär, och den där superhärliga blandningen av vänner och vin och virr som sommaren i bästa fall innebär, och har plötsligt ett behov av att planera, och styra upp, och boka in, och skriva saker med bläck i kalendern.

Så har du roliga peppiga saker* på gång - involvera mig! Jag är just nu i den perfekta fasen av pepp, kompetens och kontroll, och en bestämt känsla av att vara ca overövinnerlig.
Förväntar mig att denna varar åtminstone november ut, därefter kan vi behöva tagga ner något.


(Det hela är dessutom förvirrande, eftersom vädret inte alls är på samma höstplan som jag. Dog svett-döden i läderjackan på väg till jobbet i morse, och när i helvete ska jag få använda mina nya docs vavava?)


*Saker, you say, vad menar du för saker? Well, det kan vara lite vad som helst. Roliga frilansjobb eller utflyktsplaner, uppstartsprojekt eller hemmafester, bokcirklar eller barhäng, tv-produktioner eller tv-seriemarathon. Jag är öppen för det mesta så länge det verkar roligt, och nytt!

Free as a bird, now.

I helgen har jag seglat 24-timmars.

 Det såg inte det minsta ut så här:

Däremot innehöll den 24-timmars segling, två vaktbyten, rulla omkring i förpiken för att man fick sovpasset under kryssen, 80-nånting sjömil, revning av segel mitt i natten, möte med sälar på Askrikefjärden, möte med U-båt i mörkret på Kanholmsfjärden. Stjärnklart, fullmåne, läns, kryss, spöregn, bleke på hela fjärden, nattnavigation, soluppgång, morgonmackor, nattsockerkaka och den där ofattbara känslan av att korta stunder inse exakt hur stor tur man har som får göra sånt här* med sitt liv.

*Sånt här = Sitta på öde fjärd i en liten segelbåt, överallt runt omkring mig hav, fyrar, tystnad, inuti mig ett lugn som lagt sig i magen. Nere i förpiken sover andra vaktpasset, det är bara jag och Ylva och fler stjärnor än jag någonsin sett förut i hela mitt liv. Om ett par timmar ska vi väcka de andra, och om ytterligare några timmar är det målgång. Men för ögonblicket är det bara det här, det här svårförklarade grejen man väljer framför utgång och kräftskiva och födelsedagar, för det gör sig inte på instagram, det går inte riktigt att förklara på 140 tecken, men ibland en höstdag i tidig september är det precis allt det man behöver.

Not like we'll be parted.

Det blev november och jag blir sjuk. Den här hösten är inte bra för min självbild av mig själv som person med immunförsvar of steel. Dock är förkylnings-Terry oändligt tacksam mot frisk-Terry för att hon igår i något slags post-tränings-engergi-anfall dammsög hela lägenheten och dessutom lagade tre matlådor morotssoppa med ingefära och apelsin som förkylnings-Terry kan äta i sin miserabla ensamhet.

Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin

Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!

***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?

In bright technicolors.

Hejdå på en sväng, nu tar jag ett gäng fabulösa människor och sticker hit

 

Jag hoppas att helgen ska bjuda på höstlöv, häng, hångel, högtryck, hemmagjord müsli, hemlisar och andra bra saker på H. 

XOXO.

mama they're waiting

Så jag tänker mig att det är precis såna här dagar när man upptäcker att man har feber lite för sent och redan är på väg ut till stallet och därför blir hela dagen lite skakig, eller sned, lite lätt lutande liksom, som är de bästa för att sätta ihop höstsoundtracket.

Höstlistan är mycket svårare än att göra ett sommarsoundtrack. Det behöver ju i princip bara vara  ljusgrönt och peppat och liksom skirt. Hösten däremot är både sorglig och fin och peppad och tråkig på samma gång. Och man KAN inte ha en hel lista med bara Sigur Ros-låtar, även om dessa passar in på exakt denna beskrivning. Dessutom är det lätt att falla in i emocountry-facket, och så sitter man där med idel ledsna män och kvinnor med gitarrer. (Samtidigt som ju emocountry är ungefär det bästa som finns, och därför absolut inte bör förbigås heller)
Ja, ni hör ju. Här är den i alla fall. Hösten låter så här.












Möjligen är det overkill att ha Wolves med, det är ju omöjligt att inte börja störtgrina när man hör den och man kan tycka att hösten är tillräckligt deppig som den är. Men är det höst så är det.

Och ja, listan är kort. Den kanske blir längre, när andan faller på.

För övrigt: Känner jag att Spotify håller på att döda min musikutveckling. Eller så är det bara att ålderdomen sammanfaller med Spotifys inträde i mitt liv och det hela bara var en tidsfråga. I vilket fall tycker jag att jag måste lägga ner mycket mer jobb nu än tidigare på att hitta ny musik jag gillar. Ny som i nyproducerad alltså. Det är mycket lättare att bara klicka sig vidare bland sånt man redan har på listorna, och veckla in sig i stället för att veckla ut sig. Utveckla sig. Jaja, ni förstår vad jag menar.

Därför! Ge mig era bästa musiktips, listor eller artister, helst såna som inte  är döda för de verkar jag redan vara nere med. Ok? Ok!

What else.

Provar den här grejen med höst som alla snackar så mycket om. Återkommer med utlåtande om hur jag tyckte att det fungerade.

Soundtrack: Bats in the attic - King Cresote & Jon Hopkins.

We could slip away, wouldn't that be better?

Man vet att det är höst när ens spotify-statistik ser ut så här:

Annat som inte syns som går varmt: Great Lake Swimmers, Papercuts, Girls och såklart Yo La Tengo's "Autumn Sweater".
Vad det lider kan ni nog få en spellista på det, men nu ska jag hantera bakfyllan medelst brunch och Sons of Anarchy. Hej!

transfixed but untransformed

Säkert hösttecken:
Den lätta känslan av panik över att sommaren redan är över,  och efterföljande maniska inbokande av  presumtivt roliga saker att göra, för att inte allt ska kännas som att det är över innan det ens startat.

Ackumulerat so far:
Skärgårdshelg i stuga
Femdagarssemester i Barcelona
Noren-pjäs på Dramaten
Angels in America på Stadsteatern
Seglingshelg i september
Seglingshelg i oktober

Fler tips på andra, och gärna mindre dyra, saker som jagar bort höstkänslan  - eller i alla fall byter den mot en angenäm dito - mottages tacksamt.
Typ tacksamt i alla fall.

(Disclaimer: jag gillar alltså hösten, IGENKLIEN, bara inte riktigt i början av augusti.)

Your weary head to rest

No sun--no moon!
No morn--no noon!
No dawn--no dusk--no proper time of day--
/..../
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member--
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!
Thomas Hood

Nu börjar det jävliga.
Egentligen är det inte så mycket själva november som jag har problem med, som att det är början på... well, på slutet. Början på 1000 år av ensamhet, början på iskyla som sipprar upp genom fotsulorna, början på mörkret.

Därför behöver man distraktioner. Distraktioner, och eskapism.
Detta har i år erbjudits i form av Amsterdam-resa (åh! Amsterdam. Vad fin du är, lilla stad. Vad mycket kanaler du har, nästan överallt. Och lägenheter med femti meter i tak överallt. Och konst. Och affärer. Och knark. Och prostitution. Och mat. ), vilket tillfredsställde eskapismbehovet något.

Vi landade till ihärdigt snöande.
Som tur är var distraktionen omedelbar.

I går firade nämligen stora delar av Stockholms litteraturintelligentia att Brevnoveller fyllde ett år. Det var storslaget, komplett med DJ:s med partyhattar, Love Antell på scen som vägrade att sluta mellansnacka, Peter Moren med en orgel, tårtbonanza, ballonger och paket med blommigt papper. Mina snyggaste skor fick följa med, varför jag i dag inte bara är helt under isen mentalt (förlåt nya fina jobbet, jag är en dålig vikarie) utan även knappt kan gå.
Och så himla värt det ändå.

I dag erbjuds distraktion i form av masssiv bakfylla, även om det är tveksamt om det verkligen är distraherande och inte snarare förstärkande, samt nagellacksmålning. Det känns lagom.


No-vember.

Linger on, pale blue eyes

Någon gång i somras lackade jag ur på att hela min facebooklista hade förvandlats till en idyllinflation. Det var spontanrosé, grillkvällar, skärgård, nattbad, fjällvandringar och bullerbyidyll överallt. Hela tiden.
Det var naturligtvis astråkigt att läsa om.

Den här helgen har varit sån. Sån som är astråkigt att läsa om. Sån som är en Saltkråkan-idyll, komplett med en hund som Båtsman. Den där delen i filmen som är ett fotomontage med lätt överexponerade bilder, för att visa hur fint allting är precis innan allt går åt helvete.

Så har det varit. Hela lördagen, och hela söndagen. Septembersegling, hög blå himmel, ibland regn, undanvindar, svamppaj under gång, och havet så där liksom djupblått som det inte är på sommaren utan bara blir när luften och vattnet kylts ner tillräckligt. Som att färgen beror på temperaturen - gör den det? Och sen, på natten, bastu och fotogenlampor och laga äppelpaj i mörkret och ovanför oss fler stjärnor än jag någonsin sett förut och över hela ön, hela skärgården en ny sorts tystnad.

Så vad jag försöker säga är att jag förstår om det här är skittråkigt för er att läsa. Men jag vill skriva det, för då kan jag läsa det i mars när det är snöblöta och saltränder på skorna och man har tröttnat på sin basker, och komma ihåg att det kan vara så här också. Det kan vara så här, också.

Don't tell them your name

I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.

Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen.

Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.

*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.

Inquiring minds wish to know.

Frågor man ställer sig en kväll som denna:
- har man en jacka/kappa utanpå en frackjacka? I såna fall, vad?
- varför äger jag inga säkerhetsnålar?
- tog odi med sig mitt ögonfranslim till frankrike, och i såna fall varför?
- är det inte lite mesigt att åka taxi till en maskerad?
- å andra sidan, står man ut med att gå genom vasastan i 1700-talsperuk?

Oktober är snart slut och jag firar det genom att bli full i en peruk.

Hejhej!

To swing, low.

Jag har blivit roomie-lös, igen. Det har hänt förut, alla bara lämnar mig, etc., etc.
Odi har flyttat till frankrike igen, de lilla frankofilen, och kvar är jag och Vasastan och en mycket tom Wonderflat.

Det har såklart inneburit en massa saker som jag visste skulle hända. Jag skulle laga mat och lyssna på Edit Piaf, för det brukar Odi göra och tycka är härligt, jag tycker inte det är så härligt, jag gillar inte att laga mat, inte ens med Edit, men jag försökte, och Pasta Alfredo blir alltid gott när man överdoserar med persiljan.
Jag skulle vända mig om för att berätta om mina fantastiska rubriker från natten innan eller fråga om jag skulle köpa två cappo från Espressohouse när jag ändå skulle dit, eller om det inte är dags att Wonderflat får nya gladiolusar (gladiolii?) snart, eller något helt annat, bara för att på klassiskt okej klyshigt filmmanér komma på att det inte finns någon Odi här, och att ingen bryr sig om mina rubriker eller vill ha en Cappu eller har någon som helst åsikt om färgen på gladiolusarna.
Jag skulle svära över att min garderob bara blivit hälften så stor.
Jag skulle vakna, och Wonderflat skulle vara alldeles tyst, och den skulle fortsätta vara tyst tills jag satte på musik eller ringde hit någon, för det skulle inte komma hem någon alldeles av sig själv och sparka av sig skorna och lägga kassar överallt och vilja ta en ciggeluring på uteplatsen.

Vad jag inte visste, var att jag dessutom skulle få akut brist på soppåsar, eftersom jag tydligen inte handlar så mycket/ofta att det räcker till de gigantiska mängder sopor jag ändå lyckas producera. Jag har fått rationalisera antalet papperskorgar hemma såväl som tömningsfrekvensen, och det är inte alls speciellt nice. Jättejobbigt att stå i badrummet och vilja slänga tops i papperskorgen där men istället behöva gå ut till köket och knöla ner dem i den dignande påsen under diskbänken.
Nu har jag dock köpt såna där avfallspåsar som jag tidigare alltid undrat vad det egentligen är för mongon som köper, när man precis lika gärna och mycket miljövänligare kan använda påsarna man konkar hem maten från ica med. Nu vet jag. Det är roomie-lösa människor som köper dem.

(Jajaja, det finns bra saker med att bo själv också, jag vet. Mer om detta när jag kommit på exakt vad.)


Vita, kanske?

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

The läge, eller höst: inte så farligt som jag trodde.

Imorse vaknade jag av att någon ville att jag skulle komma på jobbintervju. Sedan dess har jag sprungit på Norrmälarstrand, druckit te i fönstret och tittat på regnet, diskuterat offentlighetsprincipens önskan om att egentligen inte alls vara speciellt offentig med Odie samt vägt slamkrypare vs. lyftkarns för- och nackdelar när det gäller båtupptagning.

I helgen ska jag ta upp min båt, vilket förhoppningsvis går mer olycksfritt än avmastningen gick, och äta våfflor. Dessutom ska både jag och ni försöka hinna med världens bästa arrangemang, Tambur #1, på Botkyrka konsthall som fina Schmarro och Mandycandy arrangerar.

Det är all for now, kids.

Sundays are slow

Idag har jag haft en sån där dag som jag tror att alla andra alltid har. En sån där dag då man har allt frukostmaterial hemma redan så man slipper antingen äta äpplen och te till frukost eller skämsgå till sleven och köpa yoghurt för nitton spänn.

Jag har varit på Drottningholm och promenerat med några av Stockholms finest raringar, sparkat löv och fotat och ätit våfflor och det har varit sådär höstigt och halsdukigt och vackert att det är svårt att tro att det är ens egen söndag det rör sig om, för man har sett det i så många romantiska komedier att det blir klyshigt.

Sen har jag ätit soppa hos en annan av Stockholms finest, planerat det nya jätteprojektet som kan bli hur bra som helst om vi bara får stipendiepengar, och sen gått omkring i mjukisar wonderflat och lyssnat på marianne faithful och inte haft söndagsångest en enda liten stund.

Ergo, snart kommer jag att skaffa mig såna där plastklämmor till påsar och ha ett speciellt ställe där diskborsten alltid hänger och aldrig nånsin ha slut på underkläder innan nästa tvättdag.

Run to the hills.

Golvet i wonderflat liksom osar kyla upp ur golvspringorna. Utrustad med munktröja och gigantisk pläd och världens bästa tofflor går det att hantera rätt bra. Men jag känner att det kommer bli en lång höst, och en ännu längre vinter.

Som tur är slipper jag det i en vecka. Iklädd tidigare nämnda tofflor och med temugg i högsta hugg packar jag oversize-skjortor och sandaler och lämnar landet för Istanbul. Där är det tydligen 30 grader varmt och ramadan.



Hejpåettag.

Oh, merde.

Snälla fina person med lungemfysem som ändå sitter på fyrans buss klockan halv åtta på morgonen.
Jag förstår att du tycker att du är duktig som går till jobbet trots att du håller på att hosta lungorna ur dig.
Jag förstår att du tror att din chef kommer vara tacksam, eftersom du säkert är praktiskt taget oumbärlig på jobbet.
Men vi andra? Not so much. Inte så tacksamma över att du hostar slem i våra nackar.
Vi andra inte få ditt lungemfysem, och skiter i din oumbärlig het. Short n’ sweet: ÄR DU SJUK - STANNA HEMMA.

Snart lämnar jag sidvärtes snöflingor och inochutvända paraplyer för det här:



à vraiment bientôt, mes amies.

Walker with dawn

Imorse var det faktiskt nästan värt det.

Värt det att gå ut på sjövikskajen klockan fyra och inte vara säker på att det inte är klockan tio.
Värt det att det känns lite som att sitta i en hermetiskt sluten bubbla utan omvärld inne i det ljusa kontorslandksapet med mörka fönster som inte visar någonting utom bleka spegelbilder.
Värt det att det inse att ja, det är nog ungefär så här det kommer vara i fyra oändligt långa månader framöver.
Värt det att vara lite orolig att jag inte ska se skillnad på den betonggrå kajen och det lika betongrå vattnet och en mörk onsdagkväll råka kliva rakt ut i årstavikens förlamande mörkhet.
Det var faktiskt nästan värt det. Imorse såg nämligen min morgon ut ungefär såhär:


Det gjorde mig jävligt glad. Och kanske kanske till en lite bättre människa.

We are not afraid of night,

Nor days of gloom,

Nor darkness -

Being walkers with the sun and morning.

- Langston Hughes

(Vi får se hur det känns när jag ska ta mig hem om nån timme sådär)