Fars dag 2012, eller: ett jättelångt inlägg som jag inte vet vem som kan relatera till.

Vi ska ses klockan 12. Jag blir lite sen, för i sista stund slår det mig att man kanske borde vara lite finklädd på farsd dags-brunch så jag byter om till kjol när jag egentligen borde vara ute ur dörren. Men det är bara fyra minuter eller så. Kön utanför Kvarnen ringlar sig lång, jag får Portlandia-vibbar, och hittar inte pappa. Ringer Sofia, hon är också sen. Ringer pappa, det går fram signaler men jag får inget svar. Efter ett tag inser jag att jag hör ringsignalen på lite avstånd och ser honom stå på andra sidan gatan med telefonen i hand utan att svara. Jag lägger på och han kommer över, säger något om att telefonen inte lät honom svara. Säger att det är fint att se mig. Jag säger något om vädret, som han inte hakar på, och något om kön, som han inte heller reagerar på. Sen står vi tysta i kön och väntar på att få komma in. Han svajar lite, men det kan vara vad som helst tänker jag, jag vet att han är ostadig nu och att det är därför han går med käpp. Vi är tysta. Jag känner det välbekanta knytet i magen, precis vid naveln.

När vi ska hänga av oss jackorna tittar han sig förvirrat och lite argt omkring. “Den här tänker jag ta med mig in”, säger han stridslystet till killen som har garderoben. Jag vet inte om de har blivit slappare på det där med garderobstvång eller om killen fattar att allt inte är helt okej, för han låter oss gå in. “Hur är läget”, frågar jag, och klappar pappa lite på axeln. Klassiskt knep. Den känns svettig. Munnen ett hårt streck. “Jag blir så förbannad bara”, säger pappa, och drar ut på r:et i “förbannad”.  Jag gör mig dum. “Det behöver du väl inte vara, du fick ju ta med jackan in och nu ska vi äta brunch”, säger jag. Han huffar till svar. Samma lite osammanhängande och ilskna blick. Vi får vårt bord och sätter oss. “Du känns lite svettig pappa, kan det vara så att du har en känning?”, frågar jag, och jag vet exakt vad svaret kommer att bli. “Kan du inte kolla blodsockret ändå”, försöker jag. Han har inte med sig apparaten. Knuten vid naveln har hårdnat nu, snart är det en fullt utvecklad klump. Sofia har fortfarande inte kommit. “Jag tror att du behöver äta lite socker”, säger jag, och jag vet att det är första gången av många jag kommer att säga det inom den närmsta halvtimmen. Han himlar med ögonen och säger att jag inte vet någonting.


Då kommer Sofia instormande, full av kramar och brunchpepp. På två sekunder har hon fattat läget, hennes höjda ögonbryn får min ena axelryckning till svar, vi vet båda två exakt vad som händer nu. I erna bordshörnet pappa, druvsockret på bordet, hans blick irrar runt i lokalen, han är asförbannad och förlolämpad och osammahängande och jag tänker att jag vet exakt hur det här skulle kunna sluta i värsta fall, har sett det så många gånger, i tankarna har jag redan funderat på hur ambulanspersonalen skulle ta sig in i lokalen, var någonstans de skulle kunna gå undan med honom eller om de skulle strunta i det, han får i sig fyra eller fem druvsockerbitar men jag vet att det inte räcker, det är svårt att veta exakt var i kurvan han är just nu men jag är ganska bra på att bedöma sånt nu och jag tror att det krävs minst ett helt paket dextrosol. Ett tag verkar det som en omöjlig uppgift, långsamt och sluddrigt förklarar han att han förstår att vi tror att det är en känning, men att det faktiskt inte är så, att vi inte vet vad vi pratar om. Jag tänker att jag önskar att vi inte gjorde det. Sofia är mycket bättre än vad jag är på den här delen, själv blir jag rädd och arg samtidigt, hon blir bara rädd tror jag, och till slut får hon i honom hela paketet. Surrealismen i när kvarnens kypare kommer och frågar vad vi vill dricka och jag, i någon slags ambition att hålla uppe skenet, eller bara inte låta den här mardrömmen drabba någon annan riktigt än i alla fall, är jag jätteartig mot kyparen och ber om tre kaffe, säger “perfekt, tack så jättemycket”, trots att tanken på att jag ska äta eller dricka något känns mycket avlägsen, har fortfarande ambulanspersonal och glycos-sprutor på hjärnan.

Jag hämtar ett glas mjölk, för det är en bra sak att han dricker. När han självmant börjar dricka av den vågar jag hoppas på att det har vänt, att det nog är på väg uppåt igen, jag har ring mamma som inte var någon som helst hjälp mot paniken men fick i alla fall veta att det var viktigt att äta mat också. Det är aslång kö till buffén, jag irrar runt i jakt på något lättätet och sött, är så skakis att jag råkar skära mig i tummen skitdjupt när jag ska skära upp bröd, adrenalinet tror jag. När han kommenterar hunden på min tröja förstår jag att han är tillbaks, att han ser oss igen och vet var han är och att vi är out of the woods för den här gången. Jag får ett plåster av barpersonalen till min tumme som blöder skitmycket, och ytterligare tio minuter senare står vi i kö för att hämta mat. “Jag är ledsen för det här”, säger pappa. “Det är tur att ni är så envetna. När det här händer så förstår jag det inte själv”. Jag är så lättad att jag nästan gråter. Sen äter vi mini-västerbottenpaj och ceasarsallad och våfflor och får äntligen dricka det där kaffet, och min magknut löser långsamt upp sig även om jag fortfarande inte kan slappna av och är lite onaturligt entusiastisk över allt vi pratar om, som för att kompensera för det surrealistiska som just hänt, den avvärjda katastrofens skugga ligger över brunchen och det är olika hur man reagerar på den, själv blir jag någon jag inte riktigt känner.

Sen är vår sittning slut, årets fars dags-firande läggs till handlingarna, och jag tänker att det är är lite varför jag har så himla svårt att förklara mina föräldrar och min relationer till dem för  folk som inte vet hur det är att ta hand om någon som har tagit hand om en själv.

Makin' a wish.

Just nu: Gör önskelistekollage, och svär över att det inte går att fullhand-pil-krympa bilder proportionerligt när de är urklippta ur en tidning. Jävla verklighetsjävel.

(gudars, jag insåg just att jag i januari kommer att ha varit förvärvsarbetande journalist i TRE ÅR. det är ju när man tänker på det HELT JÄVLA SINNESSJUKT. Åh, världenroligastejobb, jag älskar dig lite.)

Sweet louise.

Just nu:
Bakar lussebullar med systern.

Moget. Och just här, upp och ner.

so delightful

I dag har det snöat precis hela dagen. Jag har varit i stallet och pulsat omkring i snön, och som vanligt insett att doctor martens inte alls är ideala vinterskor utan snarare dödsiskalla.
Däremot är stall himla fina ställen att vara på när det snöar.
Man blir alldeles varm inombords även när snön blåser så att man inte ser nånting ut genom förnstren, och mularna är sådär lena som inget annat mot händerna.

På vägen hem lyssnade jag på julmusik, för det är bästa sättet att tackla snön, och fick feeling. Jag ger er därför mitt allra sorgligaste och finaste julrelaterade youtubeklipp
(åh, det går av nån himla anledning inte att bädda min - men klicka för allt i världen! Gört ba gört. Ett av mina all time high julavsnitt)
http://www.youtube.com/watch?v=5sQsVBolPNs

****
Ok. för att ni inte ska gråta lite får ni också mitt finaste glada youtubeklipp också.
http://www.youtube.com/watch?v=XVSmT4nNEkQ
(gud vilket fail, det går inte heller att bädda in. Crap.)

***
Jag har förresten naturligtvis gjort en jullåtspellista även i år.
Vana läsare kommer att känna igen favoriter som The Kills, Yoko & John och Ramones. Nytillskott Carpenters fina tolkning av "I heard the news on christmas day" - alltså, andas hon nånsin eller sjunger hon hela refrängerna i en enda utandning?
Och låten som kommer närmast min drömversion av "Little drummer boy" - the temptations, något otippat. Den har det rätta marsch-aktiga trumkompet, och nästan helt wail-fri - något som annars chockerande ofta förpestar jullåtar som annars kunde uppskattat. (Jazzhands har förresten bloggat helt förträffligt på pricken om detta syndrom här).
Dessutom Nat King Cole, den enda som egentligen kan sjunga "The christmas song" så där så att det känns ända in under revbenen och i magen av stillsam, vänlig julkärlek.
Och så lite sockerhög Bob Dylan på det.
Här hittar ni hela kalsaset.

'Tis the soundtrack.

put the book back on the shelf.

Det här med att inte göra en att läsa-lista, hörni. Vilken briljant idé. Jag har läst nästan varendaste bok som stod på det här är inte en läslista-listan*.
Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.

Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.

Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.

Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.

Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.


Och kanske köpa nya bokstöd.

*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.

Fear alone can never bring us down

Tid det tar att koka ett ägg: 6 minuter
Tid det tar att äta ett ägg: 4 minuter, om man drar ut på det.
Tid man är ledig under påsken, högtid vars huvudsyfte är att äta ägg: 4,5 dagar.

Påsken är fortfarande helt och hållet obegriplig.
***

Ni vet hur jag liksom gav upp hoppet om att det någonsin skulle bli sommar? Ni vet, från och med december 2009 inledde vi en ny istid, snövallsfria gator och fotbollsplan istället för isrink i vasaparken blev historier som vi berättade om vår ungdom som ingen riktigt skulle tro på. Ni vet det? Jag börjar ändra mig nu. Kanske.

För jag lyssnar på Pastels och Tenniscoats och ute är gatorna torra och mina sneakers är vita och kidsen på skolgårdan uanför mitt köksfönster leker bro bro breja. Och långsamt, långsamt, börjar man höja blicken och sänka axlarna och släppa ögonbrynen ut mot tinningarna igen.

Dagens soundtrack, som inte är Pastels eller Tenniscoats men precis på pricken ändå:

Fire so delightful

God jul, barn. Jag har vakat in julen med att lägga snö på rubrikerna i en kvällstidning nära dig, och frilägga tomtar. Det blir asfint, tyvärr köper tydligen ingen kvällstidningen på julafton - de bara säger att de ska göra det - så världen går miste stor konst imorgon.

Jag känner mig ovanligt ocynisk i år. Snart ska jag hem till Heliga Familjen för att fira en jul som med största sannolikhet kommer vara kantad av dödslarviga rim, dry martini, hommous, Frank Sinatra och minutiöst inslagna julklappar, och som så småningom mynnar ut i den lyckligt stillsamma juldagen. Utan att jinxa det kan jag säga att det artar sig att bli den bästa julen på länge.

Hoppas ni har det bra. Vi ses på andra sidan.


Jag gillar er jättemycket.

The soundtrack of our jul.

Jag tror inte att ni har undgått att det snart är jul, igen.
Det brukar vara jättesvårt att missa.
Vi tacklar även denna jul med den bästa julmusiken, och med glögg. Det går ändå helt okej, skulle jag säga. Mest för att den bästa julmusiken är så överjävligt bra.
Och eftersom jag inte tycker att du ska behöva genomlida en jul till tonerna av Carola och Peter Jöback, kan du hitta den bäst julmusiken precis här.

I år har jag försökt göra listan lite kortare, och lite mer enhetlig men ändå allsidig. Det är svårt. Dessutom saknar jag flera bra låtar. A fine frenzyz fantastiskt loja tolkning av "Let it snow", till exempel, är inte med. Och inte heller den svängiga "5 000 turkey", som jag inte vet vem som har gjort men som handlar om hur kalkonerna gör gemensam sak och revolterar mot köttätarna på juldagen. Det är skitsynd, för de är verkligen väldigt bra båda två.

En annan sak som är svår är att begränsa antalet låtar från samma skiva. Det är frestande att bara tjong in hela Phil Spectors julskiva (Ronettes! Darlene Love!), men det är ju att fuska. Likaså Sufjans Stevens vackra Songs for Christmas skulle också vara lätt att bara planka. Men ja, det får man inte.

I stället får man förra årets it-jullåt, Santa Baby, den kanske lojaste, sexigaste, mest bortskämda och snygga jullåt som någonsin spelats in. Kalle Moraeus Koppången, det enda som egentligen rår på det nordiska julmörkret. Don't shoot me Santa, The Killers vädjan om att slippa falla offer för den suspekt rödklädde farbrorn på julaftonen. Jack Johnson's Rudolf, den enda Rudolf-version man står ut med eftersom Rudolf här slutar ta skit och lackar ur på de andra renarna för att de var så taskiga i början. Och naturligtvis Glasvegas hjärtslitande vackra Silent Night i vädjande moll.

(Och Okkevil Rivers "Listnening to Otis Redding at home during x-mas", och Mariah Carey såklart, och Beyonce, och Håkan Hellström, och Flaming Lips, och Neko Case, och Aimee Mann, och ja. Mycket mer. )


A fine frenzy gör jättefin julmusik. Här dessutom med Elvis välsignelse. Den är tyvärr inte med på listan. Förlåt. Det är spotify's fel.

Ett inlägg om vädret.

Om jag nu inte får snö på första advent, så känns dimma ändå som ett helt okej alternativ. Samma känsla av inbäddning och diffusa ljus, och det är inte cp-kallt. Fast pulkaåkningsmöjligheterna är förstås minimala.

Trevlig första advent, hoppas ni äter er egen vikt i lussebullar och blir trevligt söndagsfulla på den romspetsade glöggen.


En av de bättre grejerna med julen.

let's hope its a good one

Idag vallfärdar hela världen efter pizza. På väg för att hämta upp min Mamma Mia (varför har alltid pizzor så pinsamma namn? Jag skäms när jag beställer min Vegetariana, och det är ändå det minst konstiga namnet på menyn.) på Vasastans Pizzeria mötte jag inte många människor, men samtliga som jag såg hade pizzakartonger i famnen, eller svängde in på ett solfjäderpyntat hak. Det gav en fin känsla av gemenskap. Vi såg alla lite skakiga ut.

Det finns de som säger att hur man tillbringar nyårsdagen speglar vad man kommer göra under resten av året. Det skulle vara lika delar nice och fruktansvärt. Jag tror ärligt talat aldrig att jag har gjort så lite som jag gjort idag. Jag har bara sovit och hånglat. Och köpt pizza. Inget ont om det, men jag vill gärna göra åtminstone något mer under resten av årets 363 dagar.

In other news är jag för bakisslö för att byta kanal när det blir reklam, och jag blev helt rörd av batterisamlingsreklamen.


Over and out.

Hey kids.

Jag hoppas ni har haft en fin jul, och att ni har en proportioneligt fridful juldag. Juldag är, som alla trogna läsare av den här bloggen vet, den största vitsen med hela julen.

Idag har jag promenerat i rimfrosten, klappat lite på segelbåten, druckit varm choklad med rom, lagt pussel, läst julklappsböcker och visat min mamma hur man laddar ner film. Ni kan se det som ett sedelärande exempel på hur en juldag bäst bör tillbringas.

Att vara hos mina föräldrar är lite som att bo innuti i en parentes. Allt som inte är precis här i närheten känns liksom lite mindre viktigt. När man väl överlevt hela julaftonscirkusen är tillvaron här ute surrealistisk loj. Räkningar, intervjuer och jobbmail, säger du? Nej, det tror jag inte är något som angår mig. Jag ska nog sätta mig och se några avsnitt av Vita huset istället. Pom pom pom.
Det är ett konstant fikande, promenerande och intagande av alkohol, och även om jag är ledsen att behöva åka härifrån snart förstår jag någonstans att det nog är för det bästa.

För mycket lojhet sätter sig förmodligen på förståndet.

Nu däremot låter det som att det är nån som kollar på Matador i en annan ände av huset. Vi ses på andra sidan allt det här, y'all.

Inte Cliff Richard.

Cheer up emokids, snart är det jul. Och även om den där meningen låter lite som ett hån har jag kommit på två vitsar, eller så säger man nog inte, saker som det är vits med menar jag ju, med julen.

Det första är julmusiken.

Förra året gick Starbucks julskiva på repeat i Wonderflat. Den är mycket bra, men tyvärr bara 16 ynka låtar lång. Det håller inte för den som hänger upp hela julens dräglighet på julmusiken. I år har jag, för att inte kräkas på Ella, vilket skulle vara synd all things considered, breddat min repertoar.

Och eftersom jag inte tycker att ni ska kräkas på Ella heller, eller Jussi, eller vad som nu brukar vara er kopp te, är den här julen brought to you by världens bästa blandning. Jag skulle verkligen skulle vilja ladda upp på en server och dela med mig av men jag vet inte hur man gör. Ni får väl torrentza och limewira, ni som alla andra.

Here goes.Soundtracket till din julefrid:
1. Come on! Let's boogie to the Elf Dance - Sufjan Stevens
2. Let it snow - A fine Frenzy
3. Listening to Otis Redding at home during christmas - Okkervil River
4. Merry Xmas (I don't want to fight) - Ramones
5. December will be magic again - Kate Bush
6. Rudolph the Rednosed Rainder - Jack Johnson
7. O Come all ye faithful - Belle and Sebastian
8. God Red ye Merry Gentlemen - Bright Eyes
9. Xmas Cake - Rilo Kiley
10. Christmas isn't safe for the animals - of Montreal
11. Maybe this Christmas - Ron Sexsmith
12. Blue Christmas - Elivs Presly
13. Christmas in Cape Town - Randy Newman
14. Christmas is going to the dogs - Kinks
15. Happy X-mas (war is over) - John Lennon
16. In bleak mid winter - Ed Harcourt
17. White Chrismas - Pipettes
18. Santa Claus is comming to town - Bruce Springsteen
19. Silent Night - Glasvegas

Nu ska jag försöka promenra igång en text, så den andra vitsen med julen får vänta till senare ikväll. Eller möjligen imorgon. Stay tuned, kids.


Drick en glögg så länge.

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

open fields of eucalyptus - westward bound.

Det är höst. Jag vet det för jag har köpt höstens första mössochhalsdukar, samt blivit förkyld. Det är därför befogat att skriva en lista över sommarläsningen.

Förra sommaren hade jag, om nån minns, projektet att läsa ut min bokhylla. Samt en annan reservlista. Det var helt fab, jag läste som aldrig förr. Det hade sannolikt att göra med mitt jobb som var väldigt läs- och sommarpratarvänligt.

Denna sommaren har jag inte haft samma jobb, och inte haft tillgång till min egna bokhylla. Istället har jag haft tillgång till panshiarnsas bokhylla, som är väldigt omfångsrik, och ett jobb som gjorta att jag sovit väldigt mycket på dagarna och kollat mycket på vita huset på kvällarna.
Från början skulle sommaren ha varit rysk, men det gick inte alls. Jag hann med en soiree hemma hos Anna Pávlova samt en spritfyllefest där jag har för mig att någon slags björn var involverad hos unge herr Kurágin. Sen slutade jag läsa Krig och Fred. Det kan ha varit ett misstag, men jag har läst så sjukt mycket bra böcker i sommar att jag inte kan vara ledsen för det.

Sommaren började med Myggor och Tigrar, men det kanske är att fuska för den läste jag nog egentligen innan jag ens började sommarviket. Jag har minnen av att ligga och flämta i värmen på klipporna på Huvudskär och läsa om Camorran i ljuset av fotogenlyktan på kvällen. Det konstigaste med den här boken var att den inte alls handlade om det som jag trodde den skulle handla om. Jag tycker obestämt om den.
Sen flyttade jag till Norrköping, och hittade en av de första dagarna stans bästa antikvariat och Glaskupan för en tjuga. Den var så bra att jag vägrade ge bort den i det där pocketutbytet jag gick med i. Istället fick någon i Söderhamn glädjen att läsa The Versuvius Club - a bit of fluff, som verkligen är en bit fluff. Den började mer lovande än vad den i slutänden levererade, men var ändå trivsam och brittisk sommarläsning.
Ungefär då kom jag in i någon slags läsfrenzy, och avverkade i rask takt Martha Quest, Lonely Planet, Kallocain, Lolita, Neverwhere, och Glasblåsarnas Barn.
Sen läste jag om Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, liggandes i hammocken med ett glas flädersaft. Det var precis så somrigt som det låter.
Sen började sommaren lida mot sitt slut, som det heter, och jag läste Special Topics in Calamity Physics, Jack och Bit of a Blur.

En bra sommar, all in all.

In conclusion, gentlemen,
Myggor och tigrar - oväntad och helt okej.
Glaskupan - varje gång jag tänker på hur länge jag väntade med att läsa den blir jag lite arg på mig själv.
Versuvius Club - lättviktig trevlighetslitteratur.
Martha Quest - nästan så jag inte vågar läsa de uppföljande böckerna, i rädsla att de inte ska vara lika bra.
Lonely Planet - mycket bra.
Kallocain - Helt okej.
Lolita - obehagligt bra.
Neverwhere - fin om man gillar sagor, och det gör ju jag.
Glasblåsarnas barn - njah.
Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt - mycket, mycket bra.
Special Topics - Så bra att jag får svårt att uttrycka mig.
Bit of a Blur - fin
Jack - småtråkig.

Nu är sommaren slut och jag har Gräset Sjunger bredvid sängen.
Vad har ni läst?

Let's hope its a good one

Alltså.En fråga för jag vet inte, politikerna kanske, eller Dalai Lama, eller kungen inför nästa år: Varför kan inte viktiga hänselser vara lite bättre utspridda under året? Vrför måste julen jagas i hasorna av ett flåsande nyår, så man knappt hyinne smälta julhoummousen innan det ska champagneshoppas? Det vore mycket rimligare om nyår låg nån gång under sommaren, då det ändå inte händer nånting utom möjligtvi konstiga Eat Stockholm-festivaler för langosälskande turister från Säffle. Dessutom skulle man inte dö på kuppen när man av nån anledning alltid står utomhus vid tolvslaget. Win-win situation!
Dessutom ska de vidriga mellandagarna klämmas in, well, mellan de två haussade händelserna. Herregud vilken hets.

In other news har jag under julen spritsat pepparkakor like it aint no thang. Jag är halvkass på rätt många saker, riktigt pinsam på lite färre men en mästare på att spritsa pepparkakor. Jag gjorde bland annat vår riksmonark och en kalkon. Man vet att det är en kalkon för att det på pepparkakan står kalkonens läte, "Pakaaaa". Man vet också att det är kungen för att det på pepparkakan står hans läte, "Kära Örebroare".

God fortsättning folks.

Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.

sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg