In perfect, harmony.

Har jag förresten sagt att jag börjat sjunga i en kör igen? Det är ungefär det bästa beslutet någonsin, har utan tvekat gjort mitt liv åtminstone 50% roligare.* Ibland är vi råbra, ibland lite mediokra, och nästan jämt sjukt sympatiska. Dessutom heter vi Kompiskören.
Fan alltså. Det här med att sjunga. Det är möjligen något av det roligaste och trevligaste som finns.
Vi har sjungit på lite olika ställen, Landet och Södra teatern och Debban. I dag sjöng först på en högmässa i Högalidskyrkan, och sen sjöng vi på en Djurgårdsfärga.
Då lät det exakt så här när vi sjöng Jonathan Johanssons psalm 00:



Filmat och inspelat av Stockholm boat sessions.

*vi repar på rövens dag, tisdagen. På tisdagar jobbar jag mellan 9 och 19, och det är inte så mycket av det kreativa och stressiga och roliga, utan mer av det logistiskt pilliga delarna av jobbet. Dessutom har man ingenting kvar av residue-pepp från helgen, som man kan ha på måndagen. Man är bara mitt uppe i oxdelen av veckan, det är att bita ihop och köra och inte orda så jävla mycket om det som gäller som strategi. Men numera får jag alltså, efter den här dagen, varendaste vecka gå och repa. Jag kommer dit trött och sur och rätt hungrig, och går därifrån dumglad. I två timmar har jag typ inte tänkt på något annat än harmonier och magstöd och huvudklanger. Dessutom har jag blivit matad med kakor om jag har tur, går därifrån med huvudet tomt på tisdagstankar men fullt av, eh, well, harmoni typ. Jaja det låter ostigt men så är det i alla fall.

Fredag, en innehållsdeklaration.

Fredag,
post skick-jobba, få lön, köpa gladiolus (gladiolii?) på väg från jobbet, hitta en ny älsklingsparfym, planera lördagsbrunch, sova middag, vakna av solen i ögonen, strunta i att träna, fastna i en roman, akutpiffa, trängas på Babylon, dricka vin, äta ost, vilja bli bästis med servitrisen, fira någons första riktiga lön, dricka mera vin, bli en folkskock, röka upp alla andras cigaretter, springa in ungefär alla som inte är på Popaganda, planera höstresor, gestikulera stort, bli hes, frysa om benen, dricka mer vin, åka hem. 

August is a wicked month.

Rapport från en cyklist.

Köpt en cykel för en freaking' MÅNAD sedan, men sen kom ju snöhelvetet och förstörde livet för en så i dag var första gången jag cyklade till jobbet.

Jag överlevde och fick vårkviller i magen och allt sånt där som jag hade hoppats på, men framför allt:
Nästa gång tror jag att jag ska ta ett par andra skor än de här pupporna:

Pga nu kan jag inte riktigt röra mig på sätt som kräver vadmuskulatur. Och jag var lite lite rädd att välta och dö när jag var tvungen att stå upp på pedalerna.

Dock, sjukt värt det. Älska fortfarande cykling lika mycket som när jag skrev det här.
Nu vill jag åka på cykelutflykt och kanske köpa mig en halmhatt.

spaces between fat kellys teeth

En grej.
Jag vet ju att man brukar säga att tiden är relativt, men varför pratar vi aldrig om hur sjukt relativa avstånd är? Vägen från wonderflat till tunnelbanan, till exempel. Eller, mer exakt, vägen från tunnelbanan och upp till observatoriegatan. Någon borde göra någon slags vetenskaplig studie på den. Ett kvarter, kanske fyra hus, tusen antikvitetsaffärer och en serietidningsbod. Kanske 500 meter. I dag tog det ungefär enhalvtimme. Andra dagar ännu mer. Samtidigt är det ungefär sju minuter mellan wonderflat och tuben andra gånger.
Inquiring minds wish to know.

Keep falling on my head

Ja, det här vet ni väl redan, era savvy typer. Men roligast på internet just nu är givetvis Lou Reed i tweed.

Curt Cobain i Singin' in the rain.

Annars har jag köpt en jättefin jacka i Berlin som jag nu fått för mig att jag ser preggers ut i, och nu försöker jag anstränga mig för att inte göra den där störiga saken som alla som varit i balla städer gör när de kommer hem till Stockholm: Klaga på Stockholm och Prata om hur Mycket Är Ballare Det Är I Berlin/Barcelona/New York/Tokyo/Düsseldorf/vartmannuharvarit.

Det är klart svårare än förväntat.

Och nu något helt annat.

:
Har ni tänkt på att granen på Odenplan är helt sned? Den lutar mot tunnelbanetaket till. Det gör mig oroad, men får mig samtidigt att tänka på en pjäs av Jonas Gardell, så det får ändå se som en vinst i slutänden.

Every me, every you.

Just nu går jag runt och gnager konstant på mina knogar och skrämmer min omgivning med att brista ut i obegripligeter som jag sedan skriver ner på närmsta papper. Det är tärande, särskilt för de som fortfarande umgås med mig, men det har en väldigt bra förklaring och det tar snart slut. Det är nämligen så här.

Teatern jag har jobbat med sedan i snart ett år har premiär. Om två veckor, ganska precis. Den kommer att bli overkligt bra. Jag har, tillsammans med mina fina vänner i KOTTERIET* skrivit ett teatermanus av Gun-Britt Sundströms fabulösa roman MAKEN. Och nu smäller det snart. Jag är asnervös. och sjukt peppad, och hoppas att ni alla förstår ert eget bästa och kommer och ser den.

Boka biljetter här, vi spelar den 13, 16 och 17 augusti på Teaterverket i Stockholm.


Den osannolikt snygga affishen är ritad av Herman Carlsson


*kotteri = liten sammansättning människor som kommer ta över världen. till exempel i teaterform.

for the win.

Jag ska snart skriva något om vad man inte behöver packa när man ska till Bohusläns skärgård och vad som av outgrundliga anledningar blir sexiga på sommaren i skärgården men ingen annan stans, men först en helt fantastisk kombination av två av mina bästa grejer: kollektivism, aktivism och dans.



Now beat it.

Vasastan- slussen: 35 minuter.

Men era jävla RETARDS kan ni fatta att man ska TRYCKA PÅ KNAPPJÄVELEN för att ta sig ut ur bussen när dörrarna inte öppnas automatiskt? Den uppfinningen har ju bara funnits i ungefär sju år så man kan tycka att det är på tiden att ni hajar läget och sluta stå där och se ut som fågelholkar medan vi andra blir mer och mer försenade för att bussen måste vänta på att ni ska FÖRSTÅ HUR MAN ANVÄNDER KOLLEKTIVTRAFIKEN.

***

Sweetest decline

Jag har hemlängtan. Jag jobbar med idel roliga personer och med roliga saker, och jag får bo hos världens snällaste L som tar med mig på galna båtfester och fina promenader runt strömmen, och jag har sovit på världens näst bekvämaste soffa hur länge som helst utan att hon klagat en endaste gång.

Men jag har ändå hemlängtan.
Jag vill vara i wonderflat, äta knäckemackor vid mitt repiga köksbord, och ha mitt frukostställe tvärs över gatan, och slippa svara tackmennejtack på sms om öl eller vernissage. Jag vill hänga med MaPa och göra mig lustig över kärnkraftskovändningar och kungahusets youtube-filmer över dry martinis med tre oliver i framför brasan. Jag vill träffa min storasyster och hennes katter som klättrar omkring på ens ben och leker med sina egna svansar och distraherar allt arbete som man tänkt göra.

Jag vet att jag inte direkt är på andra sidan jorden, och att det tar exakt 1 timme och 14 minuter med tåget från norrpan och till centralen, och därifrån ytterligare tio minuter hem till wonderflat. Men jag saknar det ändå, love knows no geografi, just nu vill jag bara vara hemma i längre än en dag i taget.



ETA: Uppenbarligen är min längtan hem/bort väldigt cyklisk. (Nu är det där ju bara ett inlägg, men kunde man länka till skunkdagböcker skulle det framgå på ett mer pedagogiskt sätt precis hur cyklisk den är.) Det gör den dock inte mindre på riktigt. Tyvärr.

Shite being scottish

Lördag, och Stockholm verkar under den senaste veckan ha genomgått någon slags metamorfos. Det har nämligen, gradvis och omärkligt, blivit Göteborg. Jag märkte inget förrän i morse när jag klev utanför porten på väg till frukosten på Bullboden, och möttes av ett omisskänneligt Göteborgsregn. Ett sånt där som kommer underifrån ni vet. Kallt och närgånget och som förstör håret snabbare än du kan säga plattång. En frukost och en promenad Kungsholmen runt senare ser mina fötter ut så här:


Tacksomfan.
Ville jag bo någonstans där man lider av konstant mindervärdeskomplex hade jag flyttat till Glasgow.

Jag tänkte blogga om nånting roligare än gnälla-på-vädret, men har man tvångsförflyttats till Göteborg så har man.
Jag lämnar er istället med ett tips för lördagskvällen om ni inte redan har planer.
På Riddarholmen anordnas nämligen en fest utan like - Grönt ljus för Citybanan. Javisst, ni hörde rätt. Amy Dimond ska spela, de visar upp nån slags jättelik traktor som förmodligen kommer gräva, och allt pyntas av fina gröna strålkastare. (ETA: En spektakulär lasershow, enligt programmet.)
Det går liksom inte att göra sig lustig över det härligt landstingsanordnade EVENTET, för det gör redan sig lustig över sig själv.

Schizophrenian like you.

Alltså.
Jag vet att det är lite passé att göra sig lustig över tunnelbanans och pendeltågens högtalarröster. Men det här med att hon som ropar ut pendeltågsdestinationerna är schizofren. Vad är egentligen upp med det?
Först är det helt happy-go-lucky "Tåget fortsätter till Södertälje". Men sen kommer hennes onda tvilling och avbryter henne med ett barskt "CENTRUM".


Jag blir helt nervös.

Dö, dö, dö, köttskalle.

Ok först:
Din nya överlevnadsguide till bra (och mindre bra) kaffe i den här staden hittar du från och med nu på lattefascisten.blogspot.com

Och en annan grej:
Varför har Lindex skyltdockor stora köttskallar istället för huvuden? Vad vill man kommunicera med det? Det hela är mycket märkligt. Och inte särskilt konsumtionsinspirerande. Then again, jag kan inte påminna mig om att Lindex någonsin varit konsutionsinspirerande.

En bra början.

Det är inte det att man köper lycka. Det är mer att man köper prospektet av lycka. Eller man köper saker, och tanken på hur nice det kommer bli att konsumera dem gör en lycklig.
Dagens matkasse innehöll yoghurt med honungssmak, blodgrapefrukt, apelsinjuice, rödbetor, chevre, kokosmjölk, lök, bananer, färska sockerärtor, cashewnötter, en flaska errazuriz rosé och en flaska cacadu ridge vita.

Walker with dawn

Imorse var det faktiskt nästan värt det.

Värt det att gå ut på sjövikskajen klockan fyra och inte vara säker på att det inte är klockan tio.
Värt det att det känns lite som att sitta i en hermetiskt sluten bubbla utan omvärld inne i det ljusa kontorslandksapet med mörka fönster som inte visar någonting utom bleka spegelbilder.
Värt det att det inse att ja, det är nog ungefär så här det kommer vara i fyra oändligt långa månader framöver.
Värt det att vara lite orolig att jag inte ska se skillnad på den betonggrå kajen och det lika betongrå vattnet och en mörk onsdagkväll råka kliva rakt ut i årstavikens förlamande mörkhet.
Det var faktiskt nästan värt det. Imorse såg nämligen min morgon ut ungefär såhär:


Det gjorde mig jävligt glad. Och kanske kanske till en lite bättre människa.

We are not afraid of night,

Nor days of gloom,

Nor darkness -

Being walkers with the sun and morning.

- Langston Hughes

(Vi får se hur det känns när jag ska ta mig hem om nån timme sådär)

You said the union would last forever

Jag har slutat cykla till jobbet. Jag höll ut länge, men sen fick jag punka en gång till och jag insåg att det helt enkelt inte var meningen att jag ska vara en åretruntcyklare. Dessutom blev för svettigt nu när man helt plötsligt var tvungen att ha på sig massor med halsdukar på mornarna. Det kändes inte så värst medan jag cyklade, men väl framme klibbade tishan på ryggen och jag var tvungen att oroa mig för lökisar under armarna. Inte okej.

Å andra sidan får jag nu åka buss. Det är nice, jag gillar Stockholms bussar och särskilt den fantastiska buss 40 som verkar gå precis överallt. Den går till exempel precis utanför min port, och landar i Hornstull där jag bara kan knata över bron som tidigare tog knäcken på mig. Easy peasy och tar kanonkort tid.
Dessutom får jag åka omkring på Kungsholmen vilket är kul. Idag till exempel upptäckte jag kemtvätten EG-tvätten. Det verkar inte som att någon har talat om för tvätten i fråga att EG inte finns längre, annat inom juristriktionen EG-rätt. (Eller så tycker de bara att G är en snyggare bokstav än U, Vilket ju i sig är helt bisarrt, G är ganske alfabetets fulaste bokstav.)

För där ligger alltså EGs alldeles egna tvätt. På kammakargatan. Jag har aldrig sätt någon gå in eller ut där, men jag utgår från att de uteslutande tvättar attachéväskor och liknande.
EG-tvätten har vidare en piffig dekal över hela sitt fönster på EU-flaggan, såklart. Och de har också en oerhört märklig hemsida. Oh god, hemsidan. Den har omotiverade manus för sketcher på förstasidan, som kan vara knyckta från typ tjuvlyssnat. De har avancerade flashanimationer när man går från en del av sidan till en annan, men tyvärr finns bara TesterTester under priser. Jag har ännu inte lyckats ta mig in på "om oss", vilket ju i sig är olycksbådande.

EG-tvätten kan vara den nya startmotorer och generatorer-affären

Saker jag vet om gröna linjen.

I fredags åkte jag tunnelbanans gröna linje.
Inte sådär lite slentrianmässigt, som man gör ungefär varje dag mellan Odenplan och Slussen, och ibland till Farsta. Nej minsann, här åktes gröna linjen på ett aktivt och mycket utmattande sätt. Det var strålande sol hela tiden och det tog ungefär tre timmar. Jag har ett tag närt någon slags tanke om att jag skulle utforska Stockholms tunnelbanenät, lära känna min stad utanför mina vanliga slitna cirklar och andra luddiga tankegångar. Det kanske är exotiserande och säkert postkolonialt, om jag förstått sakern rätt är allting postkolonialt och det är bara att resignera för det, men nu har jag i alla fall gjort det. Knappt halvvägs visserligen, men ändå.

Vid 14-tiden sätter jag mig på linje 19 och kliver inte av förrän 32 minuter senare, i Hässelby strand. Sen åker jag tillbaks mot stan igen, med ett stopp på varje station. Utrustad med kamera och en väska som kändes allt tyngre.
Tre timmar senare vet jag att gröna linjen är sjukt lång, att man på Hemköp i Hässelby strand kan köpa naturgodis som smakar lite som gammalt ägg, att den vanligaste sortens klistermärken är planka.nu-klistermärken, att Islandstorget erbjuder skönt pensionärshäng som jag kan tänka mig att delta i om ett par år, och att Råcksta är den finaste stationen. Men om jag vet så mycket mer om stockholm utanför mina egna perspektiv är mer oklart. Men gröna linjen i alla fall. Sjukt lång.

Snart ska jag beta av Hagsätra-hållet. Jag tror inte att jag är rain-man, men helt säker kan man förstås aldrig vara.

Det är så jag säger det.

Don't be fooled by the rocks that I've got
I'm still I'm still Terry from the block