Om den första filmen var en hamburgare var den tredje filmen en bajsmacka. Harry Potter och Azkaban-fången var min älskligsbok, möjligen på grund av min pinsamma crush på den tragiske hjälten. (Nej, vi menar inte brillmongot här. Vi menar givetvis den halvgalna massmördaren . Tragisk hjälte, säger jag dig. För övrigt var han lättare att ha en crush på innan man såg filmen.)
Min skepsis mot filmversionen har egentligen väldigt lite att göra med vad jag tyckte om boken, utan mer att göra med hur filmen aldrig nånsin fungerade. Logiken hade inte checkat ut, den hade vinkat med mellanfingret och sagt sayonara baby, tagit kidsen och stuckit. Saker som hintades i böckerna för att så småningom bli förklarat i slutet ignorerades helt. Exempelvis har de så vitt jag vet fortfarande inte förklarat hur Marauders Map fungerade. Man kan tänka sig att det skulle komma tillbaks som någon slags obehaglig leksak i låda i en senare film, men det hanns aldrig riktigt med. Jag vet inte. Och vid det här laget bryr jag mig inte så värst mycket heller. Vid det här laget har jag accepterat att HP och Azkaban-fången är en herpesblåsa på existensens ansikte, för att sno en metafor från en person som jag inte gillar så mycket men som är bra på det där med metaforer. Hans metaforer är till exempel inte konstant matcenterade. Anyway.
Och medan vi inte alls pratar om karaktärsmutilation så kan jag ändå ta upp att Ron i boken bryter benet tack vare tidigare nämnda tragiska hjälte. Trots detta bestämmer han sig för att vad han behöver göra är att hota en galen massmördare, never mind att han alltså inte riktigt kan röra sig. Han ger standardrepliken ”If you want Harry you’ll have to go through us” (typ), och kämpar sig upp på det brutna benet. Det var djupt och meningsfullt. I filmen säger Hermione repliken. Ron sitter ner. Jag är inte bitter.
Den här gången får ni klara er utan den pedagogiska illustrationen.
No comments:
Post a Comment