Sport-o.

På listan av saker jag är trött på att prata om kommer snart OS att inta en formidabel plats. Men innan det händer ska jag bidra med min bloggade åsikt om Kallur. Och Holm. Och hela skiten.

För jag har tänkt lite på en grej.
Det måste ändå vara rätt nice att vara sportstjärna i Sverige. Den oförställda, okritiska kärleken från såväl folk, som journalister (med ett undantag möjligen) och expertkommentatorär är fullkomligt förkrossande.
Såhär.
Kallur river första häcken. Men att hon river beror givetvis inte på att hon är för dålig, utan att hon är för bra. Hon var helt enkelt för stark och för snabb, och därför inte hinner dra upp fötterna när häcken kommer sådär otippat snabbt inpå. (Vilket ju möjligen hade varit rimligt om hon i vanliga fall hade lattjat omkring i nån slags snårskog i 20 minuter och sen rundat en hörna och där WHAMBAM jättestor häck och kallur ba Oh shit, vad fan hände.) Jobbigt läge.

( Meanwhile in lunchrummet.
Sporten: Men ni måste ha lite förståelse, det är jättesvårt det där ju och hon var för snabb.
Webbredaktören:Alltså. Kvinnan hade ett jobb. Springa över häckar. Det klarade hon inte. Då får man tycka att hon är dålig.)

Och sen, Holm. Han kan inte hoppa över ribban. Vilket är förståeligt, den är snorhögt uppe och hade jag sett den ligga där hade inte min första instinkt varit att hoppa ÖVER den direkt. Men det var tydligen hans. Vilket misslyckades.
Efteråt, i expertsnacket, Kajsa Bergqvist:
"Det finns ingen friidrottare som är lika bra som Stefan Holm. Ingen."
Men jag tycker nog ändå att om det finns nån som lyckas hoppa över 2.36 och nån som inte lyckas, så är den som lyckas lite bättre. Även om det var Stefan Holm som misslyckades.

Ok. Det var allt.